Saker jag gör medan jag borde skriva

Morges. Under mina tre dagar där lärde jag mig aldrig att uttala namnet på staden, men i övrigt gick min franska framåt med stormsteg. Efter två bokmässor i fransktalande land har min franska utvecklats så mycket att jag nu kan nicka och le på franska.

Man hade kunnat tro att det är lätt att nicka och le på alla språk, men så är det förstås inte. Man måste förstå tillräckligt många enstaka ord och rytmen och tonen  och kunna säga enstaka ord tillbaka, för att ge intryck av att man förstår mer än man pratar. Det gör jag förstås inte. Men jag vill inte att de som pratar med mig ska tro att deras ord bara skickas ut ohörda i rymden för att försvinna någonstans i det mörka vakuum som är min hjärna på franska (eller, för den delen, på svenska efter ett par timmars signering).

Så man måste nicka och le på rätt ställe, säga ”merci” på rätt ställa och få in en äkta, känslosam ton i sitt ”ah, merci beaucoup, madame!”.

Jag börjar bli bra på det. Nuförtiden kan jag ibland ha ett två minuters samtal på franska med en läsare utan att den upptäcker att jag inte förstår ett ord av vad de säger. Ungefär så här går dem:

Jag: ”Bonjour, madame!”
Madame: ”[ohörbart] [obergripligt] [ingen aning] [entusiastiskt tonfall] c’est magnifique! [obegrepligt] j’adore!”
Jag: ”Ah, merci! Merci beaucoup!”
Ibland säger kvinnan också: ”c’est vous?” och då har jag lärt mig att säga: ”mais ous, c’est moi” (jag är väldigt förtjust i ursäkter att få använda orden ”mais oui”. Jag tycker de har en så fin fransk klang).
Madame: ”[ohörbart] [obergripligt]”
Jag: Nicka och le. Le och nicka. Mer leende. ”Merci. Meci beaucoup.”
Madame:  [ingen aning?]”
Paus. Förväntansfull blick.
Det är här den verkliga språkkänslan kommer in: förmågan att avgöra när de precis har ställt en fråga som man inte har en aning om och absolut inte kan besvara. ”Parlez vous anglais?” frågar jag då.
”Ah, non!” svarar de ofta.
”Ah, domage!” säger jag. Jag är väldigt stolt över att ha snappat upp det där ”domage”. En kvinna sa det till mig när jag frågade om hon pratade engelska, och sen dess använde jag det helt skamlöst; som om vi just nu faktiskt kommunicerar och som om jag förstår mer än jag kan prata (det är tydligen vanligt i språk men gäller verkligen inte mig på franska. Jag förstår ingenting och jag kan inte säga någonting. Perfekt symbios.)

Ibland behöver jag inte ens fråga dem om de pratar engelska. De säger något jag inte förstår, jag nickar och ler, de sträcker över boken för att få den signerade och jag svarar: ”et votre prenome, s’il-vous-plait?” och sträcker fram papper och penna (bara för att få det rätt förstås, inte för att jag verkligen inte kan bokstavera på franska), skriver ett litet budskap på franska (jag har en fusklapp framför mig), och sen säger jag ”merci beaucoup” och så har jag tagit mig igenom ett helt samtal på franska utan att förstå någonting.

Jag erkänner dock att jag på intet sätt var redo för alla språkkunskapers verkliga test: pappa-skämten. Är du ny på ett språk är pappa-skämten helt omöjliga att försvara sig mot.

Det här beror inte på att de är så språkligt avancerade att de inte går att förstå. Tvärtom. Det tog oss bara någon minut att gestikulera fram poängen i skämten. Problemet är att pappa-skämten har en väldigt bestämd rytm, och misslyckas man med den är man fast för evigt och kan aldrig rädda upp det.

Så här går de till i idealfallet, när de fungerar:
– Dålig ordvits
– Artigt skratt

Voilà! (Se! Ett ord till i min vokabulär!) Hela transaktionen är avklarad, båda är någorlunda nöjda.

Så här går de till med språkförbistring:
– Dålig ordvits / [obegripligt]
– Förväntansfull min
– Tystnad
– Uppmanande blick
– ”Parlez vous anglais?”
– Upprepande av ordvits men med gester (gester i översättning: ”Din första bok heter Trasiga hjärtans bibliotek, då borde väl den andra heta Opererade hjärtans bibliotek?”)
– Artigt skratt
– ”Mais comprendez vous?”
– ”Oui. Haha.”
– Besviken min
– Mannen går därifrån

På något sätt är skrattet liksom inte tillräckligt när det kommer i efterhand. Och det är definitivt inte tillräckligt att säga skämtet, få en tom blick och sen ett artigt skratt, ge upp och gå därifrån. Skämtet måste förstås och uppskattas efter förtjänst.

Och det är omöjligt att kommunicera den rätta uppskattningen med nickar och leenden.

Rätt länge nu har jag funderat på att skriva en liten kärleksförklaring till min brevbärare, och idag blev det återigen aktuellt.

Egentligen sitter jag i en liten hög i soffan och är utmattad efter att ha nickat och lett på franska en hel helg, men jag blev så uppiggad att jag bestämde mig för att skriva det här ändå.

Vi har en väldigt nära relation. Varje gång dörrklockan ringer någon gång mitt på dagen så kastar jag mig mot den medan jag tänker ”Åh, brevbäraren!” och sen: ”Åh, bokpaket!”

Hon har nämligen förstått att jag jobbar hemifrån/inte har något liv/oftast öppnar dörren iklädd morgonrock någon gång runt tvåtiden på dagen. Så sen något år tillbaka har hon börjat ta med paket som tekniskt sett är för stora för brevlådan, på vinst och förlust, bara utifall att jag är hemma. Så hon åker upp till översta våningen, springer ner, ringer på min dörr, ger mig de normalstora breven (bara räkningar och gratistidningar) och om jag är hemma springer hon ner en extra vända och hämtar de för stora paketen som väntar i hennes bil. Så att jag slipper vänta en dag på att få avin om att hämta ut dem i Älta och eventuella ytterligare dagar innan jag orkar gå förbi.

Det är hängivenhet till mitt ständiga och osläckbara behov av böcker. Den här ritualen (”Hej, hej, det är jag igen. Då kommer jag tillbaka snart”) upprepas ca en gång i veckan, och än har hon inte tröttnat.

Jag funderade först på att googla dikter till brevbärares ära, men ärligt talat har väl Beatles sagt det bäst?

Istället tänkte jag här utforska brevbärares litterära anor.

Det förvånade mig, vid första anblicken, hur många kända personer som varit brevbärare någon gång i tiden. Vid närmare eftertanke var det inte lika konstigt: jag antar att unga amerikanare i alla tider har delat ut brev som extra-jobb, förmodligen för att tidigt lära sig kapitalistiska dygder. En hel del presidenter har till exempel varit brevbärare, inklusive Abraham Lincoln. Också Walt Disney.

Mer intressant var kunskapen om att både Charles Bukowski och William Faulkner en gång i tiden har delat ut brev, med blandad framgång. För Bukowski var det mest han själv som tog skada. Han har en gång sagt att han hade att välja mellan att stanna kvar på postkontoret och bli galen eller lämna, börja skriva och svälta. Han valde att svälta. Sen debuterade han 1971 med romanen The Post Office som handlade om tiden då han drevs till vansinne på ett postkontor i Los Angeles.

William Faulkners tid som brevbärare verkade däremot mest ha gått ut över de stackars människorna som skickade breven. Själv verkade han inte ha tagit ut sig särskilt mycket. När det gäller Faulkner är det förstås svårt att säga vad som är sant om hans privatliv och personliga historia. På äldre dagar hade han tydligen en förmåga att brodera ut rätt fritt. Däremot var han rätt tyst om sin tid som brevbärare, så kanske finns det ändå en hel del sanning i det.

Faulkners arbetsrutiner inkluderade att läsa tidningar själv innan han delade ut dem, och att helt enkelt sortera bort alla brev som han tyckte var ”insignificant”. 1924 var den ärorika amerikanska postmyndigheten dock honom på spåren. Han kände sig manad att sluta efter att en kontrollant hade börjat utreda en förbluffande mängd klagomål från honom.

Han verkade dock inte ångra sig nämnvärt, utan kommenterade det hela med ett:

As long as I live under the capitalistic system, I expect to have my life influenced by the demands of moneyed people. But I will be damned if I propose to be at the beck and call of every itinerant scoundrel who has two cents to invest in a postage stamp.

Amen. Jag vill gärna tro att han hade delat ut mina böcker, men jag misstänker att han skulle ha läst dem först. Särskilt eftersom den här sändningen inkluderade Åsa Fosters Man måste inte alltid tala om det.

Det är oklart om jag någonsin hade fått den, eller om han helt enkelt hade behållit den själv.

Alla skrivhandböcker som nämner research, och de flesta gör av förståeliga skäl det, pratar också om vikten av balans.

Efterforskningar är centralt för många böcker eftersom författare över hela världen skiter högaktningsfullt i rådet att skriva om vad de vet. De vill skriva om andra saker. CIA-agenter, hot mot världen, globala konspirationer, sjuttonhundratalets England eller lycklig kärlek, för att ta bara några saker som författare förmodligen inte har förstahands-upplevelser av.

Författare måste göra en hel del research bara för att inte få saker fel. Det här handlar mest om saker som inte bör dyka upp i manuset. Drottning Elisabeth bör helst inte tänka ”Fucking jävla kuk-helvete” när hon spanar ut över sina skepp och inväntar den spanska armadan. Eller stärka sig innan med en hälsosam frukost bestående av flingor och en banan (det här improviserar jag bara, jag vet inte exakt när flingor introducerades. Jag har inte efterforskat det.).

Men problemen löser sig inte bara för att man har läst på. Det är här balansen kommer in. Författare som läst hundratals böcker om kärnfysik känner av förståeliga skäl en enorm lust att också utbilda sina läsare i det här. Men läsaren vill inte läsa en lekmans sammanfattning av hundratals böcker om kärnfysik. De vill läsa om det globala hotet och den charmiga kärnfysikern som ska rädda världen tillsammans med den buttre CIA-agenten som precis stärkt sig med en frukost bestående av flingor.

Och det räcker inte ens med att ha koll på exakt vilken kunskap läsaren behöver. Man måste också smyga in den i boken på ett sånt sätt att den både känns naturlig och inte drar ner tempot.

Följande dialog är till exempel inte ett ultimat sätt att introducera kunskap:
”Eftersom jag är kärnfysiker”, sa kärnfysikern till sin gamla vän sen sjutton år tillbaka, CIA-agenten. ”Så vet jag enorma mängder om kärnfysik. Till exempel har jag stenkoll på de små rackarna isotoperna. Det är helt enkelt …”
”Eftersom jag är CIA-agent”, sa CIA-agenten till sin gamle vän sen sjutton år tillbaka. ”Så vet jag inte vad du pratar om, men jag kan döda en man på tretton olika sätt före frukost. Och jag vet allt om den röda faran. Det började redan i Moskva 1943 då …”

Samt, slutligen, det kanske största problemet av dem alla: hur vet man att man har tillräcklig information? När är man klar? Det här är en utmaning av episkt filosofiska proportioner: hur vet vi vad det är vi ännu inte vet?

Men det finns också en djupt mänsklig aspekt i det hela, vilket jag tror är anledningen till att så många skrivarhandböcker pratar om balans: att göra efterforskningar är tryggt. Det är intressant, spännande och har minimala risker att sluta i förödmjukande misslyckande. Att skriva en roman är precis tvärtom. Frestelsen att fortsätta – bara en bok till, en karta till att studera, en sak till att googla – innan man faktiskt tar tag i skrivandet är enorm. Och det finns så väldigt mycket där ute man kan veta.

Ta mig, som hypotetiskt exempel. Jag vet sen tidigare att min nästa bok utspelar sig i Oregon. Jag har i nästan ett år varit helt på det klara med att den dessutom ska utspela sig i centrala Oregon (det är egentligen inte givet, det enda som är tvingande av handlings-tekniska skäl är att den inte kan utspela sig längs med kusten eller för nära en universitetsstad).

Uppenbarligen kan man inte bara skriva en bok som utspelar sig på en plats i en delstat man aldrig har varit i, och uppenbarligen kan man inte bara hitta på saker om hur det ser ut där. Det hade ju varit oerhört idiotiskt.

Så den här gången har jag faktiskt varit i Oregon. Jag har hängt runt i ett par olika counties som skulle kunna passa. Jag har läst böcker, sett dokumentärer, gjort ett par intervjuer, frossat i Oregons politiska system och historia och lokalpolitik, och plötsligt tänkt: skulle inte östra Oregon passa bättre?

Det här beror mest på att jag i boken om lokalpolitiken i Oregon hittade en Hells Canyon. Den ligger längs med gränsen till Idaho och Washington, och genom den rinner Snake River. På andra sidan av ravinen och floden skymtas topparna på Idaho’s Seven Devils Mountains.

Det här är namn så perfekta att jag inte hade kunnat hitta på dem ens om jag hade försökt. Och östra Oregon fungerar strängt taget lika bra, handlingstekniskt sätt. Det enda problemet: jag har aldrig varit så långt österut i Oregon.

”Jag måste uppenbarligen åka tillbaka till Oregon och göra mer efterforskningar”, tänker jag inspirerat. ”Mina naturbeskrivningar lämnar ändå en hel del övrigt att önska. Alla vet att om man väl sett en fin ravin eller ett berg eller en flod så kan man beskriva den perfekt. Det är bara det som saknas: några snabba kort på mobilkameran för att inspirera mig till litterära stordåd.”

Nästa problem: det är väldigt svårt att ta sig mellan småstäder i Oregon utan körkort. Det går bussar, tekniskt sett, men inte ofta, och inte vertikalt mellan städer. Mer från och till Portland för olika platser. När jag försökte ta mig mellan Bend och Klamath Falls upptäckte jag till exempel att den sträckan, som tar 2,5 timmar med bil, tog 25 timmar med buss. Via Portland, förstås.

Det hade förmodligen varit rätt dyrt med über också, men det spelar inte så stor roll, eftersom det inte finns så långt österut. Inte heller känns det helt ekonomiskt gångbart att hyra en taxi i säg, två veckor.

Lösningen var uppenbar om än säkerligen oroande för min redan hårt prövade förläggare: jag måste helt enkelt ta körkort innan jag skriver min bok.

Så där. Problemen löst. Ta körkort, åk till USA, hyr en bil, se vacker natur, skriv bästsäljare. Ungefärlig publicering: 2027. Kanske 2028 beroende på hur det går med uppkörningen.

Och det är här, tror jag, som skrivarhandböckerna börjar prata om vikten av balans.

Sms från pappa, 08.01: ”Är du nöjd nu?”

Svar ja. Alldeles otroligt nöjd. Jag somnade till regn och jag vaknade till regn och nu ska jag bara sitta och skriva och titta på regn. Ingenting säger: det är dags att ta tag i skrivandet som en kall och mörk och grå och regnig dag.

Det förstås, sådana dagar säger också att det är hög tid att ta tag i läsandet…

Jag lämnar nu ett grått, molnigt och befriande svalt Oslo. Skiner solen i Stockholm när jag kommer fram så ger jag upp.