Saker jag gör medan jag borde skriva

Vi satt och drack öl och åt hamburgare den sista kvällen i Santos. Bokhandlaren berättade att han planera att skriva en bok med titeln ”Bokhandlaren i tropikerna”. Tills dess använde han Facebook för att hämnas på irriterande kunder. De verkade vara lika många i Brasilien som i Sverige.

Några exempel:
En irriterande dam kom in i bokhandeln. Jag missade bakgrunden till varför Bokhandlaren var så övertygad om att han inte kunde hjälpa henne, men hon vägrade i alla fall acceptera det.
Hon: ”Jag har letat överallt! Du är den enda som kan hjälpa mig!”
Bokhandlaren: ”Det tvivlar jag på.”
Hon: ”Jag är säker på att du kan det!”
Han: ”Jag är säker på att jag inte kan det.”
Och så fortsatte det, fram och tillbaka, tills Bokhandlaren bestämde sig för att bara stå där, tyst och orörlig, ”som en sten”, tills hon så småningom gick därifrån.

Han delade också med sig av den bästa historien som jag hört på temat Kunder som inte vet vad de letar efter (Ni vet: ”Jag kommer inte ihåg författaren eller titeln eller vad den handlar om, men jag vet att den är blå. Eller röd. Kan du söka på det i datorn?”). Hans kund visste inte ens färgen, men hon visste att den var ”så här tjock”, och så måttade hon ett par centimeter med tummen och pekfingret. Bokhandlaren gick förstås runt i butiken och måttade med fingrarna och jämförde med alla böcker han såg. Jag misstänker att hon också gick därifrån till slut.

Men jag vill inte att ni på något sätt ska tro att Bokhandlaren är osocial eller grinig eller människofientlig som, säg, jag. Tvärtom. Vart han än går är det alltid någon som ropar en hälsning och får ett leende och en klapp på axeln och ett glatt ”oi!” tillbaka. Han verkar känna större delen av staden och gilla alla, och det är helt uppenbart att alla gillar honom.

Och apropå ”oi!”: Jag måste också berätta om Chauffören. Ni kanske minns honom som min guide från flygplatsen i Sao Paulo när jag allra först kom till Brasilien. Han fortsätter köra folk fram och tillbaka mellan Santos och Sao Paulo, så den här veckan har vi ofta setts utanför teatern när han lämnat, hämtat eller väntat på någon och jag, öh, har rökt. Han talar väldigt lite engelska och jag nästan ingen portugisiska, men vi hälsar alltid på varandra som gamla vänner. Han säger ”Hello” och jag säger ”Oi! Todo ben?” Varje gång ler han uppmuntrande och låtsas vara imponerad av min portugisiska. Efter det har vi i stort uttömt vårt gemensamma språkförråd och övergår till det mer universella gest-språket.

På middagen fanns också Antonio Ladeira, en portugisisk författare och litteraturvetare som bott i Lubbock, Texas de senaste tjugo åren (han är den enda personen jag träffat som frivilligt flyttat till Lubbock, men jag antar att det måste finnas flera). Han var oerhört förtjust i (reservoar)pennor och kunde aldrig komma ihåg namn. Han hade kallat Anna Margarida minst tre olika saker under dagen, som t.ex. Ana Cristina osv.

Angående pennorna: jag är lika förtjust i pennor som någon annan, och de är förstås viktiga, men jag är inte på något sätt på hans nivå. Han informerade mig vänligt om att det fanns fler penn-shower i USA (han hade varit på dem, därom tvivlar jag icke). Till Brasilien hade han med sig tre olika pennor: en ”billig, från Kina” (som inte ens krävde att man fyllde på själv ur ett bläckhorn), en Parker ’51, som tydligen var en ikonisk penna som producerades mellan typ 30- och 70talet men fortfarande, nästan femtio år efter att den slutat produceras, hade en modern, tidlös känsla (det var min favorit, jag ska helt klart köpa en) och en annan, ännu dyrare penna vars namn jag tyvärr glömt bort men som tydligen är Neil Gaimans favoritpenna. Jag fick prova alla, varpå Antonio vände sig mot mig och sa: ”Så, Margaret” och sen blinkade han förvirrat när jag och Anna Margarida bröt ihop av skratt. ”Nu kommer du ihåg Margarida?” sa Ana.

I slutet av kvällen vände jag mig till Bokhandlare och sa att han verkligen borde skriva den där boken, men att han kanske inte borde ha berättat för den om mig eftersom risken är stor att jag stjäl den. ”It’s my gift to you”, svarade han och sen tillade han ärligare: ”Since you’re stealing it, I’m gifting it to you.”

PS. Jag skulle förstås aldrig stjäla någon annans briljanta titel. Öh.

… är förstås mycket coolare än jag. Det här är bara ett exempel, apropå längtan att hoppa på ett fartyg och försvinna iväg någonstans: mamma har redan gjort det.

Innan jag föddes, någon gång på sjuttiotalet, jobbat hon till sjöss på fartyg som gick från Kapstaden till Rio de Janeiro, upp genom Panamakanalen och vidare till San Francisco. Så hon har förstås redan besökt Santos. Men hon har också jobbat på ett fartyg som hette Santos.

Jag är full av till lika delar beundran och avundsjuka.

Jag har nu börjat prata engelska med brasiliansk dialekt, och Ivander har börjat reagera på klick-klick ljudet från mina skor. Varje gång han hör det sätter han sig rakare upp och ser sig omkring åt alla håll. Japp, jag är inte Miranda i Djävulen bär Prada. Jag är krokodilen i Peter Pan.

Först och främst vill jag säga: det brasilianska kaffet är förstås utmärkt. Espresson är oslagbar. På kaffemuséet hade jag mitt livs kanske bästa espresso, men även Bokhandlarens espresso är fantastisk. Faktiskt tror jag att du kan gå in på vilket litet café som helst och få en väldigt bra espresso.

Problemet är bara att jag gärna vill ha lite mjölk i mitt kaffe. Och ofta vill jag också ha en stor kaffe. Här urartar det snabbt. För att förtydliga: det här är ingen kritik. Jag förstår att det är helt mitt eget ansvar om jag vill förstöra en god espresso med mjölk. Jag tror att Brasiliens uppfattning om mjölk i kaffet är att du får välja: antingen vill du ha kaffe, eller så vill du ha mjölk. Beställer man en kaffe med mjölk får man oftast vagt kaffefärgad mjölk eller så mycket skum att man kanske aldrig lyckas leta sig ner till kaffet. En cauppuccino visade sig vara indränkt i så mycket kakao att den smakade som en, förvisso fantastisk, varm choklad. Det blir ännu värre om man ber om en stor kaffe. Då får man samma mängd kaffepulver utspätt med mer hett vatten och sen ännu mer mjölk.

Idag är målet att lära mig säga: ”um café grande com un pouco leite” och se om jag kommer närmare. Alternativet är att bara beställa en liten kaffe, med lite mjölk, och sen beställa en till efter de två minuter det tar mig att dricka upp den.

Jag har varit här i nästan fem dagar, och vid det här laget har livet vaggats in i en lugn, fin rutin. Jag vaknar utmattad varje morgon klockan nio, stapplar iväg till frukosten där jag dricker fyra koppar kaffe på under en timme och äter lite äggröra och papaya och eventuellt hinner med en femte kopp kaffe. Ofta nog tränar jag efteråt: en lugn halvtimmespromenad på löpbandet högst upp på trettonde våningen med utsikt över stranden och, viktigare, fraktfartygen. De ligger borta vid horisonten, på väg in till hamnen som styrt utvecklingen i Santos i hundratals år. Ibland ligger ett fraktfartyg mitt i bukten precis framför hotellet, och då måste jag alltid skicka en bild till Isak. Ofta är skeppen längst bort mystiskt inslutna i dimma, och jag känner den där uråldriga impulsen att ta tjänst på ett fartyg och försvinna iväg ett par år från hamn till hamn. Efteråt skriver jag en timme eller två.

Exakt halv ett väntar jag nere i receptionen för att hämtas upp för lunch. Kvart i ett dyker Ivander, Ana (den portugisiska författaren) och Bokhandlaren upp. Vi äter lunch på en italiensk restaurang, tar en fantastisk kaffe efteråt i bokhandeln, och sen ger sig Ana ut på sightseeing medan jag omgrupperar på hotellet.

Eftermiddagen är nästan alltid en simtur i poolen medan jag funderar över någon del av min nästa bok. Poolen är rätt liten, så vill man simma får man vara beredda att simma runt i cirklar. Det är förvånansvärt meditativt. Om jag verkligen behöver inspiration sitter jag en stund i bubbelpoolen också. Igår regnade det (!), och det finns väl få saker som är mer fantastiska än att simma i regn? Efteråt skriver jag ner de idéer jag nu kan ha kommit på medan jag simmade runt, runt. Igår var frågeställningen: vad skulle få en sextio- eller möjligtvis sjuttioårig snickare att vilja döda en yngre, odräglig man?

Kvällen tillbringas i den gamla teatern där bokfestivalen håller till. Ivander översätter troget varje seminarium, och vi sitter där högst uppe och ser ner på männen på scenen. Det är överväldigande ofta äldre män. Det är också nästan alltid intressant. Igår till exempel lyssnade jag på en översättare som höll på att översätta Tusen och en natt från arabiska till portugisiska. Han var på volym 4 nu, men visste inte om han skulle översätta alla. Det finns väl en cirka tjugo volymer och hur många versioner som helst, så som han själv sa: ”Om jag försökte översätta allt skulle jag dö översättandes”. Inte ett dåligt sätt att dö på. Den andra författaren hade bott över hela Brasilien och skrev romaner med starka kvinnliga karaktärer. Han hade själv vuxit upp i en släkt där männen var tysta och kvinnorna starka, och trodde att barndomen och tonåren präglade vad författare skrev senare i livet.

När kvällens program är slut beger sig den blandade skaran av kvällens författare och moderatorer (och jag, Ana och Ivander) ut på middag. Den börjar ungefär klockan tio och slutar någon gång mellan tolv och ett på natten. Varpå jag utmattat stuper i säng och vaknar upp fortfarande trött klockan nio.