Saker jag gör medan jag borde skriva

A freshly made ear and a freshly made vagina look very much alike, Tengo thought. Both appeared to be turned outward, trying to listen closely to something – something like a distant bell. – Haruki Murakami (nominerad 2013)

Inspirerade av Haruki Murakami går vi direkt på det första tipset:

1. Gör det inte.
Det här rådet kan inte nog betonas. Vänd om. Gör det inte. Det finns fortfarande tid att ångra dig. Riskerna är enorma:

We come now to material where ‘doing your best’ is just not good enough. We come to an area so rife with peril that it would be irresponsible of us to do anything but baldly plead with you to turn back now. When it comes to sex (…), we must insist that if you can’t do something right, give it up. (…) Any of the following crimes against fiction can prevent the publication of your novel. Committing several will prevent the publication of novels by anyone whose name is similar to yours, just in case. – How Not to Write a Novel, Sandra Newman and Howerd Mittelmark.

Helst skulle jag vilja utfärda ett allmänt totalförbud mot sexscener om du skriver på svenska. Ett språk som har ord som ”bröstvårtor” eller, värre, ”vårtgårdar”bör inte användas för sexscener. Tyvärr har Simona Ahrnstedt bevisat att det är möjligt att skriva sexigt på svenska (hur? hur gör hon?), så jag får nöja mig med ett desperat: tänk i alla fall efter före. Går du själv igång på sexscener? Skriver du porrnoveller på din fritid? Behövs scenen för handlingen? Se dig själv i spegeln och fråga dig: ”do you feel lucky? Well, do ya, punk?”

Först efter det kan du gå vidare till nästa råd:

2. GÖR DET INTE.
Det här rådet är främst till er som tänker: ”men det är viktigt för min handling att huvudpersonen ligger” eller ”huvudpersonen är en sån person som har ett sexliv. Hon kan inte bara leva i celibat i hela boken tills hon träffar den rätta.”

Kanske tänker du också: ”Jag skriver feel good/romantiska komedier/humor och jag vet att flera böcker i min genre har med folk som ligger med varandra”.

Det korta svaret här är att om du inte skriver romance (där måste du ha med sexscener. Flera. Heta. Så heta att det är ett misstag att råka läsa din bok på lunchrasten före ett möte. Se Simona Ahrnstedt igen) så har förvånansvärt få böcker riktiga sexscener.

Jag fick astma på äldre dar, så den första vintern innan jag upptäckte vad det var tillbringade jag mycket tid med att sitta helt stilla, rak i ryggen och försöka andas. Oerhört tråkigt. Så för att roa mig bestämde jag mig för att skriva en riktig porrnovell för att vara redo den dagen min bok krävde en sexig scen. Inte litterärt eller komiskt, bara massor av sex. Det första jag gjorde var förstås att gå till min bokhylla och bläddra igenom alla böcker där jag på rak arm visste att det lågs.

Böcker där karaktärerna ligger med varandra som en viktig del av handlingen:
– Bridget Jones dagbok (både med Daniel Cleever och Mark Darcy)
– Vattenmelonen av Marian Keyes
– Många av Dick Francis böcker

Böcker där karaktärerna ligger som inte har en riktig sexscen:
– Bridget Jones dagbok
– Vattenmelonen av Marian Keyes
– Många av Dick Francis böcker

I min egen bok ligger minst ett par och ett har ett hett hångel på soffan. Så här är själva sexscenen: [efter dialog och uppraggning].

Han märkte det, och la armen om hennes midja och drog henne intill sig. Även nu, när det ar hon som hade inlett det hela, var det uppenbart att det egentligen var han som hade initiativet. Han verkade vuxnare, säkrare på sig själv. Hon njöt av att låta någon annan ha kontroll och besvarade hans kyss med mer inlevelse än förstånd. ‘Gode gud’, sa han, och hon var böjd att hålla med honom. [ny scen, nytt kapitel]: ‘Kommer du någonsin berätta för dina föräldrar?’ Hon låg naken bredvid honom i sängen.

Det är den litterära motsvarigheten till ljussättning, mörker och scenbrott i alla filmer som inte är rena porrfilmer.

Men ofta vill vi ändå ha med ett hett hångel i alla fall, eller lite sexuell spänning, och alla de fortsatta råden kan användas oavsett om du sen tänker försöka dig på en sexscen eller inte.

3. Själva sexet (hånglet etc.) måste vara kulmen av en lång uppbyggnad av attraktion och sexighet

Vad du än gör – skriv inte in sökordet ”penis” på synonymer.se! – Katarina Bivalds egna råd.

Om jag verkligen hade velat hitta en bra sexscen i en icke-romance-bok så borde jag förmodligen ha börjat i någon av Sidney Sheldons thrillers eller dylikt, snarare än de mer komiska böckerna jag valde. I en thriller med starka känslor och djupa passioner är det oftast inga problem att slänga in grova sexscener. I en humoristisk bok är det i princip omöjligt att göra det om man inte medvetet är ute efter komisk effekt (och till och med då kommer de förmodligen slira snabbt över själva sexet och fokusera på dejten innan och eventuella komiska inslag efteråt).

Det här beror delvis på att sex måste byggas upp, särskilt allvarligt sex, särskilt beskrivningar som är tänkt att vara sexiga. En plötslig sexscen eller ett plötsligt oanständigt ord har samma effekt på läsaren som taffligt  sex utan förspel och utan egentlig attraktion har i verkliga livet – det är antingen tragiskt, komiskt, direkt avtändande eller en kombination av alla tre, och med plötsliga löften om celibat som möjlig konsekvens.

Det krävs alldeles för mycket av läsaren att ställa om från Bridget Jones kaloriräkning till en detaljerad beskrivning av vad hon gör med Daniel Cleevers kuk. Vi vill inte veta. Vi vill inte se ordet ”kuk” plötsligt dyka upp framför våra ögon; knappt i ett bloginlägg, definitivt inte i en roman, om vi inte har ställt in oss på det. Det här är också anledningen till att utdrag ur sexscener i t.ex. romance så ofta är orättvisa – tagna ur sitt sammanhang missar man hundra sidor av attraktions- och konfliktsuppbyggnad.

Och känner du dig instinktivt obekväm med att använda ordet ”kuk” är min rekommendation att du nöjer dig med en hångelscen.

4. Ha en djupare konflikt i fokus för sexscenen

Now his big generative jockey was inside her pelvic saddle, riding, riding, riding, and she was eagerly swallowing it swallowing it swallowing it with the saddle’s own lips and maw — all this without a word. – Tom Wolfe (nominerad 2012)

Ett sätt att bygga upp spänning och få läsaren att känna något i en sexscen, är att fokusera på den underliggande konflikten/en annan känsla än kåthet. Annars kommer din sexscen låta lite som ett upprabblande av ett matrecept el. dyl. Först gjorde han det, sen gjorde jag det, och då gjorde han, och sen gjorde hon, och därefter gjorde hen. Låt karaktärerna tänka på något annat medan de gör det och det och det, och helst också något annat som förstärker spänningen i scenen.

Det här är varför sex i romance fungerar så väl: hela genren handlar om att strukturera berättelsen och skapa karaktärerna och hitta på backstoryn på ett sånt sätt att de som ligger är i ständig konflikt med varandra och sig själva. Har du en fler-perspektiv-historia, se till att båda har sina egna konflikter i sexscenen.

5. De måste skiljas åt direkt efter eller snart efter sexet
Det enda läsaren vill är att de ska få varandra och vara lyckliga. Får de varandra på s. 124 måste du se till att de inte är lyckliga efteråt. Annars är s. 124 så långt som läsaren kommer läsa. Helst ska problem uppstå direkt: ”That’s the thing about one-night-stands, someone always leaves at dawn” tänker kvinnan som förstår redan är hemligt förälskad i mannen eller, för att citera Bridget Jones:

Efter 22 timmar, 4 pizzor, 1 hämtad indisk måltid, 3 pkt cigaretter och 3 flaskor champagne är Daniel fortfarande här [det här är också så mycket information du får om själva sexet]. Jag är kär. Dessutom är jag nu något av nedanstående (eller samtliga): a, uppe i trettio om dagen igen. b, förlovad. c, dum. d, gravid.

Om du är på väg mot en stor olycklig final/huvudkonflikt är det okej för dem att vara lyckliga tillsammans lite längre – för då vet läsaren att det snart kommer gå riktigt åt helvete. Lycka hos huvudpersonen är alltid ett tecken på att något kommer gå seriöst fel. Då måste du förstås ha planterat konflikten tydligt. I En enda natt av Simona Arhnstedt drivs den manliga huvudpersonen av ett behov om hämnd, som dessutom involverar hela hans företag och många andra personer. Hämnden kommer förstås indirekt gå ut över kvinnan vi vet att han börjat älska. De kan ligga med varandra om och om och om igen, medan de inbillar sig att de inte har fallit för varandra, eftersom det för oss är uppenbart att det bara kommer göra kontrasten större när allt sätter igång. Om de bara hade haft ett one-night-stand skulle den potentiella katastrofen för dem och för oss inte vara lika stor.

Skriver du en bok som inte primärt handlar om kärlekshistorien (där den finns med som en bi-handling till den verkliga historien) gäller i princip samma regler. Möjligtvis behöver det inte bli problem riktigt lika fort eller finnas med riktigt lika många konflikter, eftersom läsaren här kommer fortsätta för att få redan på andra saker (kommer The bad guy att åka dit/världen räddas/hjälten gå under i drogberoende eller vad det nu är).

Och nu till frågan vi alla undrar över: hur gick det med porrnovellen? Eller Hur bra är du själv? Va? VA?
Tyvärr inspirerades jag av en vän som var i norra Kina och hade träffat en engelsk kvinna (det var något med Den engelska kvinnan i ett främmande land som fick igång mig). Det tog säkert trettio sidor av filosofiska resonemang om språk och berg och beskrivningar av Tibet (roligare än norra Kina, tänkte jag, men kanske inte helt lyckat ur sex-synpunkt) innan de ens hånglade upp varandra och femtio innan strap on-en kom fram. Jag döpte den till Dansar med jakar, så jag lyckades inte ens hålla mig borta från humor. Ofrivillig humor fanns det säkert också gott om. Så som alltid är alla råden ovan saker som jag lärt mig genom att knarka skrivarhandböcker och bryta mot dem själv.

Jag avslutar med ännu ett visdomsord från How Not to Write a Novel:

Giving a reader a sex scene that is only half right is like giving her half a sex scene. It is not half as cute as a whole kitten; it is a bloody, goodawful mess.

Den första november kastar sig ca 310 095 personer ut i den förföriska galenskapen som det innebär att skriva en roman på trettio dagar. I år ska jag inte vara med, men som en sorts ställföreträdande njutning tänkte jag dela med mig av vad jag lärde mig av att försöka mig på det.

Bakgrunden:
– Jag sökte efter skrivarhandböcker om handling och ramlade över No plot? no problem! Eftersom jag oftast börjar med ett par karaktärer och en väldigt skissartad bild av själva handlingen talade den förstås direkt till mig.

Vad är NaNoWriMo?
Det började med ett gäng killar i San Francisco som satt och diskuterade det här med att de alla drömde om att skriva en bok men ingen av dem hade gjort det. Många av dem hade förmodligen hemliga litterära drömmar, och det var förmodligen delvis därför som de aldrig hade kommit sig för att försöka (se det här blogginlägget för att veta mer om varför det är säkrast att inte börja).

The very first NaNoWriMo took place in July 1999, in the San Francisco Bay Area. That first year there were 21 of us, and our July noveling binge had little to do with any ambitions we might have harbored on the literary front. Nor did it reflect any hopes we had about tapping more fully into our creative selves. No, we wanted to write novels for the same dumb reasons twenty-somethings start bands. Because we wanted to make noise. Because we didn’t have anything better to do. And because we thought that, as novelists, we would have an easier time getting dates than we did as non-novelists.

Lovvärda skäl allihopa, men det finns förstås fler.

Varför ska man göra det?
– Om man någon gång ens har lekt med tanken på att skriva en bok är det ett oslagbart sätt att komma över prestationsångesten. Man måste vara en idiot för att tro att något man skriver på trettio dagar ska bli bra.
– Man lär sig snabbt prioritera bort oviktiga saker i livet (socialt liv, städning, jobb) för viktiga saker (skriva sina drygt 1700 ord per dag).
– Ens nära och kära kan i början av månaden tycka att det är ett så vansinnigt och roligt projekt att de låter en komma undan med det. I alla fall den första veckan.
– Man lär sig gå direkt på handlingen. Ingen klarar av att skriva 1700 ord miljöbeskrivning per dag. När det verkligen krisar händer det att man dricker öl med sina vänner för att brainstorma potentiella problem. ”Krossat hjärta? Det hade jag med i kapitel 2! Ett lik? Ja, men det kan bli upprepande, för det fanns med i kapitel 7 och 13, men visst, det skulle kunna pigga upp. Hur kan folk dö?”
– Det finns ett system och struktur för stöd och tips som man alltid kan använda sig av istället för att skriva. Oftast är ju skrivande otroligt ensamt, men här kan man både låta vänner ha koll på ens ord-produktion och slösa bort timmar i NaNoWriMo:s officiella Procrastination Station.

Varför gjorde jag det?
– För att det fanns där. Hur kan man läsa om ett globalt fenomen där  över hundratusentals personer försöker sig på galenskapen att skriva en roman på en månad utan att vilja prova själv?
– För att det var galet. Det här var hösten då jag tog motorcykellektioner, och november var månaden då säsongen tagit slut, så jag antar att jag behövde ersätta en typ av galenskap med en annan
– För att det involverade att man fick dricka hur mycket kaffe och äta hur mycket godis som helst för att ta sig igenom
– För att jag var övertygad om att min 30-dagars roman skulle bli briljant.

Vad är en roman?
Det var förstås den första frågan de brottades med, och också ett ämne som har sysselsatt litteraturvetare i århundraden. Deras lösning? De gick till sin bokhylla, hittade den tunnast möjliga bok som ändå kändes som en bok, och kom fram till att en roman var 50 000 ord. Vårt mål är alltså: 50 000 ord på trettio dagar.

Lärdomar från mitt försök:
– Vänner måste involveras. Man klarar inte en sån här sak utan kraftigt socialt grupptryck på gränsen till mobbning.
– Ett tips från No plot? No problem? är att använda dig av ett omvänt belöningssystem, eller vad vi andra kallar rena hot. Erbjud dig att skänka alla dina besparingar till Sverigedemokraterna om du inte lyckas. Lova utvalda vänner att vara barnvakt varje lördag i ett år, skotta deras uppfart varje söndagsmorgon hela vintern, bjuda på drinkar en hel sommar, eller vad de själva nu tycker känns lockande.
– Låt inte någon läsa det du faktiskt skriver. Knappt ens dig själv. Grupptrycket handlar helt om själva produktiviteten, inte resultatet.
– Här är det lite motstridigt, för vissa argumenterar för att du inte ska berätta på jobbet att du gör det här, eftersom de då kommer misstänka att du gör det på arbetstid, vilket du förstås bör göra så fort du får chansen.
– Du kommer bli överraskad över hur mycket tid du faktiskt har att skriva. Bussresor, i hemlighet på utekvällar, under tråkiga möten på jobbet.
– Fuska inte. Börja inte skriva före november, ha inte saker alltför planerade, använd inte månaden för att redigare – det enda sättet att ta sig igenom det här är med insikten av att det är galet och omöjligt. Annars kommer du sluta när du väl inser:
– Att november är en väldigt, väldigt lång månad. Någon vecka kommer du bryta ihop och hata dig själv för att du gör det här. Precis som när man är författare i övrigt, alltså.

Resultatet?
Jag blev klar, och jag fick ett väldigt, väldigt skissartat utkast till Uneasy rider, boken som förhoppningsvis kommer ut i augusti 2015. Bifogar bevis.

Citat från Facebook-statusuppdatering, den 17:e november 2010:

NaNoWriMo har en funktion som räknar ut när ens roman kommer vara klar om man fortsätter i samma takt som hittills. Idag sa den: ‘Din roman beräknas vara färdig den 31 december.’

Anmäl dig här

Det är lustigt, hur många skrivarhandböcker man än läser begår man fortfarande de klassiska sago-misstagen när de sker i verkliga livet. Här har jag gått omkring och inbillat mig att jag hatar mina kvitton, och så är jag i själva verket mitt inne i den klassiska Hero’s Journey – strukturen som går igen i så många av de äventyrsberättelser jag läst och älskat.

Låt mig alltså presentera:

The Hero’s Journey: Sagan om bokföringen
(Strukturen är identifierad och sammanställd av Joseph Campbell)

THE ORDINARY WORLD:

The hero, uneasy, uncomfortable or unaware, is introduced sympathetically so the audience can identify with the situation or dilemma.  The hero is shown against a background of environment, heredity, and personal history.  Some kind of polarity in the hero’s life is pulling in different directions and causing stress.

Författaren Katarina Bivald sitter vid sitt köksbord, sliten mellan sin önskan att skriva och behovet av att hantera sina kvitton. En ständig längtan efter att vara en ordningsam och noggrann person slåss med den instinktiva reaktionen att skjuta upp saker.

THE CALL TO ADVENTURE: 

Something shakes up the situation, either from external pressures or from something rising up from deep within, so the hero must face the beginnings of change. 

Katarina Bivald skickar in det första utkastet av sitt manus, njuter en halv sekund, och inser sen att hon helt ignorerat det faktum att hennes bokföring ska skickas in inom ett par veckor.

REFUSAL OF THE CALL:

The hero feels the fear of the unknown and tries to turn away from the adventure, however briefly.  Alternately, another character may express the uncertainty and danger ahead.

Hjältinnan fortsätter i förnekelse; skjuter upp kvitton, börjar lite grann, men något håller henne ständigt tillbaka. Det är ett så stort och skrämmande steg; så många oöverstiglig och oförutsedda hinder på vägen, att bara tanken på att skriva ut kontoutdragen eller börja någonstans är läskigt. Katarina fortsätter med andra saker i stället, och tror att hon kan undkomma Uppdraget.

MEETING WITH THE MENTOR:

The hero comes across a seasoned traveler of the worlds who gives him or her training, equipment, or advice that will help on the journey.  Or the hero reaches within to a source of courage and wisdom.

Katarina får ett email från sin redovisningskonsult, en frånvarande moders-faders-figur som Katarina instinktivt vill imponera på och vars godkännande hon vill vinna. Hon beslutar sig för att ta tag i saker och ting, och hittar styrkan inom sig för att ta fram kvittohögarna.

CROSSING THE THRESHOLD:

At the end of Act One, the hero commits to leaving the Ordinary World and entering a new region or condition with unfamiliar rules and values.

Ny scen. Katarina sitter med pappershögar runtomkring sig, besluten att Ta sig an uppdraget.

TESTS, ALLIES AND ENEMIES:

The hero is tested and sorts out allegiances in the Special World

Katarina hänger på Facebook och beklagar sig över sina kvitton, men får också sympati. Tvivlar på sin förmåga att klara det och sms:ar till Nära vän/allierad att hon kommer att dö.

Katarina inser att hon inte har gjort juli och augustis kvitton (test), och att Uppdraget hon kastat sig ut i är svårare än förväntat. Fakturor saknas och kvitton hittas inte (fiender). Men hon får oväntad hjälp av Bokus kundcenter och en royaltyekonom på Bonnierförlagen (allierade): ”Varför är jag inte en noggrann och ordningsam person?” frågar Katarina i ett email till royaltyekonomen, men trots att hon får praktisk hjälp i form av en kopia på en utbetalning kan han inte lösa denna den grundläggande existentiella frågan åt henne.

THE ORDEAL:

Near the middle of the story, the hero enters a central space in the Special World and confronts death or faces his or her greatest fear.  Out of the moment of death comes a new life.

Till slut sätter sig Katarina med kontoutdragen och kopiorna på räkningarna. Hon upptäcker att inte nog med att hon saknar räkningar, hon har också betalat några två gånger. Vissa betalningar har hon inte ens fått ett kvitto på. Ett tag verkar Utmaningen oöverstiglig, hon misströstar, men lyckas på något sätt ändå inte ge upp. Kanske har hon inget val – hon är den enda som kan göra det här, och det måste göras nu (kombination med annan traditionell spänningsförstärkare: den tickande klockan).

THE REWARD:

The hero takes possession of the treasure won by facing death.  There may be celebration, but there is also danger of losing the treasure again.

Katarina upptäcker att det finns någon sorts ordning i kaoset; att hon på något sätt lyckats ta sig igenom kvittohanteringen också denna gång.

THE ROAD BACK:

About three-fourths of the way through the story, the hero is driven to complete the adventure, leaving the Special World to be sure the treasure is brought home.  Often a chase scene signals the urgency and danger of the mission.

Hon påbörjar den mödosamma vandringen med att få ihop allt för att skickas till redovisningskonsulten.

THE RESURRECTION:

At the climax, the hero is severely tested once more on the threshold of home.  He or she is purified by a last sacrifice, another moment of death and rebirth, but on a higher and more complete level.  By the hero’s action, the polarities that were in conflict at the beginning are finally resolved.

I ett sista test mot hjältinnas fokus och hängivelse distraheras hon att skriva ett blogginlägg om kvittohanteringen i sagoform och ägnar två timmar åt att google The Hero’s journey istället för att göra den sista, lilla månaden och lägga ner kvittona i ett kuvert och skicka iväg det. Den grundläggande personliga konflikten mellan att skriva och vara fri vs att vara noggrann och ordningsam ställs på sin spets. Men Katarina inser också att det kanske inte är en sådan motsättning som hon tidigare trott; att både kvitton och skrivande kan rymmas i en normal vardag.

RETURN WITH THE ELIXIR:

The hero returns home or continues the journey, bearing some element of the treasure that has the power to transform the world as the hero has been transformed.

Katarina skickar in kvittona till sin redovisningskonsult och svär en helig avslutande ed på att hon aldrig någonsin ska betala en enda sak på företaget. Slutscenen visar henne ärrad och äldre, både bokstavlig och mentalt, vilket ger en liten vemodig tvist till firandet. Kanske åker hon också iväg till Valinor, platsen där alla sår läks och inga kvitton existerar.

THE END.