Tjuvlyssnat: ”Alfooooons”

Igår fikade jag med Isak på Blå lotus, och medan jag var ute och rökte stack en kvinna i trettioårsåldern ut huvudet från trappuppgången bredvid. Hon pratade i telefonen med någon som hon uppenbarligen försökte guida rätt:

”Okej. Nu står jag i dörren. Var är du?” Huvudet ser sig omkring. ”Alfoooons. Hör du mig? Det är typ blommor och så runtomkring. Alfooooons. Säg till när du hör mig. Men där är du ju. Gud, du har blivit så pubertal.”
Två killar, kanske tolv år, kommer gående emot henne, klädda i röda huvtröjor.
”Fryser du inte? Okej, här är hundra kronor.”
Killen, uppenbarligen Alfons, tar hundralappen, och sen börjar båda direkt gå därifrån.
”Var ska ni?”
[Ohörbart svar, frammumlat från en huvtröja].
”Till helvetet? Det hoppas jag verkligen inte. Okej, vi hörs.”
Killarna är redan utom hörhåll, dörren stängs, och vi som hört samtalet ser på varandra som om vi alla längtat efter att få kommentera det. Det är jag, en ung kille som dricker té utomhus, och två unga tjejer som fikar och kedjeröker vid bordet bredvid honom.
Killen sammanfattar det vi alla tänker: ”Så himla konstigt möte.”
”De skulle till helvetet”, säger jag. ”Men de har hundra kronor.”
”Då klarar man sig överallt”, säger killen.
”Alfooooooons”, säger en av tjejerna.

Ett nytt, spännande projekt

Idag var jag ute och rökte när jag såg ett grått huvud sticka upp ovanför balkongräcket på huset mitt emot. Den äldre damen, för det var en äldre dam, stod lätt framåtlutad över något som hon verkade slå mot handen. Först när jag fick en skymt av något regnbågsfärgat insåg jag att hon var ute för att få bort damm från sin dammvippa.

Jag brukade ha en likadan. Herregud, vad jag älskade den. Det finns något fint och tidlöst med dammvippor, som om det automatiskt fyller ens lägenhet med ömtåliga saker som kärleksfullt och noggrant dammas av med exakt regelbundenhet. Ungefär som att ha silver att polera. Tyvärr försvann dammvippan i flytten (läs: Syrran påminde mig om att jag inte använt den på tre år och att den alltså var minst fem år gammal. Om jag kände något behov av att damma av saker med dammvippa så fick jag köpa en ny. Det har jag ännu inte gjort). Men nu påmindes jag om det, och jag påmindes också om att mina bokhyllor säkert är i skrämmande behov av att dammas av.

Så nu ska jag köpa en dammvippa. Det är ändå helg snart.

Fem saker jag saknar med att skriva den första boken

Det här blogginlägget började egentligen som en tanke med Saker som är annorlunda när man skriver på heltid, men det är a, ett oerhört farligt ämne att närma sig eftersom standard disclaimern (jag älskar mitt liv, det är ett privilegium, en dröm som uppfyllts etc etc) skulle ta upp halva blogginlägget och b, dessutom inte riktigt sant, eftersom jag älskar att skriva på heltid och om inte annat fortfarande minns hur mycket jag ogillade att jobba på fritiden.

Så därför får ni det istället på temat Fem saker jag saknar med att skriva den första boken. Varning för viss nostalgi:

1, Aningslösheten
Herregud, vad jag saknar den. Ingen idé var för dålig för att provas, ingen karaktär för klyschig, ingen handling för meningslös. En gång satt jag en hel helg på Ängsö och skrev en roadtrip-scen till Läsarna i Broken Wheel rekommenderar bara för att jag plötsligt kom på: ”jag älskar ju amerikanska vägar. Hur kan de inte åka iväg på en roadtrip?” Sagt och gjort: Sara och Tom skickades ut på vägarna. De var inte på väg någonstans, de gjorde ingenting och jag lyckades ändå inte fånga friheten i att åka bil. Det mest spännande som hände dem var att de stannade för lunch (”Vad ska de äta? Jag måste googla ingredienser i USA. Vilken butik köper de mat i?”). Jag tror att de köpte skinka, bröd och tomater, men minnet sviker mig. Resultatet var tio timmars inspirerat skrivande, tre dagar i rad, och nittio sidor helt meningslös text som inte ens kom med i det första utkastet.

2, Lekfullheten
En fördel med att inte veta vad man gör är att allt blir mycket, mycket roligare. Självtvivel fanns förvisso, men mer på ett existentiellt plan. Kommer jag någonsin bli utgiven? Kommer någon någonsin bry sig om den här boken? Hur många år kommer det ta? Tänk om jag ägnar hela mitt liv åt att skriva böcker som aldrig publiceras? Det är läskiga och paralyserande frågor, men så här i efterhand är det jag minns att jag inte alls la ner motsvarande energi på att ha självtvivel kring specifika delar av boken. En kväll satt jag på en pub och skrev och lovade jag bartendern att skriva in honom i boken, och sen kom jag på att det hade varit roligare om han hade varit bög, och då måste han förstås ha en partner, eftersom det är galet att skapa ensamma bögar i en småstad, och så hade jag skapat Andy och Carl utan att någonsin stanna upp och fråga mig om det var en bra idé. Samma beteende ledde också till att Läsarna i Broken Wheel rekommenderar länge hade med en kvinnlig obducent som hade ärvt en oanständig papegoja. Högst motvilligt strök jag henne tre utkast senare för att hon tyvärr inte tillförde så mycket till handlingen. Inte ens den oanständiga papegojan behövdes egentligen, eftersom papegojans repliker i nio fall av tio kunde sägas av Grace istället.

3, Hur all text var bra text
Avgörande vändpunkt eller nittio sidors meningslös roadtrip? Under den här förlovade tiden var all text som skrivits bra text. Det här berodde på två saker. Ett, att jag då inte hade kunskap nog att avgöra det själv. Nu ser jag på noll komma tre sekunder att texten jag skriver inte håller måttet och kommer behöva redigeras och förresten är det lika bra att ta en tupplur istället. Två, att jag hade ett annat heltidsjobb och därför inte behövde vara professionell i mitt romanskrivande. Professionell var tråkig byråkrattext och rapporter och transkriberade intervjuer, inte amerikanska roadtrips och oanständiga papegojor. Nuförtiden har jag tydligen inbillat mig att det måste finnas en anledning till att lägga in en papegoja. När blev jag så tråkig?

4, Okunskapen om branschen
Ett av de bästa råden jag läst när det gäller skrivande är att aldrig skriva något för att det är det som säljer just nu. Jag tror det var en agent som förklarade: ”det kommer ta dig minst två år att skriva boken, och lika länge innan du får ett förlagskontrakt och boken faktiskt kommer ut, och vid det laget kommer det ändå vara något annat som säljer.” Det är ett råd som jag alltid har följt, mest för att jag inte ens visste vad som såldes just då. Jag var förskonad från topplistor (är det några andra än författare som har koll på dem?) förutom när jag ibland i början av hösten såg tre olika bantningsböcker på topplaceringarna på Bokus och misströstade av feministiska skäl.

Jag skulle fortfarande inte skriva något för att en viss typ av bok eller tema fortfarande är populär (inte för att det spelar någon roll längre, marknadsföringsavdelningen kommer kalla alla mina böcker för feelgood ända tills jag skriver min miserabla och litterära historiska roman. Då kommer de insistera på att jag ger ut den under psedonum), men det finns en särskild sorts frihet i att helt enkelt inte veta.

5, Den befriande självklara synen på hur författare borde jobba
Ibland frågar människor mig om hur jag ser på mitt skrivande och min framtid och min karriär, och aldrig saknar jag mitt tidigare, opublicerad jag mer än då. Innan jag hade skrivit gett ut någon bok hade jag mycket bestämda åsikter om hur en författare borde jobba.

Författare jag beundrade: professionella, effektiva författare som tog sitt ansvar för läsarna på passande allvar, som Georgette Heyer som gav ut femtio romaner under sin livstid. En historisk roman, en deckare – per år. Eller Agatha Christie, som också skrev en till två böcker per år och däremellan roade sig med en pjäs eller något mer lättsinnigt projekt. Fannie Flagg eller Annie Proulx, som skrev detaljrika, fantasifyllda berättelser om amerikansk landsbygd med udda karaktärer. Helen Hanff, som skrev självbiografiska, humoristiska små böcker om sitt eget liv och förhållande till läsning (Brev till en bokhandel är ju den mest kända, men även hennes andra böcker är fantastiska).

Sammantaget innebar det här att jag gick omkring och tänkte att jag så fort jag var författare skulle skriva en till två böcker om året och att dessa skulle vara tjocka, detaljfyllda, fantasifyllda böcker om udda karaktärer, amerikanska småstäder, med hbtq-tema, samtliga förstås också baserade på mitt eget liv.

Och aldrig, aldrig, aldrig skulle jag skriva en bok på en rolig idé som inte genomfördes fullt ut och visade sig vara en besvikelse, eller experimentera med andra genrer bara för att jag som författare ”ville prova något nytt” eller, herregud, ha ett öppet eller olyckligt slut.

Saker jag säger nu när jag pratar om min författarkarriär: ”Jo, nästa bok kommer nog inom två år. Kanske. Förhoppningsvis. Eventuellt.” – ”Det enda man kan göra för en idé är sitt bästa – då kan man i alla fall säga att just nu var det här så bra jag kunde skriva den boken” – ”Jag vill skriva böcker i de flesta genrer.” – ”Ja, jag har en bokidé med ett olyckligt slut, men jag är inte säker på om jag just nu är bra nog som författare för att skriva den.”

Mitt opublicerade jag hade kunnat ägna en hel kväll på den lokala puben åt att håna de här svaren och den skriande bristen på ansvarskänsla som de uttrycker. Nu när jag tänker på det är det mycket möjligt att det är mitt opublicerade jag som har rätt.

Ursäkta mig, nu måste jag iväg och hitta en amerikansk småstad och lite udda hbtq-karaktärer för min nästa bok. Som självklart kommer inom ett halvår. Och är perfekt i sin genre och precis vad varje läsare förväntar sig. Med en papegoja, men det behöver väl knappast tilläggas.

Ibland överraskar jag mig själv

Med tanke på hur ofta jag badar i självömkan och självtvivel kanske ni inte vet att jag också har en mycket väl utvecklad tilltro till min egen förmåga. Det här kommer sig delvis av att jag är fantastisk och briljant och oövervinnerlig, och delvis av en lika väl utvecklad fallenhet för självbedrägeri.

Och ändå. Ibland överraskar jag till och med mig själv. Jag hade ingen aning om att jag ansågs vara expert på så mycket, men när jag idag gick igenom kommentarerna som ”inväntar granskning” insåg jag hur oerhört ansvarslöst det är att försumma bloggen när folk litar på mig för att bringa klarhet i så många ämnen.

Här är ett axplock av dem:

Hunduppfostran

Kelli frågar:

Ryktet om mina fantastiska kunskaper har spridit sig: ”Hi Katarina!I am due to return to work 4hrs/day, 4 days/wk for the first month. This will be inrasceed to 6hrs/day during the second month and back to my usual hours of 8 hrs/day 4 days/wk in January 2012.I have a 14.5 year old Maltese cross, Molly and a 14.3week old Cavoodle Frankie . I am spending time together and separately with both dogs, both having one to two separate walks /day and am having hang out time with both dogs in the tiled family area while I study. I am not yet comfortable leaving Frankie alone with Molly as Molly is an anxious dog and I fear Molly will hurt Frankie. I will contact you to arrange 1 on 1 training when I have finished puppy school with Frankie. My main concern is, I leave Frankie in the tiled family area with his water, pee pad, toys, crate and soft bed and a chicken neck to chew on when I have to leave him for 45-60 mins for medical appointments. The family area is completely sectioned off from the lounge with the puppy pen opened out. Somehow, I find Frankie waiting anxiously by the door when I arrive home. I am concerned when I return to work that this will happen and it is not safe for him. Do you have an suggestions????Kind regards,Kellie”

Det här är faktiskt inte den enda frågan om hunduppfostran jag hade fått, så uppenbarligen måste jag nu utvidga temat på mina inlägg till att inte bara fokusera på att jag varken bloggar eller skriver, utan också råd kring hundar. Dock är jag faktiskt lite osäker på den här träningen som Kellie kommer kontakta mig för att organisera.

Mode

Ingen egentlig fråga, men många berömmer min osvikliga känsla för stil. Till inlägget om Emma Thompsons skrivprocess fick jag t.ex. mycket beröm för min väst – inte många klarar av att bära upp en väst, sa kommentaren till ett inlägg helt utan några bilder och definitivt utan väst, men jag tillhör ett av undantagen.

Här blir det mer tydligt än någonsin att jag måste reda upp saker och ting, eftersom komplimangen bygger på ett allvarligt missförstånd. Alla ser bättre ut i väst. Och i kostym. Om fler människor gick omkring i tredelad kostym skulle den här världen se betydligt coolare ut.

Heminredning

En rörande, om än missriktad, kommentar verkar mer vara ute efter en gul filt än mina råd, men ändå:

I would love to win the blanket with the yeollw trim because I absolutely love every bit of it and it goes with my nursery perfectly! You are so talented and have such great style. I am having a little girl in over a month and am in need of your style in her nursery! Everything about the blanket is to die for and it would make my year to be chosen to win your blanket. Thanks for your talent!

Tyvärr kommer hon inte vinna den, men om hon hade bett mig om råd är jag säker på att jag också hade kunnat styra upp hennes nursery. Angående hennes kommande barn kan jag bara gratulera och återigen rekommendera den tredelade kostymen. Vad varje bebis behöver.

>