Den lutande skylinen i Santos

Efter att ha besökt Santos måste jag säga att det lutande tornet i Pisa känns väldigt småborgerligt. Santos har en lutande skyline.

Santos är en liten stad med brasilianska mått mätt, bara 400 000 invånare i själva stadskärnan och två miljoner om man räknar med de andra närliggande mindre städerna vid samma del av kusten. Sao Paolo, en dryg timme bort, har 12 miljoner invånare.

Staden ligger i en dal, omgiven av berg på tre sidor och vatten på den fjärde. Från Sao Paolo åker man rakt ner tills man får lock i öronen och fångas in i dimma. Det är nästan alltid dimma. Åt vilket håll man än ser i Santos ser man trädklädda berg. Och höghus. Brasilien verkar oerhört förtjust i dem, ofta i olika nyanser av smutsvitt – beige – sandfärgat. I alla rika områden verkar minst en fotbollsspelare äga en lägenhet, och det är alltid en av flera han äger. Det är också alltid en fotbollsspelare. Jag antar att Brasilien har rika skådespelare och musiker som alla andra länder, men de verkar inte lika viktiga att hålla koll på. Kör man från Sao Paolo ser man också hela tiden favelas, en ständig påminnelse om ojämlikheterna som fortfarande präglar landet. Ofta dyker de upp mitt i ingenstans, på en plats det vid första anblicken inte går att räkna ut hur de tar sig till.

Santos har entusiastiskt byggt höghus överallt längs stranden. De byggde faktiskt så många att staden plötsligt blev varmare. Utan att riktigt tänka på det hade man skapat ett effektivt vindskydd mot den svalkande brisen från stranden.

Det är tionde året som litteraturfestivalen i Santos anordnas, och än så länga verkar den fantastisk. Initiativtagaren och organisatören driver en charmerande bokhandel, komplett med traditionella bokhyllor i mörkt trä och ett café som serverar perfekt kaffe. Också öl. Jag kan egentligen inte se någon anledning till varför man skulle vara någon annanstans än i den bokhandeln, bortsett från att själva festivalen är i teatern på community centret i staden.

Brasilien är mitt inne i en valrörelse, och som i så många andra länder just ny fyller det människor med ren skräck. Min guide berättade att de hade sin egen trump. Bokhandlaren som organiserar festivalen tillade dystert: ”Men värre”. Hans utsikter för att vinna vara skrämmande goda, men det finns förstås också motstånd. ”Brasilien är inte redo för en högerregering”, tillade bokhandlaren, och jag är böjd att hålla med. Jag är också böjd att hålla med om att Jair Bolsanora verkar vara snäppet värre än Trump. Han har kallats ”the most misogynistic, hateful elected official in the democratic world and possibly the most repulsive politican on earth”, hyllat Pinochet, försvarat tortyr, ivrigt förespråkat diktatur och förstås hetsat mot hbtq-personer och kvinnor, så mycket att han nyligen åtalats för hets mot folkgrupp. Det verkar inte störa hans anhängare nämnvärt. De kallar honom ”The Legend.”

Han har också goda utsikter att vinna. Ett tecken i tiden är att Storbritaniens ambassadör nyligen hade ”ett väldigt intressant” möte med honom.

Men det finns förstås också motstånd. Miljontals kvinnor i Brasilien har engagerat sig i en kampanj på sociala medier under hashtagen: #EleNao, eller: #NotHim.

Och den här helgen firar Santos sin allra första Pride.

Found in translation

Jag anlände till Brasilien igår och hamnade direkt mitt i en film. Det är bara oklart ännu vilken film det är. Å andra sidan kändes stora delar som Lost in translation: jag är på en bokmässa i Santos utanför Sau Paolo och har ännu bara vaga uppfattningar om vad jag gör här. Min guide gick igenom schemat med mig i bilen från flygplatsen, och det enda jag är säker på där är att han ska hämta upp mig för lunch kl 13.00 varje dag och för middag kl. 19.00. Jag var groggy av sömnbrist och nikotinabstinens och såg mig omkring på höghus i sandfärgat – beige – vitt och insprängda favelas däremellan. Då och då nickade jag förvirrat åt guideinformationen uberföraren gav – noggrant översatt av min guide – om att det här gräset tillhörde Sao Paolos universitet, och att det fanns en cykelväg där också (”How … nice”), ”Du vet X? Fotbollsspelaren? Han har en lägehet i den byggnaden. Han har förstås flera andra”, det där är en butik som säljer tillbehör för husdjur, en stor industri i Brasilien. Uberföraren själv hade 3 eller 4 hundar, eller kanske 34, det var oklart. När vi väl kommit ut ur Sao Paolo fångades vi in av en mer bokstavlig dimma: Santos ligger i en dal, omgiven av trädklädda berg, och är nästan alltid insvept i dimma. Vägen går så envist neråt att man får lock i öronen.

Samtidigt är min erfarenhet helt olik Lost in translation (och då menar jag inte för att varken Bill Murray eller Scarlett Johansson ännu plötsligt har dykt upp i mitt liv. Jag hoppas fortfarande på att det ska hända). Jag har nämligen en eminent guide och entusiastisk översättare i Ivander. Det ska bli mitt mission idag att ta ett fotografi av honom, eftersom han kommer vara min bästa vän den kommande veckan.

Ivander fångade upp mig på flygplatsen och hälsade med ett så entusiastiskt ”Hallå! God dag!” att jag blinkade förvirrat mot honom och höll på att börja prata svenska med honom innan han fortsatte på engelska. Tydligen hade han tidigare lärt sig ”god kväll” när han trodde att han skulle hämta upp mig på kvällen och blivit tvungen att tänka om när mitt flyg plötsligt skulle landa på förmiddagen. Han hade en skylt för festivalen och en svenska flagga som han hade köpt i Göteborg, där han hade varit i några timmar under året då han jobbade på ett kryssningsfartyg. Han mindes fortfarande smörgåsen han ätit där (”it was perfect”) men tyvärr inte vad som var på den. Men han hade en bild av den. Jag lovade att se om jag kunde lista ut vad det var.

Ivander hade också googlat mig, läst min blogg och gjort alla nödvändiga efterforskningarna. Det första han sa efter ”god dag” var alltså: ”Cigarette?” Jag föll förälskat runt hans hals.

”I am going to be with you all the time!” sa han glatt, men tillade samvetsgrannt: ”While at the same time respecting your Swedish space.” Ivander var övertygad om att vi befann oss i en helt annan film: ”I’m going to be Andrea, and you Miranda!” Jag såg ner på kläderna jag rest och sovit i i ungefär sjutton timmar och tänkte att ingenting var mer osannolikt än att jag plötsligt skulle förvandlas till Meryl Streep och/eller Anna Wintour.

Bilresan till Santos tog ungefär tre timmar, och han utnyttjade den till att lära mig säga hej, hur mår du, tack på portugisiska; diskutera de europeiska kungahusen (Han älskade dem och drottning Silvia, men föredrog det danska. Drottning Margrethe var ”so cute!”. Han var också övertygad om att prins Daniel var bög. ”I feel so sorry for Victoria. But at least he seems very nice…”) och spela schlager-låtar för mig. Han älskade Eurovision, men hans efterforskningar hade fått honom att misstänka att jag inte var ett lika stort fan. Jag vill ändå säga att vi båda glatt sjöng med till Heroes tillsammans medan Sao Paolos höghus passerade förbi oss.

Jag lyckades förhandla till mig en ledig första kväll, trots att den ursprungliga planen var att han skulle hämta upp mig klockan 19 för middag då också. Från början verkade det dock oklart hur det skulle bli. Jag mumlade något vagt om att kanske vara lite trött, men tyvärr uppfattade han det som att jag antydde att han kunde tröttna på mig. ”No, no! I could never get tired of you!” försäkrade han mig direkt.

Jag vill dock inte att ni ska behöva vara oroliga för att jag plötsligt skulle bli oresonlig och orimligt krävande. Han har nämligen redan tagit med mig till en bokhandel. Om inte det är början på en fantastisk vänskap så vet jag inte vad som är det.

Jag återkommer inom kort med rapport om Santos och med en bild på Ivander. Det ska bli mitt mål för dagen att ta en.

Dialekter

Jag skriver det här i Naperville, en dryg halvtimme utanför Chicago och hem till mitt amerikanska förlag. Efter tio dagar i Washington DC kommer Naperville som en påminnelse om att det inte är möjligt att bo i USA utan körkort. Naperville ligger vid någon av motorvägarna, och kollar man upp något på kartan – vad som helst, en restaurang, mitt amerikanska förslags kontor, närmaste biograf – så är de alltid ca tio minuter bort med bil. Varje gång tänker jag ”Det borde ju kunna vara en väldigt lagom promenad” och sen upptäcker jag att det tar 1 timme och 47 minuter att promenera dit. Förmodligen längs med en motorväg också.

Jag är oerhört nyfiken på hur mitt amerikanska förlags kontor ser ut. Jag älskar den delen av att vara författare: att se hur andra länders förlag arbetar, var de bor, hur de är. Sourcebooks skickade mig på en fantastiska USA-turné för ungefär ett och ett halvt år sen, inklusive ett tre dagarsstopp i Chicago för BookExpo, men turnén inkluderade inte deras kontor. Och nu ska jag få se det! De håller just nu på och översätter En dag ska jag lämna allt det här, så jag är förstås också vansinnigt nyfiken på hur planen framöver ser ut.

Jag har också upptäckt en intressant sak angående dialekter. Jag älskar dem förstås, och även om jag aldrig kunnat härma dem medvetet har jag över tid märkt en oroväckande tendens för att plocka upp dem omedvetet. Jag upptäckte det här när jag reste runt en månad på Irland och till slut började låta som att jag hånade dem genom att sarkastiskt plocka upp delar av deras dialekt. Och även om man faktiskt låter irländsk för en kort stund – säg på en bar – så är det en riskabel strategi. T.ex. när det sen visar sig att man inte har ens en grundläggande uppfattning om rugby och försöker ursäkta det med att man är svensk. ”Why are you talking like that, then?”

Så nuförtiden anstränger jag mig för att inte snappa upp karakteristiska drag i en dialekt. Jag har varit här i nästan två veckor och vill inte riskera att börja låta som en överdriven amerikansk tonåring. Men jag har pratat engelska i två veckor, vilket gör att språket blir mer och mer flytande och den svenska dialekten svagare och svagare. Och jag måste ju ha någon dialekt, eller hur? Så tyvärr verkar mitt undermedvetna ha löst det genom att helt enkelt satsa på brittisk engelska. Det här blir snabbt löjligt, som konversationen i hissen med städaren illustrerar:

Han: ”So how you doin’?”
Jag: ”Oh, quite well, quite well, thank you. And you?”
Han: ”Pretty good.”
Me: ”Splendid weather today.”
Han (på väg ut ur hissen): ”You have a good one, now.”
Jag: ”Have a good day!” (Jag la i alla fall inte till ”sir”, men tonfallet antydde det)

(Det här leder till att jag nästan alltid misstas för att vara engelsk. En full/hög man utanför en matbutik frågade mig var jag kom ifrån, gissade på England och jag svarade Sverige. Hans kommentar: ”Donald Trump likes you guys!” Jag: ”Öh. I think you’re thinking of Norway…”)

Amerikansk butikspersonal

Jag vet inte om jag har berättat hur mycket jag tycker om amerikansk butikspersonal? Varje gång jag är i USA fascineras jag över att få ögonkontakt, och vänliga frågor om hur min dag har varit, och entusiastisk svar tillbaka om att deras dag går bara fint, tack så mycket, och vad kan jag göra för dig idag? Jag förstår förstås att det här är en väldigt ytlig vänlighet och att den statistiska sannolikheten för att deras dag faktiskt går bara bra är ca 0.3 % (jag har trots allt också jobbat bakom en kassa och förläst mig på notalwaysright.com). Men jag tänker att ointresse och oartighet också bara är yta, och får jag välja gillar jag en person som ser mig i ögonen och ler.

I vilket fall. Igår var jag inne på en butik där jag betjänades av en långsam och ointresserad amerikansk tonårstjej. Varje rörelse var i slowmotion. Ansiktet uttryckslöst. Inget småprat. Det här störde mig inte nämnvärt. Jag är trots allt svensk och har själv jobbat bakom en kassa. Jag har både mött och utstrålat akut ointresse. Hela transaktionen förflöt alltså normalt om än oerhört långsamt, ända tills precis i slutet, när hon plötsligt såg upp, mötte min blick och sa:

”Brukade du lyssna på Amy Winehouse?”
”Öh”, sa jag. ”Jag antar det? Ibland?”
”För jag såg en dokumentär på henne. Den finns på Netflix.”
”Och var den … bra?” Jag har ännu ingen aning om varför vi pratar om Amy Winehouse, men hon har i alla fall kommit så långt att hon packat ner mina varor i en påse.
”Ja, alltså, den var inte wow-det bästa jag sätt-bra, men det var intressant.”
Mina saker ligger nu färdignerpackade framför oss.
”Öh, jaså?” sa jag bara för att bidra till samtalet.
”Så tragiskt, tycker du inte det? Med all den där talangen?”
”Öh, ja?”
”Ha en bra dag.”

Se! Till och med de loja tonåringarna överraskar en här!

Georgetown

Det är lördag, och jag bestämde mig för att äta brunch i Georgetown. Georgetown är en stadsdel i DC som är så dyr att den ser ut som en småstad i en film eller, säg, i Gilmore girls. Varannan butik säljer antikviteter, varannan märkeskläder. Husen är små i trä eller tegel, ofta målade i olika charmerande pastellfärger, och varje gata skuggas av vackra träd av typen man ser på artitektdesignförslag. På gatlyktorna – charmerande i sig, förstås – hänger blomkorgar med vackra violetta blommor. Inredningsbutikerna är så dyra att normala människor måste välja mellan en lampa och hyran, men försök inte hitta dem via Google. Googlar man ”inredningsdesign” i Georgetown får man inte upp något så pöbelaktigt som inredningsbutiker. Istället får man en lista på inredningsarkitekter som bara väntar på att få ”hjälpa dig förverkliga ditt projekt”.

Det är, som ni säkert kan föreställa er, den perfekta platsen för brunch, bortsett från att stadsdelen är så rik att servitören kom så nära att vara likgiltig och ointresserad som amerikansk servicepersonal kan vara. Tyvärr har jag vid det här laget varit i USA så länge att jag vant mig vid överdriven vänlighet, så innan jag ens märkte att han var nästan otrevlig hade jag sagt ”tack”, ”tack så mycket”, ”hur går din dag?”, ”ursäkta”, ”tack igen” så många gånger att det kändes som att jag försökte blidka en fransk servitör. Och vi vet ju alla hur meningsfullt det är. Jag hämnades förstås genom att bara ge honom femton procent dricks. Moahahaha! In your face!

Efteråt strosade jag runt genom bostadsområden där bilarna som var parkerade framför husen var så svarta och skinande att det såg ut som om de kom med sin egen Secret Service agent. Eftersom det här är DC så är det mycket möjligt att de faktiskt gjorde det. En parantes: en av mina dejter/guider berättade om hur han varit och ätit på en restaurang när han plötsligt hamnade mitt i en grupp äldre män. De var i sin tur omgivna av yngre män med vapen. Min vän var ny i DC, så hans instinktiva tanke var att han hamnat mitt i ett maffiamöte. Jag lämnar det till er att göra de uppenbara jämförelserna mellan politiker och maffiabossar.

En fin dag! Men jag köpte ingen lampa.

>
>