Saker jag gör medan jag borde skriva

Författarkollegor: för- och nackdelar

Idag har jag fikat med bästa författarkollegan Simona Ahrnstedt. Vi sågs på Wayne’s Coffee på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan, en plats föreslagen av mig och så här i efterhand helt klart ett misstag.

Simona och jag befinner oss på ungefär samma plats just nu, rent bokskrivar-process-mässigt. Jag fick kommentarer på första utkastet för ungefär två veckor sen; hon fick dem idag, och vi har båda precis fått se förslag på omslag och säljtexter, som vi nu glatt bollade, visade upp och berömde.

Av alla saker som är fint och fantastiskt med att ha ett förlag, skulle jag säga att de två bästa sakerna är: 1, stöd från fantastiska och kompetenta och professionella människor och 2, att ha författarkollegor. Simona och jag gillar båda att frossa i genre-diskussioner, skrivtips, arbetsprocesser och så vidare (i förrgår smsade hon att hon hade hittat tidernas bästa skrivråd någonsin: ”Don’t write about what you know. Write about what you don’t want others to know”). Så ibland under vårt samtal kunde jag liksom se mig själv och oss utifrån, och så tänkte jag hur avlägsen ett sånt här rätt vardagligt samtal var för några år sedan när jag mest frossade i refuseringsbrev. Vi pratade genrer, om att jag äntligen hade börjat få upp lite fart efter måndagens insikt om att min bok var värdelös och jag inte kom ihåg något av den och förresten är jag en lat författare (det är det som alltid händer när jag inte jobbat på manuset på ett par dagar). Det var fantastiskt trevligt.

Jag ska skriva i helgen, sa jag. Redigera de första 100 sidorna, sa jag. Vara effektiv och ha trevligt, sa jag.

”Har du läst Hungerspelen?” sa Simona. ”Så himla skicklig dramaturgi! Jag har tänkt flera gånger att jag ska läsa till och med det kapitlet, och sen tittar jag upp flera timmar senare och inser att jag har läst mycket längre. Nuförtiden kallas ju alla böcker för bladvändare bara de typ innehåller sidor, men den här är verkligen det.”

Jag stelnar till. Tricket är att fram till för några dagar sen har jag inte ens tillåtit mig att tänka på Hungerspelen. Min approach till fantasy-serier är lite som en person på sträng diets förhållning till chockladbutiker. Det är ingen mening att fresta sig själv med att hänga runt där. Beroendet är för starkt. Man kommer aldrig bara kunna äta en bit.Men det här gäller bara oavslutade fantasyserier, och för några dagar sen upptäckte jag att Hungerspelen var en triologi. Avslutad. Möjlig att tänka på.

”Jag tror att jag ska köpa den”, sa jag. ”Tre böcker. Det hinner jag läsa i helgen. Vilken fantastisk helg jag kommer ha!”
”Har du läst Sarah Waters Fingersmith?” sa Simona, förrädaren.
”Nej?” sa jag.
”Herregud! Har du inte läst den? Vänta här, jag ska hämta den så får du se. Nej, jag ska köpa den åt dig. Du måste läsa den. Den är fantastisk!”
Sen gick vi bort till ungdomspocket-hyllan, och så såg jag den fjärde delen av Inheritance-serien, och så köpte jag den också.

Så inför min effektiva och skrivande helg har jag alltså: samtliga tre delar av Hungerspelen (redan påbörjad på bussen hem, att sträckläsas), Waters Fingersmith, Paolinis Inheritance (vilket ju som vi alla vet innebär att jag också kommer behöva läsa om de tre andra, för att komma i rätt stämning).

Så. För att sammanfatta:

Fördelar med att fika med Simona:
– Trevligt
– Inspirerande
– Kollegialt
– Roligt

Nackdelar med att fika med Simona:
– Se: böcker att läsa under helgen ovan

Men ärligt talat, nog blir det egna skrivandet bara bättre av lite inspiration? Det finns ju massor av timmar på dagen och natten. Hur svårt kan det vara att redigera 100 sidor och läsa åtta böcker på två dygn?

Böcker som man inte kan bestämma sig om

Idag på Facebook efterlyste en vän ett exemplar av Tore Renbergs Mannen som älskade Yngve. Det kunde jag gärna bidra med, eftersom jag har haft två exemplar stående i bokhyllan i evigheter. När jag hade läst den första gången tror jag till och med att jag köpte fyra ex, och sen försökte sprida till mina vänner för att få svar på frågan: är den bra?

Det korta svaret är förstås: den är fantastisk. Jag kommer fortfarande, så här en säkert tio år senare, ihåg den nästan desperata känslan som jag läste den med. De fina kärleksporträtten av Yngve och de egna känslorna; desperationen; attraktionen; musiken och vännerna; bandet. Slutade den lyckligt? Var den lycklig? Jag har fortfarande inte bestämt mig, och jag har fortfarande inte vågat läsa om den.

Vilket fick mig att börja fundera över böcker som jag inte kan bestämma mig över. Ofta är jag rätt kategorisk över om jag gillar något eller inte, och jag har förstås en egen liten kategori för de ”bra men menlösa”, ”helt okej”, ”söt idé men inte så mycket mer”, och så vidare.

Men så finns de där böckerna som både är fantastiska och plågsamma (ibland med syftet att vara plågsamma), kanske med olyckliga slut som tyvärr är så rimliga att jag inte ens kan förakta dem för det; böcker där så många känslor rusar omkring när man läser dem att det efteråt är svårt att veta om man älskade eller hatade hela upplevelsen. Lite som med verkliga förälskelser man tagit sig igenom och kommit över, antar jag.

Ofta är det de böckerna som jag tyckte var briljanta, men undermedvetet placerar på en ”läs inte om”-lista. Men nu tänker jag – kanske är det just de böckerna man borde läsa om? Kanske. Jag får se.

Har ni några egna sådana böcker?

Ego

Det är förstås en fantastisk upplevelse att bli sminkad och fixad och fotograferad. Komplimangerna! (Att de får betalt för att ge dem är verkligen ingenting som jag behöver bry mig om). Kompetenta händer som rör vid en! Det enda lilla, lilla problemet är samtalen. Det är samma sak med frisörer.

Problemet är förstås att jag är författare och kroniskt nyfiken. Jag är också kroniskt ointresserad av att prata om mitt jobb, och jag har inga barnbarn eller andra saker jag känner för att frossa i. De är förstås kompetenta yrkesmänniskor som vet att många förväntar sig att få prata om sig själv som en del av klippningen/sminket/osv. Jag trodde det var en myt att folk ville göra det tills jag satt bredvid en man som under en tjugominuters-klippning han beta av både sitt jobb, sina barnbarn och sitt boende.

Ungefär så här gick samtalet igår:
Hon: ”Det måste vara roligt att vara författare.”
Jag: ”Väldigt. Själv? Trivs du med ditt jobb?”
Hon: ”Absolut. Men är det inte svårt att gå från att ha skrivit en bok till att faktiskt bli publicerad?”
Jag: ”Jättesvårt. Vilket är det intressantaste jobbet du har haft?”
Hon: ”Var bor du?”
Jag: ”I Älta. Och vilken fantastisk lägenhet du har här!”
Hon: ”Tack. Är du nervös över försäljningssiffrorna?”
Jag: ”Inte särskilt. Föredrar du mode-sminkningar eller mer vardagliga?”

Då och då avbröt vi oss båda för att ställa artiga frågor till fotografen, och sen kontrade hon med artiga frågor om oss, och så höll vi på under hela sminkningen.

Saker jag lyckades få reda på:
– Hår och make-personen hade i princip enbart företagsuppdrag. ”Det är roligt med blandningen av personer man träffar, och att man också träffar mer ‘vanliga’ personer, men tyvärr kan jag inte ta på mig privata uppdrag. Jag kan inte boka in ett bröllop ett år i förväg och sen riskera att behöva tacka nej till en enveckas-jobb.” – ”Vilka jobb tar en vecka?” – ”Modebilder. Nu om några veckor ska jag till exempel till Sydafrika och göra hår och make för fyra olika märken.” – ”Men … är de alla på samma plats då?” – ”Kapstaden. Det är alltid Kapstaden.”

Vi diskutera (alla tre) hur det var att vara egenföretagare och att slå sig in på yrken som är väldigt svåra att få framgång inom. Liksom jag hade de vetat vad de ville göra i princip hela sitt liv. ”Är det inte konstigt att tänka på hur hårt man jobbade när man var yngre?” sa jag. ”För så lite belöningar. Nu får man ju i alla fall lite pengar eller status eller beröm, men då kunde man ju slita hur hårt som helst bara för att ens framtida jag skulle få framång.”
”Jaa…” sa Hår och make, ”men samtidigt – ibland saknar jag den tiden då jag inte visste vad som krävdes eller hur saker fungerade. Då man kunde göra en helt banal sminkning och tänka: ‘det här är något för Vogue’. Det fanns så mycket mer optimism då.”

Vilket är så väldigt sant. Det var en fantastiskt tid. Tre bra scener i en bok var ett fantastiskt utkast.

Själva fotograferingen var väldigt rolig. Mitt enda mål var: inte mesig. Se tuff ut. Och jag tror att jag med hjälp från bara två professionella yrkeskvinnor lyckades åstadkomma det. En vanlig mening från fotografen var t.ex.: ”ha huvudet rakt. Nej, inte på sned. Rakt. Se hit. Nej, lägg inte huvudet på sned.”Då och då avbrutet av Hår och make-personen som sprang fram för att fixa till en envis lock som vägrade ligga stilla.

Återkommer med bildbevis så fort jag fått dem. På någon av alla foton måste jag ju kunna se tuff ut.

Författarporträtt

Ny bok, nytt författarporträtt. Förra gången fotograferades jag av en vänlig kvinna som kom hem till mig för att ta bilderna och pratade entusiastiskt om ”ljuset”. Den här gången är det en annan kvinna, lika vänlig, och bilderna tas i Gamla stan.

Men först är det dags för ”hår och make”, som fotografen kallar det. Det här är ett helt nytt inslag. Förra året fick jag klara mig bäst jag ville själv. Jag undrar vad anledningen till den här plötsliga extravaganzan är och kan tänka mig flera anledningar:

– Min förra bok sålde tillräckligt väl för att räcka också till ”hår och make”
– Förlaget såg det förra fotot och tänkte: ”Herregud, kvinnan behöver smink. Och en hårborste.”
– Förlaget var förra gången tvungen att betala extra för retuschering och har nu bestämt sig för att det blir billigare i längden att bara ösa på lite smink. ”Snåla inte”, tänker jag mig att de har instruerat hår och make-kvinnan. ”Tänk … spackel.”
– Jag är två år äldre sen förra fotot, och förlaget är väl medveten om att det syns.

Tja, önska mig lycka till!

>