09.30: sitter i sängen och läser Diana Athills Life Class. Min allmänbildning när det gäller kända litterära engelska personer är minimal och sporadisk, men som tur var är min förmåga att impulsköpa böcker på engelska bokhandlar stark. Jag ska läsa några minuter för inspirations skull.
10.30: det är dags att sätta igång, efter två blogginlägg, förstås.
10.58: jag tar fram plastfickan med utskrivna scener som handlar om Anette och Lukas. Just nu går jag tematiskt igenom de olika del-handlingarna – Lukas, mamman, Skogahammardagen, Pia och läser alla scener som har med dem att göra i följd, för att se att den dramaturgiska utvecklingen är rimlig. Insikt än så länge: det är den inte.
10.59: cigarettpaus innan. Går ner två trappor för att röka och prata med Syrran om hur trevligt det är att ha en effektiv och arbetande lördag.
11.05: tillbaka vid köksbordet. Lägger plastfickan framför datorn och kommer på att jag lovad liverapportering.
11.10: tar fram papperen ur plastfickan.
11.45: JAG REDIGERAR!
11.50: den här intervjun med Stephen Fry är bara en av många anledningar att älska honom: http://www.gaystarnews.com/article/tv-host-asks-atheist-stephen-fry-question-about-god-you-have-watch-what-happens-next300115. Och nu är det dags för kaffe.
13.30: det fräser och bubblar när man häller vinäger på bakpulver. Mkt. coolt.
16.24: herregud, jag har glömt bort liverapporteringen. Följande blir alltså något av en sammanfattning: jag har tvättat, lagat lasagne och håller just nu på att avkalka kaffebryggaren. Dessutom har jag googlat sextekniker i researchsyfte och läst en artikel om en cool DJ som var tvungen att draga som man för att få jobb – http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/kronikorer/Kristin_Lundell/article20247228.ab. Artikeln har rubriken ”I framtiden är alla män Kjell” vilket känns som ett hemskt, hemskt öde.
16.25: väntar på att lasagne ska bli klar i ugnen. Hårt jobb. Nu paus.
18.46: nytt kaffe (avkalkad kaffebryggare!), nytt jobbpass. Syrran slipar något inne i arbetsrummet, det låter inte helt olikt en tandläkarborr: det där lätt vinande ljudet som ger en rysningar.
18.50: varför kan jag inte skriva?
18.52: en rimligare fråga: varför har mitt förlag inte stöttat mig mer i det här? De borde definitivt ha insett det vid det här laget och borde diskret skjutit till mig ett visitkort för en beprövad spökskrivare vid första bästa tillfälle.
18.53: du kan ändå inte emaila dem och fråga om det här ikväll. Du får redigera på och ta upp det på måndag.
19.33: stryker meningen ”han verkar inte särskilt påverkad av minnet” och fascineras över alla små sätt som författare saboterar för sig själv i de första utkasten. Min egen favorit är att snabbt desarmera alla möjligheter till spänning – man kan tycka att ett samtal om barndomsminnen är ospännande från början, men det är ingenting emot hur ospännande det blir om jag också lägger in en mening om att minnet är helt ointressant också för den som berättar det.
19.34: blir överentusiastisk och stryker ett helt stycke för att få snabbare, mer spänningsfylld scen, men börjar sen tvivla – stegrar spänningen för fort? Behöver vi faktiskt veta lite grann om honom? Jag antecknar obeslutsamheten i marginalen; den sortens glasklara redigeringsanteckningar som mina manus kryllar av. Eller som min vän fundersamt formulerade det: ”med tanke på att du inte kan bestämma dig för var du ska äta lunch är det lite konstigt hur du har lyckats skriva två böcker.”
19.45: mer kaffe.
