… är förstås mycket coolare än jag. Det här är bara ett exempel, apropå längtan att hoppa på ett fartyg och försvinna iväg någonstans: mamma har redan gjort det.
Innan jag föddes, någon gång på sjuttiotalet, jobbat hon till sjöss på fartyg som gick från Kapstaden till Rio de Janeiro, upp genom Panamakanalen och vidare till San Francisco. Så hon har förstås redan besökt Santos. Men hon har också jobbat på ett fartyg som hette Santos.
Jag är full av till lika delar beundran och avundsjuka.
Jag har nu börjat prata engelska med brasiliansk dialekt, och Ivander har börjat reagera på klick-klick ljudet från mina skor. Varje gång han hör det sätter han sig rakare upp och ser sig omkring åt alla håll. Japp, jag är inte Miranda i Djävulen bär Prada. Jag är krokodilen i Peter Pan.
Först och främst vill jag säga: det brasilianska kaffet är förstås utmärkt. Espresson är oslagbar. På kaffemuséet hade jag mitt livs kanske bästa espresso, men även Bokhandlarens espresso är fantastisk. Faktiskt tror jag att du kan gå in på vilket litet café som helst och få en väldigt bra espresso.
Problemet är bara att jag gärna vill ha lite mjölk i mitt kaffe. Och ofta vill jag också ha en stor kaffe. Här urartar det snabbt. För att förtydliga: det här är ingen kritik. Jag förstår att det är helt mitt eget ansvar om jag vill förstöra en god espresso med mjölk. Jag tror att Brasiliens uppfattning om mjölk i kaffet är att du får välja: antingen vill du ha kaffe, eller så vill du ha mjölk. Beställer man en kaffe med mjölk får man oftast vagt kaffefärgad mjölk eller så mycket skum att man kanske aldrig lyckas leta sig ner till kaffet. En cauppuccino visade sig vara indränkt i så mycket kakao att den smakade som en, förvisso fantastisk, varm choklad. Det blir ännu värre om man ber om en stor kaffe. Då får man samma mängd kaffepulver utspätt med mer hett vatten och sen ännu mer mjölk.
Idag är målet att lära mig säga: ”um café grande com un pouco leite” och se om jag kommer närmare. Alternativet är att bara beställa en liten kaffe, med lite mjölk, och sen beställa en till efter de två minuter det tar mig att dricka upp den.
Jag har varit här i nästan fem dagar, och vid det här laget har livet vaggats in i en lugn, fin rutin. Jag vaknar utmattad varje morgon klockan nio, stapplar iväg till frukosten där jag dricker fyra koppar kaffe på under en timme och äter lite äggröra och papaya och eventuellt hinner med en femte kopp kaffe. Ofta nog tränar jag efteråt: en lugn halvtimmespromenad på löpbandet högst upp på trettonde våningen med utsikt över stranden och, viktigare, fraktfartygen. De ligger borta vid horisonten, på väg in till hamnen som styrt utvecklingen i Santos i hundratals år. Ibland ligger ett fraktfartyg mitt i bukten precis framför hotellet, och då måste jag alltid skicka en bild till Isak. Ofta är skeppen längst bort mystiskt inslutna i dimma, och jag känner den där uråldriga impulsen att ta tjänst på ett fartyg och försvinna iväg ett par år från hamn till hamn. Efteråt skriver jag en timme eller två.
Exakt halv ett väntar jag nere i receptionen för att hämtas upp för lunch. Kvart i ett dyker Ivander, Ana (den portugisiska författaren) och Bokhandlaren upp. Vi äter lunch på en italiensk restaurang, tar en fantastisk kaffe efteråt i bokhandeln, och sen ger sig Ana ut på sightseeing medan jag omgrupperar på hotellet.
Eftermiddagen är nästan alltid en simtur i poolen medan jag funderar över någon del av min nästa bok. Poolen är rätt liten, så vill man simma får man vara beredda att simma runt i cirklar. Det är förvånansvärt meditativt. Om jag verkligen behöver inspiration sitter jag en stund i bubbelpoolen också. Igår regnade det (!), och det finns väl få saker som är mer fantastiska än att simma i regn? Efteråt skriver jag ner de idéer jag nu kan ha kommit på medan jag simmade runt, runt. Igår var frågeställningen: vad skulle få en sextio- eller möjligtvis sjuttioårig snickare att vilja döda en yngre, odräglig man?
Kvällen tillbringas i den gamla teatern där bokfestivalen håller till. Ivander översätter troget varje seminarium, och vi sitter där högst uppe och ser ner på männen på scenen. Det är överväldigande ofta äldre män. Det är också nästan alltid intressant. Igår till exempel lyssnade jag på en översättare som höll på att översätta Tusen och en natt från arabiska till portugisiska. Han var på volym 4 nu, men visste inte om han skulle översätta alla. Det finns väl en cirka tjugo volymer och hur många versioner som helst, så som han själv sa: ”Om jag försökte översätta allt skulle jag dö översättandes”. Inte ett dåligt sätt att dö på. Den andra författaren hade bott över hela Brasilien och skrev romaner med starka kvinnliga karaktärer. Han hade själv vuxit upp i en släkt där männen var tysta och kvinnorna starka, och trodde att barndomen och tonåren präglade vad författare skrev senare i livet.
När kvällens program är slut beger sig den blandade skaran av kvällens författare och moderatorer (och jag, Ana och Ivander) ut på middag. Den börjar ungefär klockan tio och slutar någon gång mellan tolv och ett på natten. Varpå jag utmattat stuper i säng och vaknar upp fortfarande trött klockan nio.
Under lunchen hamnade samtalet till slut förstås i politiken. Situationen var deprimerande. Alla var övertygade om att Voldemort, som min guide kallar Bolsonaro, skulle föra tillbaka Brasilien till medeltiden. Men Bokhandlaren berättade också om det sant brasilianska sättet att hantera det: ”We laugh at things so we don’t cry about them. We’re laughing at our own disgrace.” På Facebook har till exempel en mängd olika motståndsgrupper bildats: Cookies against Bolsonaro. Turtles against Bolsonaro. Colour blinds against Bolsonaro.
Både humorn och allvaret i situationen återkom under de två första paneldiskussionerna på bokmässan. Bokmässan är på en gammal teater. Enligt uppgift har Sarah Bernhardt en gång uppträtt där. Enligt andra uppgifter har det också vid en tidpunkt varit en strippklubb. För några år sedan brann teatern ner, så invändigt är den helt ny, men man har behållit den gamla fasaden. Eftersom Ivander hela tiden måste prata med mig för att översätta så fick vi tillåtelse att sitta allra högst upp för att inte störa de andra i publiken. Så författarna i panelen pratade, Ivander översatte, och jag lyssnade fascinerat.
Diógenes Moura har skrivit en bok om det osynliga Brasilien. I flera år har han fotograferat och skrivit texter om de hemlösa han mött på vägen hem. Hans syn på landet och dess tunna lager av fernissa var obarmhärtigt: ”The barbarity is the same in the entire country. The misery is real. The people abandoned”. Han trodde inte att utvecklingen gick framåt, han var definitivt inte beredd att köpa något sorts optimistiskt perspektiv: ”The difference is what you see and what you want to see.” Han tillade helt onödigt: ”It is not a book for people who want to be happy.”
I nästa panel deltog professor Elias Thome Saliba, en forskare som studerat humorns historia: ”Brazil is a country of involuntary humorists”. Han hade studerat 160 olika nationalsånger, och Brasiliens var den enda som nämnde ordet ”smile”. Två gånger.