Saker jag gör medan jag borde skriva

Redigering II

Ja, jag ska inte BARA rensa avloppet idag. Näppeligen. Jag ska också tvätta och dammsuga och kanske städa ut arbetsrummet.

Och redigera, men det tänker jag mig är underförstått.

PS. Igår dödförklarades officiellt våra chiliplantor. Jag vill gärna påstå att det inte bara var min övervattning det handlade om, utan också den plötsliga torkan när jag var bortrest, följt av ny,utvilad övervattning när jag kom tillbaka. Två växter i lägenheten uppvisar dock fortfarande sporadiska livstecken, och Syrran har gömt vattenkannan.

PPS. Jag har också investerat i ny ättiksprit, om det är någon som har några bra användningsområden.

PPPS. Den här post-post-post-scriptum lägger jag bara till för att visa att användandet är helt felaktigt. PS är vanligt, och ibland lägger man förvisso till ytterliggare en liten anteckning, ibland kallad PSS (post-super-scriptum) och ibland PPS eller PPPS osv ad inifinitum – ”though only PPS has somewhat common usage.” Detta enligt Wikipedia-sidan om P.S. som jag råkade hamna på när jag gjorde efterforskningar inför det här inlägget.

Redigering

Idag såg jag ett husmorstips på Facebook om att rensa avlopp genom bakpulver och vinäger, som jag genast entusiastiskt läste upp för Syrran. ”Det ska jag prova idag”, sa jag, vilket inte alls förvånade Syrran, eftersom hon vet att jag redigerar.

Jag har en stark känsla av att ”något” saknas i min bok och att ”saker” kan bli bättre – en klockren, träffande och knivskarp litteraturkritisk analys som visar att jag den här andra boken självklart vet vad jag sysslar med.

”Tror du inte att något saknas och att saker kan bli bättre?” frågade jag lätt ängsligt min förläggare, som hävdade att både saker och något hade blivit bättre sen förra utkastet, och här var hennes övriga kommentarer inför nästa.

Det är ett ensamt yrke, författandet, eller hade varit om man inte hade vänner som delade med sig av husmorstips. Så idag ska jag rensa avlopp. Syrran ska beta järn med citronsyra (”för att få bort oxiden”. Oklart. Mycket oklart). Jag kan inte låta bli att tycka att hennes yrke är lite coolare idag.

För övrigt googlade jag för säkerhets skull husmoderstipset och hamnade mitt i en – som vanligt – hetsig diskussion på Flashback. Ett av inlägget avslutades med: ”har svenskarna blivit så mesiga att de inte ens kan rensa ett avlopp?”

Svaret är ja.

Hilary. Mantel. Denna. Gigant.

Ja, som ni vet är jag alltid sist med det första, men gode gud, vad bra hon är, Hilary Mantel. Nuförtiden vandrar jag genom livet i ständigt sällskap med hennes första tegelsten, och den andra ska snart sättas igång med. Stilen. Cromwell. Miljön. Stilen.

Och det är inte bara hennes böcker som är briljanta, också hennes personliga stil, attityd och essäer. Här citerar jag Lucy Mangan som formulerade det så här under rubriken Mantel of Greatness:

And behind it stands Mantel, overseeing everything, accepting the prizes and plaudits with grace and without self-deprecation or false modesty, turning out essay after beautiful essay, never boasting of or hiding the depths of her sinuous, subtle, extraordinary intelligence, effortlessly sidestepping every possible curse, temptation and bad habit of the modern age. It’s like a glorious love affair that has yet to go, as I believe the Tudors said, tits up. And still five more weeks of Mark Rylance, and one whole new book to come. Bliss.

Och det är inte precis som om hon bara skriver sina briljanta böcker, tar emot de dubbla Man Booker-pris med en nådig nick och lutar sig tillbaka för att hålla sig till sitt Tudor-galleri. Nej, hon skriver genast en novell där Margaret Thatcher avrättas och lyckas på något sätt, med benäget bistånd av rätt många idiotiska män, skapa kontrovers.

Kontroversen? Det osmakliga i att skriva ett litterärt, fiktivt verk där en verklig, om än död, människa dödas.

Bakgrunden är den här:
Daily Telegraph betalade en tämligen stor summa pengar för de exklusiva rättigheterna till novellen The Assassination of Margaret Thatcher, som bland annat finns med i novellsamlingen med samma namn. Tyvärr visade sig idén vara lite för kontroversiell för dem, så The Guardian publicerade den istället. När BBC Radio 4 också valde ut novellsamlingen för deras program Book At Bedtime lät reaktionerna inte vänta på sig:

Reaktionerna:
Lord Tebbit: “It is a sick book from a sick mind and it’s being promoted by a sick broadcasting corporation.”

Lord Bell: “If somebody admits they want to assassinate somebody, surely the police should investigate. This is in unquestionably bad taste.”

Damien Barr försvarar dock henne och rätten till fiktiva berättelser:

Let us deal first with taste. Lord Bell’s client-list presently glitters with Rolf Harris and Cuadrilla, the UK fracking company. He has previously managed the reputations of General Pinochet and Asma al-Assad, wife of the Syrian president. ‘I’m not concerned with taste,’ said Mantel in my interview with her. Apparently neither is Lord Bell.

Låt oss heller inte glömma av Margaret Thatcher redan är, ja, död, så det eventuella brottet som Lord Bell vill ska utredas är oklart, förutom då den dåliga smaken.

Hilary Mantel själv om:

Kritiken mot hennes novell där Margaret Thatcher avrättas:

I recognise that this latest nonsense from the Mail [on Sunday] is not about me or my work; it’s a skirmish in a war with the BBC.

I do wonder about the journalists involved. The paper doesn’t write itself. Sooner or later, surely, they must start to feel ashamed of their paper’s attempt to bully and censor?

The story speaks for itself, and I stand behind it.

 och i intervjuer:

Last summer at the festival in Hay-on-Wye, I was asked to name a famous person and choose a book to give them. I hate the leaden repetitiveness of these little quizzes: who would be the guests at your ideal dinner party, what book has changed your life, which fictional character do you most resemble? I had to come up with an answer, however, so I chose Kate, the Duchess of Cambridge, and I chose to give her a book published in 2006, by the cultural historian Caroline Weber; it’s called Queen of Fashion: What Marie Antoinette Wore to the Revolution.

Skrivandet av Wolf Hall: 

I woke one morning with some words in my head: ”So now get up.” It took a while to work out that this was not an order to get the day under way. It was the first sentence of my novel.

Om Kate Middleton, The Duchess of Cambridge (Royal Bodies, se ovan):

A plastic princess born to breed.

BBC-filmatiseringen av Wolf Hall:

People say to me, ‘Is it strange to see the people brought to life?’ I think, but when were they ever dead?

Om C.S Lewis’s A Grief Observed

What it does do is to make the reader live more consciously. Testimony from a sensitive and eloquent witness, it should be placed on a shelf that doesn’t exist, in the section called “The Human Condition”. It offers an interrogation of experience and a glimmer of hard-won hope. It allows one bewildered mind to reach out to another. Death is no barrier to that.

Om sorg i samma essä:

The pattern of all losses mirrors the pattern of the gravest losses. Disbelief is followed by numbness, numbness by distraction, despair, exhaustion. Your former life still seems to exist, but you can’t get back to it; there is a glimpse in dreams of those peacock lawns and fountains, but you’re fenced out, and each morning you wake up to the loss over again.

Varning: träning

Normalt sett får jag all min motion så som Gud tänkte sig den: genom simning och promenader. Vi vet alla att träning på land är onaturligt och ovärdigt: svettandes och flåsandes och dallrandes, till skillnad från träning i vatten. Varför skulle annars Gud ha uppfunnit klor? (Observera att jag talar om träningsformer som sker i vattnet, inte på väg till vattnet: simhopp är förstås vansinnigt. Varför hoppa från tio meter när det finns en trevlig kant?)

Men på sistone har jag insett att min simstil kanske är värdig, men att jag inte tar ut mig tillräckligt för att få särskilt mycket muskler. Och jag har blivit väldigt förtjust i Ulrika Kärnborgs livsstilsråd för författare: ”för författare gäller bara en sak: en osund själ i en sund kropp”. Osund själ i en ännu mer värre kropp har inte riktigt samma klang.

Så jag har uppgraderat mitt träningskort till att även inkludera gym. Gym! Idag närmade jag mig Cross-Trainern där den stod och tornade upp sig längs med ena väggen, med utsikt över vattenrutschbanan som ett ständigt hån om att det var bättre när man var ung.

Ingenting gott kan komma ur det här, tänkte jag, men jag lyckades ändå skramla mig upp på eländet. Först efter trettio sekunder läste jag den finstilta varningstexten:

Warning! Do not use this machine if you feel faint, shortness of breath or pain.

Två minuter senare uppvisade jag samtliga symptom, både matthet, andfåddhet och smärta, så nu undrar jag: kan jag kräva pengarna tillbaka?

En suddig och dimmig värld

Renoveringsprojekt är både en fascinerande och irriterande del av att jobba hemma. Den här gången är det vår balkong som ska renoveras, så hela dagen igår åkte en höj- och sänkbar plattform mellan våningarna och monterade ner glasen på de fönstertäkta balkongerna. Varje gång plattformen passerade min balkong sänkte sig ett plötsligt dunkel över köket.

Än så länge är det mest fascinerande. Där satt jag och skrev i godan ro igår när tre män plötsligt hoppade ner på min balkong och började svinga kofoter. En av dem sjön. Han var också så entusiastisk med glasmonteringen att ett av glasen krossades i småbitar och fick innefönstret att skaka, men jag reagerade mycket mer på det än han. Han ryckte mest på axlarna, medan jobbkompisen trött muttrade åt honom att ta det lugnt. Sången fortsatte dock med oförändrad intensitet.

Det var mycket mer spännande än, säg, att gå igenom en scen i min bok och försöka förstärka konflikterna och vändpunkterna.

Idag har de satt för plast på fönstret i köket, så nu är allt dimmigt och lätt förvridet och jag måste dessutom gå ner två trappor varje gång jag behöver en rökpaus. Det kommer göra under för min effektivitet, ända tills de börjar med mer högljudda saker och tvingar mig ur hus och hem för att skriva på fik.

Apropå det – har ni några tips på skrivvänliga fik i Stockholmstrakten? Skrivvänliga fik har stora bord där man kan sprida ut papper och gärna eluttag. Är det halvtomt är det ytterligare en fördel, men det är inget krav.

>