Saker jag gör medan jag borde skriva

Den första november kastar sig ca 310 095 personer ut i den förföriska galenskapen som det innebär att skriva en roman på trettio dagar. I år ska jag inte vara med, men som en sorts ställföreträdande njutning tänkte jag dela med mig av vad jag lärde mig av att försöka mig på det.

Bakgrunden:
– Jag sökte efter skrivarhandböcker om handling och ramlade över No plot? no problem! Eftersom jag oftast börjar med ett par karaktärer och en väldigt skissartad bild av själva handlingen talade den förstås direkt till mig.

Vad är NaNoWriMo?
Det började med ett gäng killar i San Francisco som satt och diskuterade det här med att de alla drömde om att skriva en bok men ingen av dem hade gjort det. Många av dem hade förmodligen hemliga litterära drömmar, och det var förmodligen delvis därför som de aldrig hade kommit sig för att försöka (se det här blogginlägget för att veta mer om varför det är säkrast att inte börja).

The very first NaNoWriMo took place in July 1999, in the San Francisco Bay Area. That first year there were 21 of us, and our July noveling binge had little to do with any ambitions we might have harbored on the literary front. Nor did it reflect any hopes we had about tapping more fully into our creative selves. No, we wanted to write novels for the same dumb reasons twenty-somethings start bands. Because we wanted to make noise. Because we didn’t have anything better to do. And because we thought that, as novelists, we would have an easier time getting dates than we did as non-novelists.

Lovvärda skäl allihopa, men det finns förstås fler.

Varför ska man göra det?
– Om man någon gång ens har lekt med tanken på att skriva en bok är det ett oslagbart sätt att komma över prestationsångesten. Man måste vara en idiot för att tro att något man skriver på trettio dagar ska bli bra.
– Man lär sig snabbt prioritera bort oviktiga saker i livet (socialt liv, städning, jobb) för viktiga saker (skriva sina drygt 1700 ord per dag).
– Ens nära och kära kan i början av månaden tycka att det är ett så vansinnigt och roligt projekt att de låter en komma undan med det. I alla fall den första veckan.
– Man lär sig gå direkt på handlingen. Ingen klarar av att skriva 1700 ord miljöbeskrivning per dag. När det verkligen krisar händer det att man dricker öl med sina vänner för att brainstorma potentiella problem. ”Krossat hjärta? Det hade jag med i kapitel 2! Ett lik? Ja, men det kan bli upprepande, för det fanns med i kapitel 7 och 13, men visst, det skulle kunna pigga upp. Hur kan folk dö?”
– Det finns ett system och struktur för stöd och tips som man alltid kan använda sig av istället för att skriva. Oftast är ju skrivande otroligt ensamt, men här kan man både låta vänner ha koll på ens ord-produktion och slösa bort timmar i NaNoWriMo:s officiella Procrastination Station.

Varför gjorde jag det?
– För att det fanns där. Hur kan man läsa om ett globalt fenomen där  över hundratusentals personer försöker sig på galenskapen att skriva en roman på en månad utan att vilja prova själv?
– För att det var galet. Det här var hösten då jag tog motorcykellektioner, och november var månaden då säsongen tagit slut, så jag antar att jag behövde ersätta en typ av galenskap med en annan
– För att det involverade att man fick dricka hur mycket kaffe och äta hur mycket godis som helst för att ta sig igenom
– För att jag var övertygad om att min 30-dagars roman skulle bli briljant.

Vad är en roman?
Det var förstås den första frågan de brottades med, och också ett ämne som har sysselsatt litteraturvetare i århundraden. Deras lösning? De gick till sin bokhylla, hittade den tunnast möjliga bok som ändå kändes som en bok, och kom fram till att en roman var 50 000 ord. Vårt mål är alltså: 50 000 ord på trettio dagar.

Lärdomar från mitt försök:
– Vänner måste involveras. Man klarar inte en sån här sak utan kraftigt socialt grupptryck på gränsen till mobbning.
– Ett tips från No plot? No problem? är att använda dig av ett omvänt belöningssystem, eller vad vi andra kallar rena hot. Erbjud dig att skänka alla dina besparingar till Sverigedemokraterna om du inte lyckas. Lova utvalda vänner att vara barnvakt varje lördag i ett år, skotta deras uppfart varje söndagsmorgon hela vintern, bjuda på drinkar en hel sommar, eller vad de själva nu tycker känns lockande.
– Låt inte någon läsa det du faktiskt skriver. Knappt ens dig själv. Grupptrycket handlar helt om själva produktiviteten, inte resultatet.
– Här är det lite motstridigt, för vissa argumenterar för att du inte ska berätta på jobbet att du gör det här, eftersom de då kommer misstänka att du gör det på arbetstid, vilket du förstås bör göra så fort du får chansen.
– Du kommer bli överraskad över hur mycket tid du faktiskt har att skriva. Bussresor, i hemlighet på utekvällar, under tråkiga möten på jobbet.
– Fuska inte. Börja inte skriva före november, ha inte saker alltför planerade, använd inte månaden för att redigare – det enda sättet att ta sig igenom det här är med insikten av att det är galet och omöjligt. Annars kommer du sluta när du väl inser:
– Att november är en väldigt, väldigt lång månad. Någon vecka kommer du bryta ihop och hata dig själv för att du gör det här. Precis som när man är författare i övrigt, alltså.

Resultatet?
Jag blev klar, och jag fick ett väldigt, väldigt skissartat utkast till Uneasy rider, boken som förhoppningsvis kommer ut i augusti 2015. Bifogar bevis.

Citat från Facebook-statusuppdatering, den 17:e november 2010:

NaNoWriMo har en funktion som räknar ut när ens roman kommer vara klar om man fortsätter i samma takt som hittills. Idag sa den: ‘Din roman beräknas vara färdig den 31 december.’

Anmäl dig här

Det är lustigt, hur många skrivarhandböcker man än läser begår man fortfarande de klassiska sago-misstagen när de sker i verkliga livet. Här har jag gått omkring och inbillat mig att jag hatar mina kvitton, och så är jag i själva verket mitt inne i den klassiska Hero’s Journey – strukturen som går igen i så många av de äventyrsberättelser jag läst och älskat.

Låt mig alltså presentera:

The Hero’s Journey: Sagan om bokföringen
(Strukturen är identifierad och sammanställd av Joseph Campbell)

THE ORDINARY WORLD:

The hero, uneasy, uncomfortable or unaware, is introduced sympathetically so the audience can identify with the situation or dilemma.  The hero is shown against a background of environment, heredity, and personal history.  Some kind of polarity in the hero’s life is pulling in different directions and causing stress.

Författaren Katarina Bivald sitter vid sitt köksbord, sliten mellan sin önskan att skriva och behovet av att hantera sina kvitton. En ständig längtan efter att vara en ordningsam och noggrann person slåss med den instinktiva reaktionen att skjuta upp saker.

THE CALL TO ADVENTURE: 

Something shakes up the situation, either from external pressures or from something rising up from deep within, so the hero must face the beginnings of change. 

Katarina Bivald skickar in det första utkastet av sitt manus, njuter en halv sekund, och inser sen att hon helt ignorerat det faktum att hennes bokföring ska skickas in inom ett par veckor.

REFUSAL OF THE CALL:

The hero feels the fear of the unknown and tries to turn away from the adventure, however briefly.  Alternately, another character may express the uncertainty and danger ahead.

Hjältinnan fortsätter i förnekelse; skjuter upp kvitton, börjar lite grann, men något håller henne ständigt tillbaka. Det är ett så stort och skrämmande steg; så många oöverstiglig och oförutsedda hinder på vägen, att bara tanken på att skriva ut kontoutdragen eller börja någonstans är läskigt. Katarina fortsätter med andra saker i stället, och tror att hon kan undkomma Uppdraget.

MEETING WITH THE MENTOR:

The hero comes across a seasoned traveler of the worlds who gives him or her training, equipment, or advice that will help on the journey.  Or the hero reaches within to a source of courage and wisdom.

Katarina får ett email från sin redovisningskonsult, en frånvarande moders-faders-figur som Katarina instinktivt vill imponera på och vars godkännande hon vill vinna. Hon beslutar sig för att ta tag i saker och ting, och hittar styrkan inom sig för att ta fram kvittohögarna.

CROSSING THE THRESHOLD:

At the end of Act One, the hero commits to leaving the Ordinary World and entering a new region or condition with unfamiliar rules and values.

Ny scen. Katarina sitter med pappershögar runtomkring sig, besluten att Ta sig an uppdraget.

TESTS, ALLIES AND ENEMIES:

The hero is tested and sorts out allegiances in the Special World

Katarina hänger på Facebook och beklagar sig över sina kvitton, men får också sympati. Tvivlar på sin förmåga att klara det och sms:ar till Nära vän/allierad att hon kommer att dö.

Katarina inser att hon inte har gjort juli och augustis kvitton (test), och att Uppdraget hon kastat sig ut i är svårare än förväntat. Fakturor saknas och kvitton hittas inte (fiender). Men hon får oväntad hjälp av Bokus kundcenter och en royaltyekonom på Bonnierförlagen (allierade): ”Varför är jag inte en noggrann och ordningsam person?” frågar Katarina i ett email till royaltyekonomen, men trots att hon får praktisk hjälp i form av en kopia på en utbetalning kan han inte lösa denna den grundläggande existentiella frågan åt henne.

THE ORDEAL:

Near the middle of the story, the hero enters a central space in the Special World and confronts death or faces his or her greatest fear.  Out of the moment of death comes a new life.

Till slut sätter sig Katarina med kontoutdragen och kopiorna på räkningarna. Hon upptäcker att inte nog med att hon saknar räkningar, hon har också betalat några två gånger. Vissa betalningar har hon inte ens fått ett kvitto på. Ett tag verkar Utmaningen oöverstiglig, hon misströstar, men lyckas på något sätt ändå inte ge upp. Kanske har hon inget val – hon är den enda som kan göra det här, och det måste göras nu (kombination med annan traditionell spänningsförstärkare: den tickande klockan).

THE REWARD:

The hero takes possession of the treasure won by facing death.  There may be celebration, but there is also danger of losing the treasure again.

Katarina upptäcker att det finns någon sorts ordning i kaoset; att hon på något sätt lyckats ta sig igenom kvittohanteringen också denna gång.

THE ROAD BACK:

About three-fourths of the way through the story, the hero is driven to complete the adventure, leaving the Special World to be sure the treasure is brought home.  Often a chase scene signals the urgency and danger of the mission.

Hon påbörjar den mödosamma vandringen med att få ihop allt för att skickas till redovisningskonsulten.

THE RESURRECTION:

At the climax, the hero is severely tested once more on the threshold of home.  He or she is purified by a last sacrifice, another moment of death and rebirth, but on a higher and more complete level.  By the hero’s action, the polarities that were in conflict at the beginning are finally resolved.

I ett sista test mot hjältinnas fokus och hängivelse distraheras hon att skriva ett blogginlägg om kvittohanteringen i sagoform och ägnar två timmar åt att google The Hero’s journey istället för att göra den sista, lilla månaden och lägga ner kvittona i ett kuvert och skicka iväg det. Den grundläggande personliga konflikten mellan att skriva och vara fri vs att vara noggrann och ordningsam ställs på sin spets. Men Katarina inser också att det kanske inte är en sådan motsättning som hon tidigare trott; att både kvitton och skrivande kan rymmas i en normal vardag.

RETURN WITH THE ELIXIR:

The hero returns home or continues the journey, bearing some element of the treasure that has the power to transform the world as the hero has been transformed.

Katarina skickar in kvittona till sin redovisningskonsult och svär en helig avslutande ed på att hon aldrig någonsin ska betala en enda sak på företaget. Slutscenen visar henne ärrad och äldre, både bokstavlig och mentalt, vilket ger en liten vemodig tvist till firandet. Kanske åker hon också iväg till Valinor, platsen där alla sår läks och inga kvitton existerar.

THE END.

Jag inser att din instinktiva tanke förmodligen är: ”och vad vet du om det? Hur bra är dina egna böcker? Va? VA?” och det är förstås helt sant. Jag vet att de här tipsen är viktiga eftersom jag så glatt ignorerat dem i åratal.

1. Jämför dig med internationella böcker
Med risk att vara provocerande: internationella böcker är alltid bättre än de svenska motsvarigheterna. För varje genre där svenska författare skriver, finns det författare utanför Sverige som skriver bättre. Det här handlar inte om att svenska författare är mindre begåvade, utan om att det finns så få av oss att t.ex. engelsktalande författare alltid kommer vara bättre. Jämför dina böcker med de som är bäst i din genre, sikta på att skriva lika bra, och acceptera att du kommer knappt halvvägs. Men läs dem på svenska om det finns. I alla fall om du som jag har fallenhet för anglicismer. Själv jämförde jag t.ex. Läsarna i Broken Wheel rekommenderar med Fannie Flaggs Stekta gröna tomater. Totalt chanslös och inte ens hälften så bra, men min egen bok blev ändå mycket bättre av att ha gjort det. Däremot kan jag inte rekommendera att du läser om Stekta gröna tomater medan du redigerar din egen bok: Fannie Flagg fick med mer på tjugo sidor än jag hade på 390.

2. Gör fördjupade genre-studier
Ett vanligt tips är att skriva böcker som du själv skulle vilja läsa eller läsa mycket i den genre du skriver om. Ett mer ambitiöst verktyg är att göra s.k. genrestudier. Det är nog mitt påhittade namn för något som jag stulit från en skrivarhandbok. Välj ut några inspirerande författare i den genren du skriver inom, ta fram ett nytt anteckningsblock, läs boken och gör detaljerade anteckningar. Själv skriver jag första och sista meningen på varje scen och en kort anteckning om vad scenen handlar om. Det är ett oslagbart sätt att jobba medan man sitter i soffan och ett oslagbart sätt att verkligen dissekera hur man skriver böcker. När jag bestämde mig för att skriva humor i jag-form analyserade jag Jonathan Tropper, Carl Hiaasen, Christopher Moore och Helen Fielding. Även om du bara orkar anteckna halva boken kommer du ha lärt dig mer än av att bara läsa den. Och du kommer få in det första tipset bara så där. Med risk för depression och självtvivel förstås, men du är författare nu, så det är bara att komma över det och kämpa vidare.

3. Tjuvlyssna och anteckna
Det här är egentligen ett roligt knep, men det kan inte underskattas. Ha med en anteckningsbok, sätt i hörlurar i öronen för att verka ofarlig, och låt musiken vara avstängd på bussen. Börja häng ensam på caféer och barer. Skriv ner sättet folk talar – tics, upprepningar, rytm – och det intressanta som de säger.  Om du själv anteckningar kommer du nästan per automatik undvika ett av de vanligare misstagen – att i jakt på autencitet försöka skriva ner saker ”som folk verkligen pratar” eller ”vad folk verkligen säger”. Det här kan låta paradoxalt, men om du sitter ute och tjuvlyssnar på ett samtal så kommer du inte hinna skriva ner allt banalt de säger. Du kommer gå direkt på det väsentliga. Och det är tricket när det gäller bra dialog. Ett av de största misstagen som jag gjorde som ny författare var att jag försökte skriva ”som folk pratar”, vilket alla erfarna författare som läser det här blogginlägget förmodligen skrockar hjärtligt åt just nu. Om vi betalar ett par hundra kronor och ägnar timmar av vår tid åt en bok vill vi inte läsa verklig dialog. För i så fall hade vi ringt vår mamma eller den där långrandiga kollegan som alltid vill småprata vid kaffebryggaren.

Om du hade råkat hänga på en Statoil-mack när jag och Isak var där hade du förmodligen hört något i stil med:
”Hur har din dag varit?” frågar Isak.
”Ja, jo, rätt bra, tror jag”, säger jag. ”Själv?”
”Jodå, jag jobbar på.”
Tystnad. Klunk kaffe.
”Hur går det med kvittona?”
”Jag hatar dem, förstås. Det är helt vansinnigt. En dag ska jag anställa en tuff chefssekreterare som håller koll på mig och fixar mina kvitton och ser till att jag tränar och äter och håller mina deadlines. Hon ska vara så skräckinjagande att jag inte vågar göra något annat än att lyda.”
”Som en blandning av fångvaktare och förskolelärare?”
”Precis! Själv? Hur går jobbet?”
”Jag tror min kollega är rädd för mig. Jag har varit fokuserad på jobbet och min excel-arbetsplan, så varje gång hon försökt småprata har jag tittat upp och sagt ‘absolut’ i kall, distraherad ton. Dessutom har jag tappat bort mina glasögon, så jag kisar lite lätt mot henne vilket jag tror ser ut som blängande.”
”Du kan vara rätt läskig när du tar på dig den professionella minen”, instämmer jag.

Det finns intressanta korn i den här dialogen, om man nu hade velat ha med mig eller Isak i en bok, men det hade varit betydligt intressantare att läsa om det hade låtit något i stil med:

Eftersom Isak är en stöttande vän frågar han hur min dag har varit, och jag kastar mig in i en bitter harang om det förtryckande i kvittohantering: ”En dag ska jag anställa en skräckinjagande chefssekreterare som håller mig i herrans tukt och förmaning, och sen ska jag bli en ordningssam människa som tränar, äter, skriver och gör mina kvitton direkt.”Eller: ”Hur går det på jobbet?” frågar Katarina, och mer behövs inte för att Isak ska börja prata om sitt excelschema. ”Men jag tror att min kollega är rädd för mig”, tillägger han.

Dialog är när dina karaktärer pratar rakt till läsaren, ”ofiltrerat” av författaren. Spara de tillfällena tills de säger saker som reflekterar deras unika personlighet. Som en kärlek till exceldokument eller hat mot kvittohantering.

4. Ständigt dessa karaktärer
Vilket förstås innebär att vi måste veta vad våra karaktärers unika personlighet är. Exakt hur vi lär känna våra karaktärer varierar förstås från person till person. Själv gör jag det nästan alltid i form av dialog. Jag kommer på små fragment till roliga saker som personerna säger, och utifrån det kan jag rätt snabbt – förmodligen före jag egentligen vet vad handlingen kommer vara – skriva ner en eller ett par roliga och personliga scener med karaktärer som verkar vara unika.

Det här leder ofrånkomligen till att jag inte bryr mig om att verkligen lära känna dem, eftersom jag tror att jag redan vet vilka de är. Varje skrivarbok som jag läst har med långa kapitel om hur du lär känna dina karaktärer. Intervjua dem som psykolog! Fråga om de röker! Skriv långa dokument med deras barndomstrauman. Ha inte med allt i boken.Det här är råd som jag glatt ignorerar, vilket är anledningen till varför jag vet att det är så viktigt. Förr eller senare kör jag alltid fast när handlingen ska utvecklas. Vad ska de göra? Beats me, men jag kanske kan låta dem prata på om sina excelscheman i en scen till? Och då får jag gå tillbaka till den lilla frågan om vad de vill och drömmer om och så vidare.

Elizabeth George gör å andra sidan rejäla karaktärsskisser till sina personer redan från början. Hon ställer frågor till dem som jag inte ens vet om mig själv.

Frågor som Elizabeth George ställer (besvarat om mig själv):
Namn: Katarina Bivald
Ålder: 32. Eller 31. Förmodligen 31.
Längd: 168 cm
Vikt, kroppsbyggnad: vägrar att väga mig. Kort och kompakt kroppsbyggnad. Kommer bli päronformad när jag blir gammal, jag bara vet det.
Födelseort: Krigslida (nästa station kriiiig sliiida). Så blev jag en radikal feminist också.
Hårfärg, ögonfärg: rött (färgat, originalfärg: råttfärgat), bruna
Fysiska särdag: ja du.
Utbildning: statsvetare och sociolog
Sexualitet: just nu? Obefintlig.
Bästa vän: Isak och Cissi
Fiender: ack, hur mycket roligare livet hade varit om jag hade haft en!
Innersta behov: …
Ambition i livet: fortsätta skriva allt mer fantastiska böcker resten av mitt liv
Gester när han/hon talar: mitt huvud guppar fram och tillbaka när jag talar. Mycket händer.
Gångstil: …
Mest utmärkande karaktärsdrag: lätt-inspirerad/förälskad. Besatt.
Svagaste karaktärsdrag: ja du.
Skrattar eller hånler åt: alldeles för mycket
Filosofi: …
Politisk åsikt: feminist, vänster
Hobbys: inte kvittohantering
Vad andra först lägger märke till hos honom/henne: …
Vad personen gör på egen hand: inte kvitton
Karaktäristisk på en rad (ur berättelsen): …
Kommer läsaren att tycka om eller tycka illa om personen?: ni kommer älska mig
Kommer personen att förändra historien: …
Betydelsefulla händelser som format personen: …
Betydelsefulla händelser som belyser hans/hennes personlighet: …

Så här ser delar av hennes personanalys ut (av Eve Bowen i I fiendens närvaro):

Evelyn (Eve) Bowen är mor till mordoffret i romanen och en av huvudpersonerna. Hon är 40 år gammal och parlamentsledamot från den påhittade valkretsen Marylebone. (se anteckningar från besök i parmentet, om denna valkrets och dess gränser). Hon är medlem av det konservativa partiet och biträdande minister till hälsovårdsministern (kontrollera detta med Michael Fairbairn … det kan tänkas att hon bör vara biträdande minister åt någon underordnad minister istället … eller kan hon själv vid sin ålder vara underordnad minister?) Hon är född i Canterbury och utbildad vid St. Winifred’s Grammar School i Kent. Hon har ett syskon, en äldre bror som var kapten i armén, och dödades antingen i Falklandskriget eller Gulfkriget. Hennes föräldrar lever fortfarande på den bondgård i Canterbury där Eve och hennes bror Jonathan växte upp (…). De har gett sina barn en stark känsla av att man ”bör dra sitt strå till stacken”. Jonathan tolkade det som att han skulle gå in i armén. Eve tolkade det som att hon skulle bli självförsörjande. (…) Eve har alltid känt sig bedömd av sina föräldrar och alltid tyckt at thon måste visa upp en speciell bild för att få deras erkänsla. Den bild hon visade upp – god dotter, duktig student – var inte alls det Eve själv tyckte hon var, men hon blev ganska van vid den personen. Rejäl, ärlig, respektabel, medelklass, självgående, arbetande, lagspelare etc. Med tiden har denna roll blivit verklig och hon har övertygat sig själv om att hon är den hon låtsas vara. Det är Eve Bowens starkaste drag. (…). Eve kan inte förlåta en oförrätt. Detta är hennes stora svaghet. (…) Hennes innersta behov i livet är att visa vad hon duger till och bli betraktad som Äkta vara. (…) Sexuellt är Eve för det mesta avståndstagande. Hon tycker att sex är skrämmande och innerst inne anser hon att denna rädsla är en ‘reaktion på ett djuriskt och osmakligt möte’, men utåt låtsas hon något annat. Hon fungerar bäst sexuellt efter ett par glas. Hon och Alex ligger regelbundet med varandra eftersom hon vet att det är meningen att man ska göra det. Hon har aldrig fått orgasm med Alex, men hon har alltid låtsas att hon får det, för enligt henne ska verkligt kvinnliga kvinnor få orgasm.

Och sen följer sida upp och sida ner av var hon bott, studerat, jobbat. Vilka hon legat med och hur det har gått. Syn på familj och hennes nuvarande familj. Hennes utseende, som kopplas till både brodern och föräldrarna. Ja, ni ser ju hur jobbigt det kommer vara att göra allt det här?

5. Utveckla en rafflande kombination av perfektionism och självtvivel
Om du drömmer om att skriva en bok är det lika bra att ställa in dig på att ha refuseringsbrevssamling som en sidohobby till skrivprojektet. Själv har jag väl fått en tio, femton stycken i mina dagar. Generellt brukar man skilja mellan två sorters refuseringsbrev: de som du kan lära dig något av och de som du inte kan lära dig något av.

Refuseringsbrev du inte kan lära dig något av enligt gängse mening:

Hej Katarina Bivald. Tack för att du skickade in ditt manus En mjuk plats att falla på till [insert vilket svenskt bokförlag som helst här]. Vi har nu läst det, men måste tyvärr tacka nej till ditt manus. Vi har en väldigt begränsad utgivning osv osv. men lycka till med ditt skrivande i framtiden! [Valfri stöttande klyscha]

Refuseringsbrev du kan lära dig något av enligt gängse:

Hej Katarina. För en tid sedan skickade du ditt manus Läsarna i Broken Wheel rekommenderar till oss för läsning och bedömning. Jag beklagar att du inte hör något ifrån oss angående det förrän nu. Förklaringen är helt enkelt att det kom upp till diskussion under ett av våra manusmöten och ansågs så pass intressant att vi bad vår lektör ta med det hem och läsa igenom det. Eftersom vi fått enorma mängder med manus den senaste tiden och hon därmed haft en hel del att läsa, har hela processen tagit tid. Nu har vi i alla fall fått ett omdöme som jag citerar här: (…) Det här är skrivet med stor berättarlust men inte fullt lika mycket talang tyvärr.

Tumregeln i branschen är alltså att refuseringsbrev du kan lära dig något av är de som kommer med personliga kommentarer. Det betyder att förlaget har gillat det så mycket att de faktiskt läst hela och eventuellt också tagit in en lektör som får ge ett mer fördjupat omdöme. Refuseringsbrev du inte kan lära dig något av är standardbreven som förlagen har i mängder och lägger på förläggarens skrivbord för snabb underskrift.

Själv tycker jag att det som avgör om du kan lära dig något av ett refuseringsbrev är var i processen du får det. Jag fick det översta för ett av de tidigare utkasten av Läsarna i Broken Wheel rekommenderar. Jag avfärdade inte direkt manuset med en axelryckning och ett ”jaha, då går jag vidare till nästa idé!” Istället tänkte jag buttert att boken ju hade massor av bra och roliga scener och en intressant idé. Och sen jobbade jag vidare på det. Först efter flera års omskrivningar insåg jag att det som avgör om en bok publiceras är inte en intressant idé eller de bra och roliga scenerna. Det är hur dåliga de sämsta scenerna är och hur väl en intressant idé genomförs. Visst, jag är cynisk nog för att veta att mängder med böcker publiceras bara utifrån en bra idé (men låt oss vara ärliga: inte om du är en okänd debutant utan en känd blogg/krönika/egen plattform/tidigare bok). Men det finns en särskild plats i läsarnas helvete för författare som sjabblar bort en bra idé. Läsare kommer inte att tänka: ”ja, men scenen på s. 137 var ju ändå bra, och det var en rolig idé med en amerikansk småstad!” De kommer tänka: ”herregud, här förväntade jag mig en rolig bok om en amerikansk småstad, och kom knappt förbi s. 37.” – ”Jaså, jag läste i alla fall ut den eftersom jag inte kan sluta läsa böcker. Men herregud, det ångrar jag nu. Det där är dagar av mitt liv som jag aldrig kommer få tillbaka. Köp den inte” – ”Köpa den? Du skojar. Jag kommer aldrig ens läsa en bok av någon med samma förnamn som henne!”

Så refuseringsbrev – även standardsorten – kan helt enkelt tas som ett kvitto på att du kanske har en bra idé och tre roliga scener, men den behöver mycket mer bearbetning. Ett refuseringsbrev med ett lektörsutlåtande kan å andra sidan tas som ett: ”Ingen talang? Konstigt då att jag REDAN HAR ETT FÖRLAG, motherfucker!” (fast skriv det inte i svars-emailet. Ingen mening att bränna några broar. Har jag hört.)

Jag tror att ett vanligt misstag opublicerade författare gör är att vi både tar självtvivlet på för stort och för litet allvar. Vi ger upp om vi får ett refuseringsbrev och går över till nästa idé för att snabbt kunna göra ett nytt försök att skicka in det igen. Eller redigerar för kort och för lite innan vi skickar in samma manus. Ta din idé på allvar. Kämpa med den tills ditt skrivande gör den rättvisa (eller så mycket rättvisa som du kan just nu, utifrån din hantverksmässiga nivå). Men knäcks inte av refuseringsbrev. Spara alla. Bränn dem rituellt när du får ett förlagskontrakt eller gör ett collage av dem eller använd dem som inledning till en rolig krönika när din bok väl sålts till arton länder.