Washington DC!

Ah, USA! The land of the free and home of the crazy. Opinionsundersökningar säger att det är ungefär hälften-hälften. Jag har ju älskat det här landet ända sen jag först hittade på en småstad i Iowa, men på senare tid har kärleken fått problem. Men ändå… vilket fantastiskt land det är. På vägen från flygplatsen fick jag och Simona en guidad tur av en pratglad taxichaufför som kom hit från Etiopien för tjugosju år sedan. Han pekade ut alla intressanta byggnader (Vita huset, Capitol Hill, ”federala byggnader… fler federala byggnader… ännu en federal byggnad”, ett hus där en flod-vakt bodde med sina nio barn som nu ligger precis vid en motorväg) och filosoferade över hur staden förändrats över tid. Bara i USA, tänkte jag och älskade landet igen.

Det är förstås oerhört passande att jag är i Washington för att besöka Carina, kvinnan som först visade mig USA och Iowa och majsen och Dewey the library cat. När hon flyttade till DC gav hon mig en bok som listade alla bokhandlar i området, helt säker i sin övertygelse om att det skulle få mig att komma på besök. Hon hade rätt. Hon har också förberett en lista på de bästa som vi ska besöka under mina dagar här.

Tvivla icke, jag kommer hålla er uppdaterade!

Ps. Carina har gett mig en egen mugg. Så nu kommer jag stanna för evigt.

Mitt franska omslag

Imorgon är det dags för releasefest för min nya bok, En dag ska jag lämna allt det här, och förberedelserna pågår förstås för fullt. Just nu sammanställer jag till exempel allt värdelöst vetande om stenar i Oregon som du inte visste att du behövde. Releasefesten är på Bitter pills, från kl. 17, Hornstull, och kan förstås inte missas. Stenarna! Powerpointen! Eder fantastiska favorit-författare!

Men jag tänkte ändå ta en kort paus i de hektiska förberedelserna för att dela det franska omslaget till boken med er. Är det inte det finaste ni någonsin har sett (sen det svenska omslaget)?

Den uppmärksamma kan också notera att det är helt unikt bland mina franska omslag i och med att den helt saknar en katt! Jag måste erkänna att jag saknar katten lite. Nästa bok måste jag uppenbarligen skriva in en i handlingen.

En kärleksförklaring till nördarna

Herregud, vad jag älskar oss!

Det finns inget bättre än en person med en djup och nördig kärlek till ett ämne. Oftast ett som allmänheten inte riktigt ser behovet av att veta allt om. Bland det bästa jag vet med skrivandet är att det ger mig en ursäkt att kontakta nördar och be dem berätta allt för mig. Och det gör dem! För att de är vänliga, passionerade, hjälpsamma och brinner för sin sak. Även om de råkar vara geologer i Oregon som plötsligt blir kontaktade av en förvirrad svensk författare. Då går de glatt med på att ägna timmar till att över Skype förklara det unika i Oregons geologi och vardagen som geolog.

Faktiskt spelar Oregons stenar en viktig roll i min nästa bok, En dag ska jag lämna allt det här, så ni kommer också snart veta mycket mer än ni visste att ni behövde om det ämnet. I vilket fall. Jag intervjuade två geologer och de var båda oerhört vänliga och hjälpsamma och smarta och charmerande. Jag är övertygad om att mängder med misstag smugit sig in i boken i alla fall, men jag vill att ni ska veta att de i alla fall gjorde sitt bästa och att allt i så fall är mitt fel. Ingen skugga skall falla över dem.

Och nu, det finaste av allt, har de skickat mig en hel kartong full med stenar från Oregon. Och en lång lista där alla stenar förklaras. Och ett litet förstoringsglas som man tydligen använder när man tittar på stenar. Har ni någonsin hört om något så fint och vackert?

För de som inte vill vänta tills boken kommer med att veta mer om Oregons stenar kan jag tipsa om mitt instagram-konto (Jag heter fantasirikt nog katarinabivald, så ni borde hitta mig utan problem) där jag just nu berättar om några av mina favoriter från deras samling.

Sommar och redigering

I slutet på augusti kommer min tredje bok – En dag ska jag lämna allt det här – ut på bokförlaget Forum, så nu är jag i slutfasen av redigeringen. Jag älskar det här stadiet av redigering, när boken redan har en början, en mitt och ett slut, och där små ändringar ger stora resultat. En strykning här och tempot höjs, ett tillägg där och en känslomässig vändpunkt i en scen förstärks. Dessutom kan man dagligen njuta av lyxen av att en redaktör har suttit och svettats över texten och ger eminenta förslag på hur allt kan bli bättre.

Med det sagt så är det faktiskt nästan ännu trevligare när man sen skickat in den nya versionen av manuset till redaktören igen och vet att det nu är han som får jobba igen. Särskilt trevligt är det förstås när det här sammanfaller med högsommarvärme. Jag vill inte skryta över min mästerliga planering, men när sommarvärmen slog till var jag ledig nog för att bada och ligga i gräset och läsa (s.k. ”research”).

Jag bifogar bildbevis på de två senare aktiviteterna.

PS. På torsdag eller fredag får jag tillbaka manus med kommentarer igen, så om det börjar regna då så vet ni varför.

Teman

Jag tror att det finns teman eller känslor som författare mer eller mindre medvetet återkommer till. Situationer eller konflikter eller ibland bara väldigt små detaljer som vi plötsligt upptäcker att vi skriver om igen.

Det är inget konstigt med det. Och omvänt finns det förstås situationer och handlingsmöjligheter som inte alls intresserar oss. Själv kommer jag förmodligen aldrig skriva en bok som involverar ett triangeldrama, där hjältinnan velar och slits mellan två olika personer. Jag tror det handlar om att jag är uppvuxen i Bridget Jones tidevarv: ett riktigt romantiskt problem är att hitta ett vettigt kärleksintresse; att hitta två direkt verkar bara girigt (inte att missförstås förstås med böcker där hjältinnan först hittar vad vi alla vet är fel person, som Elizabeth Bennet och mr Wickham). Teman eller känslor som jag är förtjust i är till exempel en tråkig person som börjar leva friare och modigare; oväntade vänskaper; den frispråkiga och ofta uppfriskande bästa vännen.

Och ibland, i takt med att man har skrivit om samma sak väldigt ofta, så upptäcker man att man inte längre har något att säga om det här. Alla känslorna är utforskade. Man har använt hela sitt förråd av liknelser. Inget man skriver känns fräscht. Man kommer på sig själv med att tänka: ”har jag inte skrivit det här förut?” och ”hur många gånger kan man egentligen skriva om samma sak på olika sätt?”

Så är det med mig och kvitton.

Det finns helt enkelt inga nya sätt som jag kan uttrycka hur ofattbart tråkigt det är; hur ostrukturerad jag är och hur oerhört synd det är om mig som har handlat saker och nu måste häfta fast kvitton på papper (om, det vill säga, jag hittar de jäkla kvittona, och det är verkligen inte säkert).

Det enda nya jag har att informera er om här är att vi har en ny royaltyhandläggare på Forum medan den gamla är på pappaledighet, och att jag redan har känt mig manad att skriva ett vänligt email till henne och förklara att vi förmodligen kommer ha mycket kontakt framöver eftersom jag har en nästan kuslig förmåga att tappa bort underlagen till royaltyutbetalningarna som behövs för min bokföring. Idag satte jag mig äntligen med mina kvitton ca 10.47. 11.07 var det första emailet till henne skickat.

>