En författares hjärna, i utdrag.
Fredag 16.05, sms till kollega: ”Simona! Det här blir så himla bra och fint. Jag är så bra! Jag har också fyra mitten-kapitel kvar att skriva och kommer inte hinna skicka in dem förrän klockan sju, vilket väl tekniskt sett inte riktigt är ”på fredag”. Men jag har skrivit slutraderna och den sista Stora scenen och jag är oövervinnerlig!”
Lördag, 08.55, dagboksanteckning: ”Saker som ‘behöver utvecklas’ i min bok: handlingen, karaktärerna och språket.”
Vad skulle en lokalpub/kombinerad restaurang-bar-karaokekvällställe-torsdagsquiz-pub i en svensk liten småstad heta?
Alla förslag mottages med tacksamhet!
Idag (!!!) ska jag alltså skicka in det första utkastet av min nästa bok till förlaget. Det ska läsas av Karin, min fantastiska förläggare, och John, min fantastiska redaktör med fokus på manusutveckling. I dagarna har vi mailat lite fram och tillbaka för att bestämma dag och tid för mötet då de ska uttala sin dom/komma med vansinnigt mycket oförtjänt beröm och allmänna hyllningar (önsketänkande, men Karin och John, om ni läser det här så är ”episk” alltid ett bra ord att använda). Torsdag nästa vecka kan vi alla tre, Karin på förmiddagen eller klockan tre.
John kan också klockan tre, men han har ett träningspass klockan halv fem. Men vi kan ju fortsätta diskussionerna på gymmet, säger han. Jo, jag tackar. Det är möjligt att jag är så utsvulten på oförtjänt beröm att jag nästan gick med på det, men till och med ord som ”episkt” skulle förlora något av sin charm om jag hörde det knallröd i ansiktet och stört-flåsande. Och det är bara av promenaden till gymet.
Jag föreslog förmiddagen istället, men John tyckte fortfarande att det skulle ha blivit mer minnesvärt på gymmet.
Det här var mitt svar:
Mycket minnesvärt.
Notis ur Svensk bokhandel:
Författaren Katarina Bivald avled igår tragiskt under ett gympass. ”Hon klarade motionscykeln bra, men föll på cross trainern”, säger redaktör John Häggblom, som blev vittne till händelsen. Bokförlaget Forum beklagar förlusten djupt, tillägger Karin Linge Nordh, förläggare. I enlighet med instruktionerna i Bivalds testamente kommer hennes nästa bok, Uneasy rider, ges ut postumt. ”Det är vad Katarina skulle ha velat”, säger Karin Linge Nordh, men avböjer att kommentera hur hon tror att författarens plötsliga död kommer att påverka försäljningssiffror. ”Det är hårda tider för alla i branschen”, nöjer hon sig med att säga.
Uneasy rider kommer ut i augusti 2015.
Så nu ska vi ses på förmiddagen istället.
Rätt ofta får jag frågan hur det är att bo med sin syster, och för att berätta lite om hur vår vardag ser ut tänkte jag återge eftermiddagens sms-konversation.
Runt fyra hade sötsuget redan fått mig i sitt grepp, vilket är något av ett rekord. I flera dagar har det slagit till regelbundet halv nio på kvällen, ungefär när jag efter en sen middag lägger ner allt eventuellt jobb jag gör och sätter mig i soffan med min senaste Nora Roberts för att slappa lite. Bam. Sockersug. Igår var jag tvungen att stjäla den halva kexchokladen som låg i Syrrans väska, idag var jag lite mer förutseende.
Under förevändning att be henne köpa med sig mjölk hem (genialt!) förde jag snart smidigt över samtalet till det jag egentligen var intresserad av:
Jag: ”Har du helt fullt med jobb ikväll eller skulle du kunna tänka dig att baka något sött?”
Syrran är konstnär, så kvällen är en helt rimlig tid att jobba på för henne.
Syrran: ”Nej, jag har inget planerat ikväll. Till Ängsö eller?”
Ängsö är vårt sommarställe. Det ligger i skärgården. Varför skulle hon ta med sig min choklad dit? Skulle hon till Ängsö ikväll? Men hon jobbar ju imorgon, och vilken glädje har jag av choklad om den är på Ängsö? Fast jag skulle förstås kunna följa med …
Här slog det mig att hon bara undrade om bakandet var till helgens planeringsmöte med tjejjouren på Ängsö. Hon hade tolkat om mitt sms till att gälla en vänlig förfrågan att baka för femton, tjugo personer.
Så proporitionerna hade hon i alla fall klart för sig.
Mitt svar: ”Nej, till mig!!!”
Varpå Syrran frågade vad jag var sugen på, och så var det med det. Fast den sista frågan var lite onödig. Jag är alltid sugen på något med choklad i. Vad som helst. Vad ska jag baka? Något med choklad i. Ibland kommer jag in i köket när hon bakar och frågar vad hon bakar. De gånger hon svarar ”inte något med choklad i” svär hon på att jag blir helt lång i ansiktet av knappt tillbakahållen besvikelse.
Till mitt försvar ska sägas att jag också fyller en funktion i vår vardag. Igår köpte jag blommor till henne. Idag ska jag spontan-dammsuga och torka golven i utbyte mot någonting ”mäktigt och lyxigt och fullt av choklad”.
Och hon kom ihåg mjölken också.
”Varför har Katarina inte bloggat något på två hela dagar? Har Katarina skaffat ett liv?”
Nej. Det har Katarina definitivt inte gjort. Katarina skriver maniskt på de sista kapitlen i det första utkastet som ska skickas till förlaget nu på fredag. Katarina pratar också om sig själv i tredje person och växlar mellan att tycka att hennes bok och hjältinna är oövervinnerliga och vara övertygad om att det bara är ett övermodigt utslag av hybris som kommer straffa sig inom en väldigt snar framtid. Karin och John kommer hata det och behöva tillbringa en hel vecka med att bolla med sig själva om vad de ska säga på vårt möte:
”Om du säger att det är ‘intressant’…? Nej, hon kan ju tro dig och bestämma sig för att inte ändra de 257 banala och förutsägbara sidorna…” – ”Jag kanske bara kan säga att det var roligt att få hennes manus? Det säger ju ingenting om hur det var att läsa det?” – ”Sprit?”- ”Ja, jag tackar inte nej. Boken kanske blir bättre om jag är full.” – ”Jag skulle vara försiktig om jag var du. Jag försökte den strategin från början, och kärleksscenerna blev ännu värre när man såg två versioner av dem.”
Önska mig lycka till.