Saker jag gör medan jag borde skriva

Författarinspiration: Nora Roberts

Jag läser Nora Roberts högst motvilligt och mot bättre vetande. Kvinnan har skrivit mer än 209 böcker. Eftersom hon föddes 1950 betyder det här att hon har skrivit cirka 3 böcker per år om man slår ut det över hela hennes livstid. Räknar man från när hon skrev sin första bok 1979 blir det nästan sex böcker per år; från och med den första publicerade boken 1981 blir det över sex böcker per år. Mellan 1991 och 2001 hade hon 68 titlar på New York Times Bestseller list (sammanlagt har hon haft 124 böcker på den listan, och från och med 1999 har varje bok hon skrivit dykt upp där.

Hatet.

Hur Nora Roberts arbetar
Om inte mängden böcker har fått dig att hata henne ännu kan jag också meddela att Nora Roberts skriver åtta timmar per dag. Varje dag. Inklusive på eventuella semestrar. Hon äger också Inns Boonsboro, ett nyrenoverat historiskt hotell som kommer dyka upp i recensionerna av Inns BoobsBoro triologin nedan. Hennes man, snickaren Bruce Wilder, driver bokhandeln i samma stad. Det är den sortens människor de är.

You’re going to be unemployed if you really think you just have to sit around and wait for the muse to land on your shoulder.

Roberts börjar med en nyckelscen, karaktär eller plats, och skriver sedan ett snabbt utkast av den viktigaste handlingen. När det väl är på plats väver hon in detaljer, fyller ut beskrivningarna och fördjupar karaktärerna. Sen skickar hon iväg den till sin agent och, kan man anta, börjar direkt om på nästan utan någon mellan-tid där hon går runt i morgonrock och svär över sina kvitton. Det sista vet jag förstås inte säkert, men det är den känslan jag får.

Böckerna
De senaste två, kanske tre, veckorna har jag läst tre av Nora Roberts miniserier: bröllopssviten, som handlar om fyra barndomsvänner som driver en bröllopsagentur tillsammans. Inn BoonsBoro-triologin, som handlar om tre vänner i staden BoonsBoro som driver tre olika företag (en bokhandel, en restaurang och ett hotell) och de bröder som driver ett byggföretag tillsammans och bland annat äger och restaurerar hotellet. Och Född ur kylan, den andra delen av triologin om tre systrar på Irland (jag har läst hela triologin tidigare).

Några gemensamma drag i Nora Roberts böcker:
– Nära kvinnliga vänner, ibland släkt, som ofta driver egna företag men ändå har tid att ses över vin och mikroskopiska mängder pizza. De älskar varandra och driver med varandra på ett godmodigt sätt, innan vin-och-pizza scenen avslutas med kärleks- och vänskapsbetygelser.
– Nära manliga vänner (eller män som blir vänner via kvinnorna de faller för). De ses ofta över öl och pizza och poker. Det är inte ovanligt att en i gänget har en ”man cave”. De retas med varandra men betygar inte sin kärlek efteråt. De har ofta blandade yrken rent klass- och statusmässigt – hantverkare, advokater, lärare, projektledare, arkitekter och byggjobbare.
– Finns det en perfekt, high class-kvinna med i bilden blir hon tillsammans med snickaren.
– I sann romance-anda prickas vännerna av en efter en och möter sitt öde i en man, och tvärtom, inte ovanligt en man som de känt hela sitt liv som vän som plötsligt hettar till
– Är man alltför feministiskt lagd måste man överse med beskyddar-rollen som männen ofta har. Systrar eller barndomsvänner som ”är som en syster” där varje man som blir intresserad av dem ska ställas mot väggen kring deras avsikter. Å andra sidan är kvinnorna nästan alltid starka affärskvinnor och behöver sällan räddas, förutom då av kärleken
– Miljön spelar ofta en central roll, både för handlingen och för personerna i böckerna, och är ofta en karaktär i sig. I Inn BoonsBoro är det staden, med dess torg och olika butiker, och det restaurerade hotellet. Varje bok inleds med en beskrivning av hotellet. I Irland-triologin är det det irländska landskapet och hur det påverkar människorna i det. I Bröllopssviten är det den gamla herrgården som nu är omgjord till företag.
– Många böcker växlar årstidsvis så att varje ny person får en årstid, ofta använt för nya perspektiv på miljön ovan.
– Det liggs. Ja, vid gud. Och sen blir det komplicerat, som sig bör.

Omdöme:
Jag kan egentligen inte rekommendera att svepa tolv böcker av någon författare på så kort tid. Det tenderar att göra en lätt raljerande och cynisk över imponerande hantverks-bedrifter. Men visst, det finns en trygghet i att veta att det alltid finns en till Nora Roberts om andan skulle falla på. Eller, i mitt fall, dryga 190 stycken.

Jag kan inte låta bli att tänka på hur en hög med 209 böcker skulle se ut

Av all fantastisk lyx i livet

Så är kommentarer av smarta, kompetenta och engagerade människor på Bokförlaget Forum det allra bästa.

Sms till Isak, 11.30: ”älskar Karin och John. Så himla varma och fina människor!”

Nu har jag fyra sidor blandade anteckningar och vill mest dra fram ritpappret på rulle och post it-lapparna och utskrivet manus och alla stora och små ändringar.

Vilket hade varit mycket lättare om inte den här synen hade väntat mig när jag kommer hem:

Hatet. Vämjelsen.

”De hatar mig. Det finns ingen annan förklaring.”
Isak ser lite konstigt på mig över Statoilkaffet. ”För att sammanfatta”, säger han för att försäkra sig om att han förstått mig rätt. ”Du skickade in ditt manus till dem sent i fredags, ni ska ses nu på torsdag morgon, och de hatar dig för att de inte också hör av sig däremellan och försäkrar dig om att ditt manus är fantastiskt, oavsett om de har hunnit läsa det ännu eller ej?”
Det är det här som är det bästa med en nära vän. De förstår en precis. ”Exakt!” säger jag.
”Eller också kanske de bara tänker att ni ändå ska ses om en och en halv dag?”
”Eller så har de läst mitt manus och hatar det. Förmodligen vill de inte säga något förrän de hunnit prata igenom hur de bäst ska säga att de vill att jag ska ändra karaktärerna, platsen, språket och genren. Och införa ett mord i kapitel fyra och utomjordingar i kapitel sjutton som enda sätt att få något intressant att hända.”
Här kan Isak ha dunkat huvudet i bordet ett par gånger. Till hans försvar ska sägas att vi redan har pratat om det här i tjugo minuter, så jag kan ha börjat upprepa mig lite vid det här laget.
”John har alltid slagit mig som en kall, hatisk människa”, säger jag.
”Öh, John som jag träffade hemma hos Simona?”
”Precis. Kall. Hatisk.”
”Öh, Katarina, du kanske …”
”Och Karin. Det draget har jag alltid anat där.”
”Du menar under all den där kompetensen, vänligheten, engagemanget och charmen som du har dyrkat ända sen hon första gången sa att hon gillade din bok?”
”Precis!”
”Katarina, det är bara en och en halv dag.”
”Du hatar mig också, eller hur?”
”Nej, nej. Bara lite lätt vämjelse just nu.”
”Du vet vad det här betyder, eller hur?”
”Vad, Katarina? Vad betyder det här?”
”Jag måste göra mina kvitton. Jag har inga ursäkter. Idag betalade jag räkningarna innan jag såg tre avsnitt Kommissarie Lewis.”
”Ja, det är ett hårt liv. Och jag antar att det också är Karin och Johns fel?”
”Det skulle faktiskt inte förvåna mig det minsta.”
Isak tar en klunk kaffe och satsar på distraktion. ”Hur gick det med Lukas förresten? Fick han en personlighet?”
”Jag tycker det.”
”Vad blev det för personlighet?”Ärligt talat låter Isak lätt tvivlande här.
”Jaa”, säger jag.
Jag menar, det är inte så svart-vitt, eller hur? Det är olika det där, med personligheter.
”Det beror faktiskt på vad man menar med ‘personlighet'”, kompromissar jag.
”Karaktärsdrag? Kan jag föreställa mig vad han gillar för filmer? Hur han ser ut?”
”Han är man.”
”Hur är han klädd?”
”Traditionell små-tråkig man. Jeans, skjorta och skinnjacka.”
”Det är det jag har på mig.”
”Cool. Cool och tuff man i jeans, skjorta och skinnjacka.”
”Frisyr?”
”Han är man. Håret är kort. Vad ska jag säga?”
”Han har ingen personlighet, eller hur?”
”Det spelar ingen roll. Oavsett vad jag gör kommer du ändå läsa boken när den är tryckt och säga: ‘jag fick ingen riktig känsla för den där Lukas’. Det kommer bli precis som med Tom. Jag ska fan i mig trycka upp det på en tröja åt dig.”
”Är det här ett känsligt ämne?”
Vilket motbevisar min poäng om nära vänner som förstår en direkt.
”Du hatar mig”, säger jag. ”Det finns ingen annan förklaring.”

Ack, smärtan!

En sak som jag upptäckte när jag började skriva var hur oerhört sadistisk man måste vara som författare. Hela konceptet med handling kan sammanfattas i: hitta på karaktärer med problem och gör det värre för dem.

Men, och det här är det som intresserar mig idag, det är nästan alltid psykisk smärta. Väldigt få karaktärer i böcker har fysiskt ont. Det här gäller även för deckare där huvudpersonen blir misshandlad – det är liksom inte blåmärkena och de knäckta revbenen som är i fokus. Om jag hade blivit misshandlad hade det definitivt varit det jag kom ihåg.

Min teori (stulen från en roman) är att det är för att författare är mesar. Vi har möjligtvis fått våra hjärtan krossade, men vi har inte brutit armar och ben särskilt ofta. Kanske för att vi sitter hemma med en bok istället för att vara ute och göra farliga saker.

Ett undantag som jag tycker bekräftar min tes: Dick Francis. Han är före detta stjärn-steeplechase-jockey som blev bästsäljande deckarförfattare.

Som jockey har han uppenbarligen kraschat i marken i hög fart, och det gör hans karaktärer också. Han beskriver hur det känns att jobba med brutna revben eller ett brutet skulderblad. Helt osentimentalt beskriver han de olika färgnyanserna som en kropp täckt av blåmärken antar allt eftersom att dagarna går. Ibland är blåmärkena orsakade av hästhovar, ibland av knytnävar eller sparkar, men inget av det hindrar förstås vår hjälte.

Har du inte läst en Dick Francis förut kan jag varmt rekommendera det. Kanske börja med Vildmark – huvudpersonen är en författare som fryser och svälter för att ha råd att skriva sina romaner (halvsvält är uppenbarligen också något han har erfarenhet av som jockey). Den finns inte i tryck på svenska, men leta på antikvariat eller köp den på engelska.

Har ni några exempel på fysisk smärta i litteraturen?

Om jag hade gjort det här hade jag också kunnat skriva om smärta. Och om total, paralyserande rädsla.
>