Saker jag gör medan jag borde skriva

Jag är tillbaka på kontoret för första gången på flera veckor. Först jobbade jag hemifrån, sen fick jag besök av en vän, sen kom påsken och sen åkte jag till Rom. Här vill jag påpeka att jag förstås skrev under hela den här tiden. Jag jobbade till och med effektivt! Men det är inte något som kom fram på kontoret.

Person 1: ”Har du varit på semester, eller?”
Jag: ”Nej! Nej, jag har skrivit! Jag har bara skrivit någon annanstans!

Person 2: ”Jag trodde du hade gått i ide.”

Hmpf.

PS. Bara som information så är författare alltid som mest effektiva när du tror att de har gått i ide. Så det så.

PPS. Ibland när författare går i ide så sitter de bara hemma oduschade i soffan i pyjamas och läser böcker eller har självtvivel. Hypotetiskt exempel.

Så min amerikanska vän är på besök, och idag medan han lagade brunch åt oss vände han sig till mig och sa bekymrat: ”Katarina, hur kommer det sig att du inte kan känna någon glädje över schlagern?”

”Jag vet inte”, svarade jag.

”Kan det vara så att du är lite död inombords?” Sa han. ”Att någon del av ditt hjärta har skrumpnat ihop och förtvinat och dött?”

Jag: ”Så måste det nog vara.”

Han nickade. ”Ja, det tror jag också. Kanske är det rökningen?”

Kommer ni ihåg scenen i Bridget Jones när någon – en granne hon flirtat med, kanske? – ”hjälper” henne genom att lägga in hennes post, så att hon i flera dagar i december går runt och undrar varför ingen skickar några inbjudningar till henne? Hon har inte ens blivit inbjuden till sitt eget jobbs julfest! tänker hon deprimerat, tills hon upptäcker en hel hög med brev och kort och inbjudningar som ligger där under dörrmattan eller dylikt.

Lite så har det varit för mig den senaste veckan. Inga brev alls har dimpt ner i brevlådan. Nu får man ju inte särskilt mycket post, och det har varit fel tid för räkningar, men ändå. Borde inte någon gratistidning eller så ha kommit? tänkte jag, men jag kunde inte riktigt komma på när jag fick det senaste brevet, så jag tänkte inte mer på det, och förresten, vad kan man göra? Kontakta posten och fråga varför jag inte får någon gratistidning?

Sen fick allt sin logiska förklaring: tydligen har min hyresvärd installerat postboxar nere i portuppgången. Jag kände mig lite löjlig när jag upptäckte dem. Hur har jag missat det här? Borde de inte ha skickat ut mängder med infobrev? Det ska visserligen erkännas att jag inte kanske lusläser all information som hyresvärden skickar ut, men jag brukar väl i alla fall kasta en blick på dem? Och borde jag inte ha märkt att postboxar mystiskt dykt upp på väggen i portuppgången (även om jag har en dålig ovana att gå in genom soprummet ända sen de gjorde om balkongerna för flera år sen och det var den enda ingången man kunde använda).

I vilket fall som helst hittade jag min postbox, och likt Bridget Jones brast jag ut i ett: ”Rusade upp igen, ryckte upp dörrmattan – och där, under den, låg de som ett annat julmirakel: en liten hög med julkort, brev och inbjudningar, alla adresserade till Mig. Mig. Mig. Mig.”

Eller ja, tydligen är grundinställningen på postboxarna ”reklam önskas” så i mitt fall var det snarare: ”Och där, i boxen, låg de, en gigantisk hög med reklam, sprinklat med några enstaka räkningar, alla adresserade till Mig. Mig. Mig. Mig.”

Jag måste erkänna att jag faktiskt kände mig märkligt sorgsen, som ett barn som skyr alla förändringar bara för att det inte alltid har varit så. Postboxar! Aldrig mer kommer ljudet av gratistidningar som dimper ner i brevlådan distrahera mig från jobbandet. Aldrig mer ska jag strosa förväntansfullt till dörrmattan för att se om det kommit något intressant bland räkningarna. Och viktigast: aldrig mer ska jag öppna dörren för brevbäraren klädd i morgonrock klockan två på eftermiddagen, för att hon är vänlig nog att se om jag är hemma för att lämna över ett lite för stort bokpaket, adresserat till Mig. Mig. Mig.

Det är slutet på en era.

om man läser den här bloggen är: när får du någonsin någon bok skriven, med tanke på att du aldrig verkar jobba?

Jo, så här går det till.

Först skolkar jag och skjuter upp saker och bloggar och tjuvlyssnar på kontoret, och sen, när deadlinen närmar sig med stormsteg, så ringer jag upp min förläggare, den fantastiska Karin. Så här brukar samtalet gå:

Jag: ”Tyvärr kommer jag inte kunna skriva klart min bok på grund av sjukdom/Netflix/hunden åt mitt utkast”
Karin: ”Åh, vad tråkigt. Det måste vara jättejobbigt för dig. Men det spelar ingen roll.”
Jag: ”Spelar ingen roll?”
Karin: ”Nej, nej, oroa dig inte. Nisse är här och skriver den.
Jag: ”Nisse?”
Karin: ”Ja, Nisse från Manpower.”

Och sen sätter jag igång och skriver.

På Wikipedia beskrivs magiskt tänkande så här:

Inom psykologin används ”magiskt tänkande” för att beteckna små barns förenklade bild av kausalitet, d.v.s. orsak och verkan, nämligen att de själva skulle vara orsaken till det som händer omkring dem. Om det till exempel händer ett storasyskon en olycka, och barnet nyligen har varit argt på syskonen, kopplar barnet ihop olyckan med ilskan och tror att det är ansvarigt för olyckan.

I regel släpper barn mycket av det magiska tänkandet redan i skolåldern, men delar hänger kvar längre. Det är till exempel samma typ av tänkande som ligger bakom sådana uttryck av vidskepelse som att inte gå på vissa typer av brunnslock, eller att inte gå under stegar.

En form av magiskt tänkande som mig veterligen har utforskats för lite inom psykologin är när författare skriver böcker. Eftersom jag inte har hittat någon forskning alls om den här viktiga frågan kan jag ju bara utgå ifrån mig själv.

Redskapens betydelse
Det är sedan länge känt att det inte går att skriva en bra bok utan rätt form av anteckningsböcker och pennor. Sambandet är tydligt: om jag bara köper mer kontorsmaterial kommer boken magiskt skriva sig själv.

Typsnittens betydelse
I en modern variant har jag också upptäckt att typsnitt är oerhört centrala i skrivandeprocessen. Normalt sätt skriver jag i Garamond 12, 1,5 radavstånd, och fet stil i kapitelrubrikerna. Men när jag lyssnade på Robert Pattersson som pratade om hur han gjorde outlines insåg jag direkt att nyckeln i en bra outline är att istället skriva i arial. Det finns en sorts effektiv, no-nonsense-skönhet i de helt raka, rätt fula bokstäverna som klumpigt rasar fram på skärmen. Sagt och gjort ändrade jag också hela mitt utkast till arial i den trygga förvisningen att också innehållet då skulle löpa spännande och konfliktfyllt fram över sidorna.

Nu har jag tyvärr börjat tvivla lite på om outlines verkligen är lösningen, så nu undrar jag: måste jag gå in och ändra tillbaka utkast-dokumentet till Garamond igen? Just nu tänker jag att det enda sättet att faktiskt få boken skriven är att sätta sig ner och bara skriva den och inte tänka för mycket, så kanske är Times New Roman det mest prosaiska typsnittet just nu?

Det nya dokumentet
Om man har kört fast i ett utkast finns det tre saker att göra: 1, skriva vidare i alla fall och komma framåt. 2, läsa om det man har skrivit hittills för att se om man kan hitta en lösning på varför man stannat upp. 3, skapa ett nytt dokument och döpa det till något i stil med ”Utkast, version 12.3.1” och sen mödosamt klippa och klistra in hela boken igen.

Jag kör strategi tre.

Ny sida i anteckningsblocket
Behöver man tänka igenom något, eller om en scen krånglar, så är det bara att bläddra fram till en ny sida, skriva en rubrik högst upp (”Konflikten mellan MacKenzie och Camila”, till exempel) så är hela saken löst. I nödfall kan man förstås också fortsätta och skriva igenom problemet, men det är inget krav. Det är själva akten att bläddra fram till en ny sida som ska lösa alltihop.

Läsa andras böcker
Det här är min variant av att sova på kurslitteratursböckerna för att kunskapen undermedvetet ska glida in i hjärnan under natten, eftersom det är allmänt känt att alla som läser Agatha Christie-böcker kan skriva som henne.

Tidsplaner och att skriva-listor
Eftersom det är allmänt känt att om det är planerat så kommer det bli så.

Det här var mina bästa skrivartips för hur du också kan sitta mycket vid datorn utan att aldrig komma framåt! Håll till godo!