Varningen

Långt efter att biljetterna och hotellet är bokade och vi har försäkrat oss om att den andra inte är mer än charmigt knäpp, känner jag mig manad att komma med en liten varning.

”Du vet hur jag har sagt att jag ska skriva medan du jobbar i Minneapolis?”
”Mm. Mellan nio och fem.”
”Jo, ibland när jag ska skriva händer det att jag trakasserar mina vänner när de jobbar.”
”Haha, som en uttråkad hemmafru? Knappt har jag gått iväg till kursen förrän du sms:ar ‘när kommer du heeeeeeem?'”
Jag: ”Eh, ungefär så, ja.”
Tystnad.
”Om jag till exempel hade suttit och skrivit nu och du hade jobbat…”
”Jag jobbar. Och du borde skriva.”
”Precis. Rent hypotetiskt. Då skulle jag kunna råka skriva något i stil med det här:
”Hallååååå..?”
”Jobbar du?”
”Jag ska inte störa, men…”
”Går jobbandet bra?”
”Du, jag har funderat på en sak…”
”Tråååååååkigt.”
”Ignorerar du mig nu?”
”Alltså, på riktigt, var är du?”
”Jag skämtar inte. Försvann du?”
Carina: ”Tricket är att gömma mobilen i ett annat rum. Eller, som i Minneapolis, sätta den på ljudlös och lägga ner den i handväskan.”
”Jag ska försöka hålla mig till Facebook istället för sms”, lovar jag. ”Så får du inte en konstant vibrerande handväska.”
”Way ahead of you. Har stängt av vibrationen på mobilen.”

Första problemet

Carina är frustrerad när hon hör av sig dagen därpå.

”Jag fattar det inte”, skriver hon uppgivet på Facebook-chatten. ”Jag är för i helvete journalist. Jag är bra på att hitta information. Det är det jag gör hela dagarna.”
Carina är också en organisatorisk superkraft.
”Visst är du det”, säger jag.
”Men nu har jag ägnat två timmar åt att gå igenom varenda centimeter av en Iowa-karta och ägnat en timme på Google maps, och jag hittar varken Hope eller Broken Wheel.”
”Öh.”
”Så nu ger jag upp och frågar dig: var ungefär ligger det?”
”Alltså, Carina, jag trodde att du visste…”
”Visste vadå?”
”Alltså, Hope, Broken Wheel… i absolut, strikt mening, rent bokstavligt talat alltså, så, ja, de existerar inte. Jag har hittat på dem.”
”Men den här bloggen? Jen’s? Life in Broken Wheel?”
”Gode gud, du *är* bra på att hitta information. Jag hade helt glömt bort den. Jag skapade den i någon av inskicken till förlagen för att jag tänkte att det skulle vara roligt att ha en autentisk blogg.”
”Den kändes autentisk.”
”Hjälpte inte, jag fick ändå mängder med refuseringsbrev.”
”Det var den som fick mig att fortsätta leta efter den första timmen. Jag började tvivla på mitt yrkesval.”
”Oj då. Ja, men de finns inte. Helt påhittad.”
”Biblioteket i Spencer stänger klockan sex på fredagen.”
”Jag behöver inte gå in. Jag vill bara stå utanför och ha sett den.”
”Du vet att katt-jäveln är död?”
”Javisst. Den dog för flera år sedan.”
”Så vi ska besöka ett stängt, katt-löst bibliotek och sen åka vidare till en icke-existerande stad?”
”Glöm inte majsen”, påminner jag. ”Den finns på riktigt.”

Planen

Saker jag vill se i Iowa: småstäder. Biblioteket i Spencer som en gång hade en katt vid namn Dewey Readmore Books. Majsfält. I nödfall sojafält.

”Vem vill se sojabönor?” frågar Carina skeptisk när vi diskuterar det.
”Jag ville bara inte att du skulle tycka att jag var alltför krävande om vi skulle köra runt i timmar utan att hitta någon majs.”
”Vi ska se majs”, säger Carina, och så är det bestämt.

Bakgrunden

Jag har haft en positiv bild av Carina ända sen hon skrev en vänlig kommentar om en bok. Smicker är alltid en bra grund för vänskap. Jag visste också att hon hade den goda smaken att vara vän med Simona Ahrnstedt, denna fantastiska människa som just nu är aktuell med den fantastiska boken En enda natt. Ändå kan det tyckas lite extremt att boka in en USA-resa tillsammans innan vi ens hade träffats.

Ungefär så här gick det till (konversationen utspelar sig på Facebook-chatten):
Hon: ”Jag ska gå en kurs i Minneapolis. Du borde komma hit och bila i Iowa med jag jobbar.”
Jag: ”Det hade varit fantastiskt, men tyvärr har jag inte körkort.”
Hon: ”Jag kanske ska ha ett möte i New York efteråt, och i så fall har jag ett helt dygn då jag kan köra dig till Broken Wheel.
(Mina jobbmöten brukar ske på platser som Örebro. Det är olika det där.)
Jag: ”Du vet att jag är en sån person som skulle kunna ta sådana här erbjudanden på allvar?”
Hon: Tystnad.
Mer tystnad.
Till slut: ”Vad … trevligt.”
”Så när får du reda på om du ska ha mötet i New York?”
Hon: ”Jag … hör av mig.”

Och på den vägen är det. Tre dagar senare bokade jag hotell och flygbiljetter, och en vecka efter det träffades vi för första gången för att få reda på om den andra personen var en fullblods-galning. Simona som är psykolog har också intygat att ingen av oss verkar vara psykopater. Det var så långt hon var beredd att sträcka sig. Det här kommer bli briljant!

>