Böcker jag har läst de senaste dagarna:
– bell hooks Allt om kärlek. Nya visioner
– Diana Athill Life Class (en nyutgivning av fem memoarer, som följer Athill från barndomens engelska övre medelklass till åttioårsålderns krämpor och problem)
– Jon Nixons Hannah Arendt and the Politics of Friendship (som växlar en mer biografisk skildring av Arendts djupa, livslånga och obrottsligt lojala vänskaper med en tolkning av hennes politiska teorier kring vänskapens betydelse)
Hur jag har läst dem:
– Sittandes vid köksbordet, med penna redo, understrykandes särskilt viktiga partier (se bild…), med långa kommentarer i marginaler och, när det gäller bell hooks, sedan också renskrivit citaten på ritpapper
Det här får mig förstås osökt att tänka på det prentiösa.
Det fanns en tid i mitt liv då ingenting gav mig större tillfredsställelse än att sitta på ett café, dricka kaffe som börjat smaka äckligt för länge sen, röka för många cigaretter och läsa Siegfried Sassoons War Poems med stor inlevelse, eller skriva långa passager om Adrienne Rich’s dikter och politiska teorier, oklart vad jag skulle använda dem till (definitivt inte till hemtentan som jag säkerligen borde ha skrivit på just då). Ibland satt Syrran mitt emot med sin egen kaffekopp, cigarett och T.S. Eliots The Wasteland and Other Poems. Det här var en tid då det var väldigt svårt att träffa mig utan att få höra mina funderingar kring heterosexualitet som social konstruktion eller varför kvinnor så sällan tar till vapen för att försvara kvinnors rättigheter.
Senare i livet såg jag tillbaka på min egen pretentiösitet med viss besvärelse, ibland blandad med överseende ömhet, och jag lärde mig som de flesta av oss gör att istället prata om jobb, kollegor, de många mötena; vardagliga skämt om vardagliga situationer. Då och då blandat med kamikaze-filosofiska frågor (Syrrans begrepp – sättet som jag kan kasta mig rakt in i ett helt trevligt och avslappnat samtal om hur helgen har varit och oartigt avbryta det med en fråga om vad de skulle göra om de visste att de inte kunde misslyckas).
Filosofiska frågor, kanske, men inga referat, inga teorier, inga svåra ord eller engelska begrepp, nödtorftigt översatta och bristfälligt förstådda. På något sätt har prententiös blivit ett skällsord som jag numera reserverar till män som tar sig själva och andra män på för stort allvar.
Är inte det lite tråkigt? Jag brukade ta mig själv på tillräckligt stort allvar.
Det här kan bero på att jag läser Hannah Arendt och blir omåttligt nostalgisk efter en intellektuell tradition som handlar om att växa som människa, att lära sig genom allvarliga diskussioner med andra människor som också vill växa, gå på djupet i en fråga som kan uppta ett helt livs intellektuella verksamhet – och som får göra det.
Jag föreställer mig personer som skriver långa brev till varandra, och när de bråkar och vänskapen dör över den politiska frågan om hur Förintelsen ska förstås och nazismens ondska analyseras, avslutas den med formuleringar som:
I have never in my life ‘loved’ any people or collective – neither the German people, nor the French, nor the American, nor the working class or anything of the sort. I indeed love ‘only’ my friends and the only kind of love I know of and believe in is the love of persons.
Istället för dagens motsvarighet som förmodligen skulle vara ett argt Facebook-meddelande om att hen inte svarat på mina sms.
De läser varandras böcker och små-bråkar om olika sätt att se på världen eller på politikens och filosofins roll, de lär sig flera språk, de gör en liten utsvävning mot naturvetenskaperna eller poesin eller romanen; allt förstås på stort allvar. De gör det här utan att direkt se vilken praktisk nytta de ska ha av det, och de pratar om sin egen rätt, eller till och med plikt, att växa som människa. Så beskriver t.ex. Nixon Arendts syn på vänskap:
If Arendt was clear regarding the distinction between ‘friendship’, ‘intimacy’ and ‘kinship’, she was equally clear in distinguishing ‘friendship’ from relationships that was based solely on utility or pleasure. Friends could be and often were useful to one another and invariably found pleasure in one’s company, but neither utility or pleasure constituted what Arendt saw as the raison d’être of friendship. Friendship was based on mutuality of respect and therefor on equality. (…) In wanting the best for one another and wanting each other to live up to the best in her or himself, friends ensure their mutual growth and flourishing.
Själv läser jag nuförtiden nästan enbart lättsamma böcker, inte för att jag just då känner för det utan för att det är den sorten jag vant mig vid att läsa och på något sätt upphöjt till ett självändamål i sig. Eller populärvetenskap; ofta osystematisk kunskap berättat på ett sätt som inte utmanar mina egna föreställningar om mig själv eller världen.
Inget ont om lättsamma böcker, förstås. Jag skriver dem ändå själv. Jag gillar att läsa dem. Men när blev det så naturligt att begränsa sig? Jag tycker att lättsamma böcker har ett egenvärde i sig; alltså läser jag bara de böckerna. Jag är naturvetare; alltså läser jag bara akademiska böcker inom det fältet. Jag är väldigt viktig manlig författare, alltså läser jag bara andra män.
Och när blev vi så väldigt rädda för att ta saker på allvar?
Ps. Ja, det här kan leda till att jag nu kommer hålla långa utläggningar om hur jag ska växa som människa varje gång jag träffar vänner framöver, då och då med citat om vikten av kärlek i världen, så ni kan se det här inlägget som en varning om ni skulle råka springa in i mig inom en nära framtid.
PPS. Ser ni hur långt det här inlägget är? Pretentiöst! Med citat! Nu måste jag sätta på mer kaffe, röka en cigarett och stryka under lite mer i Arendt-boken.
PPPS. Kanske borde jag helt enkelt dra igång en pretentiös diskussionsgrupp?
