När relationer krockar
Jag antar att vi alla någon gång har dejtat någon som våra vänner inte riktigt klickar med, eller försökt presentera olika vänner för varandra bara för att sen sitta och lyssna på banala samtal om jobb och väder trots att de båda är roliga och originella personer som aldrig skulle göra det i vanliga fall. Det kan vara alltifrån att man tycker att de borde bli bästa vänner direkt eftersom jag vet att de båda är fantastiska, till att man råkar dejta någon som i efterhand – och direkt i sina vänners ögon – framstår som, ja, något av en idiot.
Nu inser jag att jag håller på att tappa greppet om den här liknelsen, eftersom det i det här fallet handlar om en vän som är en idiot. Ja, Isak, du vet mycket väl att jag talar om dig.
Låt oss nöja oss med att säga att man har många relationer i livet, som kan vara komplicerade i sin egen rätt, men som också kan vara svåra att få ihop med varandra.
I helgen har jag och Isak varit i Östersund på fantastisk mini-bilsemester-weekend. E4:an upp, och sen inlandsvägen ner. Mörka vinterlandskap och total frånvaro av husvagnar. Han har hälsat på släkt och kört bil och jag har antecknat och skrivit och ja, det har i stort varit lika perfekt som det låter.
Förutom följande samtal under en cigarettpaus utanför Clarion hotel i Östersund.
Fram tills nu trodde jag att Isak var en stöttande och förstående vän (ha! Hur man lurar sig själv!). Han hade till och med stämt av i onsdags om den här helgen fortfarande passade för skrivande och bilåkande ”med tanke på problemen hemmavid, menar jag”. Tvärtom, svarade jag, jag tror faktiskt att både jag och skrivaren kommer må bra av lite distans. Hitta tillbaka till nyförälskelsen och romantiken, få en chans att sakna varandra. Gott, sa Isak, och så var det bestämt.
Men nu står vi alltså utanför hotellet och röker och småpratar.
”Hur länge har du haft den?” frågar han (en oromantisk beskrivning av min och skrivarens relations livslängd)
Jag tänker efter. ”Jag köpte den i den förra lägenheten. Jag tippar att det måste vara nästan tre år nu.”
Tre år! Och knappt ett papperstrassel under hela den tiden. Jag kanske borde ge relationsråd för folk som har problem med sin skrivare. Plötsligt verkade det också väldigt, väldigt småsint att klaga över ett enda litet papperstrassel, när vi nu har hängt ihop så länge.
”Tja, då börjar det väl bli dags att köpa en ny”, säger Isak.
”Va?”
”Ja, tre år är ändå rätt mycket för en skrivare. Problemen kommer ju bara bli värre.”
”Ursäkta mig?”
Han höjer frågande på ögonbrynen.
”Det är INTE en skrivare som bara ger upp efter ett par år.”
Här kan han ha börjat ana att han precis sagt något fel.
”Isak, VI har varit vänner i tio år. Mycket mer än tre. Så om jag började krångla det minsta lilla skulle du alltså bara rycka på axlarna och skaffa en förbättrad version?”
”Öh, du är inte riktigt samma sak som en skrivare”, säger han, lite panikslaget nu.
”Nej, det vet jag väl, men jag kan väl vara fin ändå!”
Jag är rätt säker på att jag kunde höra en kvävd svordom muttras fram, men Isak känner mig rätt väl vid det här laget. ”Hur var det, var den trådlös?” säger han, och jag distraheras av min skrivares förtjänster.
Som tyvärr inte är att vara trådlös. ”Den är det, men jag har aldrig lyckats få det att fungera”, erkänner jag, och så stirrar jag granskande på Isak för att se om han vågar börja kritisera den igen.
Men han säger bara: ”Just, så var det” och låter till och med bli att nämna kvällen vi satt med skrivardelar över hela vardagsrumsgolvet och försökte få det att fungera.
Jag antar att det är äkta vänskap, och att jag alltså måste förlåta honom för att hans obetänksamma ord om min skrivare.
Som för övrigt fungerar perfekt igen.
