Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt har nyligen kommit ut på spanska, under den fantastiska titeln (ungefärligt översatt): Skippa skitsnacket och skaffa ett liv. Jag tänker mig att det är så boken skulle ha hetat om Pia fick bestämma.
Och nu har det börjat droppa in intervjufrågor om den. Några tidningar, några bokbloggar, och så vidare, den vanliga blandningen. Jag tycker alltid det är oerhört roligt att få tänka på och prata om böcker som jag redan har skrivit, men jag måste erkänna att det efter ett tag blir lite repetitivt. Det är svårt att komma på bra, nya svar på frågan Är Sara lik dig? eller Berätta om din bok eller Föredrar du böcker eller människor? Det, och att jag efter ett tag nästan glömmer bort handlingen i mina böcker.
Men ”de spanska frågorna”, som jag nu kallar dem, blir inte repetitiva. Spanien verkar ha tagit till sig det övergripande temat av Livet, motorcyklar etc. med enorm entusiasm. Här är ett axplock av frågorna jag besvarar just nu:
– Tycker du att moderskapet är mest begränsande eller mest frigörande?
– Din bok pratar om tomheten som en ensamstående mamma känner i livet när hennes barn flyttar hemifrån. Vad skulle få dig att känna samma tomhet?
– Vad är våra vänners roll när vi försöker återuppbygga vårt liv eller omskapa vår identitet?
– Får vi fler ”måsten”/”får inte” efter fyrtio?
– Är det svårare att omskapa sig själv i en småstad?
– Hittar vi på våra egna begränsningar för att stanna kvar i vår ”comfort zone”?
– Vilket råd skulle du ge kvinnor som radikalt vill förändra sina liv?
– Misstar människor att överleva med att leva?
Några handlar förstås också om böcker, och här blir de verkligt kreativa:
– Anta att du jobbade kvar i bokhandeln och Trump, Merkel och Påven kommer in. Vilka böcker skulle du tipsa dem om? (Jag kommer ligga sömnlös över den här frågan. Vilken bok skulle jag rekommendera till Trump?? När det gäller Påven skulle jag nog mest be om boktips. Nu kan jag heller inte sluta tänka på frågan om hur Trump skulle vara som medlem av en bokcirkel)
Samt min favorit:
– Vad tror du är anledningen till att gemenskapen inom EU är i kris?
Jag tror att jag ska tänka lite på den frågan innan jag löser EU-krisen.
I maj beger jag mig på en episk USA-turné. Mängder med delstater och bokhandlar ska passeras i rask takt, ungefär en per dag i tre veckor. Förberedelserna har redan börjat: igår köpte jag en ny resväska. Jag hade Carina med mig som guide i djungeln, så det gick lätt och smärtfritt. Försäljaren hoovrade i bakgrunden och sa: ”Säg till om ni har några frågor. Fast ni verkar klarar er bra själva. Du kan ju lika mycket som jag.”
Jag berättade om det framgångsrika resväska-köpet för min amerikanska vän.
”Så vad blev det för väska?” frågade han.
”En lätt, svart, helt vanlig väska”, sa jag.
”Så oväntat”, sa han.
”Den måste vara lätt om jag ska flyga en gång per dag.”
”Det kommer bli spännande hur du ska göra med böckerna.”
”Jag kan inte köpa böcker hela tiden när jag flyger. Jag kan ju liksom inte dyka upp på flygplatserna med femton bokkassar som jag måste försöka checka in.”
”Och ändå”, sa min amerikanska vän, ”kan jag på något sätt se det scenariot framför mig.”
Jag har också börjat med andra förberedelser. I slutet av min episka turné ska jag ägna en vecka åt efterforskningar inför min tredje bok. Den utspelar sig i centrala Oregon, och den här gången kommer jag faktiskt ha varit på platsen där boken utspelar sig (jag vet inte om det nödvändigtvis är en fördel, tänk om jag inte hittar något bra ställe för min fiktiva stad?). Som en del av mina efterforskningar skulle jag vilja intervjua ett sheriffkontor. Anledningarna är flera. Jag vill ha med en county sheriff i min bok. Det är coolt och konstigt och typisk amerikanskt med county sheriffs. Själva termen sheriff är coolt. Ja, ni ser ju. Alla lysande anledningar att emaila och fråga om de har tid att ställa upp på en intervju.
Så idag har jag hittat olika alternativ på counties där min stad kan ligga och googlat deras sheriffkontor. Det första är Klamath County Sheriff Office, som har de fantastiska ledorden i rubriken på det här blogginlägget: Integrity. Service. Accountability osv. osv. Jag älskar att de inte har brytt sig om att välja eller prioritera. De är alla viktiga. Varför begränsa sig till tre eller fyra? Jag har också skrivit ett brev som jag ska emaila till dem där jag ber om en intervju någon gång i slutet av maj. Det var här jag stannade upp och tvekade: min erfarenhet av myndigheter, svenska i alla fall, är att det inte är en briljant idé att emaila om någonting som inte kommer hända förrän om två månader. Visst, de vill kanske ha lång framförhållning, men sannolikheten att de bryr sig om att besvara emailet direkt om det handlar om något som är så avlägset känns minimal. Och om de inte besvarar emailet direkt känns sannolikheten för att de någonsin gör det ännu mindre.
Så jag tänker att jag kanske ska vänta med emailandet tills det är ungefär… en månad i förväg? Är det rimligt? En och en halv? Tre veckor?
Det här är förstås viktiga detaljer som man kan ägna mycket tid åt att tänka på. Minst en dags jobb.
Min amerikanska vän hade en dålig dag på jobbet och kommenterade det med ett trött: ”Jag känner mig som Eeyore idag.”
Jag var förstås tvungen att googla det, och upptäckte till min förtjusning att han menade Ior, från Nalle Puh. ”Det är min favorit!” sa jag entusiastiskt och muntrade sen upp honom genom att bombardera honom med några av mina favoritcitat:
”I would look at the bright side, if I could find it”
”If it is a good morning, which I doubt”
”Don’t worry about me. Go and enjoy yourself. I’ll stay here and be miserable”
”Could be worse. Not sure how, but it could be”
”One can’t complain. I have my friends. Why, someone spoke to me only yesterday!”
Jag hittade till och med en fin bild med ett illustrerat citat (se nedan) som jag också skickade. Först efteråt slog det mig att det där med jordbävningar och snö kanske var mer tröstande för mig i Stockholm än honom i San Francisco.
”Jordbävningar är i alla fall över fort”, sa vännen, vilket faktiskt var alltför optimistiskt för en sann Eeyore.
Varje år släpar jag med mig hela bokhögar till landet för ett par, tre dagars läsning, a.k.a. ”kvalitetstid med familjen”. Och varje år sitter jag ändå där med ett gäng Pondus-, Knasen- eller Modesty Blaise-tidningar i knäet (den här påsken: Pondus. Jag sparar Modesty Blaise till sommaren). Det är lustigt att jag aldrig lär mig. Fast å andra sidan – jag tror inte jag hade klarat av paniken att åka bort i flera dagar utan en hög böcker med mig, även om jag vet att jag åker till en plats med välfyllda bokhyllor.
Och jag har i alla fall läst Sanning med modifikation, som var lika bra som Simona påstod, så jag har inte varit helt lat och sysslolös i påsk.
Det är ett hårt jobb, att vara läsare, men någon måste göra det.
Jag vet inte om ni har sett Johan Glans fantastiska klipp när han funderar på hur det hade sett ut idag, om Svenska kyrkan kallade till sig ett par PR-konsulter för att brainstorma kring ett nytt firande av att Jesus dog under fruktansvärda former på korset. Resultatet är förstås ägg. Mest ägg. Och sill. Inte helt olikt alla våra svenska högtider.
Om JAG hade varit konsulten hade förslaget istället sett ut ungefär: ”Jag tänker mig att vi är lediga i ett par dagar och läser”
Svenska kyrkan: ”Men… det är ju precis som jul? Och Midsomar? Och varje helg däremellan.”
Jag (förnöjt): ”Exakt!”
I påskens läshög ligger framförallt Sara Lövestam Sanning med modifikation och Önska kostar ingenting, om privatdetektiven Kouplan. Det var Simona som som en äkta god vän tvingade mig att köpa böckerna: ”Du MÅSTE läsa den. Nu. Genast. Jag VET att du kommer gilla den. Beställ genast så vi kan diskutera sen.”
Det är en god vän. Jag är också en bra vän, så jag beställde den inte genast (det tar ändå ett par dagar att få hem dem) utan kastade mig ut på en bokhandels-jakt och köpte den andra boken i Tyresö och den första i Haninge. Det här var för kanske en vecka sen, varpå Simona plötsligt visade sig opålitlig genom att inte påminna mig om böckerna ungefär en gång per dag. Först igår slog det mig. ”Men… Kouplan!”
Fast kanske visar det ändå på stor visdom hos Simona, för nu har jag två briljanta böcker att läsa i påsk. Jag har läst de första tre kapitlen och Simona har helt rätt. Jag vet att jag kommer älska dem.
