”I am Richard, she is Mary, and together we are Dick Francis”
Jag hade kunnat förlåta Dick Francis för hans produktivitet, om det inte hade varit för hans i övrigt fascinerande liv. Någon måtta får det ändå vara. 1957 gav han ut sin första bok, den självbiografiska Sport of Queens, och 1962 den första skönlitterära, Dead Cert. Efter det gav han regelbundet ut en bok om året i 38 år, förutom 1998, då han av någon anledning var lat. Men det var förstås bara en liten sidosyssla efter hans verkliga karriär.
Richard Stanley Francis tjänstgjorde i RAF under andra världskriget, blev jockey vid krigslutet, och fick snabbt framgång och statusfyllda uppdrag. Han red för Vivian Smith, Lord Bicester och så småningom för Drottning Elizabeth, drottningmodern. Det här kan förmodligen förklara både hans skarpa känsla för klass och hans lutning åt det rojalistiska (adlade personer kan förstås vara onda, men högadliga är det nästan aldrig, och ofta är det nyrika som visar sig ha gangsterfasoner). Han vann över 350 kapplöpningar, men är tyvärr mest känd för den han förlorade, när drottningmoderns häst Devon Loch mystiskt föll på upploppet av 1956 års Grand National. Flera år senare kallade han det loppet för sitt livs största besvikelse. 1957 tyckte drottningmodern att han hade skadat sig någon gång för mycket, och bad honom vänligen pensionera sig ”för hennes skull.”
Richard Francis är den enda författaren som fått Mystery Writers of America’s Edgarpris tre gånger. Han har skrivit över 40 internationella bästsäljare. Han har varit flygaräss, jockey och mästerförfattare, och ändå bleknar han i jämförelse med sin fru, Mary Francis.
Mary Francis: fotograf, pilot, datorgeni
When Dick Francis sits down each January to begin writing another of his popular mystery-adventure novels, it is almost a certain bet that his wife, Mary, has developed a new avocation.”
”Mary and I worked as a team. … I have often said that I would have been happy to have both our names on the cover. Mary’s family always called me Richard due to having another Dick in the family. I am Richard, Mary was Mary, and Dick Francis was the two of us together.
Några exempel på Marys efterforskningar: I Rat Race är huvudpersonen pilot som jobbar med en flygtaxi som flyger jockeys mellan kapplöpningar. Innan dess tog Mary en flyglicens och drev en egen flygtaxi ett tag. Reflex handlar om en fotograf, och innan dess hade Mary blivit en kunnig fotograf med eget mörkerrum i deras gemensamma lägenhet. 1981 kom romanen Twice Shy (Dubbelhinder) ut, och handlade om det då väldigt modern fenomenet datorer. Mary hade då satt upp en egen i deras vardagsrum: ”while he is touring the country, she is working on new computer programs.”
Skrivarrutin
Richard Francis lär ha sagt att han gillar det mesta kring skrivandet förutom själva skrivandet. Under sin livstid hävdade han att han tänkte att varje bok skulle bli hans sista. Han börjar skriva på den i januari, när deadlinen verkligen börjar hoovra över honom. I maj kommer hans agent och hämtar upp manuskriptet. Under sommaren är han ledig, och börjar ofrånkomligen tänka på en ny idé; under hösten gör han efterforskningar samtidigt som han, högst motvilligt, gör lite marknadsföring kring förra årets bok.
He says, ‘Each one, you think to yourself, ‘This is the last one,’ but then, by September, you’re starting again. If you’ve got money, and you’re just having fun, people think you’re a useless character.’
Or, as independently wealthy Tor Kelsey says in The Edge, explaining why he works for a minuscule salary: ‘I work… because I like it, I’m not all that bad at what I do, really, and it’s useful, and I’m not terribly good at twiddling my thumbs.’
Och, förstås, för att hans fru säkerligen hade något nytt projekt på gång som kunde användas i en bok.
Böckerna:
Jag har en, kanske två, böcker kvar av de dryga 40 han har skrivit, och ytterligare tre som är skrivna av hans sonson, Felix, under Dick Francis namn (jag är inte helt säker på att övergången fungerar, trots att Felix jobbade nära och till och med skrev tillsammans med farfadern – det finns någon, minimal, stilskillnad, vilket för all del kanske är uppmuntrande för författare – familjeföretag, ja, utbytbar, nej.
– Alla är skrivna i jag-form, den svåraste formen i allmänhet och när det gäller spänning och deckare i synnerhet
– Hans hjältar är så stoiska när det gäller fysisk smärta och obekvämlighet att det för en sekund får en själv att tro att man skulle klara av att leva på hårt bröd, en tomat och ett kokt ägg och glatt kunna fortsätta servera på ett tåg med ett brutet skulderblad (nässköljningen och placebo-knarkandet talar vi tyst om). Eller som en kolumnist för The Houston formulerar det: ”[Francis] writes believable fairy tales for adults – ones in which the actors are better than we are but are believable enough to make us wonder if indeed we could not one day manage to emulate them.”
– Han är fascinerad av folks yrken och har ofta med långa beskrivningar av dem, men alltid disciplinerat, som en viktig del av handlingen. Se det här inlägget för exempel på yrken i hans böcker
– Förutom en viss skepsis till äktenskap har han egentligen ingen ”typ” när det gäller kärlekshistorierna i sina böcker: några saknar helt en (t.ex. Vildmark, som istället fokuserar huvudpersonens relation till en dysfunktionell familj som han bor hos); i några har huvudpersonen en älskarinna; i rätt många blir han blixtförälskad, som han menar var fallet med sin egen fru; i några får han inte tjejen; i några är kvinnan gift; i en är han gift.
– Han har ofta ett bra öga och intresse för dysfunktionella familjer. I Bonecrack, som bl.a. handlar om en faders-son relation, kände han sig till och med manad att i förordet kommentera ett envist rykte: ”Unsatisfactory father-son relationships interest me to such an extent that book reviewers have speculated in their columns about my own personal experience, opining that I must have suffered badly at home”. Vilket alltså inte var fallet.
– Det finns rätt ofta starka och tuffa äldre kvinnor: klassiska matriarker som alltid blir motvilligt roade/accepterande av vår huvudhjälte
– Huvudpersonen är stoisk,observant, uppmärksam, uthållig, intelligent och självtvivlande. Han är också ofta lite utanför – kanske är det en del av Francis intresse för yrken och relationer. I Vildmark är det författaren John Kendall som flyttar in hos en familj för att skriva en biografi över mannen som är känd tränare. I Svindel är huvudpersonen en sorts ”osynlig” säkerhetsagent. ”Hur håller man sig osynlig?” frågar den starka och sängbundna kvinnan som fungerar som länk mellan honom och den kanadensiska säkerhetstjänsten. ”Du vet hur du känner igen din matbutiks-personal när du träffar henne i matbutiken? Men om du ser henne utanför miljön du förväntar dig så känner du inte igen henne alls? Tricked med att vara osynlig är att inte ha någon förväntad miljö. Det är förstås annorlunda för matbutiks-personen. Hon känner igen dig även utanför.”I Straight ärver huvudpersonen hans brors juvelfirma och måste lära sig branschen innan företaget går i konkurs (se intressen för yrken). Att placera någon utanför är ju ett fantastiskt sätt att få notera och beskriva relationer
– Det faktum att hans huvudpersoner är sympatiska, uppmärksamma och utanför gör också att Francis rätt enkelt kan motivera varför människor plötsligt anförtror saker för hans hjältar. Vilket behövs eftersom hans böcker är skrivna i jag-form och hans hjältar inte är poliser. Han behöver alltså ett sätt för dem att få information.
– Hans hjältar har ofta en torr sorts humor, som också återspeglar hans eget sätt att skriva.
