En av de fantastiska sakerna med att få sin bok publicerad är att man får massor av fina exemplar från förlagen. En av nackdelarna är att man får så väldigt många fina exemplar från förlagen. Det känns ändå som lite av ett slöseri när ens egna böcker tar upp så mycket bokhylla-plats. Jag menar, jag har ändå redan läst dem.
Men nu har jag kommit på en helt briljant idé för att ersätta dem med böcker jag inte har läst och hålla mig själv med bokrekommendationer så länge lagret räcker. Jag kallar det: böcker för bokrekommendationer. Planen är genial i sin enkelhet: skicka mig ett tips på en fantastisk bok, skriv något om vad du älskade med den och varför du tycker att alla, dvs jag, borde läsa den, och i utbyte skickar jag ett signerat exemplar av någon av mina böcker. Skicka ett email till: katarina@katarinabivald.se, inkludera din adress, och glöm inte att berätta vilken av mina böcker du vill ha och om du vill ha den på något annat språk än svenska.
Med lite tur kommer jag få mängder med fantastiska boktips tills jag får slut på böcker!
För övrigt har jag drömt konstiga och vagt oroväckande drömmar på sistone.
Igår natt: jag var på konst-läger tillsammans med ett gäng tjugoåringar. De var oerhört irriterande, realistiskt nog. Jag hade målat två självporträtt i olja. När jag vaknade var jag klart oroad över mitt gammalmodiga materialval och tråkiga bildkomposition, men jag var också lite fundersam över vad det säger om mig att jag målar flera olika bilder av mig själv i mina drömmar.
I natt: en galen IT-kille hade gömt en bomb i en dator. Jag kommer tyvärr inte ihåg vad jag gjorde åt datorn med bomben i sig, men om det hade varit verkliga livet hade jag förmodligen ringt min kära bror.
”Niklas”, skulle jag säga. ”Det har dykt upp ett litet datorproblem. Har du tid i några minuter?”
Absolut, skulle min kära bror säga medan han fortsatte jobba och bara lyssnade med ett halvt öra.
”Det är så att en galen IT-kille gömt en bomb i en dator”, skulle jag fortsätta.
”Jaha ja”, skulle min bror säga, lätt frånvarande och kanske något konfunderad. ”Men visst ordnade jag backup åt dig förra året? Den funkar väl fortfarande?”
”Det var bara det jag ville kolla.”
”Bra, bra” skulle han humma, redan i tankarna tillbaka i sitt jobb. ”Men vi hörs då. Då säger vi så. Bra, bra.”
Är ändå oerhört tillfredsställande.
Bäst är förstås spontana helgutflykter till återvinningscentralen, men tyvärr finns det gränser för hur mycket man kan slänga. Jag misstänker att Syrran skulle bli grinig om hon kom hem och upptäckte att hon inte hade något skrivbord. (Plus, förstås, moraliskt förkastligt pga slänga funktionella möbler, slit-och-släng samhället osv osv).
Som tur är finns det andra saker man kan göra. T.ex. kan man ta hand om den halv-torra limpan grekiskt lantbröd i skafferiet. Jag köpte den i helgen för att lyxa till det lite och normalt sätt skulle den få ligga i ica-påsen i skafferiet tills den hade utvecklat intelligent liv och promenerade bort själv.
Så icke idag. Idag frös jag ner det jag inte skulle hinna använda.
Jag vet vad du tänker: vad ska hon göra med en stenfrusen halv limpa grekiskt lantbröd? När hon än tinar den kommer hon ju inte hinna äta upp den förrän den blivit dålig ändå. Den kommer bara ligga där som en ishård klump och ta upp plats i frysen.
Men då undervärderar du mig! För jag skar upp den innan jag frös ner den. I prydliga skivor. Så att jag nu kan tina upp dem en och en eller två och två, när jag känner för lite lyx.
Vad säger ni nu då?
Ja, förvisso. Jag hade kunnat frysa ner halva i söndags när den fortfarande var färsk. Men man kan fortfarande rosta dem!
Få saker irriterar mig så mycket som slarvigt genomförda (eller rapporterade) vetenskapliga undersökningar. Därför är det irriterande att upptäcka att jag efter att ha bestämt mig för att prova realistiska affirmationer raskt distraherade mig med kvitton.
Om jag mår bättre i slutet av dagen kommer det alltså vara omöjligt att avgöra om det beror på realistiska affirmationer om att skriva menlösa men småcharmiga berättelser, eller på att jag inte tänkte på det utan gjorde kvitton istället.
Argh!
Jag hoppas verkligen att kvittohantering inte är lösningen. För i så fall är jag körd.
Jag läste någonstans att affirmationer inte alltid fungerar, och viktigare: de hade ibland en motsatt, rent negativ effekt. Om jag minns rätt handlade det om när glappet mellan affirmationen och den upplevda verkligheten blev för stor.
Låt oss ta ett hypotetiskt fall och säga att du inte känner att du är en fantastisk, briljant författare som kommer skriva ett litterärt mästerverk vilken dag som helst. Att då stå framför spegeln och upprepa för dig själv: ”Jag är en briljant författare, jag kan skriva” osv. likt en kulturell Stig Helmer leder inte alltid till att du får bättre självförtroende.
Jag tror att det ursprungliga experimentet gjordes med studenter, där man mätte självkänslan före och efter experimentet och där hälften fick en bok med affirmationer och hälften en bok om studieteknik. De som läste boken om studieteknik hade efteråt bättre självkänsla än de som jobbat med affirmationerna. Det här hade kunnat tolkas som att lösningen när det gäller självtvivel är att bara jobba på, distrahera sig själv med något som faktiskt kanske hjälper dig, snarare än att alls stå framför spegeln.
Nu ska vi inte vara så tråkiga.
Istället tänkte jag idag försöka mig på realistiska affirmationer. Just nu upprepar jag: ”jag kan skriva en kort, tunn, helt meningslös men småcharmig berättelse” som ett mantra för mig själv. Jag återkommer med rapport om hur det gick.