Saker jag gör medan jag borde skriva

Den är här! Den är här! Den är här!

Och med ”den” menar jag förstås Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt – i pocket! Som en riktig bok, tänker jag eftersom jag själv nästan bara läser pocketböcker.

Jag har förstås luktat på den (den luktar fantastiskt, men jag är ju partisk) och jag har slagit upp den lite på måfå och läst de första meningarna jag ser – Det är omöjligt att sitta i en bil på ett smickrande sätt – Jag sitter ihopkrupen på golvet i jämnhöjd med jasminriset – Enligt mig är mörkret något som faller medan man sitter på Spritköket, inte något man väntar in för att gå dit – Det finns en särskild sorts tillfredsställelse i att kapitulera för människors förväntningar.

Jag har skrivit de där meningarna. Det är klart att jag har. Ibland kommer jag instinktivt ihåg ett minne som stycket grundar sig i. Ibland minns jag de femton olika versionerna jag skrev av en särskilt motsträvig scen-sekvens (”Ska beskrivningen av träd vara här eller i nästa scen?” – ”När ska hon tänka det här?” – ”Vilken känsla har hon egentligen?” – ”Varför händer ingenting i hela scenen?”). Ibland tänker jag att jag borde ha kortat ner meningen eller förenklat den. Men det finns också någonting i en tryckt pocketbok som är lite, lite skiljt från mig själv.

När jag jobbar i mina olika worddokument är det helt uppenbart att det är jag som bestämmer vad som ska hända, mest eftersom jag så ofta misslyckas med det. Man kan inte riktigt skylla på sina karaktärer om det helt saknas konflikt i en scen eller om språket är banalt. När jag ser den i tryckt inbunden form är den uppenbarligen färdig. Men det är först i pocket som den får ett evigt liv: det är som om jag kan öppna boken och träffa Anette som en helt egen individ som äntligen blivit fri från sin klumpiga författare. Nu är det hon som bestämmer.

Visst är den alldeles fantastiskt SNYGG!

”Skulle du kunna spela in ett kort filmklipp…?”

Orden kom från en person på mitt amerikanska förlag som jobbar gentemot bibliotek, och fortsatte ungefär i den här stilen: ”ca 15 – 20 sekunder, där du tackar dem för att de gjort din bok till #2 Library Reads pick for january 2016 och kanske något snällt ord om bibliotek.”

Redan här borde jag ha förstått att det skulle bli ett omöjligt evighetsprojekt. Jag kan fokusera på att prata engelska med någorlunda rimlig dialekt, och jag kan komma på en lagom rolig variant på varför jag älskar bibliotek, och i teorin (även om jag är principiellt emot det) skulle jag kunna tacka dem för att de gjort min bok till The Number 2 LibraryReads pick for January 2016. Men jag kan inte göra allt det samtidigt. Och inte på 20 sekunder.

Det tar mig för i helvete mer än tjugo sekunder att säga mitt namn, titeln på min bok och The Number 2 LibraryReads pick for January 2016 (det är väl tjugo sekunder bara på det sista).

I vanlig ordning tog jag mig friheter med uppdraget och pratade istället in ett filmklipp på temat varför jag älskar bibliotek. Mitt förlag svarade på klassiskt amerikanskt (eller kanske är det universellt för alla förlag som jobbar med neurotiska författare?) att de ”LOVED it”, men kunde jag tänka mig att spela in en ny version där jag följde instruktionerna istället?

Så idag tog jag tag i det. Jag sminkade mig. Såg till att håret inte var galet. Spelade in en provversion (fortfarande 45 sekunder långt, men ärligt talat, det får de köpa). Stakade mig på LibraryReads pick. Spelade inte tre nya versioner, där jag stakade mig på det, mitt namn eller titeln på min bok (jag tycker att de två sakerna är något sorts minimum för en författare att komma ihåg). Spelade in en okej version. Insåg att ljuset kommer rakt uppifrån och skapade enorma mörka påsar under mina ögon. Sminkade mig lite mer för att lösa det. Vid det här laget började ögonen bli irriterade av mascaran och lite, lite röda, men det gick inte att göra något åt. Spelade in en ny version, utan att staka mig en enda gång, där jag ungefärligt sa det jag hade tänkt säga och fortfarande höll mig runt 45 sekunder.

Kollade igenom klippet en sista gång innan jag skulle skicka iväg det. Stirrade klentroget. Tänkte: vad fan..?

På något sätt, under de kanske trettio minuterna som jag hade jobbat med det här lilla filmklippet, hade jag lyckats rita mig själv i pannan med bläckpennan. Jag hade alltså rödsprängda ögon, svarta påsar inunder dem och ett blått streck i pannan.

Sen skickade jag iväg det.

Framgång!

Sänkta krav

Kampen för att vara hel och ren fortsätter. Igår var jag på gott humör efter att större delen av dagen ha skolkat från skrivandet (lustigt, hur skolk per automatik gör en på bättre humör. Man behöver inte vara glad bara för att man är ledig, men skolkar man, då är livet ändå fint och trevligt). Det goda humöret överlevde inte ens den första butiken i Tyresö centrum. Efter en kvart var jag trött, sur och grinig. Inte ens vattengympan lyckades helt bota det. Det var ett hårt och bra pass med en engagerat och entusiastisk instruktör, som tyvärr efter stretchningen instruerade oss att ge oss själva ”det finaste som finns” – en kram.

Min inre hagga var inte nådig. Endast min järnhårda disciplin lyckades hindra mig från att muttra högt för mig själv, förmodligen något i stil med: ”men för i helvete” och eventuellt med en egen lista på saker som alla var bättre än en kram (kaffe, cigaretter, semlor, för att ta några exempel på måfå).

Som tur var är jag ändå uppfostrad till att vara en artig människa som inte lever ut mitt dåliga humör på oskyldiga. Det är okej att vara sur, arg, trött och grinig, men vi försöker hålla collateral damage till ett minimum (få saker orsakar lika stor förfäran i min familj som personer som fräser åt Ica-kassörskor/receptionister/butikspersonal/sjuksköterskor/allmänna personer som inte är ansvariga för dina dåliga dag eller för reglerna som just nu irriterar dig. Och det är en helt rimlig förfäran).

Min ursprungliga plan var att åka in till Sickla eller till och med ”stan” (dvs. området runt Sergels torg: Åhlens city eller Gallerian) och fortsätta jakten på hela och rena kläder. Den fyllde mig förstås med förfäran. Jag förvarande till och med en vän om att när han vaknade imorgon eftermiddag kunde han räkna med tio sura och griniga meddelanden från mig (att skicka sura och griniga meddelanden till vänner är förstås helt okej. De är ju inte oskyldiga).

Sen upptäckte jag att min morgonrock också hade hål i sig. Förfallet! Men det var en positiv insikt: jag ändrade om min dagsplan till att åka in till Sickla och köpa en ny, mjuk och fluffig morgonrock. Sen kan jag bara gå runt hemma i den och vägra lämna lägenheten. Alla som vill träffa mig får ta sig till Älta där jag nådigt kommer ta emot dem i en oerhört mju och fluffig morgonrock. Måste jag lämna lägenheten får jag ha Jockes mamma i Pondus som förebild, kanske med badmössa om jag skulle ha en dålig hårdag.

Mjuka och fluffiga morgonrockar – också det en sak som är finare än att krama sig själv.

Min modemässiga förebild

Goda råd i livet

Jag vet inte om ni kommer ihåg den gamla slagdängan ”Everybody’s free (to wear sunscreen)”? Förutom att den nån gång, säkerligen på slutet av nittiotalet som det mesta annat, spelades konstant så är den väl i sig inte särskilt minnesvärd.

Parodin på den, däremot! Jag påmindes om den genom en helt logisk kedja där Niklas sms:ade med Cissi och nämnde den till henne och hon sedan kollade upp den och skickade vidare några gamla favoritcitat till mig. Jag, Niklas och Cissi skulle i teorin (och ofta nog i praktiken) kunna hålla uppe en hel kvälls häng enbart med hjälp av one-liners; kanske till och med enbart one-liners hämtade från Det våras för sheriffen, Men in tights eller Yrrol. Själv har jag lärt mig den hårda vägen att ransonera Yrrol-skämten, sen jag drog den gamla favoriten om att mala ner någons fru till 850 hamburgare (”och då kan ju han inte äta dem, för han är ju vegetarian!”) och sen såg mig om och insåg att jag var omgiven av feministiska veganer.

I vilket fall. Citaten från Cissi framkallade en varm, nostalgisk känsla och fick mig att ägna en stund idag åt att hitta både ”originalet” (det är väl i sig en parodi på någon annan version, tror jag) och parodin (eventuellt då parodin på parodin), med den fantastiska titeln The Sunscreen Marketing Board.

Originalet innehåller en mängd råd som faktiskt är sanna i livet. Här är ett axplock:
– Wear sunscreen. If I could offer you only one tip for the future, sunscreen would be it.
– Enjoy the power and beauty of your youth; oh nevermind; you will not understand the power and beauty of your youth until they have faded.
– Don’t worry about the future; or worry, but know that worrying is as effective as trying to solve an algebra equation by chewing bubblegum.
– Do one thing everyday that scares you.
– Sing.
– Don’t be reckless with other people’s hearts, don’t put up with people who are reckless with yours.
– Floss. (Jag har en vän som verkligen håller med om det rådet)
– Don’t waste your time on jealousy; Sometimes you’re ahead, Sometimes You’re behind. The race is long, and in the end, it’s only with yourself.
– Keep your old love letters, throw away your old bank statements
– Enjoy your body, Use it every way you can… Don’t be afraid of it, or what other people think of it
– Do NOT read beauty magazines, they will only make you feel ugly.
– Understand that friends come and go, but for the precious few you should hold on.

Parodin, däremot, innehåller ännu mer hjälpsamma råd:
– Ladies and gentlemen, wear sunscreen. If I could offer you only one tip for the future, sunscreen would be it. But you know, sunscreen isn’t just for wearing anymore; it removes stains, it can substitute for butter in many recipes, and leaving an open tube of sunscreen in your friedge helps you keeps it smelling coconyt fresh. To learn more sunscreen, contact the Sunscreen Marketing Board.
– Do one thing every day that scares the person you’re stalking.
– Sing. But don’t necessarily make an album, especially if you’re William Shatner.
– Don’t be reckles with other people’s hearts. In fact, put those lungs down, too. The organ bank is not a playground.
– Enjoy your body. Use it every way you can. Then, bury it out in the yard with the others. It’s creepy how you keep a body around the house.
– Do not read beauty magazines, they will only make you feel ugly. Do not read crossword puzzles, they will only make you feel like you don’t know what all those words are. Do not read carpet sample books, it’s not that kind of book.
– Understand that friends come and go, but you have to stay here. That’s why they call it house arrest.

Niklas fyller år i helgen, och det ska förstås firas med familjen. Jag anar redan vad temat på samtalen kommer vara

Illamående.

En rättelse på mitt föregående inlägg. Hela sekvensen ser från kundens perspektiv ut så här: Man köper semlor. De är slut. Man är illamående.

Men det var det värt! Det är också en strålande vårdag ute, som från en svunnen barndom när man kom hem från skolan och upptäckte att gatorna hade sopats och mamma drack kaffe ute på trappan på Filten (det fanns en speciell filt… gul, med något på? Jag kommer inte ihåg vad det var, men jag kommer ihåg filten). Det är något med väder som är i grunden nostalgiskt: i sin renaste form påminner årstider mig alltid om tidigare årstider; andra höstar, andra vårar, andra somrar, andra illamåenden efter att ha hetsätit semla en tisdag i februari.

Fina minnen. Nu ska jag och min sockerchock skriva bok!

>