”Nej, nej, du är inte alls en morgonmänniska.”
Just nu är jag i Oakland och hälsar på min amerikanska vän. Jag ska vara här i nio dagar och ha semester och skriva på amerikanska fik och läsa böcker och i största allmänhet ha det fantastiskt trevligt.
Men precis innan jag reste verkade det trevliga samförståndet mellan oss hotat.
”Ja”, sa han apropå något, jag har glömt bort vad, ”du är ju en morgonmänniska.”
Nu när jag tänker på det kan jag ha klagat över att jag var trött kvart över nio en lördagskväll. Men det har inte med saken att göra. ”Morgonmänniska?” sa jag. Jag var så perplex att jag inte ens hann bli sur.
”Ja?” sa han, helt omedveten om faran.
”Jag är inte en morgonmänniska”, lyckades jag till slut få ur mig. ”Herregud. Jag har aldrig varit en morgonmänniska i hela mitt liv. Hur kan du bara komma här och kalla mig det, helt oprovocerat. Jag trodde du tyckte om mig, och ändå har du gått omkring hela den här tiden och helt ogrundat trott att jag är en morgonmänniska.” Likt Caroline har jag en tendens att tala i kursivt när jag blir upprörd.
”Du går upp halv åtta, även när du inte måsta det, för att jobba?”
”Ja, men det beror bara på att jag skriver som bäst på förmiddagar. Det är inte som om jag njuter av att göra det. Och förresten börjar jag aldrig jobba före tio, och det är inte tidigt, inte om man jobbar hemifrån.”
Han var obarmhärtig som en korsförhörande advokat i ett domstolsdrama. Ladies and gentlemen of the jury, bevis 1: ”Men du vaknar halv åtta?”
”Ja, jo, men…”
”Ibland före väckarklockan ringer?”
”Ja, det händer, men…”
Här borde jag ha haft en försvarsadvokat som kunnat brista ut i ett: Objection your honor, he’s harrassing the witness!
”Även på helger?”
”Ja, men det är bara för att jag har vant mig.”
”Och sen går du och lägger dig före tio?”
”Inte före tio. Jag får inte göra mig i ordning förrän klockan tio.”
Tystnad. Skeptiskt höjda ögonbryn.
”Okej, ibland fuskar jag och börjar borsta tänderna typ tio i, men då är jag ändå inte i säng förrän några minuter efter tio. Oftast har klockan till och med hunnit bli halv elva.”
Tystnad. Han var inte imponerad.
”Jag är en kvällsmänniska som bara går upp tidigt och därför blir trött om kvällarna. Det är något helt annat än att vara morgonmänniska! En morgonmänniska är en person som alltid är på kontoret före alla andra, och sen ser så där självbelåten ut när man själv dyker upp klockan elva för att man försovit sig igen och måste skylla på ännu ett ‘frukostmöte’. Eller människor som är på gymmet före åtta för att det ger ‘en så bra start på dagen’. Morgonmänniskor är de som tvingar oss andra att gå upp tidigt på morgonen som om nio till fem vore normala arbetstider!”
”Öh”, sa han, uppenbart tagen av mitt argument. ”Oroa dig inte”, fortsatte han. ”Det är nog bara en fas. Du ska nog se att den går över.”
Tyvärr arbetar inte tidsskillnaden till min fördel. Igår, min första kväll här, satt vi bredvid varandra på soffan medan han pluggade och jag läste en bok. Jag säger ”läste”, men den vilade mest i mitt knä. Ungefär halv nio började mina ögonblick bli väldigt tunga. Faktiskt alldeles otroligt tunga.
”Du är inte trött?” sa han.
”Nej, nej”, sa jag.
En kvart senare:
”Sover du?”
”Nej, nej”, sa jag. ”Jag vilar bara ögonen.”
”Nu är det femton minuter kvar till nio. Du klarar av att vara vaken tills dess.”
”Mhm”, sa jag, tyvärr med slutna ögon.
Mitt argument stärktes inte heller av att jag sen vaknade klockan fyra. Vid sextiden tyckte jag att det var hög tid för frukost. Solen hade gått upp, fåglar kvittrade. Han var inte lika entusiastisk, eftersom han suttit uppe till ett, två-tiden och pluggat. ”Du är väldigt pigg”, sa han, lite äcklat. ”Faktiskt väldigt, väldigt pigg.”
”Det kommer bli en fantastiskt dag!” sa jag.
”Gud, det här är vidrigt”, sa han. ‘Det här’ tror jag var att behöva öppna ögonen.
”Du klarar det!” sa jag. Jag är en väldigt stöttande vän.
”Skjut mig”, sa han. Eller något liknande med samma innebörd.
”Det är tur att du tycker om mig”, påminde jag honom.
”Men du är inte en morgonmänniska”, sa han. Jag vet inte om han var sarkastisk.
Vid åtta satt han och pluggade. ”Du kanske borde ta en tupplur?” föreslog han.
”Men jag är pigg!” sa jag.
”Ja, men annars kommer du vara trött till halv nio.”
Ärligt talat är det lite förolämpande eftersom det är han som bara hade sovit fyra timmar den natten.
Så nu är det upp till bevis. Klockan är halv sex här och jag måste vara alldeles otroligt pigg och strålande åtminstone till elva. Önska mig lycka till.
