The Big Hunt

Tvärtemot vad man kan tro så är The Big Hunt inte projektnamnet på mitt dejtande i Washington DC. Det är istället en charmerande sunkig bar i tre våningar som har en komediklubb i källaren. Jag var där igår, och även om jag en dag kommer glömma alla mina dejter här i DC så tror jag att jag alltid kommer minnas Phil. Phil var inte min dejt för kvällen, men låt oss bara säga att han var betydligt mer minnesvärd.

En komediklubb i en källare av en sunkig bar är precis så fantastiskt som man föreställer sig. Det fanns en bar, fällstolar, ett ensamt stativ, en mikrofon med lite för högt och dåligt ljud och en upplyst tegelvägg i bakgrunden. Ja, det fanns en tegelvägg. Själva komikerna var av blandad kvalité. Några bra, några okej, några bitvis briljanta. Men nog om dem. Tillbaka till Phil.

Phil satte sig tidigt längst fram, långt före alla andra platser var upptagna, men han såg så söt och oskyldig ut att jag mest trodde att det berodde på naiv okunskap (vem GÖR det på en stand up-show? Svar: Phil. Phil gör det). Phil var där med sin gamla barndomskompis som alltid kommer leva i mitt minne som Stackars Jim. Jim såg ut som en 45årig ex-marinsoldat. Phil såg ut som en förskolelärare. Han hade pojkaktigt mörkt hår, sneakers och shorts av den extremt nördiga sorten. Ni vet hur det är på stand up shower. Någon oskyldig stackare gör alltid misstaget att sitta för långt fram eller får ögonkontakt med komikern, och sen svarar de ansträngt på de oundvikliga frågorna och accepterar att komikern skämtar om dem. Vi kan ta ett annat exempel från publiken för att demonstrera det: Jen. Jen gjorde misstaget att sätta på sig läppglans när komikern såg det, och efter det vet jag att hon jobbade som mäklare och tränade yoga. En helt normal interaktion. Okej, tillbaka till Phil.

Komikern är mitt inne i ett skilsmässoskämt och vänder sig till Phil och stackars Jim och säger: ”So are you guys single, dating, whatever?”
Phil (högt och glatt): ”We’re exploring.”
Stackars Jims stenansikte blir om möjligt ännu mer förstenat.
”You’re together?” säger komikern klentroget. Stackars Jim ser INTE ut som en person som ”utforskar” med andra män. Phil ser ut som om han fortfarande bor med sin mamma.
”No, no”, säger Phil glatt. ”We’re straight.”
Komikern fortsätter med sitt skilsmässoskämt, men kan förstås inte släppa det här. ”Exploring? Exploring?! What the fuck does that even mean?”
Här tycker jag fortfarande väldigt synd om Phil. Jag tänkte att han bara slängde ut sig något som blev lite fel. Men jag underskattade Phil.
Phil: ”So I’m dating this girl.”
Komikern och hela publiken undrar just nu över varför han berättar om det här för oss.
Phil: ”And she’s a former sex worker.”
Komikern ser ut som om han tappat kontrollen över det här skämtet.
Phil: ”So she’s teaching me things.”
Komikern: ”You’re dating a former sexworker? Who’s teaching you things?”
Phil: ”Yes. I’m exploring!”

Komikern gjorde tappra försök, men han kunde liksom aldrig riktigt slå det. Nästa gång vände han sig till en 25åring som jobbade med fundraising. Säkra, trygga skämt i DC.

Ps. Av en lycklig slump tog jag en bild på själva scenen, så Phils shorts är förevigade på bild.

”This building will sing for all of us”: The National Museum for African American History and Culture

Det tog nästan hundra år att skapa The National Museum for African American History and Culture. 1915 samlades veteraner från Nordstatsarmén för en minnesceremoni och parad. Frustrerade över den rasdiskriminering de fortfarande mötte bestämde de sig för att skapa en kommitté för ett minnesmonument för afroamerikaners insatser genom historien. Från början hade de viss framgång: 1929 tillsatte president Hoover en kommission för ”A National Memorial Building showcasing African-American achievements in the arts and sciences”. Initiativet föll dock på finansiering från kongressen, och det är i stort hur historien går genom hela 1900talet. Trots förnyat arbete under 70talet lyckades man aldrig få tillräckligt stort stöd från kongressen. Det var inte förrän 2003 som kongressen godkände en utgift om ca 17 miljoner dollar för att planera byggandet av muséet.

Arktitektteamet Freelon Adjaye Bond/SmithGroup vann uppdraget att designa byggnaden. Adjaye är son till en diplomat i Ghana; har bott i Egypten, England, Lebanon och Tanzania och besökt samtliga 54 afrikanska länder. Freelon är en av de ledande designers av afroamerikanska museum och monument idag, och Bond designade fram till hans död minnesmonument, museum och historiska arkiv över afroamerikansk historia över hela världen. Arkitekturen hämtar inspiration från hela afrika och afroamerikansk historia i USA, ”reflecting optimism, spirituality, and joy, but also acknowledging and incorporating ‘the dark corners'”, som instruktionerna för design- och arkitekttävlingen löd. De karaktäristiska bronsgallerutsmyckningen som täcker hela byggnaden är inspirerade av de avancerade järnkonstruktionerna skapade av afroamerikanska slavar i Louisiana; formen från de tre nivåerna på de traditionella kronorna från Yoruba i västafrika.

Blandad fakta: Oprah Winfrey donerade ca 21 miljoner dollar till bygget. Muséet invigdes i september 2016, Förra året besökte 2.4 miljoner människor muséet. I augusti i år hade 1.7 miljoner människor besökt det.

”We’ve got to tell the unvarnished truth” – John Hope Franklin
Den historiska delen av utställningen börjar tjugo meter eller tre våningar under marken. I hissen ner räknar årtalen nedåt medan man åker bakåt genom historien, till fjortonhundratalet och det moderna slaveriets början. Det var också här som slaveri för första gången blev både permanent och kopplat till hudfärg. Utställningen följer två parallella spår: det enda är förändringar bland europeiska nationer och slavhandeln det ledde till, det andra hur olika afrikanska kungariken förhöll sig till och gjorde motstånd. Här berättas historien om den briljanta Nzinga, och Igbo-folket som särskilt intensivt motsatte sig fångenskap. De begick ofta självmord hellre än att leva i slaveri. De kallade det ”att flyga hem”.

”If one minute’s freedom had been offered to me, and I had been told I must die at the end of that minute, I would have taken it” – Elizabeth Freeman
Det jag uppskattade mest med muséet var det enorma fokuset på agentskap och motstånd: de kanske berättade den osminkade sanningen, men den historien involverar framförallt alla de hundratusentals modiga personer och organisationer som arbetat mot rasdiskriminering i USA. En av dem var Elizabeth Freeman, den första personen som vann sinn frihet genom att stämma delstaten Massachussets. Utlsaget i hennes stämning Brom and Bett v. Ashley anses allmänt ha avslutat slaveri i hela delstaten.

En hel dela av de breda dagen – svarta soldaterns insats under inbörjdeskriget; backlashen som drabbade dem efter att nordstatsarmén vunnit; medborgarrättsrörelsen under sextio och sjuttiotalet – var förstås kända för mig sen tidigare, men det fanns så mycket i kampen för frihet och lika rättigheter som jag inte kände till. En av dem är de många svarta tidningarna som drivits runt om i landet.

”I am pleased that God made my skin black, but I wish He had made it thicker” – Curt Flood
Efter tre våningar av kronologiska historia övergår muséet istället till två lika intressanta tematiska utställningar: afroamerikanska insatser inom sport och nöje, och de viktiga insatserna inom communityt.

Makt och motstånd i Amerika

Få saker illustrerar USA:s dubbla historia som att besöka the National Portrait Gallery’s utställning med porträtt över amerikanska presidenter dagen efter ett besök på National Museum of African American History and Culture. På det sistnämnda vandrar man kronologiskt genom århundraden av förtryck och motstånd; på det förstnämnda genom generation av de äldre vita män som styrt landet.

Det är en galen samling porträtt. Den absoluta majoriteten av de vita männen ser ut som skurken i en politisk thriller. Jag skulle inte lita på någon av dem. Med gårdagens besök på National Museum of African American History i bakhuvudet känns det också som en empiriskt rimlig reaktion. En annan reflektion: vad hände med traditioknen att göra porträttbyster? Jag antar att man fortfarande – i en viss klass och grupp – gör porträttmålningar, men när kände någon senast för att föreviga sig själv med en liten byst? Jag bestämde mig raskt för att bli oerhört rik och göra en femton, tjugo porträttbyster av mig själv så att jag alltid kommer ha födelsedagspresenter och julklappar redo.

En annan sak som snabbt blev tydligt: moderna demokratiska presidenter tar ut svängarna betydligt mer än sina republikanska motsvarigheter. Bill Clintons porträtt såg charmerande galet – och stort, och färglatt – inklämt som det var mellan Bush och W. Bush mer klassiska varianter. Det här startade dock inte sätt med Clinton: John F. Kennedy var den första presidenten med ett färgglatt, modernt porträtt. Det var kanske min favorit i utställningen, möjligtvis med undantag från Franklin D. Rosevelt, där konstnären av någon anledning var besatt av hans händer. Också: han rökte. Något säger mig att det aldrig skulle ha fungerat idag.

Tragiskt nog måste jag erkänna att jag inte var jätteförtjust i porträttet på Obama.

En politisk version av Sex and the city

Min favoritsak med att resa är att bara sitta och titta på människor och fantisera om hur det skulle vara att leva här. Det här kommer förstås naturligt för mig som författare, och jag låter aldrig praktiska hänsyn påverka mig här. Jag är inte ens nödvändigtvis intresserad av hur det skulle vara för mig att leva här. Jag kanske tillbringar ett par minuter med att fantisera om var jag skulle skriva (Busboys and poets – böcker och revolutionen skulle praktiskt taget planeras av sig själva), eller var jag skulle köpa mitt morgonkaffe (ännu oklart, Carina har kaffebryggare), men i allmänhet föredrar jag att tänka på hur någon av alla främlingar som passerar förbi lever.

Som jag har berättat bor Carina i en fantastiskt lägenhet i en byggnad där allt är höga glasfönster, ut mot en liten innegård, så jag börjar och slutar varje dag med en cigarett på balkongen medan jag tittar in i andra människors liv. Som att ha ditt alldeles egna dockhem, med riktiga människor.

Imaginära liv i Washington fascinerar mig. För det första är jag rätt säker på att det skulle vara tillfälligt. Människor flyttar hit från hela landet och hela världen. För det andra jobbar dem. De ser alla effektiva och professionella och smarta och tuffa ut, till och med när du ser dem ute på en bar i slutet av en lång dag. De är advokater och lobbyister och analytiker på federala myndigheter eller antirasistiska initiativ, och de är alla liberaler. Tydligen startade en man som arbetade för Trump en egen dejtingsajt eftersom han tröttnade på att kvinnor bara reste sig upp och lämnade dejten varje gång han berättade vem han jobbade för. Washington är en sorts nördig politisk version av Sex and the city, där alla är smarta och vackra och ute på stan, men där man pratar om den senaste utvecklingen i Mueller-utredningen istället för dejtinproblem. Eller går på en dejt och småpratar om den senaste oroväckande utvecklingen inom invandrarpolitiken. Jag ser inga barn. Jag är säker på att flera människor i Washington har familjer, men kanske förvaras de ute i förorterna?

När jag satt ute på balkongen igår morse var dockhemmet tomt och nedsläckt, och jag kunde inte bestämma mig för om det var för att det var söndag och människor fortfarande sov, eller om de redan var på kontoret oavsett om det är helg eller inte. Washington känns som en stad där kontoren aldrig sover.

Den passivt aggressiva bakgrunden till Arlingtonkyrkogården

Okej, nu har jag googlat det här lite mer, och fascinerats av den passivt aggressiva bakgrunden till Arlingonkyrkogården. Så före inbördeskriget begravdes majoriten av soldaterna som dog i närheten av DC på The United States Soldiers’ Cemetery i DC eller Alexandria Cemetery i Alexandria, Virginia. Men i slutet av 1863 var båda fulla. Så 1862 godkände kongressen utgiften för att köpa mark för en ny kyrkogård, och militären satte genast igång med arbetet för att hitta en ny plats. Man hittade Arlington House.

Arlington House byggdes i början på 1800talet av George Washington Parke Custis, barnbarn till Martha Washington och adopterad son till George Washington. Han köpte marken 1802 och började bygga Arlington House, döpt efter byn han kom från i England. Vid hans död ärvde hans dotter Mary Anna egendomen, och Mary Anna var gift med Robert E. Lee.

När Virginia lämnade unionen vid inbördeskrigets start, blev Robert E. Lee befälhavare över försvarsmakten i Virginia. Ett tag var den högt belägna marken runt Arlington befäst av milisen i Virginia, men Unionen kunde inte lämna sin huvudstad i ett så utsatt läge. Mary Anna Lee var övertygad om att federala soldater snart skulle återta Arlington House. Så hon begravde familjens skatter i trädgården och begav sig till sin systers hem i Fairfax County i Virginia. Så fortsatte kriget, soldater dog, och en ny krigskyrkogård behövdes.

Argumenten för Arlington var flera: området var visuellt vackert, marken högt belägen (för att undvika risken för att floder skulle tvinga upp döda kroppar ur marken..) och, måhända viktigast av allt, det skulle innebära att Robert E. Lee inte längre kunde använda sitt hem efter kriget.

Vad bättre sätt att hedra soldater som dött än att passivt aggressivt begrava dem i sin motståndares trädgård?