Vänskapen

Man lär sig väldigt mycket om varandra när man kastar sig ut i en improviserad liten resa till Landet långt borta.

Här är saker jag har lärt mig om Carina: kvinnan har ett snudd på perfekt minne för låtar och sångtexter. Bara som ett exempel kan nämnas att hon kan hela texten inklusive alla verserna till Bumbibjörnarna utantill. Det här är en uppskattad talang på t.ex. taxiresor (taxichauffören var mkt. imponerad) och under en niotimmars flygresa.

Saker Carina har lärt sig om mig: jag kan aldrig fatta beslut om vart vi ska äta.
Carina: ”Vad känner du för?”
Jag: ”Åh, vad som helst, egentligen.”
Carina: ”Vad sägs om det här stället?”
Jag: ”Det blir perfekt!”
Hon: ”Eller ville du prova mexikanskt?
Jag: ”Det låter ju jättetrevligt!”
”Är det för lång kö här? Ska vi gå någon annanstans?”
”Vad tycker du?”
Långt, långt senare. Carina: ”Nu sätter vi oss här.”
Jag: ”Vad trevligt! Det blir ju jättebra.”
Tystnad.

Det här kan ha invaggat Carina i tron att jag inte riktigt kan ta ansvar för mig själv, vilket så klart är ett tecken på vilken god människokännare hon är. Inför musikalen gjorde hon ett försök att skämta: ”Var har du din biljett?”
Jag, helt icke-oroad och med lätt höjda ögonbryn: ”Herregud Carina, vad är sannolikheten för att du skulle ha trott att jag skulle kunna hålla koll på min biljett?”
Carina: tystnad.

The Broadway Experience

Carina har haft visst dåligt samvete för att hon inte lyckats hitta någon musikal åt mig på den enda kväll vi är i New York tillsammans. Men det löste hon igår, genom att vinna två biljetter till The Book of Mormons som just nu spelar i Minneapolis. Är inte det ett tecken på ett organisatoriskt geni i mästerklass, när hon till och med lyckas styra upp slumpen?

Så nu har jag sett en musikal, för första gången på väldigt, väldigt länge. Den var helt fantastisk. Jag har visserligen inte jättestora kunskaper om mormoner, men väldigt mycket kändes generellt för internationellt föreningsliv i synnerhet och livet i allmänhet.

Om att vilja göra en osjälvisk insats

Om känslor

Här är saker andra har sagt när de varit på musikalen.

Misslyckandet!

Skryt straffar sig alltid. Precis efter att jag konstaterat att jag är den perfekta hemmafrun sms:ar Carina från sin väg till jobbet om en Farmers Market som redan har börjat. ”Är du ute?” frågar hon.

Nej, det är jag inte. Rub it in, why don’t you? Jag sitter hemma och skriver och måste utstå ovärdigheten i att Carina skickar bilder från marknaden.

Om jag hade varit en hemmafru värdig namnet hade det varit JAG som skickade bilder till henne på jobbet om ekologisk, närproducerad honung.

Hemmafrun

Jag säger det visserligen själv, men jag kan vara den perfekta hemmafrun. Ärligt talat är det ett mysterium varför inte fler tar med mig på jobbresor.

Så här såg min och Carinas dag ut igår:
Cirka 09.00. Jag följer med henne till jobbet och säger hej då i dörren.
Cirka 09.30. Medan hon går på intressanta möten och ser oerhört proffsig och kompetent ut, går jag och köper träningskläder. Köper också två paraplyer åt oss eftersom det nu regnar.
11.00. Bestämmer mig för att träna, men inser att jag är hungrig.
11.30. Äter lång lunch med alkohol, ensam på hotellet (men väljer en sallad! Gode gud, vilken hemmafru jag är).
13.00. Tränar på gymmet!!! I säkert tjugo minuter. Stör inte ens Carina på jobbet för att berätta det.
13.50. Sätter mig ner för att skriva.
14.20. Behöver kaffe. Går till Starbucks. Motstår frestelsen i en gigantisk muffin.
15.00. Sätter mig ner för att skriva. Inser att jag inte har bloggat ännu (jag vill gärna se mig själv som en modern hemmafru).
15.30. Öppnar word-dokumentet för att skriva.
15.40. Börjar tvivla på mitt klädval. Vad är klädkoden för ikväll? Motstår frestelsen att sms:a Carina och fråga. En bra hemmafru reder sig själv.
15.50. Kommer på att jag snart måste gå, slänger på mig kläder och sminkar mig. Mascara någorlunda jämnt applicerat, men tyvärr också lite under ögonen. Jaja.
16.00. Går iväg till Carinas jobb för att möta upp henne och hennes jobb-kontakt för guidad biltur i Minneapolis och St Paul
19.00. Middag efter guidad tur. Kommer på mig själv att nicka och le mot dem och fråga: ”Men berätta! Hur har er dag varit? Har du lärt dig något intressant?”Mkt. hemmafru.
21.00. Drink efteråt. Jag ställer intresserade om än inte insatta frågor om dagen (intresse är viktigare än kunskap, eller hur? Plus leendet. Leendet är viktigast).

Erkänn – visst är jag den perfekta hemmafrun? Vem skulle inte vilja ha med mig?

Idag berättade jag över frukosten för Carina vilken perfekt hemmafru jag var, och jag måste säga att hon inte alls behärskar nickandet och leendet á la hemmafru. Det kan till och med ha varit så att hon flackade med blicken och himlade med ögonen, men där väljer jag att tro henne när hon säger att hon bara fick något i ögat.

#3: Ett flytande bibliotek!

Delstaten har över 15 000 sjöar, vilka för all del säkert är fina på sitt sätt, men framför allt har de ett flytande bibliotek: http://thefloatinglibrary.org/the-project/

Jag har ännu inte vågat föreslå för Carina att vi kanske skulle irra runt på måfå på jakt efter en av 15 000 öar för att se biblioteket. Kanske går gränsen för vår vänskap där.

>