Saker jag gör medan jag borde skriva

Sedan cirka tre dagar tillbaka hyr jag en kontorsplats på ett kontor på Gotlandsgatan vid Skanstull. Ni som följer den här bloggen vet att det var enda sättet att rädda det som finns kvar av mina krukväxter (utifall att ni är nyfikna: en oehört seglivad växt av oklar sort som jag ärvt efter min mormor och ansträngt mig för att inte övervattna, och två uttorkade chiliplantor som jag hoppas lever någonstans djupt där inne. Hoppet är det sista som dör etc etc.).

Efter att i många år ha jobbat hemifrån är det en fascinerande socialantropologisk inblick att plötsligt befinna mig på ett kontor. Det är så här resten av mänskligheten lever! tänker jag medan jag åker till mitt kontor halv tio på morgonen och åker hem klockan tre. Igår åkte jag inte hem förrän fem, handlade efter jobbet, lagade mat och skickade desperata meddelanden till en vän från soffan efteråt, döende av den plötsliga chocken att ha en normal vardag. ”Hur orkar människor laga mat efter jobbet?” frågade jag min kontorsarbetande vän, som lyckades fejka sympati riktigt hyfsat.

Än så länge är jag oerhört förtjust i kontoret. Det är en rätt stor och definitivt vindlande lokal i bottenplan, ut mot en liten innergård som vintertid endast används av rökaren (jag). Kontoret drivs av ett par unga IT-killar som driver IT-företag på deltid och fixar i lokalen resten av tiden. Just nu spacklas en trappa. Det finns planer på att bygga ett konferensrum. Gardiner sätts upp vid alla fönster, men en har tydligen försvunnit någonstans. Ja, inte gardiner av typen blommiga fållade saker. Det är IT-killar vi pratar om. Mer tunna vita rullgardiner som ska skydda datorskärmar från solljus.

Hälften av människorna som hyr kontorsplatser här verkar vara blandade unga IT-konsulter. Den andra hälften är ett gäng vansinnigt tuffa kvinnor som driver ett företag som sysslar med performancekonst. Tror jag. Eller teater, kanske. Eller båda. Jag har inte pratat så mycket med dem, men jag har träffat på två av dem i köket, och de är den typen som avbryter ett samtal när en ny förvirrad kvinna smyger in, ser rakt på henne och säger: ”Hej!” med bestämd, vänlig röst, och sen presenterar sig, med fast handslag. Jag känner lika delar beundran och skräck för dem. En dag kommer de bli magnifika tanter.

Med mina arbetstider tänkte jag faktiskt att jag aldrig skulle vara varken först eller sist på kontoret, men redan dag tre dök jag upp tio över elva till ett helt öde kontor. Jag hade glömt bort: a, att även januari kryllar av konstiga röda dagar och b, det är IT-killar vi pratar om. Men jag är rätt säker på att jag aldrig kommer vara sist från kontoret i alla fall.

Det är en ren fröjd att ha kontorsplats utan kollegor och utan fasta arbetstider. Så nära hur Gud tänkte sig arbete som man kan komma. Kaffebryggare, samtal att tjuvlyssna på, någon som svär över att spacklandet blir ojämnt, och absolut inga personalmöten precis när man äntligen kommit igång med jobbandet. Jag ska bara se till att aldrig åka i rusningstid, så kommer mitt liv bli ett enda långt, harmoniskt arbetspass.

Det är jag övertygad om. Jag har ändå varit här tre dagar nu.

Ps. Det är redan fullkomligt kaos i kylen, pga plötsligt kontorsjobb. Laga mat är en sak, till och med avfrostning av frys när det äntligen är minusgrader, men att diska? Orimligt! Som tur var är det röd dag imorgon. Har man en kontorsplats får man jobba hemma röda dagar, eller hur?

Svenskarnas vanligaste nyårslöften är förstås (på plats ett respektive två) att organisera upp sitt liv och läsa fler böcker. Därför är det nästan alltid fullt i bokhandlar hela januari ut, och allra särskilt då första veckan i januari. Tiotusentals svenskar strömmar in för att köpa markeringspennor, nyvässade blyertspennor, sudd, anteckningsblock och olikfärgade post it-lappar, eller bläddra frenetiskt bland alla böckerna i hyllorna. I februari minskar det något, och om du fortfarande hänger kvar vid midsommar har du bokhandeln praktiskt taget för dig själv.

Så BORDE det förstås vara, om det här hade varit en logisk värld. Vem har ”börja träna” som nyårslöften, eller bestämmer sig för att en mörk januaridag är bästa tiden för att bege sig till gymmet och börja tugga salladsblad?

För övrigt är förstås Bridget Jones de mest logiska böckerna att läsa i början på ett nytt år. Inget säger nyår som sammanfattningen: ”Januari. Exceptionellt dålig början” eller den mentala bilden av stackars bakfulla Bridget på nyårskalkonfricassébuffé (eller var det nu var), där en irriterande man i ful stickad tröja snart ska göra hennes dag värre.

De senaste veckorna har jag tänkt mycket på det här med gräl, efter att ha läst Malin Haawinds fantastisk bok Dra åt helvete.

De som känner mig vet att min version av ett vilt gräl är så iskall passiv aggressivitet att man får lätta frostskador bara av att läsa ett meddelande från mig. Jag behöver knappast tillägga att jag sällan tar gräl i person och aldrig över telefon.

Det här är ett lika frustrerande sätt att gräla för mig som för den som får meddelandet. I nio fall av tio förstår personen inte ens hur vansinnigt arg jag är på hen. Hur är det? kanske personen jag är arg på frågar.

”Bra.” svarar jag. Och sen, kanske så mycket som två timmar senare: ”Hur är det med dig?” Inte heller det sms:et leder ofta till någon annan reaktion än att man får reda på hur personen mår, vilket knappast var det jag ville veta.

Vill ni ha något verkligt roande att fundera på kan ni fundera på vad som händer när jag grälar med en annan artig, konflikträdd person. Jag har gjort det, så jag vet.

Samtalet går ungefär så här:
Jag: ”Hur är det med dig?”
Han: ”Bra. Tack.”
Tystnad.
Jag: ”Hur är det med dig själv?”
Han: ”Bra.”
Tystnad. Mycket tystare tystnad än ni kan föreställa er.
Jag: ”Hur går det på jobbet?”
Bra.
Jag: höjda ögonbryn.
”Jag vet inte vad mer jag ska svara. Det har inte hänt något.”
Jag: ser ut genom bilfönstret.
Han: ”Hur går skrivandet?”
Jag: ”Bra. Tack.”
Japp! Sen var vi tysta igen.
”Vad skriver du på?”
Jag: ”Saker.”
Han: ”Gjort något annat roligt?”
Jag: ”Nej.”
Han: höjda ögonbryn.
Jag: ”Jag vet inte vad mer jag ska svara. Det har inte hänt något.”

Efter det lovade jag och Isak varandra att aldrig, aldrig någonsin gräla igen.

Självtvivlet: ”Har du tänkt på att ditt tema är banalt och din behandling av det ytligt och ointressant?”
Jag: ”Äsch, fuck off.”

För två veckor (!) sedan träffade jag en f.d. vän och berättade att jag kommit in i ett märkligt effektivt flow. Idag (!) skickade han ett meddelande och frågade hur det gick med skrivandet och om flowet fortfarande höll i sig.

En vänskap har inte störtdykt så snabbt sen Isak frågade mig om jag borde köpa en ny skrivare, eller sen jag och Isak tog med Robert för en kopp Djävulskaffe. Ja, det var inget problem från min och Isaks sida, förstås, men av någon lustig anledning har vi knappt träffat honom sen dess.

I alla fall. Tillbaka till min otrevliga, osympatiska, griniga och allmänt svår-att-ha-att-göra-med f.d. vän (ja, Love, jag pratar om dig). Två veckor (!) efter mitt flow frågade han alltså om det fortfarande höll i sig.

Nej, svarade jag (två veckor! Herregud!). Nu har jag ersatt det med självtvivel. Det är förvånansvärt effektivt för att få fart på mig. Fungerar ungefär på samma sätt som koffein.

Och det är sant. Igår vaknade jag upp med självtvivel, men när jag väl accepterat att min handling var obefintlig, mitt språk stolpigt, mina beskrivningar ett skämt och tyvärr ett helt ofrivilligt sådant och mina karaktärer tråkiga och ointressanta, så jobbade jag på ovanligt effektivt. Det var som om jag liksom vaknade ordentligt direkt av det där första ”herregud, min berättelse är pinsamt dålig”-hugget.

Numera är självtvivlet och jag gamla vänner. Om jag hade kunnat skriva hade jag skrivit en sång till dess ära. Jag tänker mig att den skulle ha kallats God morgon, herr Självtvivel. Vi känner varandra så väl nu att jag till och med har börjat argumentera med den.

”Okej”, sa jag imorse. ”Låt vara att jag håller med. Nej, nej, jag förstår! Du behöver inte rabbla upp alla brister igen! Och jag förstår att det är ren och löjlig hybris av mig att tro att jag kan skriva. Hybrisen får mig att producera mängder med oredigerad, slarvigt skriven text som du sen måste kritisera, så jag förstår att du är småsur på den. Men även så – om boken nu är så dålig, är det verkligen rätt taktik att paralysera mig helt?”

Ju mer jag tänkte på den frågan, desto mer började det kännas kontraproduktivt. Om berättelsen nu har så många brister måste de ju rättas till. Jag måste jobba. Jag kan inte sitta här och älta min egen dålighet. Och självtvivlet leder oundvikligen till att jag second guess varje mening jag skriver, stryker varje onödigt ord och hälften av de nödvändiga, och inte kommer någon vart alls.

”Kan det vara så att du är precis lika icke-konstruktiv som hybrisen?” frågade jag vänligt Självtvivlet.

Det här sista tänkte jag i eftermiddags efter arbetsdagens slut, så jag är lite nervös inför vad självtvivlet ska hitta på under natten.

Hybrisen kommer förstås mig aldrig ge mig någon hjälp. Den lägger sig aldrig i mina diskussioner med självtvivlet.