Saker jag gör medan jag borde skriva

Så. Jag är stolt över att kunna rapportera att min kulturella kompetens fortsätter att utvecklas. Hittills har jag lärt mig flera nya saker: Jag kan numera beställa en kaffe (med mjölk!) utan hjälp av min trogna guide och följeslagare. Jag går numera tillräckligt långsamt för att inte rusa fram tre meter före min värd och, viktigare, personen som vet vart vi ska (skillnaden i gånghastighet mellan Washington och Santos är extrem). Och jag har lärt mig den alltid svåra kindpuss vs. kram hälsningsritualen.

Ni som har följt min blogg vet vilka svårigheter jag alltid har i Frankrike, där två-eller-tre kindpussfrågan i kombination med det svenska kramandet oundvikligen leder till att jag omfamnar varje ny person jag möter och sen nästan kysser dem på munnen. Brasilien var vid första anblicken lättare. De använder den okomplicerade en-kinds-pussen. I teorin enkelt, men i praktiken ändå intressant om den kombineras med en kram. Så här gick det till exempel till varje gång jag hälsade på Ivander:

Han satsade på kindpussen. Jag var redan på väg in i en kram, så hans kindpuss träffade mig på vägen in. Jag kom på att vi kindpussades alldeles för sent in i kramen, och så slutade det alltid med att jag omfamnade honom och gav honom en vänskaplig men kanske något intim puss i nacken. Det här var inget problem med Ivander, men det blev lite mer socialt ansträngt med Bokhandlaren som organiserar bokmässan. Vi hade precis träffats för första gången och jag inledde stabilt med att pussa honom i nacken.

Men nu har jag lärt mig det här, så i förmiddags när jag och Ivander träffades gav jag honom en nästan kylig, väldigt korrekt kindpuss med perfekt anpassat avstånd, och hela dagen hanterade jag alla brasilianare som kom i min väg på samma självklara sätt. Jag skröt till och med för en vän att jag nu lärt mig det här (även om jag måste erkänna att jag lite saknade den oväntat intima vänskap som en spontan puss i nacken framkallar).

Jag slappnade förstås av för tidigt. Idag dök nämligen en portugisisk författare upp på scenen. Hon var en oerhört charmerande kvinna i femtioårsåldern, vacker på det där sydeuropeiska sättet, och hon var mitt uppe i den värsta jetlagen. Eftersom hon också pratar portugisiska tänkte jag inte mer på det, utan såg henne mer som en i det brasilianska gänget. Tills vi skulle säga adjö utanför hotellet. Vid det här laget var hennes jet lag akut, och jag hade överlevt en hel dag av främmande språk och parallellöversättning och nya intryck och första riktiga dagen på bokfestivalen och en middag som började klockan tio. Jag var död, hon var död, men vi var framme vid hotellet och det enda vi behövde göra var att luta oss lite närmare och chict och värdsvant pussa varandra på kinden.

Jo, jo. I Portugal satsar de tydligen på den dubbla kindpussen. Jag klarade av den första och började dra mig tillbaka, men hon var fortfarande kvar nära mig och verkade inte alls inne på att avsluta det här, och sen stod vi där, lite för nära varandra, utanför ett hotell, och såg varandra djupt i ögonen och delade en sån där lång, tvekande ska vi-ska vi inte-stund.

Japp. Som alltid gjorde jag ett helt normalt första intryck. Jag tänker att jag åtminstone borde ha bjudit henne på middag först?

Efter att ha besökt Santos måste jag säga att det lutande tornet i Pisa känns väldigt småborgerligt. Santos har en lutande skyline.

Santos är en liten stad med brasilianska mått mätt, bara 400 000 invånare i själva stadskärnan och två miljoner om man räknar med de andra närliggande mindre städerna vid samma del av kusten. Sao Paolo, en dryg timme bort, har 12 miljoner invånare.

Staden ligger i en dal, omgiven av berg på tre sidor och vatten på den fjärde. Från Sao Paolo åker man rakt ner tills man får lock i öronen och fångas in i dimma. Det är nästan alltid dimma. Åt vilket håll man än ser i Santos ser man trädklädda berg. Och höghus. Brasilien verkar oerhört förtjust i dem, ofta i olika nyanser av smutsvitt – beige – sandfärgat. I alla rika områden verkar minst en fotbollsspelare äga en lägenhet, och det är alltid en av flera han äger. Det är också alltid en fotbollsspelare. Jag antar att Brasilien har rika skådespelare och musiker som alla andra länder, men de verkar inte lika viktiga att hålla koll på. Kör man från Sao Paolo ser man också hela tiden favelas, en ständig påminnelse om ojämlikheterna som fortfarande präglar landet. Ofta dyker de upp mitt i ingenstans, på en plats det vid första anblicken inte går att räkna ut hur de tar sig till.

Santos har entusiastiskt byggt höghus överallt längs stranden. De byggde faktiskt så många att staden plötsligt blev varmare. Utan att riktigt tänka på det hade man skapat ett effektivt vindskydd mot den svalkande brisen från stranden.

Det är tionde året som litteraturfestivalen i Santos anordnas, och än så länga verkar den fantastisk. Initiativtagaren och organisatören driver en charmerande bokhandel, komplett med traditionella bokhyllor i mörkt trä och ett café som serverar perfekt kaffe. Också öl. Jag kan egentligen inte se någon anledning till varför man skulle vara någon annanstans än i den bokhandeln, bortsett från att själva festivalen är i teatern på community centret i staden.

Brasilien är mitt inne i en valrörelse, och som i så många andra länder just ny fyller det människor med ren skräck. Min guide berättade att de hade sin egen trump. Bokhandlaren som organiserar festivalen tillade dystert: ”Men värre”. Hans utsikter för att vinna vara skrämmande goda, men det finns förstås också motstånd. ”Brasilien är inte redo för en högerregering”, tillade bokhandlaren, och jag är böjd att hålla med. Jag är också böjd att hålla med om att Jair Bolsanora verkar vara snäppet värre än Trump. Han har kallats ”the most misogynistic, hateful elected official in the democratic world and possibly the most repulsive politican on earth”, hyllat Pinochet, försvarat tortyr, ivrigt förespråkat diktatur och förstås hetsat mot hbtq-personer och kvinnor, så mycket att han nyligen åtalats för hets mot folkgrupp. Det verkar inte störa hans anhängare nämnvärt. De kallar honom ”The Legend.”

Han har också goda utsikter att vinna. Ett tecken i tiden är att Storbritaniens ambassadör nyligen hade ”ett väldigt intressant” möte med honom.

Men det finns förstås också motstånd. Miljontals kvinnor i Brasilien har engagerat sig i en kampanj på sociala medier under hashtagen: #EleNao, eller: #NotHim.

Och den här helgen firar Santos sin allra första Pride.

Jag skriver det här i Naperville, en dryg halvtimme utanför Chicago och hem till mitt amerikanska förlag. Efter tio dagar i Washington DC kommer Naperville som en påminnelse om att det inte är möjligt att bo i USA utan körkort. Naperville ligger vid någon av motorvägarna, och kollar man upp något på kartan – vad som helst, en restaurang, mitt amerikanska förslags kontor, närmaste biograf – så är de alltid ca tio minuter bort med bil. Varje gång tänker jag ”Det borde ju kunna vara en väldigt lagom promenad” och sen upptäcker jag att det tar 1 timme och 47 minuter att promenera dit. Förmodligen längs med en motorväg också.

Jag är oerhört nyfiken på hur mitt amerikanska förlags kontor ser ut. Jag älskar den delen av att vara författare: att se hur andra länders förlag arbetar, var de bor, hur de är. Sourcebooks skickade mig på en fantastiska USA-turné för ungefär ett och ett halvt år sen, inklusive ett tre dagarsstopp i Chicago för BookExpo, men turnén inkluderade inte deras kontor. Och nu ska jag få se det! De håller just nu på och översätter En dag ska jag lämna allt det här, så jag är förstås också vansinnigt nyfiken på hur planen framöver ser ut.

Jag har också upptäckt en intressant sak angående dialekter. Jag älskar dem förstås, och även om jag aldrig kunnat härma dem medvetet har jag över tid märkt en oroväckande tendens för att plocka upp dem omedvetet. Jag upptäckte det här när jag reste runt en månad på Irland och till slut började låta som att jag hånade dem genom att sarkastiskt plocka upp delar av deras dialekt. Och även om man faktiskt låter irländsk för en kort stund – säg på en bar – så är det en riskabel strategi. T.ex. när det sen visar sig att man inte har ens en grundläggande uppfattning om rugby och försöker ursäkta det med att man är svensk. ”Why are you talking like that, then?”

Så nuförtiden anstränger jag mig för att inte snappa upp karakteristiska drag i en dialekt. Jag har varit här i nästan två veckor och vill inte riskera att börja låta som en överdriven amerikansk tonåring. Men jag har pratat engelska i två veckor, vilket gör att språket blir mer och mer flytande och den svenska dialekten svagare och svagare. Och jag måste ju ha någon dialekt, eller hur? Så tyvärr verkar mitt undermedvetna ha löst det genom att helt enkelt satsa på brittisk engelska. Det här blir snabbt löjligt, som konversationen i hissen med städaren illustrerar:

Han: ”So how you doin’?”
Jag: ”Oh, quite well, quite well, thank you. And you?”
Han: ”Pretty good.”
Me: ”Splendid weather today.”
Han (på väg ut ur hissen): ”You have a good one, now.”
Jag: ”Have a good day!” (Jag la i alla fall inte till ”sir”, men tonfallet antydde det)

(Det här leder till att jag nästan alltid misstas för att vara engelsk. En full/hög man utanför en matbutik frågade mig var jag kom ifrån, gissade på England och jag svarade Sverige. Hans kommentar: ”Donald Trump likes you guys!” Jag: ”Öh. I think you’re thinking of Norway…”)

Jag vet inte om jag har berättat hur mycket jag tycker om amerikansk butikspersonal? Varje gång jag är i USA fascineras jag över att få ögonkontakt, och vänliga frågor om hur min dag har varit, och entusiastisk svar tillbaka om att deras dag går bara fint, tack så mycket, och vad kan jag göra för dig idag? Jag förstår förstås att det här är en väldigt ytlig vänlighet och att den statistiska sannolikheten för att deras dag faktiskt går bara bra är ca 0.3 % (jag har trots allt också jobbat bakom en kassa och förläst mig på notalwaysright.com). Men jag tänker att ointresse och oartighet också bara är yta, och får jag välja gillar jag en person som ser mig i ögonen och ler.

I vilket fall. Igår var jag inne på en butik där jag betjänades av en långsam och ointresserad amerikansk tonårstjej. Varje rörelse var i slowmotion. Ansiktet uttryckslöst. Inget småprat. Det här störde mig inte nämnvärt. Jag är trots allt svensk och har själv jobbat bakom en kassa. Jag har både mött och utstrålat akut ointresse. Hela transaktionen förflöt alltså normalt om än oerhört långsamt, ända tills precis i slutet, när hon plötsligt såg upp, mötte min blick och sa:

”Brukade du lyssna på Amy Winehouse?”
”Öh”, sa jag. ”Jag antar det? Ibland?”
”För jag såg en dokumentär på henne. Den finns på Netflix.”
”Och var den … bra?” Jag har ännu ingen aning om varför vi pratar om Amy Winehouse, men hon har i alla fall kommit så långt att hon packat ner mina varor i en påse.
”Ja, alltså, den var inte wow-det bästa jag sätt-bra, men det var intressant.”
Mina saker ligger nu färdignerpackade framför oss.
”Öh, jaså?” sa jag bara för att bidra till samtalet.
”Så tragiskt, tycker du inte det? Med all den där talangen?”
”Öh, ja?”
”Ha en bra dag.”

Se! Till och med de loja tonåringarna överraskar en här!