Lincoln Memorial

Ja, jag måste erkänna det: det är omöjligt att vara cynisk om Lincoln Memorial. Inte ens jag kan skämta om att det saknades böcker där (det fanns en liten bokhandel, men det har inte med saken att göra). Jag stod och såg ut över vattnet och Washington monumentet och såg anti-vietnamprotester och March on Washington framför mig.

Eller som Carina sa för att sälja in platsen: ”Det var här Forrest Gump och Jenny sprang mot varandra.”

Tre bokhandlar

Det finns få lika bra sätt att få en känsla för en stad som att besöka deras oberoende bokhandlar. I Washington blir det extra tydligt. Gå in i vilken som helst av dem just nu och den största bokhögen vid kassan kommer vara Bob Woodwards Fear. Bredvid den är det inte ovanligt att hitta högar med Timothy Snyders On Tyranny: Twenty Lessons from the Twentieth Century eller Cass Sunstein Impeachment: A Citizen’s Guide. Avdelningen för statsvetenskapliga böcker kommer vara större än avdelningen för skönlitteratur, och det kommer finnas minst tio olika sätt att kategorisera böcker om politik.

Jag behöver knappast säga att boknörden och statsvetaren i mig älskade Washingtons bokhandlar. Vi besökte tre av dem den första dagen, och vi började i Solit State Books, där jag raskt köpte On Tyranny och Cherry. Cherry är formellt sett en skönlitterär bok, men enbart för att författaren skriver om så många kriminella handlingar. Han sitter också redan i fängelse.

Vårt nästa stopp var Politics and Prose, och det namnet säger väl det mesta man behöver veta om Washington och dess bokhandlar. Här blandades t-shirts med bokcitat (Groucho Marx: Outside of a dog, a book is man’s best friend. Inside of a dog, it’s too dark to read) med feministiska och antirasistiska aktivist-kit: She persisted-att göra anteckningsblock, inklusive: Allies to contact. Todays mood: Nasty. Supplies needed, eller ett fest-kit med feministiska vykort och korkskruv, för verklig motståndsinspiration. Kunniga bokhandlare svarade i telefon och la undan högar med Fear-böcker åt kunder som skulle hämta ut dem. Politics and Prose ligger också vägg i vägg med Comet pizza, där galna republikaner trodde att Hilary Clinton och andra demokratiska toppnamn drev pedofilring. Ja, det är ett galet land.

Jag vill inte på något sätt påstå att det är utmattande att besöka bokhandlar, men vi hade faktiskt betat av Kongressen och Högsta domstolen också, så vid det här laget var det hög tid för en öl. Som tur var har Kramers Books en bar, med det fantastiska namnet Afterword Café. Om jag någonsin skriver en till bokhandelsbok ska jag stjäla det namnet. Stärkta av mat (Simona och Carina) och en öl (jag) tog vi oss sen an ännu en bokhandel.

Totalt antal böcker köpta: åtta. Men jag vill då ändå säga att jag gav bort två.

Library of Congress

Jag har tillbringat en hel dag i DC och har redan förälskat mig i staden. Det kan bero på att dagen inkluderade Library of Congress och tre bokhandlar, men också för att DC på samma gång känns otroligt amerikanskt och helt annorlunda andra amerikanska städer jag besökt.

Det  mest intressanta med staden är att jag inte har några litterära associationer till den. Washington DC för mig är filmer och tv-serier: Pelikanfallet med demonstranterna utanför Högsta domstolen, Watergate-byggnaden i Alla presidentens män och Forrest Gump, Vita huset och Kongressen i West wing och The Contender och alla filmer som någonsin har rymt en president eller senator. Och till skillnad från New York, där jag tyckte att allt var mindre än det såg ut i filmerna, så är Washington precis som jag tänkt det. Alla byggnader är stora och magnifika och vita; det finns mer pelare än någon person egentligen behöver; gatorna är breda, och det finns träd. Det är alltid en tillfredsställande del av en stad.

Jag tyckte instinktivt om staden redan under den improviserade guidad turen i taxin från flygplatsen, och allt jag såg igår bekräftade den känslan. Carina var förstås smart nog att börja vår guidade tur i Library of Congress.

Ett ord om magnifika och historiska bibliotek: de avskräcker mig lite. Jag är egentligen mycket mer förtjust i billiga pocketutgåvor än Gutenberg-biblar. Jag föredrar kaotiska bokhandlar framför takmålningar. Jag vill kunna ta på böcker. Alla böcker som måste förvaras bakom glas slutar vara böcker för mig och blir mer historiska föremål, vilket är intressant men inte inspirerade. Så jag var helt beredd på att bara slentrian-beundra Library of Congress.

Och ändå. Det var fantastiskt vackert. Det fanns upplyftande citat i taket. ”The Main Reading Room” var som ett italienskt torg, omgiven av små renessansbyggnader som alla rymde böcker. Hela byggnaden var en imponerande hyllning till den mänskliga utvecklingen, de gamla grekerna, vad litteratur och forskning och det bästa i människor kan åstadkomma. Man kan raljera över det, men i den här tiden vi lever i är det omöjligt att försvara sig mot skönheten i att ha ideal. Den känns också väldigt representativ för hela Washington DC: en byggnad som byggts på 1800talet för att koppla en ny demokrati till en gammal historia. På 1800talet var också många amerikaner betydligt rikare än sina europeiska motparter, vilket innebar att många klassiska engelska och europeiska verk köptes upp av amerikaner (och donerades sen till diverse samlingar). En dag ska jag berätta alla mina favoritanekdoter om galna boksamlare, men inte idag, för idag pratar vi om Library of Congress.

I samband med att den federala regeringen flyttade från Philadelphia till Washington godkände president John Adams utgiften att spendera 5000 dollar för böcker till kongressen. Det nya biblioteket brändes sen ner av britterna, varpå president Jefferson sålde sitt privata bibliotek om 6487 som grund för det nya biblioteket. Jag har tittat på de böckerna. Det var ändå fint. 2016 nominerade Barack Obama Carla Hayden till att bli den fjortonde Librarian of Congress, den första svarta kvinnan på posten.

För övrigt vill jag citera deras tak: The chief glory of every people arises from its authors.

Washington DC!

Ah, USA! The land of the free and home of the crazy. Opinionsundersökningar säger att det är ungefär hälften-hälften. Jag har ju älskat det här landet ända sen jag först hittade på en småstad i Iowa, men på senare tid har kärleken fått problem. Men ändå… vilket fantastiskt land det är. På vägen från flygplatsen fick jag och Simona en guidad tur av en pratglad taxichaufför som kom hit från Etiopien för tjugosju år sedan. Han pekade ut alla intressanta byggnader (Vita huset, Capitol Hill, ”federala byggnader… fler federala byggnader… ännu en federal byggnad”, ett hus där en flod-vakt bodde med sina nio barn som nu ligger precis vid en motorväg) och filosoferade över hur staden förändrats över tid. Bara i USA, tänkte jag och älskade landet igen.

Det är förstås oerhört passande att jag är i Washington för att besöka Carina, kvinnan som först visade mig USA och Iowa och majsen och Dewey the library cat. När hon flyttade till DC gav hon mig en bok som listade alla bokhandlar i området, helt säker i sin övertygelse om att det skulle få mig att komma på besök. Hon hade rätt. Hon har också förberett en lista på de bästa som vi ska besöka under mina dagar här.

Tvivla icke, jag kommer hålla er uppdaterade!

Ps. Carina har gett mig en egen mugg. Så nu kommer jag stanna för evigt.

>
>