Att skriva en bok med magiskt tänkande

På Wikipedia beskrivs magiskt tänkande så här:

Inom psykologin används ”magiskt tänkande” för att beteckna små barns förenklade bild av kausalitet, d.v.s. orsak och verkan, nämligen att de själva skulle vara orsaken till det som händer omkring dem. Om det till exempel händer ett storasyskon en olycka, och barnet nyligen har varit argt på syskonen, kopplar barnet ihop olyckan med ilskan och tror att det är ansvarigt för olyckan.

I regel släpper barn mycket av det magiska tänkandet redan i skolåldern, men delar hänger kvar längre. Det är till exempel samma typ av tänkande som ligger bakom sådana uttryck av vidskepelse som att inte gå på vissa typer av brunnslock, eller att inte gå under stegar.

En form av magiskt tänkande som mig veterligen har utforskats för lite inom psykologin är när författare skriver böcker. Eftersom jag inte har hittat någon forskning alls om den här viktiga frågan kan jag ju bara utgå ifrån mig själv.

Redskapens betydelse
Det är sedan länge känt att det inte går att skriva en bra bok utan rätt form av anteckningsböcker och pennor. Sambandet är tydligt: om jag bara köper mer kontorsmaterial kommer boken magiskt skriva sig själv.

Typsnittens betydelse
I en modern variant har jag också upptäckt att typsnitt är oerhört centrala i skrivandeprocessen. Normalt sätt skriver jag i Garamond 12, 1,5 radavstånd, och fet stil i kapitelrubrikerna. Men när jag lyssnade på Robert Pattersson som pratade om hur han gjorde outlines insåg jag direkt att nyckeln i en bra outline är att istället skriva i arial. Det finns en sorts effektiv, no-nonsense-skönhet i de helt raka, rätt fula bokstäverna som klumpigt rasar fram på skärmen. Sagt och gjort ändrade jag också hela mitt utkast till arial i den trygga förvisningen att också innehållet då skulle löpa spännande och konfliktfyllt fram över sidorna.

Nu har jag tyvärr börjat tvivla lite på om outlines verkligen är lösningen, så nu undrar jag: måste jag gå in och ändra tillbaka utkast-dokumentet till Garamond igen? Just nu tänker jag att det enda sättet att faktiskt få boken skriven är att sätta sig ner och bara skriva den och inte tänka för mycket, så kanske är Times New Roman det mest prosaiska typsnittet just nu?

Det nya dokumentet
Om man har kört fast i ett utkast finns det tre saker att göra: 1, skriva vidare i alla fall och komma framåt. 2, läsa om det man har skrivit hittills för att se om man kan hitta en lösning på varför man stannat upp. 3, skapa ett nytt dokument och döpa det till något i stil med ”Utkast, version 12.3.1″ och sen mödosamt klippa och klistra in hela boken igen.

Jag kör strategi tre.

Ny sida i anteckningsblocket
Behöver man tänka igenom något, eller om en scen krånglar, så är det bara att bläddra fram till en ny sida, skriva en rubrik högst upp (”Konflikten mellan MacKenzie och Camila”, till exempel) så är hela saken löst. I nödfall kan man förstås också fortsätta och skriva igenom problemet, men det är inget krav. Det är själva akten att bläddra fram till en ny sida som ska lösa alltihop.

Läsa andras böcker
Det här är min variant av att sova på kurslitteratursböckerna för att kunskapen undermedvetet ska glida in i hjärnan under natten, eftersom det är allmänt känt att alla som läser Agatha Christie-böcker kan skriva som henne.

Tidsplaner och att skriva-listor
Eftersom det är allmänt känt att om det är planerat så kommer det bli så.

Det här var mina bästa skrivartips för hur du också kan sitta mycket vid datorn utan att aldrig komma framåt! Håll till godo!

Vår

Jag har varit på semester i två veckor, och när jag kommer tillbaka så har det blivit vår. Jag återkommer på temat om hur omöjligt det är att skriva när solen skiner ute. Men jag måste gå en promenad först.

De bra dagarna på kontoret

Ja, det finns sånna.

Fina, solskensfyllda dagar då jag njuter av att sjunka in i min berättelse och skriver på och dricker kaffe. Då jag umgås med karaktär som gamla vänner och njuter av att komplicera deras liv, och boken känns bra och jag litar på min berättelse. Jag har haft flera den här veckan, vilket är något av en ynnest.

Så idag körde jag fast lite. Jag tappade fart i skrivandet, ignoreradet det, skrev på, och stannade upp och tänkte: ”Vänta lite nu, kan det vara så att …” Och så identifierade jag en möjlig svaghet i den delen av boken jag skrivit på ett tag.

Här kommer förstås en livsfarlig fälla: frestelsen att scrolla upp, läsa igenom gamla scener, eller skriva ut hela manuset för att skriva arga kommentarer i marginalerna. Igår lyssnade jag på Ninni Schulmans och Caroline Erikssons fantastiska podcast Skriv en bestseller (eller en annan bok) och de pratade om självtvivel. Specifikt pratade de om att inte scrolla upp i manuset.

Men just den här berättelsen jag skriver på har en djävulsk förmåga att tappa styrfart så fort jag slappnar av det minsta lilla. Det beror på själva upplägget, som jag ska skriva om någon gång när idén har fått lite fastare form. Så jag skrev ut 150 sidor, sa åt mig själv att inte redigera på detaljnivå och bet ihop inför den förväntade anstormningen av självtvivel.

Som inte kom! Början av delen jag skriver på fungerade bra. Och sen fann jag mycket riktigt några svagheter, men det var svagheter som jag trodde att jag skulle hitta och redan hade funderat ut en lösning på. Få saker tycker jag är så tillfredsställande som att ha analyserat min berättelse korrekt. Det är nästan som om jag vore en professionell författare som visste vad jag gjorde!

Min agent emailade precis samtidigt för att fråga hur det gick med boken, så jag svarade mycket entusiastiskt att det gick fantastiskt. Nu måste jag kanske emaila henne igen på måndag när jag har kört fast och säga att allt är värdelöst. Vi får se. Kanske kommer jag bara fortsätta vara oövervinnerlig för alltid och hela berättelsen kommer skriva sig själv.

Varför inte? Solen skiner. Det är varmt ute. Det är väl nästan ett ännu större mirakel i februari.

Alternativa karriärsvägar

Igår brottades jag med kvitton och tvätt, och längtade förstås efter att skriva. Idag var jag på kontoret och kom skrämmande nära att sakna mina kvitton.

Efter en förmiddag av akut plågsam uttråkning satsade jag förstås på den klassiska taktiken att störa Isak på jobbet.

Jag: Varför är det så tråkigt att jobba på fredagar?
Isak: Jag tycker snarare det är skönt att man äntligen blir lämnad i fred och kan få lite jobb gjort.
Jag: Ja, jo, jag är helt med dig på att lämnas ifred, men det här med att jobba. MÅSTE man jobba?
Isak: Måste och måste. Du kan alltid satsa på att gifta dig rikt. Det är min plan. Men i väntan på att hen ska dyka upp så verkar jag inte komma undan jobbandet.
Jag: Ja…. tror du att vi kanske måste bli snygga innan vi hittar vår rika hen?
Isak: Chanserna förbättras i alla fall.
Jag: Eller vinna på Triss. Bara som plan B, menar jag. För det är klart att vi kommer bli snygga nog för att gifta oss rikt.
Isak: Jag har försökt. Dåliga odds. Hästar?
Jag: Eh. Vi provade det…
(INTE framgångsrikt)
Jag: Men kanske om vi hade valt hästarna baserat på jockeyns färger och inte hästens namn? Eller trav. Vi skulle kunna prova trav.
Isak: ESC! Vi kan spela på ESC!
Jag: Baserat på kläderna, förstås.

Så det är min plan. Jag ska vinna massor av pengar på vadslagning kring ESC och aldrig jobba igen. Eller Triss. Vilket som kommer först.

Det kristna perspektivet

Det är möjligt att det finns författare som är smarta nog att inte googla sig själv på regelbunden basis, men jag är helt klart inte en av dem. Vid det här laget har jag däremot utvecklat ett starkt sinne för humor när det gäller kritiska recensioner. Det finns väldigt lite som upprör mig nuförtiden, och en hel del som roar.

Särskilt roande är recensioner som ändå ger ett helt nytt perspektiv på ens bok, eller sågar den på helt nya sätt, och idag hittade jag en sån. Det är en bokblogg som varar på en Top 10 Tuesday-utmaning (det är ett koncept där bokbloggar listar olika Top 10-saker på, ja, tisdagar). Igår var frågan: 10 saker du skulle vilja ha mer av i böcker.

Just den här bokbloggaren har tagit frågan på allvar och tänkt på vad hon saknar i böcker. Även om hennes bokcirkel ofta utmanat henne att läsa saker utanför hennes vanliga horisont, känner hon ofta att det är något som saknas, och nu har hon kommit på vad: det kristna perspektivet.

Now, I am not judging the authors, but I don’t think I am going out on a limb saying that they did not begin writing saying WWJD!

Det är faktiskt en helt rimlig kritik. På ett rent bokstavligt plan tror jag inte att jag stannade upp en enda gång under mitt skrivande och frågade mig: vad skulle Jesus ha gjort? Däremot vet jag bestämt att åtminstone en av mina karaktärer gjorde det. Tyvärr precis innan hon raggade upp sin yngre bisexuella älskare, men ingen är perfekt.

Men jag måste ändå invända mot hennes övergripande tolkning av den kristna värdegrunden. Efter sitt konstaterande om avsaknaden av Jesus som dramaturgisk guide, fortsatte hon:

The books are well-written and award-winning — truly exceptional books, but left me feeling unsatisfied. Don’t get me wrong, I don’t need a book to be blatant or preachy, but I do appreciate when there is a subtly woven message of hope or redemption or forgiveness.

Och jag vill ändå påstå att min bok – SÄRSKILT när Caroline raggar upp den yngre älskaren – innehåller en hel del hopp och förlåtelse och räddning. Men visst, kanske inte riktigt rätt sorts räddning, hopp och förlåtelse.

PS. Min nästa bok innehåller betydligt mer av det kristna perspektivet, men jag är rätt säker på att det inte kommer göra just den här bokbloggaren lyckligare.

PPS. Som recension betraktat slår det förstås inte Amazon-kommentaren som jag tidigare bloggat om här

PPPS. För övrigt är Christian fiction en oehört stor kategori, med egna subkategorier och helt egna bokhandlar. Det finns t.ex. Spiritual Romance, som jag av säkra källor fått höra tyvärr är rasande tråkigt, rent sex-scens-mässigt. Kristna bokälskare orsakade också ramaskri av författare när de första lansera appen Clean Reader som helt enkelt skulle gå in och censurera oanständigheter i böckerna man ville läsa. ”Jag tycker inte om blue cheese-dressing”, sa talespersonen, ”så om jag köper en sallad ber jag helt enkelt att de tar bort den.” Författare blev rimligt upprörda över att jämföras med blue cheese-dressing, men nu tänker jag att den större kritiken är att appen var så oambitiös: varför bara byta ut svordomar och fult språk? Varför inte kunna skriva om hela slut till att bli mer upplyftande, med ett bättre budskap? Det hade kunnat ge liberalerna i New York något rejält att uppröras över, och bara tänk vilka spännande nya berättelser vi skulle kunna skapa! Rimligtvis kunde man då också bara välja att få versionen ”garanterat lyckligt slut”, där t.ex. Romeo och Julia tidigt i boken insåg att de knappt kände varandra och borde dejta ett tag först innan de dog för varandra, eller där Rhett beter sig lite vettigt och normalt och inte är en total idiot och därför lever lycklig i alla sina dagar med fucking jävla Scarlett precis när hon blivit lite vettig. För att ta ett exempel ur luften.

>