Saker jag gör medan jag borde skriva

Om någon, så här på dag fem av Dick Francis-temat, skulle fråga mig vad själva essensen av en Francis-roman är, eller varför de är så himla trevliga att läsa, skulle jag svara: hjältarna. Den absoluta visheten om att jag när jag öppnar en Francis-bok kommer kunna försjunka in i en karaktär som är smart och tuff och stark och övervinnerlig och djupt mänsklig och sympatisk. Lite som jag själv förstås är. Det här är desto mer imponerande eftersom alla hans böcker är skrivna i jag-form, ett notoriskt svårt perspektiv. Idag ska vi fördjupa oss i det här att skapa sympatiska karaktärer.

Vill vi ha sympatiska (eller oövervinnerliga) karaktärer i en bok? Eller: hjältar vs. protagonister
Det korta svaret är förstås: inte nödvändigtvis. Jag tror till och med att rätt många av oss tänker: jag vill skriva om en vanlig människa. Donald Maass skiljer i The Fire in Fiction – Passion, purpose, and techniques to make your novel great mellan protagonister och hjältar. Protagonister är helt enkelt huvudpersonen i din bok, hjälten en typ som den personen kan vara.

Quite often in mauscripts the protagonists are ordinary people. They may face extraordinary circumstances in the course of the story but when we first meet them they, in effect, could be you or me. That early introductory moment is where many authors begin to lose me. Why? (…) A reader’s heart does not automatically open just because some average schlemiel stumbles across the page.

Maass fortsätter med att fråga sig själv, och oss, vad som får oss att dras till vissa människor i verkliga livet. Hans teori är att det är människor som, på ett eller annat sätt, är exceptionella: ”Our heroes and heroines are peope whose actions inspire us. We would not mind spending ten straight hours or even ten days with them.”

Det är förstås det som är viktigt, eftersom tio timmar är den genomsnittliga tiden det tar för en läsare att avsluta en bok, och det är inte ovanligt att dessa timmar är utspridda över tio dagar. För den sortens umgänge med en och samma person kräver vi en hel del. Inte nödvändigtvis trevliga personer, men intressanta. De kan för all del vara vardagliga, helt normala människor (Dick Francis hjältar tror för övrigt nästan alltid själva att de är det), men de måste vara intressanta.

Så det första steget är att fråga sig: är min huvudperson en protagonist eller en hjälte?

Det är viktigt, för nästa steg är: om din huvudperson är en protagonist, se till att tidigt introducera någon av hens styrkor/positiva sidor för att kompensera för det. Om din huvudperson är en hjälte, se till att introducera något mänsklighet/svagt hos dem tillsammans med styrkorna.

Hur får vi läsaren att bry oss om våra karaktärer?
James Frey i How to Write a Damn Good Novel II ger oss ett trestegs-verktyg för att locka in läsaren i vad han kallar ”the fictive dream”.

The fictive dream is created by the power of suggestion. The power of suggestion is the operant tool of the ad man, the con man, the propagandist, the priest, the hypnotist, and, yes, the fiction writer. The ad man, the con man, the propagandist, and the priest use the power of suggestion to persuade. Both the hypnotist and the fiction writer use it to invoke a state of altered consciousness.

Hans trestegs-verktyg?

1. Sympati
Sympati i Freys begreppsvärld är ett både underskattat och missförstått koncept. Han argumenterar för att det beror på att vi misstar den sympati som läsaren måste ha med våra karaktärer med att karaktärerna måste vara beundransvärda. Då är det lätt som författare att tänka: ”men jag vill ju att min huvudperson ska vara vanlig!” som i Maass exempel ovan. Ändå kryllar litteraturhistorien av sympatiska karaktärer som definitivt inte är beundransvärda – Frey använder exempled med Defoe’s Moll Flanders: en tjuv, lögnare och bigamist som vi ändå gillar.

Nej, sympati för Frey handlar om att tycka synd om karaktären. I princip alla situationer som innebär någon sorts lidande – fysiskt, mentalt, andligt – är tillräckligt för att vi ska tycka synd om dem. Ensamhet, hunger, förödmjukelse, smärta.

Sympathy is the doorway through which the reader gains emotional access to a story. Without sympathy, the reader har no emotional involvement in the story.

Nästa steg – identifiering.

2. Identifiering
Identifiering inträffar när läsaren inte bara tycker synd om en karaktär, utan också stöttar hens mål och strävanden. Det här är ännu viktigare om en karaktär är osympatisk (i den traditionella betydelsen). Utrusta karaktären med ett mer eller mindre nobelt mål, och läsaren kommer förlåta hen för hens tidigare synder eller eventuella personlighetsbrister.

3. Empati
Det sista och tredje steget handlar om att få läsaren att känna empati med karaktären – helt enkelt att leva sig in i hur karaktären känner och upplever saker. Det här åstadkoms genom detaljer – en så bra beskrivning av hur karaktären upplever något att läsaren upplever det tillsammans med hen.

Dick Francis karaktärer:
Min A Dick Francis Companion – Characters, Horses, Plots, Settings and Themes har precis kommit, så jag tar mig här friheten att citera deras sammanfattning av Dick Francis hjältar:

Avsnittet inleds med ett citat som träffande beskriver alla Francis huvudpersoner: ”The world’s made up of individuals who doesn’t want to be heroes.”

Sedan beskrivs Francis karaktärer under teman som: utseende, ålder, äktenskap, flickvänner, barn, sårbarhet, jämnmod och mod.

Francis hjältar:
– Francis hjältar beskriver nästan alltid sitt eget utseende i termer av ”icke-anmärkningsvärt” – varken fula eller snygga; alldagliga, vardagliga, ‘also-rans’ m.m.
– Många av dem är jockeys, men de är aldrig korta. I i princip varje bok där huvudpersonen är jockey finns samma mening med: någon blir förvånad över att de är så långa, han förklarar att det är för att de rider steeplechase. Det här är viktigt eftersom det rent skrivartekniskt är oerhört svårt för läsare att tycka att korta hjältar är sexiga och/eller intressanta. Ingen verkar vilja identifiera sig med en hjälte som är en tvärhand hög och måste se upp på alla hen möter. Intressant och orättvist faktum.
– De är nästan alltid runt trettio; några år yngre eller några år äldre. Tillräckligt mogna för att veta vad de vill ha av livet, om än inte alltid hur de ska få det
– I princip ingen är gifta, även om några har varit det. Skilsmässorna kan vara upprivande eller någorlunda vänskapliga; men äktenskap är inte en institution som verkar ha fungerat för hans huvudpersoner. Inte heller relationen med deras föräldrar – det finns i princip aldrig en stöttande mamma eller pappa i bakgrunden
– Sårbarhet: förmodligen på grund av valet att alltid skriva i första person, så använder Francis sårbarhet som ett sätt för läsaren att bry sig om karaktärerna: ”Certainly, they have heroic traits, among them modesty, physical courage and the ability to maintain an even temper in the face of extreme provocation. But they are human, and often it is the struggle with the less heroic side of their nature that is most compelling.”
– Jämnmod: Calmness and placidity are traits common of many of Francis’ heroes.
– Mod: alla Francis hjältar, utan undantag, uppvisar ett stort mod. Rent fysiskt är de flesta inte rädda för att skada sig, och om de (vilket de alltid blir) blir fysiskt skadade så bär de smärtan med jämnmod, försöker dölja den, och härdar ut. Hans hjältar är så stoiska att man glömmer att man själv googlar nässköljning vid minsta förkylning, en av anledningarna till att hans böcker är så oemotståndliga. Men modet kommer ofta i kombination med sårbarhet, med en inre kamp mot rädsla, och med fysisk beskrivnin av rädsla och kampen att inte ge efter för den eller visa den.

Sid Halley – identifiering, sympati och empati
Av alla Dick Francis hjältar är förmodligen ingen lika mänsklig, stark, svag och sympatisk som Sid Halley, den f.d. jockeyn som förlorat en hand och numera är privatdetektiv. Vi stötte på honom när vi diskuterade hur man börjar en roman. Sid Halley är också en av två karaktärer som återkommer i flera böcker (den andra är Kit Fielding, också han en personlig favorit). Sid Halley har en ex-fru som

Hur Francis skisserar en person:

Möblerna hade passat ihop mer eller mindre, men jag ägde nu ingenting som jag skulle sörja förlusten av; och om det var en försvarsmekanism så visste jag åtminstone om det. (…)

En gång hade vi klamrat oss fast vid varandra med fröjd och lidense, om vi råkade mötas nu visade vi klorna. Jag hade ägnat åtta år åt att älska, förlora och sörja Jenny, och mina känslor var inte döda, fast jag kunde ha önskat att de var det. Likgiltigheten låg fortfarande långt borta. (…)

Han var en fighter som slagit sig fram, vilket han inte lät någon glömma. Vi borde ha haft mycket gemensamt, eftersom även jag var produkten av en smutsig bakgata, men temperament har ingenting med miljö att göra. Han hade en benägenhet att möta sitt öde med ilska och jag med tystnad, vilket betydde att han pratade en massa och jag lyssnade (…)

‘Det var som … det var som …’ Hon svävade på målet och avbröt sig, och jag visste att hon tänkte: som det var för oss i början. Jenny, tänkte jag förtvivlat, säg inte så, snälla du.

Stora delar av handlingen bygger också på hans kamp mot sin egen rädsla: skurken i boken hotar att skjuta av hans andra hand, den enda fungerande, om han inte slutar utreda ett brott som han knappt ens visste hade begåtts. Hans mod ställs mot risken att bli helt hjälplös; risken för hans nuvarande stolthet om han ger efter för hotet mot risken för hans framtida stolthet om han förlorar också den andra handen. Det här är scenen när hotet framställs (jag har strukit personen som hotar honom för att inte förstöra spänningen för er):

‘Dra ut armen sidledes och bort från kroppen på honom’, sa han. Rycket i min vänstra hand hade en mans hela tyngd bakom sig och det blev för mycket för mig. Jag kastade huvudet åt det hållet och försökte låta bli att bönfalla och gråta.
‘INte den där, din jävla idiot’, sa Mannen. ‘Den andra. Den högra. Dra ut den åt det här hållet.’
(…) Han gick fram till mig och sänkte bössan så att de svarta hålen i piporna pekade rakt mot min utsträckta högra handled. Sedan sänkte han sorgfälligt bösspiporna ett par centimeter till så att de fick direkt kontakt med min hud och tryckte till mot det halmtäckta golvet. Över leden till en frisk hand. Jag hörde klicket när han spände mekanismen. En svärm ur en hagelbössa kaliber tolv skulle ta med sig större delen av armen.
En våg av mattighet och yrsel dränkte alla min alemmar i svett.
Jag var nog förtrogen med skräck, vad än folk påstod. Inte för någon häst eller för att rida i kapplöpningar eller falla av eller för vanlig fysisk smärta. Men för förödmjukelser, utfrysning, hjälplöshet och misslyckanden … ja, för allt detta.
All den skräck som jag upplevt tidigare under hela mitt liv var ingenting i jämförelse med denna ohyggliga minut som krossade min själ och förvandlade min kropp till vatten. Jag var totalt upplöst. Dränkt. Nerdragen i ett moras av skräck, med själen full av jämmer. Och lika instinktivt som hopplöst försökte jag att inte visa det.
Han stod orörlig och iakttog mig under oräkneliga sekunder och tystnaden blev ännu intensivare. Lät mig vänta. Gjorde det ännu värre.
Till slut drog han ett djupt andetag och sa: ‘Jag kunde skjuta av er handen, som ni ser. INgenting vore lättare. Men det kommer jag förmodligen inte att göra. Inte idag.’ Han gjorde en paus. ‘Hör ni på?’
Jag nickade nästan omärkligt. Mina ögon var fyllda av bössan.’

Den här scenen inträffar på s. 99. Allting efter det är Sid Halleys kamp mellan sin rädsla och sitt samvete.

Sms till vän och författarkollega, igår 01.36: Fantastiskt! Bästa Forum-festen ever!

Sms till samma vän och författarkollega, idag 08.14: Döden. Någon blåser löv nedanför mitt fönster. Kanske kommer jag behöva amputera mitt huvud.

Sms från Isak, 07.22: God morgon Flugan!

Sms till Isak, 07.24: Det är ingen god morgon. Den är döden. Döööden.

Anledningen var förstås att Forum, det sexigaste och bästa förlaget, en gång beskrivet som ”the sexy nephew” i Bonnier-familjen, fyllde 70 och firade med att nästan ta död på en av sina författare. Tröstade mig med att mitt första utkast ändå var klart, och stämde av med min vän och författarkollega om hon kunde tänka sig att leda redigeringsprojektet, om det nu blev så att jag var tvungen att amputera huvudet.

Men någonstans runt tvåtiden var jag pigg nog för att beta av jobbsamtal, ta en promenad till Tyresö, skriva en dålig version av en scen som jag kommer behöva skriva om imorgon, och arbeta upp tillräckligt med mental styrka och disciplin för att kunna föreställa mig att jag kommer överleva kvällens städprojekt. Som börjar nu. Isak var faktiskt så imponerad av upphämtningen att han kände sig manad att fråga om jag helt enkelt hade fortsatt med cavan hela dagen. Känner inte att han har så stort förtroende för min disciplin och mentala styrka, och en oroande bild av min alkoholkonsumtion.

Vilket förmodligen är rimligt, eftersom jag inte alls har kommit mig för att analysera hur man skapar sympatiska karaktärer, själva essensen av en Dick Francis-bok. Det kommer i morgon. Om jag överlever.

Ps. Det var en fantastisk kväll. När jag stod ute och rökte såg jag Magdalena Ribbing och blev så starstruck att jag var tvungen att kasta mig mot henne, med cigaretten i ena handen, och ropa ett ”jag älskar dina råd!” innan hon försvann in i taxin. Hennes ”Vad trevligt” var nådigt vänligt, men verkade uttrycka en underförstådd rekommendation om att jag borde läsa fler, t.ex. avsnittet om hur man hälsar på främmande människor.

Fel använt är miljö helt enkelt en generiskt beskriven plats där dina scener utspelar sig. Där finns ett hus och ett träd, och inne i huset finns ett köksbord, och en spis, och en mikrovågsugn, och i vardagsrummet finns en soffa och en TV. Det är ungefär som att beskriva en persons utseende med att hen har ben, armar, ett huvud och bröst (vilket, tyvärr, också händer). Rätt använt skildras miljön med ett par unika detaljer som låter läsaren se det framför sig; genom ordvalen och detaljerna bygger miljön suggestivt upp stämningen i scenen. I Dick Francis tappning är miljön en scenbild, komplett med människor och roller och potentiella konflikter.

Mina miljöskildringar blir bäst när jag får hitta på dem helt. Efter att ha placerat en berättelse i ett land jag aldrig varit i, la jag nästa i min Stockholms-söderförort. Nu borde ju allt vara lätt och enkelt, tänkte jag, och sen körde jag fast. Först när jag bestämde mig för att hitta på en svensk småstad lossnade det (ja, det kan ju vara så att det finns tillräckligt med små utflyttningshotade orter i Sverige utan att jag skulle behöva hitta på en, men här vill jag citera G.W. Persson: ”De [andra författare] väljer platser där de själva har bott, de lata jävlarna, så de inte behöver göra någon research.” Eller hitta på.)

Miljön som en egen karaktär
Jag brukar tänka på mina städer som en karaktär i sig: Broken Wheel och Skogahammar är som egna personer, med egna historier, utseenden, konflikter och drivkrafter. Jag skisserar upp huvudgator, krogar (med benäget bistånd från er), kommunhus, diners, matbutiker och så vidare. Sen lutar jag mig tillbaka och tänker att jag är klar och att mina fyra viktiga karaktärer kan flytta in.

Det här blir inte särskilt bra. Alla som bott i en småstad vet att de inte framförallt består av ens närmaste fyra vänner som man vill träffa. Nej, städer i allmänhet och småstäder i synnerhet består av ett nät av människor man försöker undvika, lyckas undvika, önskar att man kunde undvika; som man gick i högstadiet med; som känner ens morföräldrar; som var läskiga och strikta när man var barn, som är läskiga och strikta nu.

Miljö som en plats för människor
Dick Francis specifika miljö är kapplöpningsbranschen. Det är en intressant och unik miljö i sin egen rätt, men det som gör hans version av den så spännande är att han känner människorna i den så väl.

Hans rent fysiska beskrivningar – av människor och platserna – är plikttroget där men så allmänna att jag först för något år sedan insåg att alla kläder han beskrev var från sjuttio och åttiotalet. Människorna och relationerna var så moderna att jag bara översatt dem i mitt huvud och inte alls noterat mängden vitt, breda guldskärp och hattar.

Så här beskriver Dick Francis sin huvudkaraktärs hem:

Min våning var nog mer en fristad än ett hem. Bekväm visserligen, men inte kärleksfullt handplockad under lång tid. Snarare färdigmöblerad efter en enda hastig eftermiddag i en möbelaffär. ‘Det där vill jag ha, och det där och det där … och skicka hem det så fort som möjligt’. Möblerna hade passat ihop mer eller mindre, men jag ägde nu ingenting som jag skulle sörja förlusten av; och om det var en försvarsmekanism så visste jag åtminstone om det.

Så här beskriver Dick Francis en kapplöpningsbana:

Derry Welfram låg på mage, orörlig, medan de fjorton deltagarna i halv fyraloppet på York skred förbi tätt intill honom, de regnvåta jockeyerna såg ner och tillbaka med dämpad nyfikenhet, tankarna på uppgiften framför dem, kropparna huttrande i den tidigare oktobers kalla regndis. Karln var full. Man kunde läsa deras tarnkar. Folk som föll omkull i fyllan mitt på eftermiddagarna var knappast något okänt begrepp på kapplöpningsbanorna. Lycka till till honom, fyllot.

(…) Somliga i den grupp som varit närmast Welfram då han föll började dra sig undan, såg på hästarna som avlägsnade sig, ville gå sin väg, titta på loppet. Några stod och trampade från ena foten till den andra, fångna mellan sin längtan att desertera och det skamliga i att göra det, och en person som var mer medborgerligt sinnad kutade iväg efter hjälp.

Jag släntrade bort till den öppna dörren till baren vid sadelplatsen, där flera gäster tittade ut mot scenen. Därinne var det fullt av mer eller mindre torra människor som betraktade livet på intern-TV, livet i andra andra.

Han fortsätter med att beskriva en man i St Johns ambulansuniform, hur galoppbanans läkare dyker upp, hur gruppen som stått närmast Welfram skingras och två eller tre som direkt sätter kurs mot baren, och det nyfikna samtal som sedan följer där, medan en av dem beställer en tredubbel gin och fortsätter prata för sig själv tills: ”På TV började loppet och samtliga, även jag själv, vände sig om för att titta, fast efteråt skulle jag inte ha kunnat svara på vem som vunnit.”

Scenen utspelar sig på en kapplöpningsbana, men det intressanta för Francis är hur människorna i scenen beter sig – människor som är rena statister, och som aldrig kommer dyka upp igen. De är inte karaktärer så mycket som en del av miljön – hur människor reagerar när någon faller ihop, hur de fortfarande följer loppet efteråt, hur kapplöpningspublik vs. jockeys reagerar vid regn.

Så här beskriver Francis överklasshemmet som tillhör en av ägarna han rider för (och tillika fastern till hans fästmö):

She and I went in, leaving Thomas to drive away and together walked up the wide staircase to the first floor. The ground floor of the big old house consisted of offices, a guest suite, a library and a breakfast room. It was upstairs that the princess and her husband chiefly lived, with drawing room, sitting room and dinig room on the first floor and bedrooms on three floors absove. Staff lived in the semi-basement, and there was an efficient lift from top to bottom, installed in modern time to accomodate M. de Brescou’s wheelchair.

‘Will you wait in the sitting room?’ she said. ‘Help yourself to a drink. If you’d like tea, ring down to Dawson …’ The social phrases came out automatically, but her eyes were vague, and she was looking very tired. ‘I-ll be fine,’ I said. – ‘I’m afraid I may be a long time.’ – ‘I’ll be here.’ She nodded and went up the next broad flight of stairs to the floor above, where she and her husband each had a private suite of rooms, and where Roland de Brescou spent most of his time (…). I had never been up there, but Danielle had desribed his rooms as (…).

I went into the sitting room, which had become familiar territory, and phoned down to Dawson, the rather august butler, asking for tea. ‘Certainly, sir,’ he said austerely. ‘Is Princess Casilia with you?’ – ‘She’s upstairs with Monsieur de Brescou’. He said, ‘ah’, and the line clicked off. He appeared in a short time, bearing a small silver tray with tea and lemon but no milk, no sugar and no biscuits. ‘Did we have a successful afternoon, sir?’ he asked, setting down his burden. ‘A win and a third’. He gave me a small smile, a man nearing sicty, unextended and happy in his work. ‘Very gratifying, sir.’

Egentligen är passagerna ovan nästan helt befriande från beskrivning. Och det fortsätter så. Det enda vi får reda på om vardagsrummet han sitter i är att det är ”comfortable, with flowered fabrics, rugs and pools of warm lamplight, altogether friendlier than the satins and gilt of the very French drawing room next door”.

Det Francis är intresserad av är hur människorna i miljön beter sig, och i en kort scen har han lyckats få med: en jockey (han själv), en rik och adlig hästägare, en chaufför och en butler. Den adliga hästägaren är chockad, men han vet tillräckligt om hennes beteende för att beskriva hur hon ändå försäkrar sig om att han har något att dricka. Eftersom han är förlovad med hästägarens systerdotter vet han hur både det hemtrevliga och det mer traditionellt rikt inredda vardagsrummet ser ut, men han är inte så nära familjen att han någonsin har besökt hästägarens mans rum. Butlern är vänlig på ett halv-formellt sätt, trivs med sitt jobb och känner honom tillräckligt väl för att veta att han är jockey och inte inkludera mjölk, socker eller kakor på tébrickan.

Min egen småstad fylls på med roliga och intressanta personer, vilket ju alltid är ett misstag
Efter att jag konstaterat att en småstad måste ha människor för att vara realistisk, satte jag förstås igång att fylla den med roliga, konstiga och intressanta karaktärer; alla beskrivna med namn, en träffande beskrivning av deras utseende och en kort men rolig bakgrundshistoria. Inte haha-rolig, men ändå, tycker jag, rätt träffande beskrivet.

Det här är till exempel en kvinna som äger en antik/möbel/hemaffär i min påhittade svenska småstad:

Ulla ser ut som om hon försökt likna sina antikviteter: hon har en skir, fint virkad sjal över axlarna och rör sig på ett sätt som hon själv säkert tycker är utsökt gracilt och känsligt. Tyvärr är hon bastant som ett furubord.

Jag fortsatte med en femton, tjugo andra liknande personer och lutade mig belåtet tillbaka med mitt första utkast. Vad kan rimligtvis gå fel? tänkte jag.

Det är ett första utkast, så det borde kanske inte förvåna mig att det finns åtminstone tre fel på lika många rader. Förmodligen finns det fler som jag ännu inte tänkt på.

Fel, fel, fel:
1. Personen är namngiven
2. Personen får en relativt intresseväckande beskrivning
3. Hon dyker inte upp igen i resten av boken
(och möjligtvis 4. Att stycket överhuvudtaget är inkluderat)

Varför är det fel att namnge personer och inkludera intresseväckande beskrivningar? För att jag glömde bort att jag inte introducerade en bikaraktär utan en person som del av miljön. Bikaraktärer är förstås mindre viktiga, men ändå återkommande personer, som bidrar till berättelsen, ofta genom att kontrastera hjältinna eller bidra med fler perspektiv på samma tema. I Bridget Jones dagbok är bikaraktärer t.ex. Tom, bög-vännen, Sharon, den mer aggressiva singeln och Jude, ännu mer romantisk och mesig än Bridget. De bör beskrivas och ha namn och egna viljor och personligheter. Men börjar namn hagla i varje scen kommer läsaren inte ha en aning om huruvida personerna hon möter är viktiga. Är de inte viktiga, om de inte kommer återkomma väldigt ofta, är det dumt att få läsaren att kämpa för att hålla namnet i huvudet. Det tar bort lite, lite fokus från resten av berättelsen, och för varje kapitel där personen inte återkommer blir läsaren lite, lite mer distanserad. Händer det femton gånger kommer hon dessutom glömma bort vilka de viktiga karaktärerna var, och när de dyker upp igen kommer läsaren sitta och tänka: ”Var det optikern? Servitrisen? Furubordet?”

Ett av problemen här tror jag är att man måste känna sin miljö väldigt, väldigt väl för att kunna ha med karaktärer och inte falla i frestelsen att a, vara för uppenbar (en servitris med dålig servicekänsla) eller för specifik (servitrisen Felicia som ser ut som och drömmer om och har bott här sen X och är tillsammans med Y). Som i Francis beskrivningar ovan – mannen som sett Welfram dö verkar inte ens ha ett utseende, men hans sätt att agera – svara kortfattat på frågor, tränga sig fram till baren, fortsätta prata, nästan för sig själv – är rimligt och realistiskt och säger så mycket att vi inte behöver veta om han är kort eller lång, tjock eller smal, rödhårig eller brunhårig. Jockeyerna huttrar, är fokuserad, och bara svagt nyfikna på mannen som fallit ihop. De är inte stjärnjockeyn XY, som har mörkt hår och har varit ledande jockey sen X och nu rider Y och har ett komplicerat förhållningssätt till sin mor så vidare och så vidare.

Att göra dina bikaraktärer plattare är för övrigt ett enkelt sätt att göra en bok roligare – se det här inlägget för andra råd om att skriva roligt.

Dagens skrivar-tips:
När du är ute och tjuvlyssnar om hur folk pratar, anteckna också hur relationerna på platsen ser ut. En plats rymmer många fler relationer än man tror och är ofta en mer träffande miljöbeskrivning än att anteckna hur något ser ut. Om du t.ex. är på en bar, kan du för all del skriva ner att borden är trälackerade och väggarna fyllda med ordspråk i stil med ”In God we trust, all others pay cash). Eller så kan du:

Exempel på relationer att notera på en bar:
– Hur servitriser och bartenders förhåller sig till varandra (pratar de; samarbetar de effektivt; är någon lat; hur reagerar de andra på det)
– Hur de förhåller sig till kunder (är en snacksalig och en tyst; pratar de mer med varandra än kunderna, tar de fem minuter på sig för att hälla på en stor stark)
– Ett par eller ett sällskap (är de på en dejt, after work, häng med goda vänner? Tycker de om varandra? Vem är högstatus (pratar mest, bestämmer samtalsämnen, pratar långsamt och tillåter sig pauser) och hur reagerar andra på det? Hur är de i förhållande till personalen; är det en som alltid beställer, är en trevlig och en nonchalant. Är de avslappnade med varandra eller försöker de för mycket? Är någon fullare, och hur reagerar de andra?)
– Dörrvakten. Vänlig, bestämd, småpratar med servitriser eller kunder?
– Lägg för all del till kläder eller hur de pratar om det är relevant för relationerna