Saker jag gör medan jag borde skriva

Misery Lit

Är inte samma sak eller synonymt med böcker om döden eller sorg, tvärtom: det snällare namnet för genren är Inspirational Memoirs, eftersom författaren har överlevt fruktansvärda upplevelser.

Efter mitt förra blogginlägg läste jag artikeln i The Telegraph och hittade fascinerade information. Först lite om genren: det här är böcker som handlar om människor som mot alla odds överlever fruktansvärda saker, ofta i sin barndom. Den illustreras ofta av den enorma framgången för Det-böckerna (Pojken som kallades det, som såldes i mängder på den tiden jag jobbade i bokhandeln), men det finns många andra exempel. 2008 stod Misery lit för nio procent av den engelska bokmarknaden, med miljontals exemplar sålda och miljontals pund i intäkter.

Artikeln handlar om två fall där Misery Lit senare visat sig vara påhittade. Mer som en sorglig roman än Sann berättelse om. Artikelförfattaren känner inga som helst skrupler kring att raljera över genren. Den ena boken som visade sig vara mer eller mindre påhittad handlade om ”the Magdalene laundries” (jag vet inte vad de heter på svenska, men det var en institution som drevs av nunnor på Irland och som blev en film för ett par år sen). Artikelförfattaren skriver: ”The key to O’Beirne’s success was the public’s fascination with the Magdalene laundries, which are to misery memoir writers what the SAS is to Andy McNab.” En annan Mis lit beskriver han som: ”Schindler’s List meets The Jungle Book”.

En författare som avslöjat en av böckerna: ”Misery literature is huge, especially in Ireland,” agrees Kelly. ”The public loves this description of a cold, miserable Ireland, where it always rains and priests are always around, abusing someone.”

Dödsböcker

Just nu läser jag två böcker parallellt som båda handlar om död och sorg. Få genrer säger lika mycket om människor eller bokbranschen (och då menar jag inte själva böckerna, som också säger mycket, utan våra reaktioner på dem). Det är ändå absurt att böcker som döende eller starkt sörjande människor skriver ska vägas och mätas och recenseras och potentiellt kritiseras. Eller för den delen hyllas, dyka upp på topplistor, bli den månadens snackis och bästsäljare – själva poängen med böckerna är ju ofta att sådana tecken på yttre framgång blir oviktiga när de ställs mot död och sorg och sjukdom.

Samtidigt skrivs böckerna. Vi läser dem. Vi reagerar. Vi jämför med andra liknande böcker, även om det också leder till att läsare plötsligt kan beskriva sig själva som ”an aficionado of cancer memoirs” eller tidningsartiklar i stil med ”Mis lit: is this the end for the Misery Memoir?” Att låtsas att vi inte har någon åsikt för att inte riskera att säga fel blir som den litterära motsvarigheten till mitt förhållningssätt till sexköpslagen eller surrogatmödraskap. Vilket inte blir konstruktivt i längden.

De två böckerna jag läser är Joyce Carol Oates Änkans bok, om tiden efter hennes man har dött. Det är en fascinerande bok, också för att hon för en gångs skull skriver om sig själv och hennes dubbla existenser – privat som Mrs Smith eller Joyce, yrkesmässigt som Joyce Carol Oates. Hennes man sen trettio, fyrtio år tillbaka dör plötsligt i sviterna av en lunginflammation. På Goodreads kommenterar en läsare att hon är besviken på boken och tycker att Oates sorg är sjuklig och hennes äktenskap ”co-dependent”. Ärligt talat hoppas jag att det är det – det hade ju varit tragiskt om de hade varit gifta i fyrtio år utan att bli co-dependent.

Favoritcitat från Änkans bok: ”Att vara författare är som att vara en av de där hårt framavlade rashundarna – till exempel en fransk bulldog – som trots sina mycket speciella egenskaper är dåligt utrustade för att överleva.”

Den andra boken är When Breath Becomes Air, av Paul Kalanthini, hjärnkirurgen som fick cancer och gick från att vara läkare till patient. Det är helt klart den här månadens, om inte årets, snackis i USA och England, och till skillnad från Änkans bok är den närmast universellt hyllad. En av väldigt få läsare på Goodreads som faktiskt var besviken: ”Oh dear. I was always told not to speak ill of the dead. It feels awful to give a three star rating to a nice guy (by all accounts) who is now dead. But I simply did not find this book compelling or insightful enough.”

Favoritcitat från When Breath Becomes Air: ”If the unexamined life was not worth living, was the unlived life worth examining?”

För övrigt uppskattar jag båda böckerna och har inte ett negativt ord att säga om någon av dem och har definitivt inte jämfört dem med andra böcker om samma ämne.

PS. En tanke jag dock fick var att många (men inte alla, förstås) böcker skrivna av döende människor verkar vara skriven av enormt överpresterande personer. Kalanithi är extrem men inte unik (han höll på att doktorera i engelsk litteratur innan han sadlade om och blev hjärnkirurg och dessutom hjärnkirurg/forskare). Beror det på att kontrasten mellan liv och död blir större med personer som har kämpat så hårt för att nå mål som de nu inte kommer uppnå? hann jag tänka innan jag fortsatte: eller kanske krävs det bara en viss typ av människa för att få reda på att hen är döende och bestämma sig för att skriva en bok?

PPS. Jag har ingen åsikt om det här! Det var en reflektion! Jag är neutral! Det finns intressanta aspekter av allt!

Ålder

är definitivt relativt. För några veckor sedan blev alla mina huvudpersoner tio år äldre, nu lutar jag åt att de ska bli tio år yngre igen. Deras personligheter funkar inte riktigt annars, och deras livssituationer blir mer extrema om de är fyrtio istället för trettio.

Det förstås, kanske är mer extrema livssituationer bra. Jag skulle inte bli alltför bekväm med min ålder, om jag var mina karaktärer. De kan mycket väl åldras tio år över en natt igen.

Ett blogginlägg som (knappt alls) handlar om FedEx

Efter en utmattande social helg är det äntligen måndag igen. Jag och Isak har ungefär samtidigt utvecklat en längtan efter jobb, vardag, rutiner – de enkla sakerna i livet. Det är nog lika bra, för annars hade det kunnat vara irriterande för den andra när vi gång på gång utbrister i ett spontant: ”Snart är det måndag!” eller ”åh! Imorgon är det måndag! Äntligen!”

Som det nu är förstår vi varandra perfekt. Idag vaknade jag upp fast besluten att jobba på, beta av administration, skriva, laga mat och träna vattengympa. Det har blivit ett mantra jag upprepar för alla som vill lyssna: ”skriva, laga mat, träna vattengympa”. Det är bara jag som fortfarande är fascinerad av det här.

Nu är klockan 12, och än så länge har jag:
– arbetat upp enorm irritation och grinighet mot FedEx, och i mitt huvud formulerat ungefär tre bittra blogg-inlägg om dem. Men chauffören var trevlig och allt fungerade bra och de hämtade upp paketet före tolv, så nu känner jag att de inte riktigt förtjänar det aggressiva blogginlägget jag planerat (det var ett mästerverk, uppbyggd runt citatet att de skulle komma och hämta upp paketet hos mig men inte kunde garantera att chauffören skulle ringa när han var här. ”Det ingår inte i tjänsten”, men de skulle skriva upp det ”som önskemål”. Annars fick jag lämna av paketet själv på deras avlämningskontor – på Arlanda. Men jag ska inte skriva om det här för chauffören var trevlig och det löste sig.).
– lämnat av paket till vänlig och hjälpsam FedEx-kille
– tagit en tupplur i sängen
– skapat dokumentet ”Flödeskrivning, Camila”, skrivit rubrik på dokumentet och sparat det
– tagit en tupplur i soffan
– suttit vid köksbordet och blinkat förvirrat i det skarpa solljuset (även genom fördragna gardiner)
– skrivit blogginlägg
– fortsatt skriva blogginlägg trots ingenting att skriva om pga utebliven irritation eftersom jag annars måste sätta igång och skriva på boken istället
– rökpaus
– blogginlägget kommer aldrig sluta eftersom jag då måste…

Innehållet i paketet. Det kan jag skriva om. Mitt amerikanska förlag vill skicka ut signerade böcker till utvalda bokhandlar och bibliotek, men eftersom det är oerhört svårt till och med för FedEx att skeppa över ett par hundra ex till Sverige och tillbaka igen, har de tagit fram s.k. ”bookplates”. Det här tror jag inte används i Sverige. Överlag tror jag vi inte är så intresserade av signerade exemplar, om inte författaren är där själv och skriver på. Det är min känsla i alla fall: man ser aldrig Akademibokhandeln sälja böcker med ett färdigtryckt klistermärke: ”Signerat exemplar” eller ”Signerat av författaren”.

I vilket fall. Bookplates är helt enkelt klistermärken som författaren skriver under och som sen kan klistras in i böckerna. Eftersom konceptet var nytt för mig dubbelkollade jag flera gånger med förlaget: de ville att jag skulle skriva på dem? Jag skulle skriva mitt namn i den vita lilla rutan på klistermärkena? Det skulle alltså inte stå något annat på dem, ett litet meddelande eller så, utan bara mitt namn?

Bara mitt namn, svarade de, varpå jag förstås också skrev ett litet meddelande på några. Det blev tråkigt i längden att bara skriva mitt namn om och om igen.

Och lite konstigt. Varför skulle någon vilja ha ett fint, designat klistermärke som jag har skrivit på?  Och skrivit på över hela, så att man inte längre kunde göra något annat med det?

Här var jag ungefär halvvägs igenom de femhundra klistermärkena när jag stannade upp i panik. Skulle jag skriva över hela? Eller var det tänkt att jag skulle skriva diskret nere i hörnet så att man också kunde skriva något annat på dem? Tänk om det var helt uppenbart att man skulle skriva något annat på dem, så att förlaget öppnar FedEx-paketet och inser att deras svenska författare har förstört femhundra klistermärken.

”Eh, Katarina, vi fick precis paketet”, skulle de nervöst skriva till mig. ”Och det var ju jättefint med din namnteckning där, men kanske inte…  vad vi menar är helt enkelt att… ja… det var inget. Det blir jättebra. Men om vi skickar femhundra nya till dig, skulle du då kunna tänka dig att inte klottra över hela? Det var fint på de femhundra första, men för den andra omgången tänkte vi kanske att…”

Jag var tvungen att googla bookplates. Det gjorde mig inte lugnare i början. Ofta används de t.ex. av bibliotek eller för att ägare av boken ska kunna skriva in sitt namn i dem.

Sitt namn, Katarina, tänkte jag i panik. Inte ditt. Du har förstört dem. Det finns inget annat att göra än att slänga de 200 första och hävda att du skrev fel på dem. Det kan vara svårt att stava sitt namn. Man kan behöva ett par försök på sig.

”Tycker du kanske att jag ska emaila dem igen och fråga hur stor min namnteckning ska vara?” frågade jag min amerikanska vän.
”Varför tar du inte bara en bild av hur du har gjort och skickar till dem?” föreslog han (han har för övrigt väldigt roligt åt att jag kallar honom min amerikanska vän, eftersom jag är den enda som tycker att han är amerikan. Hans andra vänner kallar honom The Swedish chef).
Jag pekade ut det uppenbara: ”Men då kommer de ju se att jag redan har gjort fel och bli misstänksamma när de bara får tillbaka hälften av klistermärkena?”

Som tur var fortsatte jag läsa på tills jag kom till det tredje användningsområdet för bookplates: för författarsignaturer, komplett med exempelbild där Ray Manzarek hade klottrat vad som säkert var hans namn över hela. Jag älskar Ray!

I allmänhet ansågs bookplates sänka värdet på böcker, så läsare avråddes från att klistra in dem i sina böcker. Författarsignaturer via bookplates ökade värdet, men inte lika mycket som när författarna hade signerat själva böckerna.

”Jag skriver helt enkelt mitt namn över hela”, sa jag bestämt till den amerikanska vännen/the Swedish chef. ”Tror du inte det blir bra?”
”Du får helt enkelt vara lite mer amerikansk”, sa han. ”Varför skulle de inte vilja ha ditt namn på det?”
”Ja…”, sa jag. ”Och Ray gjorde i alla fall så.”
Det är oklart om det argumentet gick hem på honom. Med tanken på att klockan var två på natten hos honom var han ändå förvånansvärt tålmodig.

Ps. Medan jag skrev det här blogginlägget googlade jag återigen bookplates och hamnade på Wikipedias sida som inte nämnde författarsignaturer. Hade jag hittat på Ray? Har jag nu gjort fel på femhundra stycken, som redan har skickats iväg med FedEx? Men nej, jag kom på att jag tidigare hade googlat bookplates signed by author, och där var det: Bookplates – Various Types, Desirability and How They Affect The Value

PPS. Det måste vara rätt. Jag ska inte tänka mer på det här. Ni får skriva att det ser vansinnigt snyggt ut och att jag måste ha gjort helt rätt i kommentarerna.

PPPS. Varför skulle någon vilja ha ett fint klistermärke som man inte kan använda till något, med mitt namn på? När man kunde få det fint och tomt och användbart? Måste sluta tänka på det här. De är borta. FedEx har både ringt och hämtat upp dem. Jag undrar om förlaget vågar göra ett nytt försök om jag har gjort fel, eller om de kommer ge upp projektet som hopplöst? ”Nästa gång skickar vi jäkligt tydliga instruktioner”, kommer de tänka. ”Ray kanske kan visa hur hon ska göra.”

PPPPS. Nu ska jag skriva.

PPPosvS. Oooh, Isak sms:ade precis och föreslog lunch!

Ray kan inte ha fel.
Oförstörda
Helt förstörda!

Det här börjar bli löjligt.

Så jag pratade med en annan man som också har haft glädjen och förmånen att dejta mig.

”Jag läste ditt senaste blogginlägg”, sa han.
”Det om den passiva agressiviteten?” frågade jag uttryckslöst.
”Ja. Det var roligt.”
”Så du tycker också att jag är passivt aggressiv?”
Tystnad. Tvekan. ”Ja… jag menar… eller…”
Det är inte precis som jag tillbringar alla mina dejter med att muttra sura och passivt aggressiva kommentarer eller dylikt. Jag är en okomplicerad, gladlynt person osv. osv., med rak och tydlig kommunikation som säger vad jag tänker och känner och inte alls håller saker inom mig.
”Visst är du det! Det är klart att du gör!” sa mannen, verkligen väldigt fort.

Det här börjar bli löjligt.

>