Dag två som jag inte läser Simona Ahrnstedts En enda hemlighet

Igår var jag på möte på Forum och fick redigeringskommentarer från min fantastiska redaktör Kerstin Ödeen. Det är alltid så befriande med redigeringskommentarer – hundratals eller tusentals små funderingar kring ens ordval som man inte behöver göra själv, som hjälp att rensa bort lite onödiga upprepningar och vänliga post it-lappar med ord som man använder lite väl ofta.

(Mina ord: Öh. Klentrogen. Hänga. Instinktivt. Utifall att. Få slag. Galen/galet/galning. Idiot/idiotisk. Gode gud/för guds skull. Cool. Tuff)

Man kan också passa på att stjäla med sig ett ex av Simona Ahrnstedts En enda hemlighet. Detta gjorde jag alltså igår ca 14.27, och jag har ännu inte läst den.

Förstå vilken självdisplin och vilken själslig styrka jag uppvisar i just detta nu, när jag redigerar och bloggar istället för att genast dyka ner i den. Men jag får min belöning. Åsa Hellberg har t.ex. redan läst den, så jag lider förstås med henne. Hon behöver vänta ett helt år på nästa bok, medan jag bara behöver vänta tills på lördag.

Det är mitt eget mål. Jag tänker mig en solig lördagsmorgon, med fåglar som kvittrar utanför mitt fönster och lyxfrukost inhandlad specifikt för att kunna stanna i sängen hela förmiddagen och läsa. Än så länge har jag lyckats stå emot frestelsen att istället göra det nu, nu, nu. Vi får se om jag också är stark nog för att inte istället ägna en solig fredagsmorgon åt den…

Den här boken läser jag inte nu för jag är alldeles otroligt osannolikt stark och disciplinerad.

Ord jag upprepar högt för mig själv just nu

Katarina Bivald
Södertälje
Gunilla
Josefin
Akademibokhandeln
Mäster Samuelsgatan
Caroline Rohde

Nästa steg är att faktiskt spela in de här orden också. Läsarna i Broken Wheel rekommenderar ska nämligen (hurra!) komma ut på engelska i juni och i samma veva kommer den ut som ljudbok. Hittills har förfrågningarna handlat om huruvida uppläsaren ska ha amerikansk eller engelsk dialekt eller växla mellan båda (mitt svar: jag litar helt på er kompetens, alla förslag låter jättebra, bestäm ni), men häromdagen fick jag ett email från ljudboks-redaktören som undrade om Sara uttalades som ”car” eller ”fair” och hur man egentligen uttalade Saras adress. Jag löste det genom att skicka en ljudinspelning där jag stod på t-centralen och försökte säga ”Saarraa Liiindqviist” så tydligt som möjligt för mig själv. Nu har nästa lista på förvirrande ord dimpt ner i min inkorg. Mästar Samuelsgatan känns särskilt elakt att ha haft med.

Johanna Wistrand

Johanna Wistrand är en gammal vän till mig, och igår träffades vi för första gången. Först på bussen på vägen in (vi gick på Ann Ljungbergs Skrivmingel tillsammans) slog det mig att jag inte, per se, enligt något sorts traditionella, verkliga-världen bild av vänskap, kände henne.

Vilket ju är rent nonsens förstås. Vi har varit vänner på Facebook i evigheter, vilket kanske inte i sig är någon garanti för vänskap, men dels är Johanna en av få personer som faktiskt är någorlunda ärliga på Facebook, och dels har hon också lektörs-läst flera av mina manus.

Om man inte lär känna varandra då vet jag inte hur man skulle göra det bättre.

En gång för länge, länge sen (fem år? Sex år?) var Johanna den första personen som läste det manus som efter lång, lång tid skulle bli Läsarna i Broken Wheel rekommenderar på ett professionellt sätt. Herregud, vad hon måste ha kämpat med de kommentarerna. På ett konstruktivt och uppmuntrande sätt lyckades hon ändå föra fram att jag skulle skriva om stora delar av det. Jag minns fortfarande att det manuset kryllade av blickar. Arga blickar, nyfikna blickar, vänliga blickar – inga karaktärer kunde vara i samma rum utan att dessa blickar på något sätt kastades fram och tillbaka. Till slut skrev Johanna ett vänligt: ”Katarina, om två personer pratar med varandra kan läsaren anta att de ibland ser på varandra”, ett litet tips som jag fortfarande har nytta av.

I mer nutid har Johanna också läst två versioner av min nästa bok, Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt. Jag får förstås ett fantastiskt stöd från mitt förlag, men det är också min andra bok, och första gången jag skriver mot någon sorts deadline som någon annan än jag bryr mig om. Som den neurotiska författaren jag är (finns det någon annan sort?) var jag livrädd för att det skulle sluta med ett manus som var okej. ”Ja, den andra boken är ju svår”, tänker jag mig att läsare skulle tänka. ”Men det är ändå synd eftersom hon verkade så lovande med den första”. Jag kände också att jag behövde så många perspektiv på min bok som jag kunde få.

Det är oerhört intressant att få kommentarer av en utomstående på två olika versioner, eftersom man då också får en dokumenterad bild av hur det har ändrats. Jag har tidigare skrivit om Johannas fantastiska kommentarer på den första versionen av mitt manus (Se Tidiga utkast eller Det freudianska med första utkast). I nästa kommentarer var hon nästan odelat positiv, särskilt kring de delarna som hon inte riktigt tyckte hade fungerat i den första versionen.

Och det ska vi också ses och prata om idag – redigeringsprocessen, hur man fördjupar utkast, och hur mycket tid man behöver ha på sig för att göra det.

Själva Skrivminglet var också fantastiskt trevligt. Johanna Mo pratar insatt om hur manushanteringen går till på förlag, vilket verkar möta ett enormt uppdämt behov. Ett behov av att få reda på hur förlagen tänker, även om många en annan fråga också fanns i bakgrunden: tänker förlagen? Vilket Johanna helt klart visade att de gjorde, på ett öppet och ärligt sätt. Vad jag hade behövt Johanna Mo när jag själv letade efter ett förlag!

Jag träffade också Birgitta Backlund, denna fantastiska kvinna som alltid lyckas pigga upp mig. Det finns något befriande med galna människor – något fint med en galenskap som talar direkt till ens egen.

Här skulle det med fördel ha kunnat finnas bilder från Skrivminglet eller på någon av Johannorna, men det glömmer jag alltid bort att ta, så ni får använda er fantasi.

”Det blir ränder!”

När jag inte tillbringar min tid med att läsa svåra böcker och skriva långa anteckningar i marginalen, är jag just nu mitt uppe i ett fönstertvätts-projekt.

Ni som följer bloggen och vet att mitt tidigare projekt var omorganisering av bokhyllan kanske nu mycket rimligt frågar er om jag egentligen borde skriva. Men jag väntar faktiskt på redigeringskommentarerna på Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt, så bortsett från de sedvanliga arbetsuppgifterna som man alltid kan göra (tänka på nästa bok, läsa igenom sitt manus en extra gång på egen hand, och ta tag i personadministrationen av typen kvitton) så har jag faktiskt ingenting bättre att göra.

Nåväl. Fönstertvätt. Numera är det allmän accepterat att det inte bara är jordbruk och barnafödande som är Guds straff för att vi åt av kunskapens frukt, utan även fönstertvätt. Gud sade: ni kommer att föda era barn under smärta och födslovåndor, och bruka jorden bland tistlar och törnen och i ert anletssvett, och ni ska tvätta fönster som aldrig, aldrig kommer bli helt rena eftersom det kommer bli ränder oavsett vad ni gör och oavsett hur många gånger ni tvättar om de jäkla fönsterrutorna, och det kommer finnas fläckar som ständigt verkar sitta på andra sidan och som aldrig går bort. Amen.

Fönstertvätt tar inte fram det bästa hos mig.

En gång stod jag och stirrade bistert och kritiskt på  mina nyligen tvättade fönsterrutor och muttrade för mig själv: ”Men för i helvete, det är fortfarande ränder”. Sen insåg jag att fönstret var öppet och att jag hade börjat se ränder på naturen, och då tänkte jag att det var bäst att ändra min ambitionsnivå lite när det gällde fönstertvätten.

Så numera ska det gå snabbt och slarvigt och bli bättre än det var innan (ett mål som verkar enkelt eftersom våra fönster är permanent smutsiga, men när man väl tvättat dem ser man ju inte att de är renare än de var innan så allt är fortfarande väldigt otillfredsställande och det finns fortfarande ränder. Som jag numera inte alls störs på. Nej då.)

Jag har också insett att det bara finns två perioder under året (vad vissa teoretiker kallar windows of opportunity) då fönstertvätt kan ske. Den ena är precis nu, försommaren, då det händer så mycket ute i naturen att man ständigt vill titta ut genom fönstret och då kan vilja se det klarare. Den andra är hösten, då det återigen börjar hända saker och man kan vilja se höstfärgerna i all sin klara och icke-dimmiga glans. På vintern är det meningslöst att tvätta fönster eftersom det är mörkt större delen av tiden och man bara ser sin egen spegelbild (för att inte tala om opraktiskt eftersom man själv och fönstret fryser till is under själva tvättandet). På sommaren är det meningslöst eftersom det ändå är för varmt och man nästan aldrig är hemma och är man hemma vill man mest vara utomhus eller någon annanstans.

Så idag ska fönster tvättas. Antingen de två i vardagsrummet eller balkongfönsterglasen. Jag tvättade köksfönstren i lördags, så det går framåt. Sakta. Med ränder.

Önska mig lycka till.

Till det pretentiösas försvar

Böcker jag har läst de senaste dagarna:
– bell hooks Allt om kärlek. Nya visioner
– 
Diana Athill Life Class (en nyutgivning av fem memoarer, som följer Athill från barndomens engelska övre medelklass till åttioårsålderns krämpor och problem)
– Jon Nixons Hannah Arendt and the Politics of Friendship (som växlar en mer biografisk skildring av Arendts djupa, livslånga och obrottsligt lojala vänskaper med en tolkning av hennes politiska teorier kring vänskapens betydelse)

Hur jag har läst dem:
– Sittandes vid köksbordet, med penna redo, understrykandes särskilt viktiga partier (se bild…), med långa kommentarer i marginaler och, när det gäller bell hooks, sedan också renskrivit citaten på ritpapper

Det här får mig förstås osökt att tänka på det prentiösa.

Det fanns en tid i mitt liv då ingenting gav mig större tillfredsställelse än att sitta på ett café, dricka kaffe som börjat smaka äckligt för länge sen, röka för många cigaretter och läsa Siegfried Sassoons War Poems med stor inlevelse, eller skriva långa passager om Adrienne Rich’s dikter och politiska teorier, oklart vad jag skulle använda dem till (definitivt inte till hemtentan som jag säkerligen borde ha skrivit på just då). Ibland satt Syrran mitt emot med sin egen kaffekopp, cigarett och T.S. Eliots The Wasteland and Other Poems. Det här var en tid då det var väldigt svårt att träffa mig utan att få höra mina funderingar kring heterosexualitet som social konstruktion eller varför kvinnor så sällan tar till vapen för att försvara kvinnors rättigheter.

Senare i livet såg jag tillbaka på min egen pretentiösitet med viss besvärelse, ibland blandad med överseende ömhet, och jag lärde mig som de flesta av oss gör att istället prata om jobb, kollegor, de många mötena; vardagliga skämt om vardagliga situationer. Då och då blandat med kamikaze-filosofiska frågor (Syrrans begrepp – sättet som jag kan kasta mig rakt in i  ett helt trevligt och avslappnat samtal om hur helgen har varit och oartigt avbryta det med en fråga om vad de skulle göra om de visste att de inte kunde misslyckas).

Filosofiska frågor, kanske, men inga referat, inga teorier, inga svåra ord eller engelska begrepp, nödtorftigt översatta och bristfälligt förstådda. På något sätt har prententiös blivit ett skällsord som jag numera reserverar till män som tar sig själva och andra män på för stort allvar.

Är inte det lite tråkigt? Jag brukade ta mig själv på tillräckligt stort allvar.

Det här kan bero på att jag läser Hannah Arendt och blir omåttligt nostalgisk efter en intellektuell tradition som handlar om att växa som människa, att lära sig genom allvarliga diskussioner med andra människor som också vill växa,  gå på djupet i en fråga som kan uppta ett helt livs intellektuella verksamhet – och som får göra det.

Jag föreställer mig personer som skriver långa brev till varandra, och när de bråkar och vänskapen dör över den politiska frågan om hur Förintelsen ska förstås och nazismens ondska analyseras, avslutas den med formuleringar som:

I have never in my life ‘loved’ any people or collective – neither the German people, nor the French, nor the American, nor the working class or anything of the sort. I indeed love ‘only’ my friends and the only kind of love I know of and believe in is the love of persons.

Istället för dagens motsvarighet som förmodligen skulle vara ett argt Facebook-meddelande om att hen inte svarat på mina sms.

De läser varandras böcker och små-bråkar om olika sätt att se på världen eller på politikens och filosofins roll, de lär sig flera språk, de gör en liten utsvävning mot naturvetenskaperna eller poesin eller romanen; allt förstås på stort allvar. De gör det här utan att direkt se vilken praktisk nytta de ska ha av det, och de pratar om sin egen rätt, eller till och med plikt, att växa som människa. Så beskriver t.ex. Nixon Arendts syn på vänskap:

If Arendt was clear regarding the distinction between ‘friendship’, ‘intimacy’ and ‘kinship’, she was equally clear in distinguishing ‘friendship’ from relationships that was based solely on utility or pleasure. Friends could be and often were useful to one another and invariably found pleasure in one’s company, but neither utility or pleasure constituted what Arendt saw as the raison d’être of friendship. Friendship was based on mutuality of respect and therefor on equality. (…) In wanting the best for one another and wanting each other to live up to the best in her or himself, friends ensure their mutual growth and flourishing.

Själv läser jag nuförtiden nästan enbart lättsamma böcker, inte för att jag just då känner för det utan för att det är den sorten jag vant mig vid att läsa och på något sätt upphöjt till ett självändamål i sig. Eller populärvetenskap; ofta osystematisk kunskap berättat på ett sätt som inte utmanar mina egna föreställningar om mig själv eller världen.

Inget ont om lättsamma böcker, förstås. Jag skriver dem ändå själv. Jag gillar att läsa dem. Men när blev det så naturligt att begränsa sig? Jag tycker att lättsamma böcker har ett egenvärde i sig; alltså läser jag bara de böckerna. Jag är naturvetare; alltså läser jag bara akademiska böcker inom det fältet. Jag är väldigt viktig manlig författare, alltså läser jag bara andra män.

Och när blev vi så väldigt rädda för att ta saker på allvar?

Ps. Ja, det här kan leda till att jag nu kommer hålla långa utläggningar om hur jag ska växa som människa varje gång jag träffar vänner framöver, då och då med citat om vikten av kärlek i världen, så ni kan se det här inlägget som en varning om ni skulle råka springa in i mig inom en nära framtid.

PPS. Ser ni hur långt det här inlägget är? Pretentiöst! Med citat! Nu måste jag sätta på mer kaffe, röka en cigarett och stryka under lite mer i Arendt-boken.

PPPS. Kanske borde jag helt enkelt dra igång en pretentiös diskussionsgrupp?

Jag läser bell hooks och renskriver citat på ritpapper-rulle. Allt för att verkligen gå på djupet i frågan om vad kärlek är.
Den traditionsenliga understryknings-tekniken som går ut på att helt enkelt stryka under all text och sen inte kunna hitta något citat. Notera de långa anteckningarna i marginalen - tecken på ekonomiskt oberoende som gör det möjligt att behandla kurslitteratur som en anteckningsbok. Alla studenter vet att understrykningar är okej eftersom man ändå kan sälja eller låna den vidare, men anteckningar? I bläck? Ja, det är syndigt slöseri och det är HÄRLIGT.
>
>