Det finns inget bättre än en person med en djup och nördig kärlek till ett ämne. Oftast ett som allmänheten inte riktigt ser behovet av att veta allt om. Bland det bästa jag vet med skrivandet är att det ger mig en ursäkt att kontakta nördar och be dem berätta allt för mig. Och det gör dem! För att de är vänliga, passionerade, hjälpsamma och brinner för sin sak. Även om de råkar vara geologer i Oregon som plötsligt blir kontaktade av en förvirrad svensk författare. Då går de glatt med på att ägna timmar till att över Skype förklara det unika i Oregons geologi och vardagen som geolog.
Faktiskt spelar Oregons stenar en viktig roll i min nästa bok, En dag ska jag lämna allt det här, så ni kommer också snart veta mycket mer än ni visste att ni behövde om det ämnet. I vilket fall. Jag intervjuade två geologer och de var båda oerhört vänliga och hjälpsamma och smarta och charmerande. Jag är övertygad om att mängder med misstag smugit sig in i boken i alla fall, men jag vill att ni ska veta att de i alla fall gjorde sitt bästa och att allt i så fall är mitt fel. Ingen skugga skall falla över dem.
Och nu, det finaste av allt, har de skickat mig en hel kartong full med stenar från Oregon. Och en lång lista där alla stenar förklaras. Och ett litet förstoringsglas som man tydligen använder när man tittar på stenar. Har ni någonsin hört om något så fint och vackert?
För de som inte vill vänta tills boken kommer med att veta mer om Oregons stenar kan jag tipsa om mitt instagram-konto (Jag heter fantasirikt nog katarinabivald, så ni borde hitta mig utan problem) där jag just nu berättar om några av mina favoriter från deras samling.
I slutet på augusti kommer min tredje bok – En dag ska jag lämna allt det här – ut på bokförlaget Forum, så nu är jag i slutfasen av redigeringen. Jag älskar det här stadiet av redigering, när boken redan har en början, en mitt och ett slut, och där små ändringar ger stora resultat. En strykning här och tempot höjs, ett tillägg där och en känslomässig vändpunkt i en scen förstärks. Dessutom kan man dagligen njuta av lyxen av att en redaktör har suttit och svettats över texten och ger eminenta förslag på hur allt kan bli bättre.
Med det sagt så är det faktiskt nästan ännu trevligare när man sen skickat in den nya versionen av manuset till redaktören igen och vet att det nu är han som får jobba igen. Särskilt trevligt är det förstås när det här sammanfaller med högsommarvärme. Jag vill inte skryta över min mästerliga planering, men när sommarvärmen slog till var jag ledig nog för att bada och ligga i gräset och läsa (s.k. ”research”).
Jag bifogar bildbevis på de två senare aktiviteterna.
PS. På torsdag eller fredag får jag tillbaka manus med kommentarer igen, så om det börjar regna då så vet ni varför.
Jag tror att det finns teman eller känslor som författare mer eller mindre medvetet återkommer till. Situationer eller konflikter eller ibland bara väldigt små detaljer som vi plötsligt upptäcker att vi skriver om igen.
Det är inget konstigt med det. Och omvänt finns det förstås situationer och handlingsmöjligheter som inte alls intresserar oss. Själv kommer jag förmodligen aldrig skriva en bok som involverar ett triangeldrama, där hjältinnan velar och slits mellan två olika personer. Jag tror det handlar om att jag är uppvuxen i Bridget Jones tidevarv: ett riktigt romantiskt problem är att hitta ett vettigt kärleksintresse; att hitta två direkt verkar bara girigt (inte att missförstås förstås med böcker där hjältinnan först hittar vad vi alla vet är fel person, som Elizabeth Bennet och mr Wickham). Teman eller känslor som jag är förtjust i är till exempel en tråkig person som börjar leva friare och modigare; oväntade vänskaper; den frispråkiga och ofta uppfriskande bästa vännen.
Och ibland, i takt med att man har skrivit om samma sak väldigt ofta, så upptäcker man att man inte längre har något att säga om det här. Alla känslorna är utforskade. Man har använt hela sitt förråd av liknelser. Inget man skriver känns fräscht. Man kommer på sig själv med att tänka: ”har jag inte skrivit det här förut?” och ”hur många gånger kan man egentligen skriva om samma sak på olika sätt?”
Så är det med mig och kvitton.
Det finns helt enkelt inga nya sätt som jag kan uttrycka hur ofattbart tråkigt det är; hur ostrukturerad jag är och hur oerhört synd det är om mig som har handlat saker och nu måste häfta fast kvitton på papper (om, det vill säga, jag hittar de jäkla kvittona, och det är verkligen inte säkert).
Det enda nya jag har att informera er om här är att vi har en ny royaltyhandläggare på Forum medan den gamla är på pappaledighet, och att jag redan har känt mig manad att skriva ett vänligt email till henne och förklara att vi förmodligen kommer ha mycket kontakt framöver eftersom jag har en nästan kuslig förmåga att tappa bort underlagen till royaltyutbetalningarna som behövs för min bokföring. Idag satte jag mig äntligen med mina kvitton ca 10.47. 11.07 var det första emailet till henne skickat.
Ni vet exemplet med Schrödingers katt? Instängd i en stålkammare med lite radioaktivt ämne och cyanid (jag sammanfattar fritt här från Wikipedia) är det tänkt att illustrera kvantmekanikens brister vid tillämpning på makroskopiskt plan (och vi vet ju alla vad det betyder).
I vilket fall. I tankefiguren har katten femtio procents chans att vara vid liv, och femtio procents chans att vara död. Innan vi öppnar stålkammaren är katten både levande och död samtidigt. Men, när kammaren öppnas, ser man bara en katt som antingen är död eller jävligt sur. Frågan är: När övergår systemet från en blandning av tillstånd till antingen eller?
Så. Låt oss inte gå in på kvantmekaniska detaljer här. Jag ville bara använda det för att illustrera tiden efter deadline men före man har fått kommentarer på boken. Den här tiden av väntan brukade jag se som tämligen frustrerande och plågsam. Man kan inte göra någonting, men vet ännu inte domen. Som att vara den åtalade under tiden som juryn överlägger, brukade jag fantasilöst och pessimistiskt tänka.
Men inte längre! Så här tänker jag nu: fram till att Karin läser mitt manus vet jag inte om det är helt fantastiskt eller fullkomligt värdelöst. Likt Schrödingers svårt plågade katt är mitt manus både alldeles underbart och eventuellt jättedåligt samtidigt.
Och, om det nu kan vara två saker samtidigt, varför gräva ner sig i det dåliga scenariot? Finns det inte tid nog för det efter att jag fått Karins kommentarer?
Så i en imponerande applicering av magiskt tänkande på Schrödingers katt har jag bestämt mig för att fokusera på hur det den här enda veckan forfarande kan visa sig att min bok är det bästa Karin någonsin har läst; roligt, gripande; en säker tippning till både Augustpriset och Nobelpriset; en bok som katten med glädje och behållning hade läst oavsett radioaktivt ämne och cyanid.
Jag menar, vi vet ju inte att det inte är så, eller hur?
Min nästa bok har nu en början, en mitt och ett slut, och jag har överlevt deadlinejobbandet. Faktiskt var deadlinejobbandet fint och harmoniskt. Bara jag och min galenskap, tillsammans varje vaken timme om dygnet och en hel del av mina sovande timmar också.
Nu upptäcker jag tyvärr den mycket mindre inspirerande ”tiden precis efter en deadline”. Här bor sådana saker som att städa arbetsrummet, tömma pappersinsamlingen (det kommer kräva flera vändor), tömma pappersinsamlingen på kontoret (alla dessa stackars träd!), betala räkningar, läsa igenom sin bokföringspersons alla email för att se exakt hur mycket jag har missat, ringa banken (pågår just nu…) och klippa mig för att få bort den inspirerade Einstein-looken.
Önska mig lycka till.
Förutom med bankkontakten. Jag har Nordea. Jag kommer bli trött och ursinnig och grinig och jag får helt skylla mig själv för att jag är en idiot. En lat idiot. En lat idiot i telefonkö för att få betala 300 kronor för att ett omoraliskt företag ska skicka en utskrift till mig. Japp! Det är jag!
