I DN igår gjorde Lotta Olsson ett försök att reda ut bland genrerna. Till slut placerar hon det mesta i feelgood.
Lotta Olsson:
Själv trasslar jag ohjälpligt in mig i chick lit och romance, vad sjutton är skillnaden? Kärlekshistorien är vanligtvis central i båda. Och hur gammal kan huvudpersonen vara i chick lit, blir det feel good när huvudpersonen är medelålders och luggsliten? (…) Till slut ledsnar jag på alla genrebestämningar och klämmer in alla böckerna under etiketten feel good, i någon glad känsla av att det i alla fall är en snäll genre som inte tänker lämna någon stackare utanför.
Så den sista timmen av bussresan från Karlskoga till Stockholm tänkte jag göra ett försök att reda ut i genrerna.
Romance:
Romance är, som Simona Ahrstendt predikat och äntligen börjat få gehör för, världens största bokgenre. Den är också förmodligen den enklaste att identifiera. En checklista med saker att ha med för att vara romance:
– Sexscener
– Fokus på kärleksrelationen mellan huvudpersonen och kärleksintresset
– Eftersom fokuset är på den relationen, måste hindren för den vara större (barndomstrauman, passioner, löften till sig själv, samhällsnormer)
– Perspektiven växlar, och centrerar ofta på huvudpersonen och kärleksintressent, även om det är möjligt att ge även bikaraktärer egna perspektiv
– Kärleksintresset har ett eget perspektiv
– Den är aldrig (i konversationens aldrig, som betyder sällan, som X i Mansfield Park skulle säga) skriven ur första person.
Chick lit:
Chick lit dök upp som en stormvind någon gång i slutet av nittiotalet, förkroppsligad av Bridget Jones, ett genialt men inte enda exempel. Här fanns t.ex. också Jane Green, som jag aldrig har tålt av anledningar som jag nu helt har förträngt, kanske för att jag själv tyckte att det räckte med Bridget Jones.
Då karaktäriserades genren av:
– Ofta skriven ur jag-form
– Det finns en kärlekshistoria, men den är inte lika central, och framförallt:
– Kärleksintresset är mycket mer skissartat (ta Mr Darcy – vad vet vi om honom förutom att han är snygg, framgångsrik mänskliga rättigheter advokat och har den goda smaken att falla för Bridget?)
– Ett vänskapsgäng i fokus, ofta ett par tjejer och en obligatorisk bög, mer eller mindre bra hanterad (ibland kändes det som att författare efter Bridget Jones trodde att det räckte med att tjejer diskuterade vikt tillsammans med en kille som var ”precis som dem” och gillade att prata mode eftersom han var bög för att det skulle bli en bestseller. Det räcker inte.)
– Ofta kvinnor i 30 – 40årsåldern, inte sällan i storstadsmiljö, med viss karriär och ett kärleksfullt förhållande till drinkar (men den har ingen egentlig åldersgräns, och inget säger att den inte kan utspela sig i en småstad)
– Ofta i grunden humoristiska skildringar av:
– Vardagliga och dråpliga situationer som kvinnor finner sig i. Dejting, föräldrarelationer, jobb, missförstånd, vänskap, skilsmässor m.m. Jämför t.ex. med romance-böckernas mer dramatiska upplägg
Chicklitsbook.com reder ut begreppet:
So how does that differ from regular woman’s fiction, you might be wondering? Well, it’s all in the tone. Chick lit is told in a more confiding, personal tone. It’s like having a best friend tell you about her life. Or watching various characters go through things that you have gone through yourself, or witnessed others going through. Humor is a strong point in chick lit, too.
Den här genren kompliceras tyvärr av att litterära-, kritik- och identitetskrig har utkämpats om den. Författare, förläggare och kritiker har burit den stolt som en fana, applicerat den nedlåtande på andra, förklarat den död, förklarat att alla böcker som skrivits av kvinnor och innehåller ett skämt hör till genren, avfärdat hela genren eller köpt in böcker enbart på grund av en vag koppling till den.
Lucy Ann Holmes sammanfattar det bra i den här artikel – ”Chick lit? Hate the term, love the genre”:
I also write romantic comedy novels, or chick lit, as it’s called, because I’m a woman. As a feminist, I feel that the term is a demeaning one; it’s hard to imagine ”puppy lit” or similar being used to describe books written by men about life and love, authors such as Nick Hornby and David Nicholls. But while it’s an arguably sexist term, coined in the 1990s, it’s so annoyingly pithy that we’re stuck with it. It’s hard to imagine Twitter or the mighty Everyday Sexism Project letting anyone introduce the term now. (…) (…) Whether chick lit is a demeaning term or not, I am unapologetic in my love for this genre. Part of my love for Bridget Jones is that Helen Fielding shone a comedy light on much of the angst I was feeling as a young woman. Angst that calories consumed my thoughts, that being attractive to and not making a fool of myself in front of the opposite sex was something that I hoped for.
Feelgood
När Lotta Olsson placerar all underhållningslitteratur som inte innehåller ett mord i kategorin ”feelgood” är hon inte ensam.
Min egen definition brukade vara otroligt strikt, och slogs fast i ett kort stycke i min bok:
Feelgood:
– Fokuserar på flera, gärna konstiga, personer
– Inkluderar ofta flera perspektiv
– Oerhört rik på detaljer
– Innehåller paradoxalt nog mer olycka än andra närliggande genrer, eftersom den går på djupet i flera mer eller mindre trasiga och udda människor (Feelgood-exempel: Stekta gröna tomater. Innehåller mord, dödsfall, mäns våld mot kvinnor, organiserad rasism och ku klux klan, kannibalism, m.m.)
– Utspelar sig starkt lokalt där miljön beskrivs i detalj (småstad eller en väldigt avgränsad del av en storstad. Kanske.)
– Inte ovanligt med dramaturgisk ironi, vemod i lyckan eller bitterljuva inslag under resans gång
– Är anglosaxisk, oftast amerikan
Med den här definitionen skulle min egen bok knappt kvala in, marknadsförd av mitt förlag som feelgood i anglosaxisk anda.
Ingen annan i Sverige verkar idag använda den här definitionen. Småler du när du läser den? Feelgood. Lyckligt slut? Feelgood. Inget mord? Feelgood. På ett sätt tror jag att den idag ofta använts synonymt med romantisk komedi, en genre jag inte tänker gå in på här mer än att säga att det är ungefär samma sak i böcker som i filmer (lite romance, lite humor).
Min ovetenskapliga känsla är också att feelgood-kategorin har exploderat i Sverige, men använts mycket mer sparsamt internationellt. Där är den fortfarande en genre som oftast appliceras på filmer (och helt godtyckligt – jag hittade en lista som inkluderade både Romy and Michele’s High School Reunion och Casablanca). Den saknar till exempel Wikipedia-förklaring. En genre som däremot använts internationellt men som inte använts i Sverige är women’s fiction.
Women’s fiction
Om jag hade varit en lätt cynisk feminist hade jag sagt women’s fiction var ungefär som damfotboll: samma sak som övrig skönlitteratur, men skriven av och med fokus på kvinnor.
Wikipedia:
Women’s fiction is an umbrella term for women centered books that focus on women’s life experience that are marketed to female readers, and includes many mainstream novels. It is distinct from Women’s writing, which refers to literature written by (rather than promoted to) women.
Jag tänker inte här gå in på all skönlitteratur som skrivs av kvinnor och på något sätt behandlar kvinnors liv och följaktligen marknadsförs till kvinnor. Låt oss säga att den varierar.
Jag antar att Lotta Olssons lösning är om möjligt ännu mer frestande efter den här genomgången.
Vad tycker ni? Vad har jag missat?
