”Jag tror aldrig jag har träffat köks-Katarina förut”

Isak kom förbi på frukost. Jag gjorde Egg benedict åt mig själv (Isak: ”Jag tror jag tar en macka”), hårdkokt ägg åt Isak (”Jag tror jag tar mitt hårdkokt”), yoghurt med rostade havregryn och hallon samt bisarra mängder kaffe.

Resultat var blandat. Isak kände sig manade att googla pocherade ägg. ”Jaså, är det  dom ska se ut”, sa han fascinerat.
”Isak”, sa jag. ”Smaka på de här havregrynen. Smakar de brända?”
”Ja.”
”Du är ingen riktig man. Havregrynen skulle kunna stå helt i lågor och deras enda kommentar skulle vara att de kan skrapa bort det brända.”
”Är det inte bättre att jag ändå känner skillnad mellan bränd mat och din övriga mat?” frågade han, helt rimligt.

Medan jag tog fram havregryn-påsen igen och började om små-nynnade jag för mig själv, hällde upp hallonen, nynnade på en annan melodi, tog av den kokande kastrullen med Isaks ägg och blev gradvis medveten om att Isak liksom stirrade på mig.

”Du nynnar”, sa han.
”Ja?” sa jag medan jag hällde bort vattnet ur kastrullen och spolade lite kallt vatten.
”Jag tror aldrig jag har träffat Köks-Katarina förut.”
”Igår gjorde jag permesan- och basilikaköttbullar, ugnstekta grönsaker och sötpotatisaioli.”
Nytt stirrande.
”Sötpotatisaiolin var bara ett experiment. Det är inte så att jag brukar göra alla de där sakerna samtidigt. Jag ville bara prova receptet.”
”Vem är du?”

Den svåra konsten att konversera med en författare om hens skrivande

Låt oss säga att ni känner en författare. Ni kanske till och med är vän med henne. Som de artiga och trevliga och livsbejakande nyfikna personer ni är, kommer ni någon gång förmodligen vilja prata med henne om hennes skrivande. Då kan det här blogginlägget vara till hjälp och stöd.

Det första rådet när det gäller den svåra konsten att konversera med en författare om hennes skrivande är uppenbart: gör det inte. Fallgroparna är många och obegripliga, sannolikheten för framgång minimal.

Kanske är det redan dags för blogginläggets första förtydligande: det här gäller förstås det nutida skrivandet. Vill ni prata om hennes tidigare skrivande eller böcker är det bara att prata på om hur mycket ni älskade hennes böcker, hennes karaktärer, hennes briljanta sätt att skriva, hur ni grät på rätt ställen och skrattade däremellan, inte kunde lägga ifrån er böckerna, satt uppe hela natten och sen köpte alla hennes böcker i julklapp åt exakt hela er släkt. Ni kan inte göra några allvarliga fel med de enkla råden.

Värre blir det om ni vill ha reda på vad hon gör just nu.

Man hade kunnat tro att neurotiska och egocentriska författare (jag generaliserar förstås utifrån mig själv här. Det gäller inte Lucy Dillon) skulle älska att prata om sig själva, men det är märkligt nog inte sant. Att få en författare att prata om boken hon skriver på just nu är lite som att dra ut tänder, och det är precis så det känns för författaren.

Låt mig illustrera med ett verkligt exempel. Min amerikanska vän, gud välsigne hans naiva själ, har ännu inte gett upp hoppet om att få mig att prata om vad jag gör om dagarna. Den senaste konversationen skedde för bara några timmar sen. Kom ihåg att det här var mitt i en bra dag när jag faktiskt jobbade, och att jag tycker om honom, så jag ansträngde mig faktiskt för att vara trevlig:

Han: ”Vad gör du för något?”
Jag (entusiastiskt): ”Jag jobbar!”
Han: ”Vad jobbar du med?”
Jag (neutralt): ”Med boken”
Han: ”Vad jobbar du med kring boken?”
Jag (avvaktande): ”Karaktärerna.”
”Vad kring karaktärerna?”
(Motvilligt): ”Problem.”
”Vad är det för problem?”
”Problem, bara.” Eftersom jag ändå tycker väldigt mycket om honom kände jag mig här manad att lägga till, otroligt generöst: ”Det måste bli värre för dem.”
Han (tålmodigt): ”Ska det vara ett problem som gör det värre för alla eller mer individuella problem?”
Jag (inte alls tålmodigt): ”Bara problem! Okej? Jag försöker komma på problem!”
”Du är inte riktigt en external processer-typ av person, eller hur?”

Till saken hör att jag visst kan vara det. Alla som har träffat mig när jag är mitt uppe i något (det dödsdömda projektet att hålla växter vid liv, vattengympa, en olycklig förälskelse eller dylikt) vet att jag gärna babblar på i tid och otid, som en helt normal människa. Också alla som har läst min blogg.

Men när det gäller boken jag skriver på just nu är det helt enkelt alldeles för riskabelt att utsätta sina sköra och ofta patetiska idéer för det obarmhärtiga i att uttala dem högt. Det är som att ha en väldigt liten, fin planta och ställa ut den i gassande solsken medan man häller på ett par liter vatten och lite extra jord och gödsel. Den klarar inte av det. På ett bokstavligt plan vet jag det här genom mina egna trädgårdsexperiment. På ett bildlikt verkar ingen idé verkar rolig eller originell nog på ett tidigt stadium när den uttalas högt.

Dessutom har man lagt ner timmar på att komma fram till den banala och tråkiga idén, så i ett slag har man både förlorat en dags arbete och påmints om att man inte har kommit någon vart på en hel dag. Ett sant svar på samtalet ovan hade till exempel varit: ”Jag har ägnat tre timmar åt att fundera på vad mina karaktärer är rädda för. Det verkar som om många av dem tycker det är tråkigt att bli lämnade eller inte vara älskade.”

Briljant, Katarina. Det är den typen av skarp och djup människokännedom som utgör grunden för din framgång.

Här hade jag tänkt inkludera några allmänna råd för hur du ändå kan konversera med författare om hur skrivandet går, men jag kan inte komma på några. Jag får nöja mig med att citera Lucy Dillon:

”The only safe questions to ask a writer about her writing”, sa Lucy Dillon till mig, ”is about her notebooks. Or possibly her pens.”
”I love your pen!” sa jag.
(Ovanstående utdrag är symptomatiskt för de flesta av våra konversationer).

Det går också bra att fråga om hon sett några bra tv-serier på sistone.

Lucy Dillon – lika charmig som sina böcker!

Det är fredag, och jag har ännu inte bloggat om när jag hängde med Lucy Dillon i onsdags. Det här beror förstås på dagboks- och (i den moderna världen) bloggförbannelsen: när man äntligen har något att skriva om, är det oftast för att man är upptagen med att göra det. Trogna läsare av den här bloggen vet att om man däremot inte har något alls att skriva om, så har man i regel väldigt mycket tid att göra det på.

Idag är det största som kommer hända att jag ska prova den nya kaffekoppen jag köpte igår, så jag tänker att jag också kommer ha tid att blogga.

I onsdags träffade jag Lucy Dillon. Vi började med lunch på Miss Clara, för att hinna prata lite med varandra innan vi skulle spela in podcasten Speaking of Stories, en briljant idé där Bonnierförlagen parar ihop en besökande, internationell författare med en svensk som de tror att de ska ha något att prata om. Jag var som vanligt på plats tio minuter tidigt, och jag är stolt att rapportera att jag hade kommit ihåg både t-shirten och kavajen.

I mitt huvud skulle vi äta en snabb lunch på knappt en timme innan vi blev upphämtade för att promenera iväg till studion där podcasten skulle spelas in. När jag tittade igenom detaljerna medan jag väntade upptäckte jag emellertid att vi skulle äta lunch i nästan två timmar.

Vad kan vi rimligtvis ha att prata om i två timmar? tänkte jag lätt panikslaget. Jag såg framför mig stelt småprat om vädret (alltid ett säkert kort när svenskar och engelsmän möts, även om det ibland blir lite väl tävlingsinriktat om vem som har sämst väder) medan vi båda ständigt sneglade på klockan och väntade på att tiden skulle gå och tystnaden låg som en våt filt över den lyxiga lunchen.

Men Lucy Dillon är jättetrevlig. Jag smet ut för att röka efter en timme och var redan förälskad, innan vi ens kommit till kaffet. Hon är charmig och professionell och prestigelös och hade läst min bok och sa snälla saker om den. Jag vill bli vän med henne och prata engelsk chick lit/feel good/romance i timmar. Jag berättade om mina resor i närheten av där hon bor (under mina besök i Chepstow och Hay-on-wye har jag tydligen kommit väldigt nära hennes hus).

”Du borde ha hälsat på!” sa hon väldigt artigt.
”Ja, jo”, sa jag, ”men tror du inte att det hade kännts lite konstigt om en entusiastisk och helt okänd svensk författare plötsligt hade knackat på din dörr?”
Hon såg faktiskt lite oroad ut när hon tänkte på det, men lyckades få ur sig ett ”Nej, nej, inte alls” på ett väldigt charmerande om än helt oärligt sätt. Jag bestämde mig förstås genast för att åka och besöka henne. Hon vet lika självklart inte om det här ännu. Det blir en trevlig överraskning, tänker jag mig.

Över kaffet sa hon: ”Berätta hur det går med skrivandet. Vi kan ta det ärliga svaret nu och den tillrättalagda versionen sen i podcasten” och jag blinkade förälskat och avgudande mot henne.
”Jag har ingen aning”, sa jag helt sanningsenligt. ”Det här är bara min tredje bok. Hur ska jag kunna avgöra hur det går eller när man blir klar? Det kanske är enklare efter åttonde boken?”
”Aldrig enklare, men annorlunda”, vilket förmodligen är så mycket uppmuntran man någonsin kommer få.

Så här såg resten av dagen ut:
– 14.00 – 15.20: fortsatta samtal under podcast-inspelningen. En tämligen desperat producent försökte då och då avbryta för att få styr på oss.
15.30 – 16.20: fika på förlaget (prinsesstårta) och fortsatta samtal.
16.20 – 17.10: fika med vännen som jag snart ska på vårdejt med (vi hade båda på oss skinnjackor. Nu är det vår)
17.15 – 20.00: resa till och besök på Äppelvikens bokhandel, där Lucy professionellt fortsatte charma bokhandelsbesökarna och jag mest såg avgudande på henne. Favoritdelen var nog när vi skulle svara på frågan om hur det gick med nästa bok och Lucy gav en säker och inspirerande beskrivning av hennes nästa bok (som verkar fantastisk) i fem, tio minuter och jag sa: ”Min utspelar sig i Oregon.”
20.00 – ca 21.30: middag efteråt, där jag mest stirrade tomt framför mig och Lucy var charmerande som alltid.

”Herregud”, sa Isak när han hörde om mitt schema över en Statoil-kaffe igår. ”Du var social!”

Jag vet inte om jag nämnde att Lucy Dillon är *charmerande*?
"Man måste älska ett land som har skapat en tårta som mest består av ett berg av vispgrädde täckt av ett tunt lager marsipan". I sanning.

De svåra balansgångarna när det gäller kläder

Idag ska jag: 1, Äta lunch med Lucy Dillon (!!), 2, Spela in pod-cast med Lucy Dillon (!), samt 3, Besöka Äppelvikens bokhandel med Lucy Dillon (!).

Det kommer bli en episk dag, men den innebär många utmaningar när det gäller kläder.

1, Balansgången mellan bekvämt och snyggt

2, Balansgången mellan avslappnat och uppklätt

3, Balansgången mellan att inte spilla kaffe på sina kläder och att komma ihåg att ta på sig dem igen innan man åker

Det är den sista balansgången som sysselsätter mig nu. Jag har bestämt mig för jeans, vit t-shirt och svart kavaj. Inget kan väl rimligtvis gå fel med de kläderna, tänker jag, bortsett från den sedvanliga utmaningen att inte spilla kaffe på dem innan jag åker. Så jag går runt i tunt vitt linne i lägenheten, med planen att sätta på mig t-shirten och kavajen i absolut sista stund.

Eller, det var min plan, tills jag plötsligt började tänka på följande scenario: Katarina, stressad och plötsligt sen efter att ha suttit och bloggat om sina kläder. Bussen går om fyra minuter. Katarina hugger tag i halsduk och skinnjacka i farten, nycklar, sliter med väskan, glömmer nycklarna, kommer på nycklarna, rusar utanför dörren och är halvvägs till bussen innan jag kommer på att jag fortfarande bara är halvklädd. Jag kommer sen behöva gå omkring med skinnjacka inomhus som om jag tror att jag är cool.

Oj! Bussen! Kläderna!

Recensioner och läsarkommentarer, eller Alla författare är neurotiska

Det är måndag, och som en av många sätt att låta bli att jobba på googlade jag mitt namn och mina böcker. Katarina Bivald, Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt, Läsarna i Broken Wheel rekommenderar, allt på lite olika språk och i olika kombinationer.

Det här gör jag på skrämmande regelbunden basis. Skrämmande inte för att det säger något om min potentiella narcissism, utan för att jag envisas med att göra något som ger så väldigt lite. Att googla sig själv och sina böcker är bara en av många fruktlösa saker författare gör.

Det är fruktlöst av många anledningar. För det första är boken som kommenteras redan klar. Det går inte att göra något åt den. Den kan inte bli bättre (eller sämre, för den delen, om man ska tänka positivt). Och kommentarer på tidigare böcker ger väldigt lite praktisk information inför kommande. Några älskar slutet, men tycker början är seg. Andra tycker att början var fantastisk, innan slutet förstörde det. Lärdom inför kommande böcker: skippa början och slutet. Några älskar boken. Det är förmodligen den bästa bok de läst i hela sitt liv. Lärdom inför kommande böcker: de kommer bli väldigt besvikna. Några hatar boken. Lärdom inför kommande böcker: ge upp direkt och se ett till avsnitt House of Cards istället.

De sistnämnda illustrerar också den gamla sanningen om att alla författare är neurotiska. Så det är fruktlöst att läsa kommentarer och recensioner eftersom vi så ofta fokuserar på det negativa. Jag säger ”vi” här och menar förstås jag. Missförstå mig inte, jag älskar alla fina email och Facebook-meddelanden och bloggkommentarer som jag får av läsare som älskar min bok. Men när jag går in på någon av de många sidor där läsare kan kommentera böcker är det knappast dem jag ser. När andra googlar min bok brukar de säga något om alla fina kommentarer de hittar om den. När jag googlar min bok scannar jag snabbt förbi de positiva kommentarerna och fokuserar på alla läsare där ute som hatar min bok.

Hatar den!

Och det finns så många platser där man kan upptäcka att ens bok är den sämsta boken (och här citerar jag) som någonsin skrivits. Goodreads, Amazon, Bokus, Adlibris, bokbloggar. Varje gång tänker jag: när jag var läsare, var jag så här obarmhärtig? Jag tror inte det. Det är väldigt få böcker jag skulle ge en tvåa av fem, och förmodligen ingen som skulle få en etta, inte om de har tagit sig igenom hela processen att redigeras och bli utgiven. Men det kan andra läsare.

Som tur var recenseras feel good-litteratur sällan i papperstidningar (de flesta av mina riktiga recensioner har jag fått i England och USA, där min bok av mystiska skäl klassas som ”literary” snarare än ”commercial”). Men jag minns fortfarande min första sågning! Det var Smålandsposten, och den var vad vi optimistiskt brukar kalla ”blandad”, det vill säga att den lustfyllt sågade hela boken, men var obetänksam nog att också skriva några meningar som helt tagna ur sitt sammanhang kunde tolkas som positiva. Jag är nästan säker på att vi använde dem till pocket-versionen. Så här gick klippningen förmodligen till:

Stryk: ”går ofta på tomgång”
Stryk: ”Ofta känns den konstlad och behöver stundtals mun mot mun-metoden för att ens överleva.
Stryk: ”Kanske världslitteraturens tråkigaste karaktär (…) Han får Madame Bovarys make att framstå som rena Don Juan”
Stryk: ”Plocka fram macheten och halshugga Läsarna i Broken Wheel rekommenderar”
Behåll: ”Då och då fylls sidorna med Amys brev och de är den främsta behållningen med boken. Texterna är charmiga och skrivna med en ljuvlig glimt i ögat. Och när Sara startar upp sin lilla bokhandel pulserar det extra i mitt bibliofil-hjärta.”

Så här skulle det stå på baksidan av mina böcker om jag inte hade ett förlag som hade en säljavdelning som kompenserar för min neuroticism: 
”Seg berättelse som tråkar ut!” – Nynäshamnsposten

”Kanske världslitteraturens tråkigaste karaktär (…) Han får Madame Bovarys make att framstå som rena Don Juan” – Smålandsposten

”I can’t imagine reading another fiction book this year worse than this one” – Läsare på Amazon.com

”Lame story line!” – Läsare på Amazon.com

Samt min all time-favourite kritiska läsar-kommentar (som jag faktiskt skulle vilja trycka upp på baksidan av en bok. Eller kanske ännu hellre på en t-shirt):

”Tries to satisfy all groups of possible readers – gays, lesbians, bi-sexuals, recovering alcoholics, etc.”

Japp!

>