Bråk

De senaste veckorna har jag tänkt mycket på det här med gräl, efter att ha läst Malin Haawinds fantastisk bok Dra åt helvete.

De som känner mig vet att min version av ett vilt gräl är så iskall passiv aggressivitet att man får lätta frostskador bara av att läsa ett meddelande från mig. Jag behöver knappast tillägga att jag sällan tar gräl i person och aldrig över telefon.

Det här är ett lika frustrerande sätt att gräla för mig som för den som får meddelandet. I nio fall av tio förstår personen inte ens hur vansinnigt arg jag är på hen. Hur är det? kanske personen jag är arg på frågar.

”Bra.” svarar jag. Och sen, kanske så mycket som två timmar senare: ”Hur är det med dig?” Inte heller det sms:et leder ofta till någon annan reaktion än att man får reda på hur personen mår, vilket knappast var det jag ville veta.

Vill ni ha något verkligt roande att fundera på kan ni fundera på vad som händer när jag grälar med en annan artig, konflikträdd person. Jag har gjort det, så jag vet.

Samtalet går ungefär så här:
Jag: ”Hur är det med dig?”
Han: ”Bra. Tack.”
Tystnad.
Jag: ”Hur är det med dig själv?”
Han: ”Bra.”
Tystnad. Mycket tystare tystnad än ni kan föreställa er.
Jag: ”Hur går det på jobbet?”
Bra.
Jag: höjda ögonbryn.
”Jag vet inte vad mer jag ska svara. Det har inte hänt något.”
Jag: ser ut genom bilfönstret.
Han: ”Hur går skrivandet?”
Jag: ”Bra. Tack.”
Japp! Sen var vi tysta igen.
”Vad skriver du på?”
Jag: ”Saker.”
Han: ”Gjort något annat roligt?”
Jag: ”Nej.”
Han: höjda ögonbryn.
Jag: ”Jag vet inte vad mer jag ska svara. Det har inte hänt något.”

Efter det lovade jag och Isak varandra att aldrig, aldrig någonsin gräla igen.

Självtvivel och en f.d. vän

För två veckor (!) sedan träffade jag en f.d. vän och berättade att jag kommit in i ett märkligt effektivt flow. Idag (!) skickade han ett meddelande och frågade hur det gick med skrivandet och om flowet fortfarande höll i sig.

En vänskap har inte störtdykt så snabbt sen Isak frågade mig om jag borde köpa en ny skrivare, eller sen jag och Isak tog med Robert för en kopp Djävulskaffe. Ja, det var inget problem från min och Isaks sida, förstås, men av någon lustig anledning har vi knappt träffat honom sen dess.

I alla fall. Tillbaka till min otrevliga, osympatiska, griniga och allmänt svår-att-ha-att-göra-med f.d. vän (ja, Love, jag pratar om dig). Två veckor (!) efter mitt flow frågade han alltså om det fortfarande höll i sig.

Nej, svarade jag (två veckor! Herregud!). Nu har jag ersatt det med självtvivel. Det är förvånansvärt effektivt för att få fart på mig. Fungerar ungefär på samma sätt som koffein.

Och det är sant. Igår vaknade jag upp med självtvivel, men när jag väl accepterat att min handling var obefintlig, mitt språk stolpigt, mina beskrivningar ett skämt och tyvärr ett helt ofrivilligt sådant och mina karaktärer tråkiga och ointressanta, så jobbade jag på ovanligt effektivt. Det var som om jag liksom vaknade ordentligt direkt av det där första ”herregud, min berättelse är pinsamt dålig”-hugget.

Numera är självtvivlet och jag gamla vänner. Om jag hade kunnat skriva hade jag skrivit en sång till dess ära. Jag tänker mig att den skulle ha kallats God morgon, herr Självtvivel. Vi känner varandra så väl nu att jag till och med har börjat argumentera med den.

”Okej”, sa jag imorse. ”Låt vara att jag håller med. Nej, nej, jag förstår! Du behöver inte rabbla upp alla brister igen! Och jag förstår att det är ren och löjlig hybris av mig att tro att jag kan skriva. Hybrisen får mig att producera mängder med oredigerad, slarvigt skriven text som du sen måste kritisera, så jag förstår att du är småsur på den. Men även så – om boken nu är så dålig, är det verkligen rätt taktik att paralysera mig helt?”

Ju mer jag tänkte på den frågan, desto mer började det kännas kontraproduktivt. Om berättelsen nu har så många brister måste de ju rättas till. Jag måste jobba. Jag kan inte sitta här och älta min egen dålighet. Och självtvivlet leder oundvikligen till att jag second guess varje mening jag skriver, stryker varje onödigt ord och hälften av de nödvändiga, och inte kommer någon vart alls.

”Kan det vara så att du är precis lika icke-konstruktiv som hybrisen?” frågade jag vänligt Självtvivlet.

Det här sista tänkte jag i eftermiddags efter arbetsdagens slut, så jag är lite nervös inför vad självtvivlet ska hitta på under natten.

Hybrisen kommer förstås mig aldrig ge mig någon hjälp. Den lägger sig aldrig i mina diskussioner med självtvivlet.

En ovanlig riktning på ett välkänt samband

Det är oerhört stökigt i min lägenhet just nu.

Och vet ni vad det beror på? Det beror på att jag har SKRIVIT. Det har gått bra i flera dagar nu. Det är ju ett välkänt samband att ju renare det är i lägenheten, desto sämre går skrivandet, men jag visste inte att det också kunde gå i motsatt riktning: att en stökig lägenhet kan vara ett tecken på att skrivandet går bra.

Fast det är väldigt stökigt. Vi pratar dammråttor kommer äta upp mig i sömnen-stökigt. Kan definitivt inte felanmäla något-stökigt. Hoppas att föräldrarna inte kommer på oväntat besök-stökigt. Kanske till och med: jag måste nog städa innan Syrran kommer hem-stökigt (och då ÄR det illa).

Jag diskar. Det gör jag. Men bara för att jag då och då får slut på de kaffekoppar som behövs för att hålla inspirationen på topp. Jag tar mig iväg till vattengympan, men bara för att min kropp sakta håller på att duka under för de effektiva timmarna framför datorn. Näst efter kaffe, alkohol och diverse lugnande tabletter är vattengympa guds gåva till författare.

Vad mer? Jag bloggar verkligen inte för jag har inte tid för jag måste passa på att skriva en till scen medan jag fortfarande är någorlunda vaken och om jag bara hinner skissa lite på nästa sekvens kan jag skriva den imorgon och argh!! en dammråtta har greppat tag om mitt högra ben och håller precis på att brotta ner mig men jag kan inte sluta skriva nu för det går bra.

Ser ni mig inte igen så är det antingen för att jag sitter hemma och skriver eller för att jag hålls som gisslan av dammråttorna.

Från Danmark till Sverige… och Morrocko: ”I remember falling in love with the universe of Amin Maalouf”

För ungefär en vecka sen skrev Imane till mig för att berätta hur det kom sig att hon började läsa min bok. Historien involverar ett bi, en trasig cykel och ett vandrarhem i Nyborg, Danmark. Några dagar senare skrev hon igen för att tipsa mig om Amin Maaloufs fantastiska universum. Flera av Amin Maaloufs böcker finns översatta till svenska, inklusive Samarkand, men du kan behöva besöka ett antikvariat för att hitta dem. Men Korstågen enligt araberna, hans första bok, finns i nytryck och kan beställas på Bokus eller Adlibris.

From Denmark to Sweden… and Morrocco

”Saturday, September 17th, 2016:

Dear Katarina,

My name is Imane, I am 36 years old. I’m Moroccan (and became French 10 years ago after 7 years living in France). I am writing to you from Odense in Denmark, a very nice city in the Funnen Island (West-South of Denmark). I am travelling around in Denmark and I’ll come back tomorrow to Casablanca (in Morocco).

Prior to my arrival to Odense, I was enjoying a 3 days-staying in a very nice and isolated B&B in the countryside of the city of Nyborg. I had 4 books (2 novels – one from Latin-America and the other from Europe, 1 academic book on neurolinguistic programmation and 1 essay on the Danish happiness). I was happy just running between the corn fields, reading under old trees, walking in the humid grass, witnessing huge rabbits and smelling this unique essence of the symbiosis between Nature and Human being.

The day before my departure to Odense (Thursday), I wanted to spend the day in Nyborg. I found a bike in the garage to go to town (30 minutes biking)… but the bike didn’t work. I then decided to go walking (1 hour walking)… but I got bitten by a bee right beneath my left foot and could not make it. I was a bit pissed of, but not too long thanks to a warm cup of rooibos tea I prepared in the kitchen. While contemplating the ways I could schedule back my last day, my eyes (or my soul) got attracted by the shelves behind, where there were few books. Between “The tales of Amsterdam” and the “Copenhagen city guide”, I found the only one written in French: “La bibliothèque des coeurs cabossés” (Broken Wheel).

I started it at 11.30am… and could not get off my eyes until the next day (with some sleeping hours though, as I had to be well up for the next travelling day). I finished it at 11.30am the next day (right before my departure scheduled at 12.00am… I was actually begging a nice lady who offered me a drive to Odense to wait until I finish it). I left a short note on it, for the next lucky reader of the B&B. I put it back on the shelves and I promised to myself to order it on Amazon so as to have my own hard copy.

I did want to write to you and express my gratitude for the joyful and oniric moment I spent on Thursday and Friday morning reading your novel (and I should thank also the Bee and the Broken bike, otherwise I would have missed ”our moment”!). I wish one day I could give the same joy, plenitude and nourishing moment to a person who may read my words and fall in love with my stories. Maybe, one day, I could open my own library in some “Broken Wheel” city in some part of Morocco.”

(Thursday, September 22, 2016)

”Dear Katarina,

What a good idea you had! I would love to receive a signed copy of your book (in French language, as I already bought the e-book in English… I did not find the French copy in my Kobo library).

Not that easy to spontaneously recommend a book, as I assume you may have read a bunch of them, making the probability to choose one you have not read very thin… adding in the equation that you would like it, that makes it harder :) BUT I take the challenge, as you have asked us to recommend a book WE do love!

When I was in my early 20’s years old, I remember falling in love with the universe of Amin Maalouf’s books (Samarkand, Leo Africanus, the Gardens of light, the rock of Tanios, etc.). Samarkand is one of my favourite (nourrished with the poetry of Omar Khayyam, ”The Rubbayat”).

Sincerely,
Imane HALIB”

 Jag har fortfarande ex kvar hemma, så det är bara att skicka in ditt boktips om du vill ha – eller ge bort – ett signerat exemplar! Läs mer här
Min bok, på ett B&B i Nyborg: