Böcker som man inte kan bestämma sig om

Idag på Facebook efterlyste en vän ett exemplar av Tore Renbergs Mannen som älskade Yngve. Det kunde jag gärna bidra med, eftersom jag har haft två exemplar stående i bokhyllan i evigheter. När jag hade läst den första gången tror jag till och med att jag köpte fyra ex, och sen försökte sprida till mina vänner för att få svar på frågan: är den bra?

Det korta svaret är förstås: den är fantastisk. Jag kommer fortfarande, så här en säkert tio år senare, ihåg den nästan desperata känslan som jag läste den med. De fina kärleksporträtten av Yngve och de egna känslorna; desperationen; attraktionen; musiken och vännerna; bandet. Slutade den lyckligt? Var den lycklig? Jag har fortfarande inte bestämt mig, och jag har fortfarande inte vågat läsa om den.

Vilket fick mig att börja fundera över böcker som jag inte kan bestämma mig över. Ofta är jag rätt kategorisk över om jag gillar något eller inte, och jag har förstås en egen liten kategori för de ”bra men menlösa”, ”helt okej”, ”söt idé men inte så mycket mer”, och så vidare.

Men så finns de där böckerna som både är fantastiska och plågsamma (ibland med syftet att vara plågsamma), kanske med olyckliga slut som tyvärr är så rimliga att jag inte ens kan förakta dem för det; böcker där så många känslor rusar omkring när man läser dem att det efteråt är svårt att veta om man älskade eller hatade hela upplevelsen. Lite som med verkliga förälskelser man tagit sig igenom och kommit över, antar jag.

Ofta är det de böckerna som jag tyckte var briljanta, men undermedvetet placerar på en ”läs inte om”-lista. Men nu tänker jag – kanske är det just de böckerna man borde läsa om? Kanske. Jag får se.

Har ni några egna sådana böcker?

Ego

Det är förstås en fantastisk upplevelse att bli sminkad och fixad och fotograferad. Komplimangerna! (Att de får betalt för att ge dem är verkligen ingenting som jag behöver bry mig om). Kompetenta händer som rör vid en! Det enda lilla, lilla problemet är samtalen. Det är samma sak med frisörer.

Problemet är förstås att jag är författare och kroniskt nyfiken. Jag är också kroniskt ointresserad av att prata om mitt jobb, och jag har inga barnbarn eller andra saker jag känner för att frossa i. De är förstås kompetenta yrkesmänniskor som vet att många förväntar sig att få prata om sig själv som en del av klippningen/sminket/osv. Jag trodde det var en myt att folk ville göra det tills jag satt bredvid en man som under en tjugominuters-klippning han beta av både sitt jobb, sina barnbarn och sitt boende.

Ungefär så här gick samtalet igår:
Hon: ”Det måste vara roligt att vara författare.”
Jag: ”Väldigt. Själv? Trivs du med ditt jobb?”
Hon: ”Absolut. Men är det inte svårt att gå från att ha skrivit en bok till att faktiskt bli publicerad?”
Jag: ”Jättesvårt. Vilket är det intressantaste jobbet du har haft?”
Hon: ”Var bor du?”
Jag: ”I Älta. Och vilken fantastisk lägenhet du har här!”
Hon: ”Tack. Är du nervös över försäljningssiffrorna?”
Jag: ”Inte särskilt. Föredrar du mode-sminkningar eller mer vardagliga?”

Då och då avbröt vi oss båda för att ställa artiga frågor till fotografen, och sen kontrade hon med artiga frågor om oss, och så höll vi på under hela sminkningen.

Saker jag lyckades få reda på:
– Hår och make-personen hade i princip enbart företagsuppdrag. ”Det är roligt med blandningen av personer man träffar, och att man också träffar mer ‘vanliga’ personer, men tyvärr kan jag inte ta på mig privata uppdrag. Jag kan inte boka in ett bröllop ett år i förväg och sen riskera att behöva tacka nej till en enveckas-jobb.” – ”Vilka jobb tar en vecka?” – ”Modebilder. Nu om några veckor ska jag till exempel till Sydafrika och göra hår och make för fyra olika märken.” – ”Men … är de alla på samma plats då?” – ”Kapstaden. Det är alltid Kapstaden.”

Vi diskutera (alla tre) hur det var att vara egenföretagare och att slå sig in på yrken som är väldigt svåra att få framgång inom. Liksom jag hade de vetat vad de ville göra i princip hela sitt liv. ”Är det inte konstigt att tänka på hur hårt man jobbade när man var yngre?” sa jag. ”För så lite belöningar. Nu får man ju i alla fall lite pengar eller status eller beröm, men då kunde man ju slita hur hårt som helst bara för att ens framtida jag skulle få framång.”
”Jaa…” sa Hår och make, ”men samtidigt – ibland saknar jag den tiden då jag inte visste vad som krävdes eller hur saker fungerade. Då man kunde göra en helt banal sminkning och tänka: ‘det här är något för Vogue’. Det fanns så mycket mer optimism då.”

Vilket är så väldigt sant. Det var en fantastiskt tid. Tre bra scener i en bok var ett fantastiskt utkast.

Själva fotograferingen var väldigt rolig. Mitt enda mål var: inte mesig. Se tuff ut. Och jag tror att jag med hjälp från bara två professionella yrkeskvinnor lyckades åstadkomma det. En vanlig mening från fotografen var t.ex.: ”ha huvudet rakt. Nej, inte på sned. Rakt. Se hit. Nej, lägg inte huvudet på sned.”Då och då avbrutet av Hår och make-personen som sprang fram för att fixa till en envis lock som vägrade ligga stilla.

Återkommer med bildbevis så fort jag fått dem. På någon av alla foton måste jag ju kunna se tuff ut.

Författarporträtt

Ny bok, nytt författarporträtt. Förra gången fotograferades jag av en vänlig kvinna som kom hem till mig för att ta bilderna och pratade entusiastiskt om ”ljuset”. Den här gången är det en annan kvinna, lika vänlig, och bilderna tas i Gamla stan.

Men först är det dags för ”hår och make”, som fotografen kallar det. Det här är ett helt nytt inslag. Förra året fick jag klara mig bäst jag ville själv. Jag undrar vad anledningen till den här plötsliga extravaganzan är och kan tänka mig flera anledningar:

– Min förra bok sålde tillräckligt väl för att räcka också till ”hår och make”
– Förlaget såg det förra fotot och tänkte: ”Herregud, kvinnan behöver smink. Och en hårborste.”
– Förlaget var förra gången tvungen att betala extra för retuschering och har nu bestämt sig för att det blir billigare i längden att bara ösa på lite smink. ”Snåla inte”, tänker jag mig att de har instruerat hår och make-kvinnan. ”Tänk … spackel.”
– Jag är två år äldre sen förra fotot, och förlaget är väl medveten om att det syns.

Tja, önska mig lycka till!

Författarinspiration: Richard och Mary Francis (eller Skrivandet som familjeföretag)

”I am Richard, she is Mary, and together we are Dick Francis”

Jag hade kunnat förlåta Dick Francis för hans produktivitet, om det inte hade varit för hans i övrigt fascinerande liv. Någon måtta får det ändå vara. 1957 gav han ut sin första bok, den självbiografiska Sport of Queens, och 1962 den första skönlitterära, Dead Cert. Efter det gav han regelbundet ut en bok om året i 38 år, förutom 1998, då han av någon anledning var lat. Men det var förstås bara en liten sidosyssla efter hans verkliga karriär.

Richard Stanley Francis tjänstgjorde i RAF under andra världskriget, blev jockey vid krigslutet, och fick snabbt framgång och statusfyllda uppdrag. Han red för Vivian Smith, Lord Bicester och så småningom för Drottning Elizabeth, drottningmodern. Det här kan förmodligen förklara både hans skarpa känsla för klass och hans lutning åt det rojalistiska (adlade personer kan förstås vara onda, men högadliga är det nästan aldrig, och ofta är det nyrika som visar sig ha gangsterfasoner). Han vann över 350 kapplöpningar, men är tyvärr mest känd för den han förlorade, när drottningmoderns häst Devon Loch mystiskt föll på upploppet av 1956 års Grand National. Flera år senare kallade han det loppet för sitt livs största besvikelse. 1957 tyckte drottningmodern att han hade skadat sig någon gång för mycket, och bad honom vänligen pensionera sig ”för hennes skull.”

Richard Francis är den enda författaren som fått Mystery Writers of America’s Edgarpris tre gånger. Han har skrivit över 40 internationella bästsäljare. Han har varit flygaräss, jockey och mästerförfattare, och ändå bleknar han i jämförelse med sin fru, Mary Francis.

Mary Francis: fotograf, pilot, datorgeni

When Dick Francis sits down each January to begin writing another of his popular mystery-adventure novels, it is almost a certain bet that his wife, Mary, has developed a new avocation.”

”Mary and I worked as a team. … I have often said that I would have been happy to have both our names on the cover. Mary’s family always called me Richard due to having another Dick in the family. I am Richard, Mary was Mary, and Dick Francis was the two of us together.

Några exempel på Marys efterforskningar: I Rat Race är huvudpersonen pilot som jobbar med en flygtaxi som flyger jockeys mellan kapplöpningar. Innan dess tog Mary en flyglicens och drev en egen flygtaxi ett tag. Reflex handlar om en fotograf, och innan dess hade Mary blivit en kunnig fotograf med eget mörkerrum i deras gemensamma lägenhet. 1981 kom romanen Twice Shy (Dubbelhinder) ut, och handlade om det då väldigt modern fenomenet datorer. Mary hade då satt upp en egen i deras vardagsrum: ”while he is touring the country, she is working on new computer programs.”

Skrivarrutin
Richard Francis lär ha sagt att han gillar det mesta kring skrivandet förutom själva skrivandet. Under sin livstid hävdade han att han tänkte att varje bok skulle bli hans sista. Han börjar skriva på den i januari, när deadlinen verkligen börjar hoovra över honom. I maj kommer hans agent och hämtar upp manuskriptet. Under sommaren är han ledig, och börjar ofrånkomligen tänka på en ny idé; under hösten gör han efterforskningar samtidigt som han, högst motvilligt, gör lite marknadsföring kring förra årets bok.

He says, ‘Each one, you think to yourself, ‘This is the last one,’ but then, by September, you’re starting again. If you’ve got money, and you’re just having fun, people think you’re a useless character.’
Or, as independently wealthy Tor Kelsey says in The Edge, explaining why he works for a minuscule salary: ‘I work… because I like it, I’m not all that bad at what I do, really, and it’s useful, and I’m not terribly good at twiddling my thumbs.’

Och, förstås, för att hans fru säkerligen hade något nytt projekt på gång som kunde användas i en bok.

Böckerna:
Jag har en, kanske två, böcker kvar av de dryga 40 han har skrivit, och ytterligare tre som är skrivna av hans sonson, Felix, under Dick Francis namn (jag är inte helt säker på att övergången fungerar, trots att Felix jobbade nära och till och med skrev tillsammans med farfadern – det finns någon, minimal, stilskillnad, vilket för all del kanske är uppmuntrande för författare – familjeföretag, ja, utbytbar, nej.

– Alla är skrivna i jag-form, den svåraste formen i allmänhet och när det gäller spänning och deckare i synnerhet
– Hans hjältar är så stoiska när det gäller fysisk smärta och obekvämlighet att det för en sekund får en själv att tro att man skulle klara av att leva på hårt bröd, en tomat och ett kokt ägg och glatt kunna fortsätta servera på ett tåg med ett brutet skulderblad (nässköljningen och placebo-knarkandet talar vi tyst om). Eller som en kolumnist för The Houston formulerar det: ”[Francis] writes believable fairy tales for adults – ones in which the actors are better than we are but are believable enough to make us wonder if indeed we could not one day manage to emulate them.”
– Han är fascinerad av folks yrken och har ofta med långa beskrivningar av dem, men alltid disciplinerat, som en viktig del av handlingen. Se det här inlägget för exempel på yrken i hans böcker
– Förutom en viss skepsis till äktenskap har han egentligen ingen ”typ” när det gäller kärlekshistorierna i sina böcker: några saknar helt en (t.ex. Vildmark, som istället fokuserar huvudpersonens relation till en dysfunktionell familj som han bor hos); i några har huvudpersonen en älskarinna; i rätt många blir han blixtförälskad, som han menar var fallet med sin egen fru; i några får han inte tjejen; i några är kvinnan gift; i en är han gift.
– Han har ofta ett bra öga och intresse för dysfunktionella familjer. I Bonecrack, som bl.a. handlar om en faders-son relation, kände han sig till och med manad att i förordet kommentera ett envist rykte: ”Unsatisfactory father-son relationships interest me to such an extent that book reviewers have speculated in their columns about my own personal experience, opining that I must have suffered badly at home”. Vilket alltså inte var fallet.
– Det finns rätt ofta starka och tuffa äldre kvinnor: klassiska matriarker som alltid blir motvilligt roade/accepterande av vår huvudhjälte
– Huvudpersonen är stoisk,observant, uppmärksam, uthållig, intelligent och självtvivlande. Han är också ofta lite utanför – kanske är det en del av Francis intresse för yrken och relationer. I Vildmark är det författaren John Kendall som flyttar in hos en familj för att skriva en biografi över mannen som är känd tränare. I Svindel är huvudpersonen en sorts ”osynlig” säkerhetsagent. ”Hur håller man sig osynlig?” frågar den starka och sängbundna kvinnan som fungerar som länk mellan honom och den kanadensiska säkerhetstjänsten. ”Du vet hur du känner igen din matbutiks-personal när du träffar henne i matbutiken? Men om du ser henne utanför miljön du förväntar dig så känner du inte igen henne alls? Tricked med att vara osynlig är att inte ha någon förväntad miljö. Det är förstås annorlunda för matbutiks-personen. Hon känner igen dig även utanför.”I Straight ärver huvudpersonen hans brors juvelfirma och måste lära sig branschen innan företaget går i konkurs (se intressen för yrken). Att placera någon utanför är ju ett fantastiskt sätt att få notera och beskriva relationer
– Det faktum att hans huvudpersoner är sympatiska, uppmärksamma och utanför gör också att Francis rätt enkelt kan motivera varför människor plötsligt anförtror saker för hans hjältar. Vilket behövs eftersom hans böcker är skrivna i jag-form och hans hjältar inte är poliser. Han behöver alltså ett sätt för dem att få information.
– Hans hjältar har ofta en torr sorts humor, som också återspeglar hans eget sätt att skriva.

Jag har tre kvar, sen får jag hoppas på sonsonen Felix
>