Jag fick det allra första fröet till Morden i Great Diddling när jag stod på en av de många charmerade gatorna i en liten by på gränsen mellan Wales och England och för första gången i hela mitt liv frågade mig: kan man ha för många böcker?
Byn var Hay-on-Wye, som har ungefär 2000 invånare – och tjugo bokhandlar. De fanns överallt. I den gamla biografen, i den gamla brandsstationen, i varenda ledig butikslokal som någon har hittat, till och med i den gamla slottsruinen. Staden grundades av originalet och galningen Richard Booth, som hävdar att han hanterat över en miljon böcker. Jag besökte honom faktiskt igen och intervjuade honom om hans liv här.
Men det var senare. Det första som hände var att jag gick vilse. Det första jag gör i varje ny stad är nämligen att hitta bokhandeln, och sen navigerar jag efter den. Gå vänster vid bokhandeln. Det är två gator innan bokhandeln. Just, det är på vägen till bokhandeln. Det är åt andra hållet från bokhandeln sett. Och nu? Bokhandlar överallt.
Så när jag stod där, förvirrad och desorienterad, omgiven av bokhandlar, föddes den första tanken om att jag en dag skulle vilja skriva en bok om en by som översvämmades av böcker. Där mer än en byinvånare skulle fråga sig vad de skulle göra av böckerna, och där böckerna förstås så småningom skulle hitta fina nya hem.
Sen hände inte mycket med idén. Den låg där och marinerade i över fem år, ända tills Berit Gardner för första gången klev in på scenen.
I maj 2022 kom den första delen av min mysdeckarserie om författaren Berit Gardner som löser brott när hon borde skriva. Morden i Great Diddling är en hyllning till Agatha Christie, Morden i Midsomer och alla andra charmiga deckare som förenar engelska pubar, konstiga byoriginal, scones och böcker med ond, bråd död. Den svenska författaren Berit Gardner har dragit sig tillbaka till en stuga i Cornwall för att bota sin skrivkramp. I en nedgången by långt från idylliska kustcaféer och turister hoppas hon finna lugn och ro, men när ett mord sker på en tebjudning med de udda byborna blir det precis tvärtom. Kommissarie Ian Ahmed vid Devon & Cornwall-polisen får ansvaret för utredningen. Han är fast besluten att hitta gärningsmannen innan fler mord sker. Byborna vill däremot utnyttja dådet för att locka dit turister, och Berit Gardner är snart indragen i både byintriger och mordutredning.
Brasilien är ett oerhört civiliserat land. Bevis ett: beställer du två stora öl kan du få dem i en ishink. Bevis två: beställer du en stor öl får du dem i en sån där individuell kylare som europeiska restrauranger ibland använder till vin flaskor.
Det är också ett väldigt socialt land. Beställer du en stor öl (60 cl) så frågar de hur många glas du vill ha. De utgår nämligen från att du kommer vilja dela med dig av all denna öl med dina nära och kära. Sällan har jag känt mig mer svensk än när jag glatt sa att jag ville ha en stor öl, och ett glas. Men jag njöt av den individuella öl-kylaren. Jag var på Carioca de Gema, ett klassiskt uteställa i Lapa, och bandet spelade samba, och jag fyllde glatt på mitt lilla söta ölglas medan jag tänkte på hur naivt det var att ge mig en ölkylare (som om ölen skulle få en chans att bli varm!).
Och sen såg jag rakt in i ögonen på en mörkhårig skönhet på andra sidan dansgolvet, men det är, som man säger, en annan historia. Låt oss bara konstatera att hon lärde mig allt jag kan om samba och att vi alltid kommer att ha Rio.
En av mina absoluta favoritdelar med utflykten var Selaron steps, skapade av den chilenska konstnären Jorge Selarón. De sträcker sig från Joaquim Silva street till Pinto Martins street, och förenar de två stadsdelarna Lapa och Santa Teresa, och de är utsökta. Totalt är det 215 trappsteg, över 125 meter, täckta av 2000 kakelplattor som samlats in från fler än 60 länder från hela världen. Och allt började med en konstnär som inte gillade trapporna utanför sitt hus.
Jorge Selarón började renovera trapporna 1990 med kakel i blått, grönt och gult – den brasilianska flaggans färger. Från början var det bara ett sidoprojekt till hans huvudsakliga konstnärliga arbete som målare, men det kommer inte förvåna någon som känner konstnärer att projektet snart utvecklades till en besatthet. Det kommer heller inte förvåna någon att han också var konstant pank. För att finansiera sitt trapprojekt började han sälja tavlor och leta igenom byggarbetsplatser och soptippar, men när trappornas berömmelse växte började besökare från hela världen donera kakelplattor. Selarón själv såg projektet som ständigt pågående: ”This crazy and unique dream will only end on the day of my death.”
Och det var den 10 januari 2013, vid 65 års ålder, som Jorge Selarón hittades död på trapporna som fått hans namn. Vid det laget var de redan världsberömda.
Jag ska inte tråka ut er med att försöka beskriva utsikten från Sugarloaf Mountain, eller ens de söta aporna och sengångarna som jag sett, eller hur tagen jag blev av Jesusstatyn. Det räcker med att säga att Christ the Redeemer är en av de mest svårnavigerade turistattraktioner jag varit på. Där fanns alla de vanliga turisterna som tog kort på varandra och selfies – med skillnaden att alla här stod med brett utsträckta armar. Om Carina hade varit med mig är jag säker på att jag också hade stått där och härmat Jesus, men Mister Paul nöjde sig med ett kort där jag stod och såg upp på statyn.
Vilket osökt för oss in på Paul, eller som guiden kallade honom, Mister Paul (”Mister Paul! Mister Paul! I’ve found you the perfect seat”). Paul åker på minst två kryssningar varje år, och Rio var mest en bonusresa. Hans fru dog för fem år sen, och hans döttrar tycker att han kanske börjar bli lite för gammal för att resa. Jag tror inte att Paul håller med. Hans helikoptertur är inbokad på fredag.
Paul fann mig tidigt under utflykten. ”Do you speak English? Good! Stay close to me. We’re going to be together the whole day.” Men jag hade vandrat runt ensam rätt länge runt statyn när han hittade mig igen. ”I’ve been looking for you!” sa han, kanske lite lätt förebrående. ”I was going to offer to take your picture.” Vilket han följaktligen också gjorde, varpå jag tog en bild på honom, så fort jag hade listat ut hur hans riktiga kamera fungerade. Men digital, förstås. Paul sammanställer alla bilder han tar i en video, och erbjöd sig vänligt att skicka dem på ett usb-minne. Om jag hade ”a modern telly, you could watch them there and everything.” Han brukade normalt lägga till musik.
Efteråt stärkte vi oss med en kopp kaffe. Jag gjorde misstaget igen att beställa kaffe med mjölk, men Paul sa storsint att han inte hade något emot det. ”It’s quite good. It’s not coffee, mind you, but it’s not bad.” Det var här som han också friade till mig. Konversationen gick ungefär så här:
Mister Paul: ”Are you married?”
Jag: ”No.”
Han: ”But you’re going to be?”
Me: ”Who knows? I guess it depends on whether or not I meet the right person.”
Han: ”But you’ve met me! And I’m free!”
Han förlät mig också för att jag var på västkusten på Irland för flera år sedan utan att besöka honom. ”You can always come back”, konstaterade han. Senare under dagen fick han en storartad idé: ”I’ve been thinking. Instead of us just meeting like this in Rio, we could always go somewhere together. You don’t have to come to Ireland. It could be anywhere”. Själv föredrog han som sagt var kryssningar, eftersom de ordnade allt för en så att man inte behövde oroa sig över något, men han var beredd att vara flexibel.
Så nu ska vi dricka öl tillsammans imorgon på Copacabana beach. Han jobbar snabbt, mister Paul.