när brevbäraren möter en på ett annat våningsplan och instinktivt sträcker fram ett Bokus-paket åt en. Sen såg hon lite tveksam ut, förmodligen för att jag för en gångs skull hade kläder och inte morgonrock på mig.
Ny bok, nytt författarporträtt. Förra gången fotograferades jag av en vänlig kvinna som kom hem till mig för att ta bilderna och pratade entusiastiskt om ”ljuset”. Den här gången är det en annan kvinna, lika vänlig, och bilderna tas i Gamla stan.
Men först är det dags för ”hår och make”, som fotografen kallar det. Det här är ett helt nytt inslag. Förra året fick jag klara mig bäst jag ville själv. Jag undrar vad anledningen till den här plötsliga extravaganzan är och kan tänka mig flera anledningar:
– Min förra bok sålde tillräckligt väl för att räcka också till ”hår och make”
– Förlaget såg det förra fotot och tänkte: ”Herregud, kvinnan behöver smink. Och en hårborste.”
– Förlaget var förra gången tvungen att betala extra för retuschering och har nu bestämt sig för att det blir billigare i längden att bara ösa på lite smink. ”Snåla inte”, tänker jag mig att de har instruerat hår och make-kvinnan. ”Tänk … spackel.”
– Jag är två år äldre sen förra fotot, och förlaget är väl medveten om att det syns.
Tja, önska mig lycka till!
”I am Richard, she is Mary, and together we are Dick Francis”
Jag hade kunnat förlåta Dick Francis för hans produktivitet, om det inte hade varit för hans i övrigt fascinerande liv. Någon måtta får det ändå vara. 1957 gav han ut sin första bok, den självbiografiska Sport of Queens, och 1962 den första skönlitterära, Dead Cert. Efter det gav han regelbundet ut en bok om året i 38 år, förutom 1998, då han av någon anledning var lat. Men det var förstås bara en liten sidosyssla efter hans verkliga karriär.
Richard Stanley Francis tjänstgjorde i RAF under andra världskriget, blev jockey vid krigslutet, och fick snabbt framgång och statusfyllda uppdrag. Han red för Vivian Smith, Lord Bicester och så småningom för Drottning Elizabeth, drottningmodern. Det här kan förmodligen förklara både hans skarpa känsla för klass och hans lutning åt det rojalistiska (adlade personer kan förstås vara onda, men högadliga är det nästan aldrig, och ofta är det nyrika som visar sig ha gangsterfasoner). Han vann över 350 kapplöpningar, men är tyvärr mest känd för den han förlorade, när drottningmoderns häst Devon Loch mystiskt föll på upploppet av 1956 års Grand National. Flera år senare kallade han det loppet för sitt livs största besvikelse. 1957 tyckte drottningmodern att han hade skadat sig någon gång för mycket, och bad honom vänligen pensionera sig ”för hennes skull.”
Richard Francis är den enda författaren som fått Mystery Writers of America’s Edgarpris tre gånger. Han har skrivit över 40 internationella bästsäljare. Han har varit flygaräss, jockey och mästerförfattare, och ändå bleknar han i jämförelse med sin fru, Mary Francis.
Mary Francis: fotograf, pilot, datorgeni
When Dick Francis sits down each January to begin writing another of his popular mystery-adventure novels, it is almost a certain bet that his wife, Mary, has developed a new avocation.”
”Mary and I worked as a team. … I have often said that I would have been happy to have both our names on the cover. Mary’s family always called me Richard due to having another Dick in the family. I am Richard, Mary was Mary, and Dick Francis was the two of us together.
Några exempel på Marys efterforskningar: I Rat Race är huvudpersonen pilot som jobbar med en flygtaxi som flyger jockeys mellan kapplöpningar. Innan dess tog Mary en flyglicens och drev en egen flygtaxi ett tag. Reflex handlar om en fotograf, och innan dess hade Mary blivit en kunnig fotograf med eget mörkerrum i deras gemensamma lägenhet. 1981 kom romanen Twice Shy (Dubbelhinder) ut, och handlade om det då väldigt modern fenomenet datorer. Mary hade då satt upp en egen i deras vardagsrum: ”while he is touring the country, she is working on new computer programs.”
Skrivarrutin
Richard Francis lär ha sagt att han gillar det mesta kring skrivandet förutom själva skrivandet. Under sin livstid hävdade han att han tänkte att varje bok skulle bli hans sista. Han börjar skriva på den i januari, när deadlinen verkligen börjar hoovra över honom. I maj kommer hans agent och hämtar upp manuskriptet. Under sommaren är han ledig, och börjar ofrånkomligen tänka på en ny idé; under hösten gör han efterforskningar samtidigt som han, högst motvilligt, gör lite marknadsföring kring förra årets bok.
He says, ‘Each one, you think to yourself, ‘This is the last one,’ but then, by September, you’re starting again. If you’ve got money, and you’re just having fun, people think you’re a useless character.’
Or, as independently wealthy Tor Kelsey says in The Edge, explaining why he works for a minuscule salary: ‘I work… because I like it, I’m not all that bad at what I do, really, and it’s useful, and I’m not terribly good at twiddling my thumbs.’
Och, förstås, för att hans fru säkerligen hade något nytt projekt på gång som kunde användas i en bok.
Böckerna:
Jag har en, kanske två, böcker kvar av de dryga 40 han har skrivit, och ytterligare tre som är skrivna av hans sonson, Felix, under Dick Francis namn (jag är inte helt säker på att övergången fungerar, trots att Felix jobbade nära och till och med skrev tillsammans med farfadern – det finns någon, minimal, stilskillnad, vilket för all del kanske är uppmuntrande för författare – familjeföretag, ja, utbytbar, nej.
– Alla är skrivna i jag-form, den svåraste formen i allmänhet och när det gäller spänning och deckare i synnerhet
– Hans hjältar är så stoiska när det gäller fysisk smärta och obekvämlighet att det för en sekund får en själv att tro att man skulle klara av att leva på hårt bröd, en tomat och ett kokt ägg och glatt kunna fortsätta servera på ett tåg med ett brutet skulderblad (nässköljningen och placebo-knarkandet talar vi tyst om). Eller som en kolumnist för The Houston formulerar det: ”[Francis] writes believable fairy tales for adults – ones in which the actors are better than we are but are believable enough to make us wonder if indeed we could not one day manage to emulate them.”
– Han är fascinerad av folks yrken och har ofta med långa beskrivningar av dem, men alltid disciplinerat, som en viktig del av handlingen. Se det här inlägget för exempel på yrken i hans böcker
– Förutom en viss skepsis till äktenskap har han egentligen ingen ”typ” när det gäller kärlekshistorierna i sina böcker: några saknar helt en (t.ex. Vildmark, som istället fokuserar huvudpersonens relation till en dysfunktionell familj som han bor hos); i några har huvudpersonen en älskarinna; i rätt många blir han blixtförälskad, som han menar var fallet med sin egen fru; i några får han inte tjejen; i några är kvinnan gift; i en är han gift.
– Han har ofta ett bra öga och intresse för dysfunktionella familjer. I Bonecrack, som bl.a. handlar om en faders-son relation, kände han sig till och med manad att i förordet kommentera ett envist rykte: ”Unsatisfactory father-son relationships interest me to such an extent that book reviewers have speculated in their columns about my own personal experience, opining that I must have suffered badly at home”. Vilket alltså inte var fallet.
– Det finns rätt ofta starka och tuffa äldre kvinnor: klassiska matriarker som alltid blir motvilligt roade/accepterande av vår huvudhjälte
– Huvudpersonen är stoisk,observant, uppmärksam, uthållig, intelligent och självtvivlande. Han är också ofta lite utanför – kanske är det en del av Francis intresse för yrken och relationer. I Vildmark är det författaren John Kendall som flyttar in hos en familj för att skriva en biografi över mannen som är känd tränare. I Svindel är huvudpersonen en sorts ”osynlig” säkerhetsagent. ”Hur håller man sig osynlig?” frågar den starka och sängbundna kvinnan som fungerar som länk mellan honom och den kanadensiska säkerhetstjänsten. ”Du vet hur du känner igen din matbutiks-personal när du träffar henne i matbutiken? Men om du ser henne utanför miljön du förväntar dig så känner du inte igen henne alls? Tricked med att vara osynlig är att inte ha någon förväntad miljö. Det är förstås annorlunda för matbutiks-personen. Hon känner igen dig även utanför.”I Straight ärver huvudpersonen hans brors juvelfirma och måste lära sig branschen innan företaget går i konkurs (se intressen för yrken). Att placera någon utanför är ju ett fantastiskt sätt att få notera och beskriva relationer
– Det faktum att hans huvudpersoner är sympatiska, uppmärksamma och utanför gör också att Francis rätt enkelt kan motivera varför människor plötsligt anförtror saker för hans hjältar. Vilket behövs eftersom hans böcker är skrivna i jag-form och hans hjältar inte är poliser. Han behöver alltså ett sätt för dem att få information.
– Hans hjältar har ofta en torr sorts humor, som också återspeglar hans eget sätt att skriva.
Om någon, så här på dag fem av Dick Francis-temat, skulle fråga mig vad själva essensen av en Francis-roman är, eller varför de är så himla trevliga att läsa, skulle jag svara: hjältarna. Den absoluta visheten om att jag när jag öppnar en Francis-bok kommer kunna försjunka in i en karaktär som är smart och tuff och stark och övervinnerlig och djupt mänsklig och sympatisk. Lite som jag själv förstås är. Det här är desto mer imponerande eftersom alla hans böcker är skrivna i jag-form, ett notoriskt svårt perspektiv. Idag ska vi fördjupa oss i det här att skapa sympatiska karaktärer.
Vill vi ha sympatiska (eller oövervinnerliga) karaktärer i en bok? Eller: hjältar vs. protagonister
Det korta svaret är förstås: inte nödvändigtvis. Jag tror till och med att rätt många av oss tänker: jag vill skriva om en vanlig människa. Donald Maass skiljer i The Fire in Fiction – Passion, purpose, and techniques to make your novel great mellan protagonister och hjältar. Protagonister är helt enkelt huvudpersonen i din bok, hjälten en typ som den personen kan vara.
Quite often in mauscripts the protagonists are ordinary people. They may face extraordinary circumstances in the course of the story but when we first meet them they, in effect, could be you or me. That early introductory moment is where many authors begin to lose me. Why? (…) A reader’s heart does not automatically open just because some average schlemiel stumbles across the page.
Maass fortsätter med att fråga sig själv, och oss, vad som får oss att dras till vissa människor i verkliga livet. Hans teori är att det är människor som, på ett eller annat sätt, är exceptionella: ”Our heroes and heroines are peope whose actions inspire us. We would not mind spending ten straight hours or even ten days with them.”
Det är förstås det som är viktigt, eftersom tio timmar är den genomsnittliga tiden det tar för en läsare att avsluta en bok, och det är inte ovanligt att dessa timmar är utspridda över tio dagar. För den sortens umgänge med en och samma person kräver vi en hel del. Inte nödvändigtvis trevliga personer, men intressanta. De kan för all del vara vardagliga, helt normala människor (Dick Francis hjältar tror för övrigt nästan alltid själva att de är det), men de måste vara intressanta.
Så det första steget är att fråga sig: är min huvudperson en protagonist eller en hjälte?
Det är viktigt, för nästa steg är: om din huvudperson är en protagonist, se till att tidigt introducera någon av hens styrkor/positiva sidor för att kompensera för det. Om din huvudperson är en hjälte, se till att introducera något mänsklighet/svagt hos dem tillsammans med styrkorna.
Hur får vi läsaren att bry oss om våra karaktärer?
James Frey i How to Write a Damn Good Novel II ger oss ett trestegs-verktyg för att locka in läsaren i vad han kallar ”the fictive dream”.
The fictive dream is created by the power of suggestion. The power of suggestion is the operant tool of the ad man, the con man, the propagandist, the priest, the hypnotist, and, yes, the fiction writer. The ad man, the con man, the propagandist, and the priest use the power of suggestion to persuade. Both the hypnotist and the fiction writer use it to invoke a state of altered consciousness.
Hans trestegs-verktyg?
1. Sympati
Sympati i Freys begreppsvärld är ett både underskattat och missförstått koncept. Han argumenterar för att det beror på att vi misstar den sympati som läsaren måste ha med våra karaktärer med att karaktärerna måste vara beundransvärda. Då är det lätt som författare att tänka: ”men jag vill ju att min huvudperson ska vara vanlig!” som i Maass exempel ovan. Ändå kryllar litteraturhistorien av sympatiska karaktärer som definitivt inte är beundransvärda – Frey använder exempled med Defoe’s Moll Flanders: en tjuv, lögnare och bigamist som vi ändå gillar.
Nej, sympati för Frey handlar om att tycka synd om karaktären. I princip alla situationer som innebär någon sorts lidande – fysiskt, mentalt, andligt – är tillräckligt för att vi ska tycka synd om dem. Ensamhet, hunger, förödmjukelse, smärta.
Sympathy is the doorway through which the reader gains emotional access to a story. Without sympathy, the reader har no emotional involvement in the story.
Nästa steg – identifiering.
2. Identifiering
Identifiering inträffar när läsaren inte bara tycker synd om en karaktär, utan också stöttar hens mål och strävanden. Det här är ännu viktigare om en karaktär är osympatisk (i den traditionella betydelsen). Utrusta karaktären med ett mer eller mindre nobelt mål, och läsaren kommer förlåta hen för hens tidigare synder eller eventuella personlighetsbrister.
3. Empati
Det sista och tredje steget handlar om att få läsaren att känna empati med karaktären – helt enkelt att leva sig in i hur karaktären känner och upplever saker. Det här åstadkoms genom detaljer – en så bra beskrivning av hur karaktären upplever något att läsaren upplever det tillsammans med hen.
Dick Francis karaktärer:
Min A Dick Francis Companion – Characters, Horses, Plots, Settings and Themes har precis kommit, så jag tar mig här friheten att citera deras sammanfattning av Dick Francis hjältar:
Avsnittet inleds med ett citat som träffande beskriver alla Francis huvudpersoner: ”The world’s made up of individuals who doesn’t want to be heroes.”
Sedan beskrivs Francis karaktärer under teman som: utseende, ålder, äktenskap, flickvänner, barn, sårbarhet, jämnmod och mod.
Francis hjältar:
– Francis hjältar beskriver nästan alltid sitt eget utseende i termer av ”icke-anmärkningsvärt” – varken fula eller snygga; alldagliga, vardagliga, ‘also-rans’ m.m.
– Många av dem är jockeys, men de är aldrig korta. I i princip varje bok där huvudpersonen är jockey finns samma mening med: någon blir förvånad över att de är så långa, han förklarar att det är för att de rider steeplechase. Det här är viktigt eftersom det rent skrivartekniskt är oerhört svårt för läsare att tycka att korta hjältar är sexiga och/eller intressanta. Ingen verkar vilja identifiera sig med en hjälte som är en tvärhand hög och måste se upp på alla hen möter. Intressant och orättvist faktum.
– De är nästan alltid runt trettio; några år yngre eller några år äldre. Tillräckligt mogna för att veta vad de vill ha av livet, om än inte alltid hur de ska få det
– I princip ingen är gifta, även om några har varit det. Skilsmässorna kan vara upprivande eller någorlunda vänskapliga; men äktenskap är inte en institution som verkar ha fungerat för hans huvudpersoner. Inte heller relationen med deras föräldrar – det finns i princip aldrig en stöttande mamma eller pappa i bakgrunden
– Sårbarhet: förmodligen på grund av valet att alltid skriva i första person, så använder Francis sårbarhet som ett sätt för läsaren att bry sig om karaktärerna: ”Certainly, they have heroic traits, among them modesty, physical courage and the ability to maintain an even temper in the face of extreme provocation. But they are human, and often it is the struggle with the less heroic side of their nature that is most compelling.”
– Jämnmod: Calmness and placidity are traits common of many of Francis’ heroes.
– Mod: alla Francis hjältar, utan undantag, uppvisar ett stort mod. Rent fysiskt är de flesta inte rädda för att skada sig, och om de (vilket de alltid blir) blir fysiskt skadade så bär de smärtan med jämnmod, försöker dölja den, och härdar ut. Hans hjältar är så stoiska att man glömmer att man själv googlar nässköljning vid minsta förkylning, en av anledningarna till att hans böcker är så oemotståndliga. Men modet kommer ofta i kombination med sårbarhet, med en inre kamp mot rädsla, och med fysisk beskrivnin av rädsla och kampen att inte ge efter för den eller visa den.
Sid Halley – identifiering, sympati och empati
Av alla Dick Francis hjältar är förmodligen ingen lika mänsklig, stark, svag och sympatisk som Sid Halley, den f.d. jockeyn som förlorat en hand och numera är privatdetektiv. Vi stötte på honom när vi diskuterade hur man börjar en roman. Sid Halley är också en av två karaktärer som återkommer i flera böcker (den andra är Kit Fielding, också han en personlig favorit). Sid Halley har en ex-fru som
Hur Francis skisserar en person:
Möblerna hade passat ihop mer eller mindre, men jag ägde nu ingenting som jag skulle sörja förlusten av; och om det var en försvarsmekanism så visste jag åtminstone om det. (…)
En gång hade vi klamrat oss fast vid varandra med fröjd och lidense, om vi råkade mötas nu visade vi klorna. Jag hade ägnat åtta år åt att älska, förlora och sörja Jenny, och mina känslor var inte döda, fast jag kunde ha önskat att de var det. Likgiltigheten låg fortfarande långt borta. (…)
Han var en fighter som slagit sig fram, vilket han inte lät någon glömma. Vi borde ha haft mycket gemensamt, eftersom även jag var produkten av en smutsig bakgata, men temperament har ingenting med miljö att göra. Han hade en benägenhet att möta sitt öde med ilska och jag med tystnad, vilket betydde att han pratade en massa och jag lyssnade (…)
‘Det var som … det var som …’ Hon svävade på målet och avbröt sig, och jag visste att hon tänkte: som det var för oss i början. Jenny, tänkte jag förtvivlat, säg inte så, snälla du.
Stora delar av handlingen bygger också på hans kamp mot sin egen rädsla: skurken i boken hotar att skjuta av hans andra hand, den enda fungerande, om han inte slutar utreda ett brott som han knappt ens visste hade begåtts. Hans mod ställs mot risken att bli helt hjälplös; risken för hans nuvarande stolthet om han ger efter för hotet mot risken för hans framtida stolthet om han förlorar också den andra handen. Det här är scenen när hotet framställs (jag har strukit personen som hotar honom för att inte förstöra spänningen för er):
‘Dra ut armen sidledes och bort från kroppen på honom’, sa han. Rycket i min vänstra hand hade en mans hela tyngd bakom sig och det blev för mycket för mig. Jag kastade huvudet åt det hållet och försökte låta bli att bönfalla och gråta.
‘INte den där, din jävla idiot’, sa Mannen. ‘Den andra. Den högra. Dra ut den åt det här hållet.’
(…) Han gick fram till mig och sänkte bössan så att de svarta hålen i piporna pekade rakt mot min utsträckta högra handled. Sedan sänkte han sorgfälligt bösspiporna ett par centimeter till så att de fick direkt kontakt med min hud och tryckte till mot det halmtäckta golvet. Över leden till en frisk hand. Jag hörde klicket när han spände mekanismen. En svärm ur en hagelbössa kaliber tolv skulle ta med sig större delen av armen.
En våg av mattighet och yrsel dränkte alla min alemmar i svett.
Jag var nog förtrogen med skräck, vad än folk påstod. Inte för någon häst eller för att rida i kapplöpningar eller falla av eller för vanlig fysisk smärta. Men för förödmjukelser, utfrysning, hjälplöshet och misslyckanden … ja, för allt detta.
All den skräck som jag upplevt tidigare under hela mitt liv var ingenting i jämförelse med denna ohyggliga minut som krossade min själ och förvandlade min kropp till vatten. Jag var totalt upplöst. Dränkt. Nerdragen i ett moras av skräck, med själen full av jämmer. Och lika instinktivt som hopplöst försökte jag att inte visa det.
Han stod orörlig och iakttog mig under oräkneliga sekunder och tystnaden blev ännu intensivare. Lät mig vänta. Gjorde det ännu värre.
Till slut drog han ett djupt andetag och sa: ‘Jag kunde skjuta av er handen, som ni ser. INgenting vore lättare. Men det kommer jag förmodligen inte att göra. Inte idag.’ Han gjorde en paus. ‘Hör ni på?’
Jag nickade nästan omärkligt. Mina ögon var fyllda av bössan.’
Den här scenen inträffar på s. 99. Allting efter det är Sid Halleys kamp mellan sin rädsla och sitt samvete.
Sms till vän och författarkollega, igår 01.36: Fantastiskt! Bästa Forum-festen ever!
Sms till samma vän och författarkollega, idag 08.14: Döden. Någon blåser löv nedanför mitt fönster. Kanske kommer jag behöva amputera mitt huvud.
Sms från Isak, 07.22: God morgon Flugan!
Sms till Isak, 07.24: Det är ingen god morgon. Den är döden. Döööden.
Anledningen var förstås att Forum, det sexigaste och bästa förlaget, en gång beskrivet som ”the sexy nephew” i Bonnier-familjen, fyllde 70 och firade med att nästan ta död på en av sina författare. Tröstade mig med att mitt första utkast ändå var klart, och stämde av med min vän och författarkollega om hon kunde tänka sig att leda redigeringsprojektet, om det nu blev så att jag var tvungen att amputera huvudet.
Men någonstans runt tvåtiden var jag pigg nog för att beta av jobbsamtal, ta en promenad till Tyresö, skriva en dålig version av en scen som jag kommer behöva skriva om imorgon, och arbeta upp tillräckligt med mental styrka och disciplin för att kunna föreställa mig att jag kommer överleva kvällens städprojekt. Som börjar nu. Isak var faktiskt så imponerad av upphämtningen att han kände sig manad att fråga om jag helt enkelt hade fortsatt med cavan hela dagen. Känner inte att han har så stort förtroende för min disciplin och mentala styrka, och en oroande bild av min alkoholkonsumtion.
Vilket förmodligen är rimligt, eftersom jag inte alls har kommit mig för att analysera hur man skapar sympatiska karaktärer, själva essensen av en Dick Francis-bok. Det kommer i morgon. Om jag överlever.
Ps. Det var en fantastisk kväll. När jag stod ute och rökte såg jag Magdalena Ribbing och blev så starstruck att jag var tvungen att kasta mig mot henne, med cigaretten i ena handen, och ropa ett ”jag älskar dina råd!” innan hon försvann in i taxin. Hennes ”Vad trevligt” var nådigt vänligt, men verkade uttrycka en underförstådd rekommendation om att jag borde läsa fler, t.ex. avsnittet om hur man hälsar på främmande människor.
