Saker jag gör medan jag borde skriva

Jag har varit på semester i två veckor, och när jag kommer tillbaka så har det blivit vår. Jag återkommer på temat om hur omöjligt det är att skriva när solen skiner ute. Men jag måste gå en promenad först.

Ja, det finns sånna.

Fina, solskensfyllda dagar då jag njuter av att sjunka in i min berättelse och skriver på och dricker kaffe. Då jag umgås med karaktär som gamla vänner och njuter av att komplicera deras liv, och boken känns bra och jag litar på min berättelse. Jag har haft flera den här veckan, vilket är något av en ynnest.

Så idag körde jag fast lite. Jag tappade fart i skrivandet, ignoreradet det, skrev på, och stannade upp och tänkte: ”Vänta lite nu, kan det vara så att …” Och så identifierade jag en möjlig svaghet i den delen av boken jag skrivit på ett tag.

Här kommer förstås en livsfarlig fälla: frestelsen att scrolla upp, läsa igenom gamla scener, eller skriva ut hela manuset för att skriva arga kommentarer i marginalerna. Igår lyssnade jag på Ninni Schulmans och Caroline Erikssons fantastiska podcast Skriv en bestseller (eller en annan bok) och de pratade om självtvivel. Specifikt pratade de om att inte scrolla upp i manuset.

Men just den här berättelsen jag skriver på har en djävulsk förmåga att tappa styrfart så fort jag slappnar av det minsta lilla. Det beror på själva upplägget, som jag ska skriva om någon gång när idén har fått lite fastare form. Så jag skrev ut 150 sidor, sa åt mig själv att inte redigera på detaljnivå och bet ihop inför den förväntade anstormningen av självtvivel.

Som inte kom! Början av delen jag skriver på fungerade bra. Och sen fann jag mycket riktigt några svagheter, men det var svagheter som jag trodde att jag skulle hitta och redan hade funderat ut en lösning på. Få saker tycker jag är så tillfredsställande som att ha analyserat min berättelse korrekt. Det är nästan som om jag vore en professionell författare som visste vad jag gjorde!

Min agent emailade precis samtidigt för att fråga hur det gick med boken, så jag svarade mycket entusiastiskt att det gick fantastiskt. Nu måste jag kanske emaila henne igen på måndag när jag har kört fast och säga att allt är värdelöst. Vi får se. Kanske kommer jag bara fortsätta vara oövervinnerlig för alltid och hela berättelsen kommer skriva sig själv.

Varför inte? Solen skiner. Det är varmt ute. Det är väl nästan ett ännu större mirakel i februari.

Igår brottades jag med kvitton och tvätt, och längtade förstås efter att skriva. Idag var jag på kontoret och kom skrämmande nära att sakna mina kvitton.

Efter en förmiddag av akut plågsam uttråkning satsade jag förstås på den klassiska taktiken att störa Isak på jobbet.

Jag: Varför är det så tråkigt att jobba på fredagar?
Isak: Jag tycker snarare det är skönt att man äntligen blir lämnad i fred och kan få lite jobb gjort.
Jag: Ja, jo, jag är helt med dig på att lämnas ifred, men det här med att jobba. MÅSTE man jobba?
Isak: Måste och måste. Du kan alltid satsa på att gifta dig rikt. Det är min plan. Men i väntan på att hen ska dyka upp så verkar jag inte komma undan jobbandet.
Jag: Ja…. tror du att vi kanske måste bli snygga innan vi hittar vår rika hen?
Isak: Chanserna förbättras i alla fall.
Jag: Eller vinna på Triss. Bara som plan B, menar jag. För det är klart att vi kommer bli snygga nog för att gifta oss rikt.
Isak: Jag har försökt. Dåliga odds. Hästar?
Jag: Eh. Vi provade det…
(INTE framgångsrikt)
Jag: Men kanske om vi hade valt hästarna baserat på jockeyns färger och inte hästens namn? Eller trav. Vi skulle kunna prova trav.
Isak: ESC! Vi kan spela på ESC!
Jag: Baserat på kläderna, förstås.

Så det är min plan. Jag ska vinna massor av pengar på vadslagning kring ESC och aldrig jobba igen. Eller Triss. Vilket som kommer först.

Det är möjligt att det finns författare som är smarta nog att inte googla sig själv på regelbunden basis, men jag är helt klart inte en av dem. Vid det här laget har jag däremot utvecklat ett starkt sinne för humor när det gäller kritiska recensioner. Det finns väldigt lite som upprör mig nuförtiden, och en hel del som roar.

Särskilt roande är recensioner som ändå ger ett helt nytt perspektiv på ens bok, eller sågar den på helt nya sätt, och idag hittade jag en sån. Det är en bokblogg som varar på en Top 10 Tuesday-utmaning (det är ett koncept där bokbloggar listar olika Top 10-saker på, ja, tisdagar). Igår var frågan: 10 saker du skulle vilja ha mer av i böcker.

Just den här bokbloggaren har tagit frågan på allvar och tänkt på vad hon saknar i böcker. Även om hennes bokcirkel ofta utmanat henne att läsa saker utanför hennes vanliga horisont, känner hon ofta att det är något som saknas, och nu har hon kommit på vad: det kristna perspektivet.

Now, I am not judging the authors, but I don’t think I am going out on a limb saying that they did not begin writing saying WWJD!

Det är faktiskt en helt rimlig kritik. På ett rent bokstavligt plan tror jag inte att jag stannade upp en enda gång under mitt skrivande och frågade mig: vad skulle Jesus ha gjort? Däremot vet jag bestämt att åtminstone en av mina karaktärer gjorde det. Tyvärr precis innan hon raggade upp sin yngre bisexuella älskare, men ingen är perfekt.

Men jag måste ändå invända mot hennes övergripande tolkning av den kristna värdegrunden. Efter sitt konstaterande om avsaknaden av Jesus som dramaturgisk guide, fortsatte hon:

The books are well-written and award-winning — truly exceptional books, but left me feeling unsatisfied. Don’t get me wrong, I don’t need a book to be blatant or preachy, but I do appreciate when there is a subtly woven message of hope or redemption or forgiveness.

Och jag vill ändå påstå att min bok – SÄRSKILT när Caroline raggar upp den yngre älskaren – innehåller en hel del hopp och förlåtelse och räddning. Men visst, kanske inte riktigt rätt sorts räddning, hopp och förlåtelse.

PS. Min nästa bok innehåller betydligt mer av det kristna perspektivet, men jag är rätt säker på att det inte kommer göra just den här bokbloggaren lyckligare.

PPS. Som recension betraktat slår det förstås inte Amazon-kommentaren som jag tidigare bloggat om här

PPPS. För övrigt är Christian fiction en oehört stor kategori, med egna subkategorier och helt egna bokhandlar. Det finns t.ex. Spiritual Romance, som jag av säkra källor fått höra tyvärr är rasande tråkigt, rent sex-scens-mässigt. Kristna bokälskare orsakade också ramaskri av författare när de första lansera appen Clean Reader som helt enkelt skulle gå in och censurera oanständigheter i böckerna man ville läsa. ”Jag tycker inte om blue cheese-dressing”, sa talespersonen, ”så om jag köper en sallad ber jag helt enkelt att de tar bort den.” Författare blev rimligt upprörda över att jämföras med blue cheese-dressing, men nu tänker jag att den större kritiken är att appen var så oambitiös: varför bara byta ut svordomar och fult språk? Varför inte kunna skriva om hela slut till att bli mer upplyftande, med ett bättre budskap? Det hade kunnat ge liberalerna i New York något rejält att uppröras över, och bara tänk vilka spännande nya berättelser vi skulle kunna skapa! Rimligtvis kunde man då också bara välja att få versionen ”garanterat lyckligt slut”, där t.ex. Romeo och Julia tidigt i boken insåg att de knappt kände varandra och borde dejta ett tag först innan de dog för varandra, eller där Rhett beter sig lite vettigt och normalt och inte är en total idiot och därför lever lycklig i alla sina dagar med fucking jävla Scarlett precis när hon blivit lite vettig. För att ta ett exempel ur luften.

Jag var orättvis mot IT-killarna. Han hade börjat jobba klockan åtta i Kista. Jag lider med honom.