Saker jag gör medan jag borde skriva

Apropå det där med att illustrera författarutmaningarna med bilder istället för ord kom jag osökt att tänka på en skrivarhandbok jag en gång köpte. Inget inger mindre förtroende för en skrivarhandbok än en person som i introduktionen skriver att han har valt att använda exempel från filmer, eftersom fler ”kände till dem.” Ja, det är möjligt rent allmänt i livet, men om du är författare och känner till fler filmer än böcker kanske du borde överväga att skriva filmmanus istället. Det är allt jag säger.

Jag kommer inte ihåg på rak arm, men det kan vara han som också dedikerade ”denna hans andra bok till sin mamma”, eftersom det tydligen var hon som övertalat honom om att världen behövde ytterligare en bok av honom. Kanske var hon också den enda som läste hans första, vem vet? Allt jag säger här är att det är helt okej, till och med rörande, och ja, fullt rimligt för en man att dedikera en bok till hans mamma, men två är vagt oroande.

Jag är tillbaka på kontoret för första gången på flera veckor. Först jobbade jag hemifrån, sen fick jag besök av en vän, sen kom påsken och sen åkte jag till Rom. Här vill jag påpeka att jag förstås skrev under hela den här tiden. Jag jobbade till och med effektivt! Men det är inte något som kom fram på kontoret.

Person 1: ”Har du varit på semester, eller?”
Jag: ”Nej! Nej, jag har skrivit! Jag har bara skrivit någon annanstans!

Person 2: ”Jag trodde du hade gått i ide.”

Hmpf.

PS. Bara som information så är författare alltid som mest effektiva när du tror att de har gått i ide. Så det så.

PPS. Ibland när författare går i ide så sitter de bara hemma oduschade i soffan i pyjamas och läser böcker eller har självtvivel. Hypotetiskt exempel.

Så min amerikanska vän är på besök, och idag medan han lagade brunch åt oss vände han sig till mig och sa bekymrat: ”Katarina, hur kommer det sig att du inte kan känna någon glädje över schlagern?”

”Jag vet inte”, svarade jag.

”Kan det vara så att du är lite död inombords?” Sa han. ”Att någon del av ditt hjärta har skrumpnat ihop och förtvinat och dött?”

Jag: ”Så måste det nog vara.”

Han nickade. ”Ja, det tror jag också. Kanske är det rökningen?”

Kommer ni ihåg scenen i Bridget Jones när någon – en granne hon flirtat med, kanske? – ”hjälper” henne genom att lägga in hennes post, så att hon i flera dagar i december går runt och undrar varför ingen skickar några inbjudningar till henne? Hon har inte ens blivit inbjuden till sitt eget jobbs julfest! tänker hon deprimerat, tills hon upptäcker en hel hög med brev och kort och inbjudningar som ligger där under dörrmattan eller dylikt.

Lite så har det varit för mig den senaste veckan. Inga brev alls har dimpt ner i brevlådan. Nu får man ju inte särskilt mycket post, och det har varit fel tid för räkningar, men ändå. Borde inte någon gratistidning eller så ha kommit? tänkte jag, men jag kunde inte riktigt komma på när jag fick det senaste brevet, så jag tänkte inte mer på det, och förresten, vad kan man göra? Kontakta posten och fråga varför jag inte får någon gratistidning?

Sen fick allt sin logiska förklaring: tydligen har min hyresvärd installerat postboxar nere i portuppgången. Jag kände mig lite löjlig när jag upptäckte dem. Hur har jag missat det här? Borde de inte ha skickat ut mängder med infobrev? Det ska visserligen erkännas att jag inte kanske lusläser all information som hyresvärden skickar ut, men jag brukar väl i alla fall kasta en blick på dem? Och borde jag inte ha märkt att postboxar mystiskt dykt upp på väggen i portuppgången (även om jag har en dålig ovana att gå in genom soprummet ända sen de gjorde om balkongerna för flera år sen och det var den enda ingången man kunde använda).

I vilket fall som helst hittade jag min postbox, och likt Bridget Jones brast jag ut i ett: ”Rusade upp igen, ryckte upp dörrmattan – och där, under den, låg de som ett annat julmirakel: en liten hög med julkort, brev och inbjudningar, alla adresserade till Mig. Mig. Mig. Mig.”

Eller ja, tydligen är grundinställningen på postboxarna ”reklam önskas” så i mitt fall var det snarare: ”Och där, i boxen, låg de, en gigantisk hög med reklam, sprinklat med några enstaka räkningar, alla adresserade till Mig. Mig. Mig. Mig.”

Jag måste erkänna att jag faktiskt kände mig märkligt sorgsen, som ett barn som skyr alla förändringar bara för att det inte alltid har varit så. Postboxar! Aldrig mer kommer ljudet av gratistidningar som dimper ner i brevlådan distrahera mig från jobbandet. Aldrig mer ska jag strosa förväntansfullt till dörrmattan för att se om det kommit något intressant bland räkningarna. Och viktigast: aldrig mer ska jag öppna dörren för brevbäraren klädd i morgonrock klockan två på eftermiddagen, för att hon är vänlig nog att se om jag är hemma för att lämna över ett lite för stort bokpaket, adresserat till Mig. Mig. Mig.

Det är slutet på en era.