Låt oss säga att ni känner en författare. Ni kanske till och med är vän med henne. Som de artiga och trevliga och livsbejakande nyfikna personer ni är, kommer ni någon gång förmodligen vilja prata med henne om hennes skrivande. Då kan det här blogginlägget vara till hjälp och stöd.
Det första rådet när det gäller den svåra konsten att konversera med en författare om hennes skrivande är uppenbart: gör det inte. Fallgroparna är många och obegripliga, sannolikheten för framgång minimal.
Kanske är det redan dags för blogginläggets första förtydligande: det här gäller förstås det nutida skrivandet. Vill ni prata om hennes tidigare skrivande eller böcker är det bara att prata på om hur mycket ni älskade hennes böcker, hennes karaktärer, hennes briljanta sätt att skriva, hur ni grät på rätt ställen och skrattade däremellan, inte kunde lägga ifrån er böckerna, satt uppe hela natten och sen köpte alla hennes böcker i julklapp åt exakt hela er släkt. Ni kan inte göra några allvarliga fel med de enkla råden.
Värre blir det om ni vill ha reda på vad hon gör just nu.
Man hade kunnat tro att neurotiska och egocentriska författare (jag generaliserar förstås utifrån mig själv här. Det gäller inte Lucy Dillon) skulle älska att prata om sig själva, men det är märkligt nog inte sant. Att få en författare att prata om boken hon skriver på just nu är lite som att dra ut tänder, och det är precis så det känns för författaren.
Låt mig illustrera med ett verkligt exempel. Min amerikanska vän, gud välsigne hans naiva själ, har ännu inte gett upp hoppet om att få mig att prata om vad jag gör om dagarna. Den senaste konversationen skedde för bara några timmar sen. Kom ihåg att det här var mitt i en bra dag när jag faktiskt jobbade, och att jag tycker om honom, så jag ansträngde mig faktiskt för att vara trevlig:
Han: ”Vad gör du för något?”
Jag (entusiastiskt): ”Jag jobbar!”
Han: ”Vad jobbar du med?”
Jag (neutralt): ”Med boken”
Han: ”Vad jobbar du med kring boken?”
Jag (avvaktande): ”Karaktärerna.”
”Vad kring karaktärerna?”
(Motvilligt): ”Problem.”
”Vad är det för problem?”
”Problem, bara.” Eftersom jag ändå tycker väldigt mycket om honom kände jag mig här manad att lägga till, otroligt generöst: ”Det måste bli värre för dem.”
Han (tålmodigt): ”Ska det vara ett problem som gör det värre för alla eller mer individuella problem?”
Jag (inte alls tålmodigt): ”Bara problem! Okej? Jag försöker komma på problem!”
”Du är inte riktigt en external processer-typ av person, eller hur?”
Till saken hör att jag visst kan vara det. Alla som har träffat mig när jag är mitt uppe i något (det dödsdömda projektet att hålla växter vid liv, vattengympa, en olycklig förälskelse eller dylikt) vet att jag gärna babblar på i tid och otid, som en helt normal människa. Också alla som har läst min blogg.
Men när det gäller boken jag skriver på just nu är det helt enkelt alldeles för riskabelt att utsätta sina sköra och ofta patetiska idéer för det obarmhärtiga i att uttala dem högt. Det är som att ha en väldigt liten, fin planta och ställa ut den i gassande solsken medan man häller på ett par liter vatten och lite extra jord och gödsel. Den klarar inte av det. På ett bokstavligt plan vet jag det här genom mina egna trädgårdsexperiment. På ett bildlikt verkar ingen idé verkar rolig eller originell nog på ett tidigt stadium när den uttalas högt.
Dessutom har man lagt ner timmar på att komma fram till den banala och tråkiga idén, så i ett slag har man både förlorat en dags arbete och påmints om att man inte har kommit någon vart på en hel dag. Ett sant svar på samtalet ovan hade till exempel varit: ”Jag har ägnat tre timmar åt att fundera på vad mina karaktärer är rädda för. Det verkar som om många av dem tycker det är tråkigt att bli lämnade eller inte vara älskade.”
Briljant, Katarina. Det är den typen av skarp och djup människokännedom som utgör grunden för din framgång.
Här hade jag tänkt inkludera några allmänna råd för hur du ändå kan konversera med författare om hur skrivandet går, men jag kan inte komma på några. Jag får nöja mig med att citera Lucy Dillon:
”The only safe questions to ask a writer about her writing”, sa Lucy Dillon till mig, ”is about her notebooks. Or possibly her pens.”
”I love your pen!” sa jag.
(Ovanstående utdrag är symptomatiskt för de flesta av våra konversationer).
Det går också bra att fråga om hon sett några bra tv-serier på sistone.
