Saker jag gör medan jag borde skriva

Och lovar mig själv att aldrig, aldrig bli förälskad. Jag är säker på att många som läst boken tänkt samma sak.

Och skulle jag mot min egen vilja och alla försök att behärska mig ändå råka BLI förälskad, så ska jag raskt ge bort både telefon och dator och flytta till okänd ort där fasta telefoner inte existerar, så att jag inte på något sätt skulle kunna råka kontakta föremålet för min ömma låga. Vad mer? Jag har aldrig lärt mig morse-alfabetet, så några röksignaler kan nog ändå inte komma i fråga, så jag behöver inte också undvika platser som har eld. Kuvert och frimärken måste självfallet rensas bort ur min närhet. Om det helt saknas postgång är det förstås ett plus.

Men ja, det enklaste är nog helt enkelt att inte bli förälskad. Och herregud vad avslappnat och lockande det verkar nu. Om jag någonsin tröttnar på att vara singel ska jag läsa om boken i förebyggande syfte. Se hur illa det kan gå! Läs en bok istället! Förutom att bli spritt språngande galen finns alltid risken att förälskelsen leder till maraton-springande.

Något mer argument behövs förmodligen inte.

Att leva med en tonåring är ingenting i jämförelse mot att vara författare. Jag vet förstås inte hur det är att leva med en författare eftersom jag inte är helt jäkla galen. Det är illa nog att vara en.

I vilket fall. För att illustrera det här så tillbringade jag större delen av helgen i fullskalig panik över skrivandet i allmänhet och den här boken i synnerhet och där emellan hela mitt liv, eftersom det så klart är synonymt med de första två. Jag tror inte på att begränsa paniken eller självtvivlet till bara ett område. Det är för amatörer.

Jag började med självtvivel över det värdelösa första utkastet jag jobbar på: ”Nej, det är officiellt. Den här boken är helt värdelös. Den kommer aldrig kunna bli bra. Jag hade kunnat ägna tio år på den och det hade fortfarande bara varit ren skit.”

Gick vidare till mitt skrivande i allmänhet, med det snabba tankemässiga språng som bara en mästare i självtvivel kan klara av: ”Rent objektivt kan jag inte skriva. Jag har inte tillräckligt med talang och inte tillräckligt med arbetsdisciplin för att kompensera för det och alldeles definitivt inte tillräckligt med tid för att göra det. Kanske borde jag börja se mig om efter ett extrajobb. Är det bäst att ge upp nu eller i nästa vecka? Åh, jag glömde! Du var nöjd med delar av det du skrev i förra veckan. Så inte nog med att du inte kan skriva, du saknar dessutom helt självinsikt. Jag röstar för att vi ger upp nu.”

Sen fortsatte jag till mitt liv: ”Katarina, är du medveten om att du har tillbringat den här veckan inlåst i lägenheten med att skriva, promenera och, ibland, ta en dusch? Glöm boken eller skrivandet. Det är ditt liv vi pratar om här. Helt meningslöst och i stort sett värdelöst.”

På söndagen hade jag kommit fram till flera konstruktiva sätt att hantera självtvivlet:
– Vandra runt i lägenheten och prata med mig själv, enligt ovan
– Krypa ihop i fosterställning (det blir obekvämt efter ett tag)
– Ligga i soffan med fötterna på ryggstödet. Oklart varför den ställningen skulle hjälpa
– Trösta mig själv med att jag inte behövde läsa mer av mitt utkast och fick göra mina kvitton istället imorgon.

Och sen vaknade jag upp i morse och tänkte: ”Åh, vilken fin höstdag! Jag kanske ska göra en höstgryta till lunch? Jag har rödbetor hemma. Hm. Den här scenen var ju inte så dålig. Jag skulle kunna flytta fram det här kapitlet lite. Här finns det ju ändå någon antydan till konflikt. Kvitton? De kan vänta!”

Jag är inte ens disciplinerad nog för att hålla fast i självtvivlet!

Dagens brevskörd verkade vid första anblicken oerhört deprimerande. En räkning från Nacka Energi och två reklamblad, en från Ellos och en från… jag var tvungen att faktiskt plocka upp kuvertet för att läsa. National Pen. Jag skakade på kuvertet. Något skramlade.

Närmare bestämt en gratispenna, omtänksamt ingraverad med Katarina Bivald AB och, av någon outgrundlig anledning, postnummer och ort (som en oerhöt bristfällig slogan: Katarina Bivald AB – 138 31 Älta). I kuvertet fann sockså ett skrynkligt papper med en retro skrivmaskinsstil på typsnittet. Kanske var det faktiskt skrivet på skrivmaskin, med tanke på att de hade en förtryckt talong med av typen nittiotal. Ni vet, med en streckad linje där man ska klippa, och en ruta som man ska kryssa i där det bredvid står: JA! Vänligen skicka mina lasergraverade Paragon Soft Touch Pennor, jag betalar efter mottagandet av varona. 100 % garanti på produkterna utlovas. Köp 1, få 1 GRATIS!

Jag småskrockade för mig själv inför sannolikheten att jag skulle skicka in den, men sen började jag läsa brevet. De hade ändå skickat en penna till mig. Jag uppskattar pennor.

Kära Katarina Bivald,

Vi är glada att skicka dig denna splitternya reklamgåva, som oundvikligen kommer att få dina kunder att le och ha ert företags namn i tankarna under en lång tid framöver.

Med en enda blick på den nya lasergraverade Paragon Soft Touch pennan kan du konstatera att det inte är något vanligt skrivredskap. En penna med modern stil, kromdekorationer och ett gummerat grepp, gör detta till en produkt som kunderna kommer att uppskatta och använda varje dag.

Ägna en liten stund åt att testa det exempel som vi bifogat, försett med namnet på ditt företag. Snyggt, eller hur? Prova nu att skriva med Paragon Soft Touch pennan. Den silkeslena kulspetsen gör pennan mjukskrivande månad efter månad.

Föreställ dig nu hur imponerande dina nuvarande och potentiella kunder kommer bli när du skänker dem denna extraordinära reklampresent. De kommer inte bara att minnas din omtänksamhet och generositet, utan påminns också dagligen om ditt företag och kommer att sprida sin uppfattning till alla sina vänner som upptäcker och beundrar denna enastående present.

Sen följde bara detaljer om hur mycket jag normalt sett behövde betala för ”ett skrivverktyg av denna kvalitet”. Förutom det fascinerande i att använda skrivverktyg istället för penna fanns tyvärr inte ett enda extraordinärt adjektiv.

Jag försöker föreställa mig personen som författat denna enastående ansamling av ord. Om det här hade varit en amerikansk bok hade den skrivits av en lätt misslyckad man som lärt sig skriva genom korrespondenskurser, och nu försökte göra sitt vanliga jobb på penn-företaget mer spännande. Hans chef, en lättsam individ i femtioårsåldern med förkärlek för spritfyllda luncher, skulle nicka uppskattande och säga att han var glad att skrivkursen gett utdelning. Den här boken skulle med fördel skrivas av Annie Proulx, och reklam-utskicken skulle bli ännu mer vansinniga när huvudpersonen väl kom till kapitlen om gestaltning, dramaturgi och karaktärsutveckling.

Alternativet är förstås att den skrivits av en missnöjd hipster. Efter att hans prosapoesi refuserats av samtliga förlag som han nedlåtit sig att skicka den till sig, har han förvandlat hela sitt liv till ett postmodernt experiment. Han skriver alldeles definitivt på skrivmaskin och njuter av att inbilla sin hårt prövade chef att det här är senaste modet när det gäller copy.

Jag har bestämt mig emot att beställa pennor, mest för att jag inte har så många kunder, men jag måste säga att jag blev frestad. Och nu när jag tänker på det kanske Forum skulle uppskatta detta högst ovanliga skrivredskap med modern stil, kromdekorationer och ett gummerat grepp? De skulle kunna tänka på mig och le dagligen? Men nej. De behöver inte hundra pennor med mitt namn på.)

Dag två i projekt Bli Lorelai Gilmore

Låt oss börja med likheterna:
– Vi dricker båda väldigt mycket kaffe
– Vi älskar båda vårt kaffe
– Kaffe är fantastiskt, tycker både jag och Lorelai
– Vi pratar båda fort
– Vi har båda jeans

Nu till den mer deprimerande delen, skillnaderna (än så länge!)
– Vi ser inte likadana ut i jeansen
– Lorelai har blå ögonskugga (jag kan prova. Hur illa kan det bli?
– Lorelai tycker om snö (jag kan lära mig)
– Alla övriga personlighetsdrag/utseende/utstrålning

Men det är faktiskt bara dag två. För övrigt gillade jag den här sammanfattningen av hur jag ska bli Lorelai: talk fast, move fast, get shit done. Jag jobbar just nu på att röra mig snabbt. Det har mest resulterat i att jag ryckigt reser mig från soffan, går in i köket, sitter lite rastlöst vid datorn, går till köksbänken, går ut på balkongen, går tillbaka till soffan, kastar mig ner i den (inte på samma avslappnade coola sätt som Lorelai gör) och sen börjar om processen tre minuter senare.

Det är väldigt utmattande att försöka vara Lorelai.

Men det kommer bli lättare när det blir höst på riktigt. En halsduk kommer göra hela skillnaden.

Så jag stod framåtböjd för att komma åt att dammsuga under sängen, och då slog det mig: är det verkligen en sån sak som Lorelai skulle göra?

Å andra sidan ser deras hus hemtrevligt ut, och ett helt hus är mycket mer att dammsuga än min lägenhet. Jag behöver knappast tillägga att Lorelai inte är en person som har städhjälp, direkt.

Sen gick jag ner till Statoilmacken och köpte plockgodis. Det är helt klart en sak som Lorelai skulle göra, fast inte en sån småborgerligt liten portion som jag köpte. Hela transaktionen skedde tyvärr utan en enda snabb oneliner, varken från mig eller expediten. Inte heller var tjejen bakom kassan konstig och udda, i alla fall inte vid första anblicken. Det kändes inte Lorelai-likt. Minus direkt.

Jag köpte inte ens kaffe. Jätte jätte-minus.

Om jag inte ens klarar av den enkla delen kommer här med att bli Lorelai att vara ett ännu svårare projekt än jag tidigare trott.

Ps. Blir det bättre om man sjunger när man dammsuger? Skulle Lorelai ha gjort så, kanske? Jag föreställer mig en mer Pettson och Findus-inspirerad städningsstil. Förvandla det till ett charmigt och personligt äventyr. Men nej. Sång hjälpte inte.