Saker jag gör medan jag borde skriva

om man läser den här bloggen är: när får du någonsin någon bok skriven, med tanke på att du aldrig verkar jobba?

Jo, så här går det till.

Först skolkar jag och skjuter upp saker och bloggar och tjuvlyssnar på kontoret, och sen, när deadlinen närmar sig med stormsteg, så ringer jag upp min förläggare, den fantastiska Karin. Så här brukar samtalet gå:

Jag: ”Tyvärr kommer jag inte kunna skriva klart min bok på grund av sjukdom/Netflix/hunden åt mitt utkast”
Karin: ”Åh, vad tråkigt. Det måste vara jättejobbigt för dig. Men det spelar ingen roll.”
Jag: ”Spelar ingen roll?”
Karin: ”Nej, nej, oroa dig inte. Nisse är här och skriver den.
Jag: ”Nisse?”
Karin: ”Ja, Nisse från Manpower.”

Och sen sätter jag igång och skriver.

På Wikipedia beskrivs magiskt tänkande så här:

Inom psykologin används ”magiskt tänkande” för att beteckna små barns förenklade bild av kausalitet, d.v.s. orsak och verkan, nämligen att de själva skulle vara orsaken till det som händer omkring dem. Om det till exempel händer ett storasyskon en olycka, och barnet nyligen har varit argt på syskonen, kopplar barnet ihop olyckan med ilskan och tror att det är ansvarigt för olyckan.

I regel släpper barn mycket av det magiska tänkandet redan i skolåldern, men delar hänger kvar längre. Det är till exempel samma typ av tänkande som ligger bakom sådana uttryck av vidskepelse som att inte gå på vissa typer av brunnslock, eller att inte gå under stegar.

En form av magiskt tänkande som mig veterligen har utforskats för lite inom psykologin är när författare skriver böcker. Eftersom jag inte har hittat någon forskning alls om den här viktiga frågan kan jag ju bara utgå ifrån mig själv.

Redskapens betydelse
Det är sedan länge känt att det inte går att skriva en bra bok utan rätt form av anteckningsböcker och pennor. Sambandet är tydligt: om jag bara köper mer kontorsmaterial kommer boken magiskt skriva sig själv.

Typsnittens betydelse
I en modern variant har jag också upptäckt att typsnitt är oerhört centrala i skrivandeprocessen. Normalt sätt skriver jag i Garamond 12, 1,5 radavstånd, och fet stil i kapitelrubrikerna. Men när jag lyssnade på Robert Pattersson som pratade om hur han gjorde outlines insåg jag direkt att nyckeln i en bra outline är att istället skriva i arial. Det finns en sorts effektiv, no-nonsense-skönhet i de helt raka, rätt fula bokstäverna som klumpigt rasar fram på skärmen. Sagt och gjort ändrade jag också hela mitt utkast till arial i den trygga förvisningen att också innehållet då skulle löpa spännande och konfliktfyllt fram över sidorna.

Nu har jag tyvärr börjat tvivla lite på om outlines verkligen är lösningen, så nu undrar jag: måste jag gå in och ändra tillbaka utkast-dokumentet till Garamond igen? Just nu tänker jag att det enda sättet att faktiskt få boken skriven är att sätta sig ner och bara skriva den och inte tänka för mycket, så kanske är Times New Roman det mest prosaiska typsnittet just nu?

Det nya dokumentet
Om man har kört fast i ett utkast finns det tre saker att göra: 1, skriva vidare i alla fall och komma framåt. 2, läsa om det man har skrivit hittills för att se om man kan hitta en lösning på varför man stannat upp. 3, skapa ett nytt dokument och döpa det till något i stil med ”Utkast, version 12.3.1” och sen mödosamt klippa och klistra in hela boken igen.

Jag kör strategi tre.

Ny sida i anteckningsblocket
Behöver man tänka igenom något, eller om en scen krånglar, så är det bara att bläddra fram till en ny sida, skriva en rubrik högst upp (”Konflikten mellan MacKenzie och Camila”, till exempel) så är hela saken löst. I nödfall kan man förstås också fortsätta och skriva igenom problemet, men det är inget krav. Det är själva akten att bläddra fram till en ny sida som ska lösa alltihop.

Läsa andras böcker
Det här är min variant av att sova på kurslitteratursböckerna för att kunskapen undermedvetet ska glida in i hjärnan under natten, eftersom det är allmänt känt att alla som läser Agatha Christie-böcker kan skriva som henne.

Tidsplaner och att skriva-listor
Eftersom det är allmänt känt att om det är planerat så kommer det bli så.

Det här var mina bästa skrivartips för hur du också kan sitta mycket vid datorn utan att aldrig komma framåt! Håll till godo!

Jag har varit på semester i två veckor, och när jag kommer tillbaka så har det blivit vår. Jag återkommer på temat om hur omöjligt det är att skriva när solen skiner ute. Men jag måste gå en promenad först.

Ja, det finns sånna.

Fina, solskensfyllda dagar då jag njuter av att sjunka in i min berättelse och skriver på och dricker kaffe. Då jag umgås med karaktär som gamla vänner och njuter av att komplicera deras liv, och boken känns bra och jag litar på min berättelse. Jag har haft flera den här veckan, vilket är något av en ynnest.

Så idag körde jag fast lite. Jag tappade fart i skrivandet, ignoreradet det, skrev på, och stannade upp och tänkte: ”Vänta lite nu, kan det vara så att …” Och så identifierade jag en möjlig svaghet i den delen av boken jag skrivit på ett tag.

Här kommer förstås en livsfarlig fälla: frestelsen att scrolla upp, läsa igenom gamla scener, eller skriva ut hela manuset för att skriva arga kommentarer i marginalerna. Igår lyssnade jag på Ninni Schulmans och Caroline Erikssons fantastiska podcast Skriv en bestseller (eller en annan bok) och de pratade om självtvivel. Specifikt pratade de om att inte scrolla upp i manuset.

Men just den här berättelsen jag skriver på har en djävulsk förmåga att tappa styrfart så fort jag slappnar av det minsta lilla. Det beror på själva upplägget, som jag ska skriva om någon gång när idén har fått lite fastare form. Så jag skrev ut 150 sidor, sa åt mig själv att inte redigera på detaljnivå och bet ihop inför den förväntade anstormningen av självtvivel.

Som inte kom! Början av delen jag skriver på fungerade bra. Och sen fann jag mycket riktigt några svagheter, men det var svagheter som jag trodde att jag skulle hitta och redan hade funderat ut en lösning på. Få saker tycker jag är så tillfredsställande som att ha analyserat min berättelse korrekt. Det är nästan som om jag vore en professionell författare som visste vad jag gjorde!

Min agent emailade precis samtidigt för att fråga hur det gick med boken, så jag svarade mycket entusiastiskt att det gick fantastiskt. Nu måste jag kanske emaila henne igen på måndag när jag har kört fast och säga att allt är värdelöst. Vi får se. Kanske kommer jag bara fortsätta vara oövervinnerlig för alltid och hela berättelsen kommer skriva sig själv.

Varför inte? Solen skiner. Det är varmt ute. Det är väl nästan ett ännu större mirakel i februari.

Igår brottades jag med kvitton och tvätt, och längtade förstås efter att skriva. Idag var jag på kontoret och kom skrämmande nära att sakna mina kvitton.

Efter en förmiddag av akut plågsam uttråkning satsade jag förstås på den klassiska taktiken att störa Isak på jobbet.

Jag: Varför är det så tråkigt att jobba på fredagar?
Isak: Jag tycker snarare det är skönt att man äntligen blir lämnad i fred och kan få lite jobb gjort.
Jag: Ja, jo, jag är helt med dig på att lämnas ifred, men det här med att jobba. MÅSTE man jobba?
Isak: Måste och måste. Du kan alltid satsa på att gifta dig rikt. Det är min plan. Men i väntan på att hen ska dyka upp så verkar jag inte komma undan jobbandet.
Jag: Ja…. tror du att vi kanske måste bli snygga innan vi hittar vår rika hen?
Isak: Chanserna förbättras i alla fall.
Jag: Eller vinna på Triss. Bara som plan B, menar jag. För det är klart att vi kommer bli snygga nog för att gifta oss rikt.
Isak: Jag har försökt. Dåliga odds. Hästar?
Jag: Eh. Vi provade det…
(INTE framgångsrikt)
Jag: Men kanske om vi hade valt hästarna baserat på jockeyns färger och inte hästens namn? Eller trav. Vi skulle kunna prova trav.
Isak: ESC! Vi kan spela på ESC!
Jag: Baserat på kläderna, förstås.

Så det är min plan. Jag ska vinna massor av pengar på vadslagning kring ESC och aldrig jobba igen. Eller Triss. Vilket som kommer först.