Jag väntar ensam vid min hållplats. Bussen är några minuter sen, så när den väl kommer kör den snabbt och bromsar kraftigt in framför mig. Den är också helt tom, så när busschauffören öppnar dörrarna hälsar han mig med ett:
”Taxi?”
Det här påminner mig om hur mycket jag gillar busschaufförer. Jag har fått några av de trevligaste komplimangerna från dem. På vägen till den förra Forum-festen hälsades jag med ett ”Elegant som alltid!” vilket är en uppenbar lögn och därför desto charmigare.
Jag har länge levt i illusionen att de också tycker om mig, och för några veckor sen fick jag det bekräftat när jag sprang på en vagt bekant man i Älta centrum. ”Nämen!” Sa han glatt. ”Öh, hej”, svarade jag panikslaget medan jag gick igenom alla potentiella föreningssammanhang vi skulle kunna ha träffats i. ”Det är ju du som alltid ser mig i ögonen, ler och hälsar! Jag kör buss. 401:an?”
Och med det avslutar jag den här lilla sedelärande berättelsen med en uppmaning i all välmening: hälsa på din busschaufför! Visst, du har ett smidigt kort nuförtiden, men lite ögonkontakt och ett ”god morgon!” piggar alltid upp.
Se bara helst till att du inte är en förvirrad författare som TÄNKER att det är morgon för att hon precis har kommit ur pyjamasen för att åka på ett möte. Det får en lite annan effekt om man säger det halv tolv.
Jag och Isak dricker rätt ofta kaffe på Statoil-mackar i Stockholms-trakten. Vi har varit på de flesta och vi har, förstås, våra egna favoriter och små rutiner och traditioner. Efter mässan på söndagar är det t.ex. Statoilkaffe på en mack i Haninge som gäller. Lite som kyrkkaffe, nu när Allhelgonnakyrkan håller på att renoveras.
Det är en av hörnstenarna i vår vänskap. En fin möjlighet till kvalitetstid, något vi gör för att visa omtanke för varandra eller när någon av oss behöver en liten paus, en kopp kaffe, kanske en chokladboll eller en kokt korv med bröd. Men vi är inte exkluderande i vår vänskap. Vi bjuder gärna in. Nu på mässan fick vi sällskap av Carina och Moffe, och erbjöd förstås båda att följa med.
Carina: ”Öh. Det hade varit … trevligt. Väldigt trevligt. Men tyvärr är jag … upptagen. Upptagen, ja.”
Moffe var lite mindre snabbtänkt. Hon var redan i bilen och halvvägs mot Haninge innan hon frågade: ”Hur länge tar de här fikorna?”
Jag (från baksätet): ”Äsch, du är tillbaka före midnatt.”
Hon: förfärad blick över axeln.
Jag: ”Oroa dig inte. Jag skämtade bara.”
Hon: ”När är vi framme?”
Hon: ”Ärligt. Varför Haninge? Det ligger ju jättelångt bort.”
Jag: ”En biltur en mörk och regnig höstkväll! Det är ju halva nöjet.”
Hon: ”Vi har redan åkt bil. I regnet. Och mörkret.”
Isak känner henne lite bättre, och lägger till: ”du kan få en varmkorv också:”
Sen var hon lite mer entusiastisk.
Väl där valde vi till och med ett riktigt bord istället för barstolarna vi brukar sitta på, eftersom Isak mycket riktigt påpekade att vi var tre nu och kanske ville kunna se varandra. Se – inkluderande! Öppna! Beredda att anpassa oss!
Moffe: ”jaha. Nu är jag här. Vad gör ni på de här fikorna egentligen?”
”Tja, vi … ja, dricker kaffe. Pratar om filosofiska saker.”
”Stämmer av hur den kommande veckan känns.”
Moffe: ”och det behöver ni åka till Haninge för att göra?”
Vi avslutar alltid med en cigarett vid vårt vanliga elskåp, på säkert avstånd från brandfarliga ämnen och väl utanför bensinmacksområdet. Dessutom har den en fantastisk utsikt (se bild!) till påfarten av motorvägen och det externa köpcentrumet som ligger tvärs över (ej med på bild, men Media markt finns t.ex. där).
Moffe (högt): ”Det här var ju … trevligt. Spännande.” (Lågt:) ”Åh fy fan, jag vill åka hem nu.”
Men skam den som ger sig. Det kan ta ett par gånger innan man verkligen uppskattar en stammis-Statoilmack och en påfart till motorvägen. Eller ja, har jag hört. För mig var det förstås kärlek vid första ögonkastet.
att den perfekta lördagskvällen är att sitta i soffan i fulsöta pyjamasbyxor (de är blå med små vita moln på) och morgonrock, medan man ser på en film och läser en Nora Roberts-bok och dricker té och äter kvällsfika. Om kvällsfikan består av rostade tekakor så är det ett plus.
Ja, jag vill väl inte skryta, men man skulle kunna säga att jag har det perfekta livet. Ursäkta mig, jag måste rosta ett till bröd.
Den här främmande kvinnan är kanske min absoluta favorit genom tiderna. Hon är också än så länge med i en scen min nästa bok, så ni kan ju se det här som ett litet utdrag ur den. En av de saker jag gillar mest med verkligheten är att den så ofta är galnare än min fantasi.
Jag kallar henne Hästkvinnan Vi träffades på en busshållsplats för några år sedan. Det här var under den fantastiska hösten då jag tog motorcykellektioner, och jag var precis på väg hem från en. På den här tiden fick en fantastisk höst och motorcyklarna mig att rätt ofta fånle mot främlingar, så också den här dagen. Klockan var kanske halv ett en vardag.
Kvinnan är i femtioårsåldern och har en omisskänlig aura av avslagen öl omkring sig. Hon slår sig ner bredvid mig på bussen, förmodligen eftersom jag tidigare lett så vänligt mot henne.
”Och vart är du på väg?” frågar hon.
”På väg hem”, säger jag.
”Minsann”, säger hon. ”Själv ska jag träffa morsan. Lär bli ett jäkla liv. Vi har aldrig kunnat dra jämt. Men jag var väl inte helt lätt som barn. Har gjort ett och annat i mina dar, men vem har inte det?”
”Visst”, säger jag.
”En gång köpte jag en häst.”
”En häst?” sa jag, intresserad lite mot min vilja.
”Visst, va. Importerad från Irland. Tre veckor senare ringde killen och sa att hästen var i karantän i Göteborg och snart kunde hämtas. Så jag ringde till pappa och frågade: Älskar du mig, pappa?”
Hon ger mig ett snett leende. När hon ler glimmar ena hörntanden i guld.
”Vad fan har du gjort nu, ungjävel, svarade han. Köpt en häst, sa jag, och då blev han så vild att jag var tvungen att lägga på luren. Men sen ringde jag upp och sa att det faktiskt inte var mitt fel.”
”Inte ditt fel?”
”Nej, och det höll han ju med om.”
”Gjorde han?”
”Så han ringde upp killen mest hästen istället och frågade hur i helvete han kunde sälja en häst till en fjortonåring. Dräktig, var den också.”
När hon väl ska av är vi praktiskt taget vänner.
”Du ska inte med på en öl?” är hennes sista, odödliga ord
