Saker jag gör medan jag borde skriva

I nästa vecka kommer Lucy Dillon på besök till Sverige. Hon är ju mästare på feelgood-böcker med hundar i (en fantastisk genre). Jag älskade hennes Herrelösa hundar och ensamma hjärtan, och hennes senaste, När livet börjar om, är fantastiskt fin och charmig. Ja, det blev lite tårar på slutet också, som sig bör.

I vilket fall, Lucy Dillon kommer till Sverige, och på onsdag den 16:e mars ska jag både prata med henne i podden Speaking of Stories och besöka Äppelvikens bokhandel tillsammans med henne. Det här kommer bli alldeles otroligt roligt. Det har förberetts några frågor som vi kan diskutera, och med anledning av detta pratade jag med Teresa på Forum, som är hennes svenska förläggare.

Samtalet fick en något oroväckande start. Oroväckande för Teresa, alltså, och i förlängningen för mitt rykte på Forum.

Från min sida började samtalet så här:
Jag (klämkäckt): ”Hallå där!”
Jag erkänner att det inte var den mest professionella inledningen, men jag visste att Teresa skulle ringa ungefär då och förresten sa min telefon att det kanske var henne (vad är det för text? Kanske: Teresa osv).
Tystnad.
Jag: ”Hallå?”
Teresa (tveksamt): ”Hallå? Slog du ner någon precis innan du svarade eller?”

Från Teresa sida gick samtalet istället så här:
Högljudd duns, som om någon precis blev nedslagen.
Jag (klämkäckt): ”Hallå där!”

Flera frågor infinner sig. Den första är vad dunsen var. Jag hörde ingen duns. Jag tappade inte något precis innan och ni som följer den här bloggen vet att jag har alldeles för lite liv för att slå ner folk till höger och vänster. Den andra frågan är varför Teresas första tanke var att jag slagit ner något. Varför inte tappade en bok? Välte ut en kopp? Någonting som låter som en människa som precis blivit nedslagen.

Ju mer jag tänker på det här, desto svårare har jag att bestämma mig för hur jag ska förhålla mig till det. Det känns ju inte… trevligt, att det är så de ser på mig på Forum. Hör man en duns när Katarina är i närheten är det förmodligen för att hon slagit ner någon. Igen. Ständigt dessa slagsmål! Man kan inte ta med henne någonstans. Det här är förmodligen ingenting de har berättat för Lucy Dillons agent (”Katarina? Oerhört trevlig människa. Verkligen. Hör ni en duns från ett närliggande rum är det inget Lucy behöver bry sig om.”)

Men en del av mig är också lite, ja, förtjust i mitt potentiellt farliga rykte. Det här kan bero på att jag satt och såg på House of Cards när Teresa ringde (också känt som ”jobb”). Jag hade precis misströstat om att någonsin bli lika tuff och ond som Claire (jag är bara i säsong två, så mig veterligen har hon inte mördat någon. Frank känns lite för mycket att aspirera till) när Teresa frågade om jag precis slagit ner någon.

Jag kanske är lika tuff som Claire? Nu ska jag bara bli lika snygg.

Och apropå Lucy Dillon: vad skulle ni vilja höra oss samtala om?

Men skam den som ger sig. Nytt försök idag. Och den här gången ska jag prova Vår kokbok, inget nymodigt googlande på nätet.

Önska mig lycka till! Uppdatering följer.

Egg Benedict á la Katarina:

Det är fortfarande omtvistat vem som egentligen kom på originalreceptet till Egg Benedicts*, men den här versionen är i alla fall garanterat skapad av Katarina Bivald:

Rosta två torra limp-skivor (eller eget alternativ)
Köp färdig hollandaisesås. Värm i vattenbad tills det är ljummet
Mosa en övermogen avocado till avocadosmör. Krydda med salt, vitpeppar och chili i valfri mängd. Skär först bort eventuella bruna områden.
Stek skinka (Framgång!!!)
Koka upp vatten tills det sjuder i en normalstor kastrull (receptet säger ”vid kastrull” men ärligt, vem orkar använda den stora kastrullen för att koka ägg? Den är jättejobbig att diska). Knäck ett ägg i taget i en kopp. De ska vara färska, eller de som du råkar ha hemma i kylen. Häll försiktigt i äggen i det sjudande vattnet. Det första ägget går med fördel bra och börjar snart bete sig väldigt likt en brännmanet (är det ett bra tecken?). Det andra ägget glider med fördel in i det andra eftersom kastrullen är för liten.
Ta upp ägget med en slev och häll det sen över en sil. Här skulle man kunna använda en hålslev om man hade haft någon. Notera att det är svårt att sila löskokta ägg.
Ta det rostade, torra brödet (nu kallt), bred på avocadosmör, lägg på skinka, skaka loss ägget från silen, häll över hollandaisesås.

Och voila! Nu är det bara att njuta! Praktiskt taget som på restaurang!

*För den vetgiriga ger Wikipedia två alternativ. Den första är att Lemuel Benedict, en pensionerad bankman från Wall Street, en dag 1894 vandrade in på The Waldorf Hotel och beställde toast, pocherade ägg, bacon och hollandaise i ett desperat försök att bota sin baksmälla: ”Oscar Tschirky, the famed maître d’hôtel, was so impressed with the dish that he put it on the breakfast and luncheon menus but substituted ham for the bacon and a toasted English muffin for the toast.”

En annan version kommer istället från Kommendör Benedict, genom hans brorson Montgomery, som 1967 skickade in ett recept han fått av sin farbror. Det receptet ”skiljer sig väsentligt”, framförallt när det gäller tillagningen av hollandaisesåsen.

Mig veterligen använde ingen av Benedictarna torr limpa.

Det här har inget som helst samband med hur det går med skrivandet, men idag har jag bestämt mig för att laga Ägg Benedict till frukost. Det är för mig en sån rätt som man bara inte lagar själv. Jag visste inte ens vad det var före Bridget Jones fantiserade om att laga det för mr Darcy (”depending, of course, on what egg benedict was” eller något sånt. Jag har glömt bort det korrekta citatet).

”Jag ska göra egna Ägg Benedict!” förkunnade jag glatt för min amerikanska vän.
”Har du gjort Hollandaisesås förut?” frågade han imponerat.
”Gjort? Jag har köpt det förstås.”
”Öh”, sa han. Till hans försvar ska sägas att han inte rakt ut frågade vad, exakt, det var som var hemmalagat i så fall. Men frågan hängde ändå där i luften.
”Jag ska göra poached eggs!” (Vårt Skypande gör verkligen inte underverk för mina anglicismer. Min stackars redaktör kommer få slag).
Tystnad.
Jag tror inte han var riktigt så imponerad av det som han borde vara. ”Förlorade ägg! De är omöjliga. Ologiska. Man häller alltså i ägg i sjudande vatten och på något sätt blir det inte bara en vit sörja.”
Tystnad. Sen: ”Jag har all tilltro till din förmåga.”

Det mest uppenbara resultatet är att jag nu har ett kök i kaos. Föreställ er en tonåring som lagar mat för första gången och glatt visar upp resultatet medan ni bara kan se på katastrofplatsen som nu är ert kök.

Så till själva matlagningen. På torrt, kallt rostat bröd serveras skinka (den misslyckades jag i alla fall inte med), avocadosmör (också framgångsrikt), en vit, lätt överkokt sörja (inte en framgång) och köpt hollandaisesås.

”Jag önskar att jag hade varit där”, sa den amerikanska vännen som inte sett resultatet. Eller smakat det.
”Eh, ja”, sa jag. ”Du hade säkert uppskattat det.”

Så nu har jag ett nytt projekt för veckan: lära mig göra förlorade ägg!

Jag ska bara köpa fler ägg först. Många, många fler ägg.

Det är intressant med tolkningar av böcker. Generellt är jag av åsikten att när författaren väl har skrivit boken så har han eller hon inte egentligen företräde i tolkningen. Läsaren har lika stor rätt att tolka saker som är antydda men inte utskrivna som författaren har. Mer rätt, kanske. Varför skulle författarens bild av hur en karaktär ser ut eller hur gammal han är eller vad hans inre motivation är vara mer rätt än läsarens?

Ärligt talat blir jag mest nervös när människor frågar mig om tolkningar i mina böcker. Varför gjorde hon så eller varför är han så? Hur ska jag kunna veta det, tänker jag alltid med viss panik. Jag har bara skrivit den jäkla boken. Hur karaktärerna beter sig är väl inte mitt ansvar. Ofta nog blir jag mest orolig över att jag ska ha missat något, och mycket mer intresserad av att höra läsarens tolkning än att tänka högt kring mina egna.

Det är ibland en utmaning. Ikväll skypade jag med en fantastisk bokhandel i Montana. De var väldigt fina och snälla mot mig, och förstod till fullo min fascination med amerikanska småstäder: ”We understand. It’s like with us and brittish villages. All those cottages and the roses and the… sheep. But British sheep! Completely different than our own.”

Deras egen småstad verkade just nu mer göra dem frustrerade. Kanske är det valrörelsen som spökar: ”It was nice to read a warm, fuzzy book about small towns. We live in a small town ourselves, and it can really drive you *insane*. When people are just annoying and wrong and *hateful* and you just want to… Eh, anyway…”

Det första lilla problemet kom vid deras insatta och intressanta frågor om min bok. De gick ut starkt med: ”Vad ser Josh hos Caroline?” Min enda tanke var: varför skulle han inte älska Caroline? Caroline är fantastisk. Jag älskar Caroline. Men det kanske inte är en bra nog motivation för en karaktär? Vad vet jag? Jag har hittat på alltihop.

Den verkliga utmaningen kom dock när det gällde Amy. ”Jag förstår att Amys man behövde dö”, sa en deltagare lite nervöst. Det var första gången hon sa något. ”Men hennes barn? Varför dödade du det? Var det för att Amy skulle få en närmare relation till hennes brorsbarn, Tom?”

Jag stelnade till. Hade Amy ett barn?

Jag tänkte att det skulle se illa ut om författaren frågade den stackars bokcirkeln om det och lyckades få till ett vagt svar om Amys olyckliga bakgrund och att den var viktig, men att jag inte hade någon särskilt tanke bakom barnet (medan jag tänkte: hade Amy ett barn???).

Jag kanske inte kunde fråga dem, men ni som läser den här bloggen: vad är er åsikt? Har stackars Amy förlorat ett barn?

Ps. Har jag förträngt det här i redigeringen? Jag tänker bestämt att Amy inte har ett barn, men att barnlösheten är en sorg i sig, men kanske har jag lagt till en mening någonstans och sen förträngt det? Men jag älskar Amy. Jag hade dåligt samvete nog över att döda henne. Jag skulle ha kommit ihåg om jag också haft ihjäl hennes barn. Visst skulle jag det?

Varför har 1117 Vårdguiden en papperstidning?

Jag menar, vi har knappt ens dagstidningar kvar i Sverige och ännu färre dagstidningar som producerar egen journalistik, men Vårdguiden har en papperstidning? Som de känner ett brinnande behov av att dela med sig av till mig.

Det är inte menat som en kritik. Jag har egentligen inget emot reportage som ”Modedieten som fungerar” eller ”Lindra halsbrännan”, och jag är klart förtjust i artikeln ”Trampa inte på min portvinstå”. Jag har länge försökt hitta svar på frågan varför gikt plötsligt försvann, eller i alla fall drastiskt minskade. I alla Georgette Heyer-romaner drabbas rika och frossande äldre män av gikt och nu plötsligt gör dem det inte. Det är inte precis som att vi saknar rika och frossande äldre män idag, men de verkar inte få problem med gikt. Varför? Vad är ens gikt? Artikeln ger redan i ingressen delvis svar: ”förr ansåg man att portvinstå (jag visste inte ens att det kallades det!) eller gikt enbart var en vällevnadssjukdom. Nu vet vi att den smärtsamma sjukdom är delvis ärftlig och idag finns effektiv behandling.”

Kanske är den effektiva behandlingen också svaret på frågan varför vi inte verkar få det längre – vi kanske får det men bara behandlar det så bra att ingen längre måste prata om det hela tiden. Jag fick också äntligen svaret på vad gikt är, varför det uppstår, varför män oftare får det än kvinnor, och hur det behandlas idag.

Jag har alltså inget emot artiklarna eller ens tidningen, men var kommer den ifrån? Varför finns den? Varför får jag den? Kommer de en dag börja producera grävande journalistik? (För där finns en lucka i marknaden att fylla, kanske i samarbete med Nacka-tidningen som jag också får – en liten extra lokaltidning, inte Mitt i Nacka, eftersom de tydligen kände behov av två lokaltidningar i en tid då ingen av dem borde gå runt).

Det påminner mig också om att jag måste börja läsa lokaltidningen. Det känns grovt ansvarslöst som författare att inte göra det.