Bloggstressen! Man ger sig ut på en liten tvådagars roadtrip i Iowa, och sen är man plötsligt hopplöst efter. Så mycket att skriva om och rapportera. Minnesplaketten för Dewey Readmore Books, vårt nästan-Thelma och Louise moment, stekta gröna tomater i New York…
Så här kommer allt, i en salig blandning. Först ut: hemmafru i New York.
Jag skriver det här på ett Starbucks på 8th Avenue medan Carina är iväg på ännu ett säkerligen viktigt jobbmöte. Och inte bara det – jag skriver det med perfekt, 50-dollars fönat hår. Jag tänker mig att det är omöjligt att vara hemmafru i New York och inte ha det.
Håret är fönat på en Dry Blow Bar, av en vänlig kvinna som alltid drömt om att jobba med hår.
”Hur kom det sig att du började jobba här?” frågade jag.
”Jag brukade jobba på en vanlig hårfrisör. Så jag såg det här, ansökte och fick utbildning och allt här.”
”Vad gillar du mest?”
”Att jag får jobba med hår! På mitt förra ställe var det bara: tvätta det här, torka det här, skölj det här – det enda jag ville var att jobba med hår. Jag brukade ha barbiedockor med långt hår när jag var liten, och sen övade jag på min familj och mina vänner.”
”Gick det bra?”
Axelryckning. ”Most of the time. Everything’s fixable, right?”
Vilket jag tycker är en utmärkt princip för både hår och liv.
Relationer kan vara svåra i allmänhet, och missförstånd händer så lätt med tidsskillnad och geografisk avstånd och Facebook-ande. Knappt hade vi varit ifrån varandra ett par dagar förrän jag råkade kalla min gode vän Isak för ”gullig”, och sen brakade hela helvetet lös.
Inte heller lyckades jag snappa upp de finare vinkarna om vad min plikt var under min USA-resa, så Isak kände sig till slut manad att tala klarspråk: JAG VILL HA PRESENT.
Men sen tog klarspråket slut. Vad vill du ha, frågade jag. ”Om du hade älskat mig hade du vetat det”, svarade han. Ärligt talat, män!
Förslag från mina vänner om vad jag borde ge honom: ”Alla blir glada åt såna där teskedar med besöksortens namn på skaftet. Med tiden kan man få ihop en fin samling som kan ge upphov till många trevliga konversationer till efterrätten.” – ”Små fingerborgar i porslin med minnestext är också himla fina presenter.” – ”Med tanke på Isaks djurkampanj på nätet så föreslår jag olika djursaker. Kanske en ödlesked, en capybara-tekopp eller varför inte tigertofflor.”
Det här tänker jag mig kommer lösas i New York, som ju är känd som ”Djurrelaterade teskeds- och fingerborgarnas absoluta huvudstad.”
Ni andra som vill ha en present av mig rekommenderar jag tydliga instruktioner.
Man lär sig väldigt mycket om varandra när man kastar sig ut i en improviserad liten resa till Landet långt borta.
Här är saker jag har lärt mig om Carina: kvinnan har ett snudd på perfekt minne för låtar och sångtexter. Bara som ett exempel kan nämnas att hon kan hela texten inklusive alla verserna till Bumbibjörnarna utantill. Det här är en uppskattad talang på t.ex. taxiresor (taxichauffören var mkt. imponerad) och under en niotimmars flygresa.
Saker Carina har lärt sig om mig: jag kan aldrig fatta beslut om vart vi ska äta.
Carina: ”Vad känner du för?”
Jag: ”Åh, vad som helst, egentligen.”
Carina: ”Vad sägs om det här stället?”
Jag: ”Det blir perfekt!”
Hon: ”Eller ville du prova mexikanskt?
Jag: ”Det låter ju jättetrevligt!”
”Är det för lång kö här? Ska vi gå någon annanstans?”
”Vad tycker du?”
Långt, långt senare. Carina: ”Nu sätter vi oss här.”
Jag: ”Vad trevligt! Det blir ju jättebra.”
Tystnad.
Det här kan ha invaggat Carina i tron att jag inte riktigt kan ta ansvar för mig själv, vilket så klart är ett tecken på vilken god människokännare hon är. Inför musikalen gjorde hon ett försök att skämta: ”Var har du din biljett?”
Jag, helt icke-oroad och med lätt höjda ögonbryn: ”Herregud Carina, vad är sannolikheten för att du skulle ha trott att jag skulle kunna hålla koll på min biljett?”
Carina: tystnad.
