Igår drack jag öl med en god vän. Vi har en gång i tiden under en kort period dejtat, och sen dess går vi varje år på en traditionsenlig vår-dejt. Det är egentligen en parantes här, ingen av oss är optimistisk/vansinnig nog att tycka att våren är här. Själv använder jag skinnjacke-definitionen av vår: kan jag inte promenera runt i flera timmar i skinnjacka är den inte här ännu.
I vilket fall som helst, vår eller icke vår, så träffades vi i alla fall igår. Vi kom in på hur olika människor fungerar, och hur han aldrig ger någon sorts passivt aggressiva vinkar.
”Jag undrar om jag kan vara passivt aggressiv?” sa jag för mig själv.
”Så skulle det kunna vara”, sa vännen, verkligen misstänkt snabbt.
”Jag är alltså passivt aggressiv ibland?” sa jag (på ett vänligt sätt, inte ett farligt).
”En gång frågade jag om du vill ses och du svarade: ‘Varför?'”
”Det var inte passiv aggressivitet!” protesterade jag. ”Det var aktiv aggressivitet.”
PS. Jag vill här säga att jag inte sen surade Tyst (den sortens Tystnad som förtjänar stor begynnelsebokstava) resten av kvällen.
PPS. Förresten VAR det en helt rimlig fråga i sammanhanget.
PPPS. Jag har glömt bort hur man skriver fler PS (PSS? PSSSS? Nej, jag är rätt säker på att det är PPS). Jag har redan skrivit ett blogginlägg om det en gång och får alltså inte nu ta en paus i skrivandet för att googla det.
Jag vet inte om jag redan har delat med mig av en liten anekdot kring mina franska omslag.
I vilket fall. För Läsarna i Broken Wheel Rekommenderar (På franska ungefär ”Biblioteket av misshandlade hjärtan”) hade de en bokhylla med en massa olika föremål och, av någon anledning, en katt. Det finns ingen katt i boken. Kanske kände de att det behövdes en. Så en dag fick jag ett email från en fransk läsare som hade sett boken i en bokhandel och instinktivt förälskat sig i omslaget. Särskilt katten. Först när hon hade läst ut boken insåg hon att det inte fanns någon med.
Och snart kan hon bli besviken igen. Så här ser nämligen omslaget till Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt ut (där Anette heter Anita):
Ps. Den franska läsaren skrev inte emailet för att klaga eller kräva pengarna tillbaka för den katt-lösa boken: som tur var gillade hon berättelsen så mycket att hon först efteråt kom på att det inte fanns någon katt.
Jag tror att jag måste skriva in katten i nästa bok. Jag börjar gilla den.
Trogna följare av den här bloggen har kanske anat att jag numera ägnar mina kvällar åt att se på Murder, she wrote (Mord och inga visor på svenska, denna klassiska tv-serie som sändes i tolv säsonger från mitten av åttiotalet till mitten av nittiotalet).
Serien handlar förstås om Jessica Fletcher, änka och boende i Cabot Cove, Maine, där hon skriver bästsäljande deckare. Det är inte ofta hon är hemma i byn i Maine. Oftast är hon ute och flänger och har sig och löser mord i New York, New Orleanse, Texas; på kryssningsfartyg och bussar, på baletter och Broadway.
Jag älskade Jessica Fletcher redan när jag var ung, och nu har jag pratat om tv-serien så mycket att Isak kände sig manad att se ett par avsnitt. Han snappat direkt upp det jag har gått och tänkt på ända sen jag började se om den, nämligen att jag som ung och naiv tonåring helt missade den fulla vidden av hur fantastisk Jessica Fletcher är.
Så fort vi sågs sa Isak: ”Hon är en slampa!”
(Han menar det på ett sexpositivt, hyllande sätt; som en briljant komplimang. Varken han eller jag har ork nog att vara slampor).
”Jag vet!” sa jag.
Och det är sant. Hur kan jag ha missat det här? En tuff, snygg och charmig typ 60-åring som flirtar med en ny äldre man i varje avsnitt. Varje avsnitt! En ny man!
”Hon hittar en ny silverräv i varje avsnitt”, sa jag entusiastiskt till Isak.
”Inte bara flirtar. Hon utnyttjar dem.”
”De tycker om det”, sa jag avfärdande.
”Och sen lämnar hon dem bara i slutet av avsnittet för att gå vidare till nästa!”
Det är också helt sant.
Så nu har jag en ny förebild i livet. ”Det är inte bara det att hon raggar upp en ny man i varje avsnitt, hon skriver böcker på löpande band, är trevlig mot alla, löser mord och joggar. Jag ska bli Jessica Fletcher!”
Här tog samtalet tyvärr slut eftersom Isak var tvungen att vika sig dubbel av skratt, vilket ledde till en hostattack och en del tårar. Det är oklart vad han tyckte var mest skrattretande: att jag skulle ha energi nog att flirta med typ en triljard personer, att jag skulle skriva böcker på löpande band eller att jag skulle jogga.
Så jag handlade idag. Medan ett barn envist lutade sig mot mig och en trött pappa medlade i godisvalet och en ännu tröttare mamma betalade för läsk, citron, avocado och tacosingredienser betraktade jag mina egna varor på rullbandet med viss stolthet.
Först kom hushållspapper (vuxenpoäng!) och ny toaborste. Herregud, jag är vuxen, tänkte jag förnöjt. De följdes av en dammvippa, vilket praktiskt taget förvandlade mig till pensionär där och då, till min oerhörda belöning. Därefter kom disktrasor och toapapper, vilket sammantaget med alla de andra städgrejorna mest fick mig att känna mig som en tonåring som precis flyttat hemifrån och upptäckt att min mamma inte jobbar där.
Rullbandet avslutades med ätmogna avocado (vuxet? Ja, det tror jag ändå, men inte lika vuxet som att köpa ett nät av avokado och på något sätt lyckas känna på sig när de är mogna), mjölk och sweet chili-sås (eklektisk blandning).
Mina varor avslöjar också att jag är författare utan liv som ska ägna min helg åt att städa och skriva, eller strunta i båda och se på Murder, she wrote istället.
Jag pratade med min amerikanska vän idag, som fortfarande verkar ha illusioner om mig. ”Vad ska du göra ikväll?” frågade han.
Jag såg förvånat på honom. ”Jag ska skriva och kanske städa, och förmodligen se något avsnitt av Murder, she wrote.” Jag hade precis berättat om mina dagsplaner för honom.
”Ja, men jag tänkte mer… på fredagskvällen?”
”Skriva och kanske städa och se något avsnitt av Murder, she wrote”, sa jag innan jag insåg vad han menade.
”Några planer för lördagskvällen?”
”Skriva och kanske städa..”
”… Och se ett avsnitt av Murder, she wrote”, avslutade han resignterat.
Jag har glömt att berätta det: igår fick jag nästan en prick på vattengympan! Detta hemska öde drabbar en, som ni som går på pass mer än jag säkert redan vet, om man bokar en tid och sen glömmer att avboka den/inte dyker upp.
Det var inte så att jag hade tänkt avboka vattengympan. Jag åt lunch och satt i soffan, helt redo att åka in och träna om någon timme, när jag plötsligt överväldigades av inspiration och satte mig i köket och skrev. Scenen gick så bra, och var så rolig, att jag för en lång tid inte ens kom mig för att ta en paus för att sätta på kaffe. När jag väl gjorde det var det först när kaffet höll på att bryggas som jag insåg: herregud, jag ska ju på vattengympa. Jag kan inte stå här och göra kaffe, bussen går ju om tio minuter.
Så bra hade skrivandet gått, så rolig var scenen, att jag till och med övervägde att skippa vattengympan. Men man måste avboka minst en timme innan lärde jag mig, och nu var det bara fyrtio minuter kvar. Annars får man en prick. Och har man fått tre prickar blir man spärrad i systemet och kan inte längre boka pass, utan måste förlita sig på att det finns platser lediga när man spontant dyker upp.
Ja, det finns förstås ett kryphål för de rika: man kan också betala 100 kronor för att få spärren hävd. De sa ingenting om hur länge spärren satt i, hur lång tid ens träningspass skulle hållas gisslan om man nu inte tyckte att det var värt att lösa ut det för 100 kronor. Inte heller stod det något om under hur lång tid prickarna fanns kvar. Om jag missar ett pass i februari, ett i mars och ett till i augusti – spärras kortet då?
Överlag var det brist på all form av finstilt information förutom det lugnande beskedet att man kunde köpa sig fri.
Så jag kastade mig iväg, hann med bussen med bred marginal eftersom den även var fem minuter sen på grund av förseningar, och kom fram till simhallen med sju minuter till godo. Damen före mig i kassan skulle också till vattengympan och frågade nervöst: ”Jag får väl ingen prick?”
Ps. Ni behöver inte bli för optimistiska eller imponerade av min roliga scen: den hörde självklart inte till boken jag borde skriva på just nu. Men det behöver väl egentligen inte tilläggas.
