Saker jag gör medan jag borde skriva

Här hade jag tänkt ha en lång och lyrisk utläggning om årets julklapp till mig själv (förutom förstås matpaket till Syrien, som definitivt är årets julklapp), men det visade sig att jag inte riktigt hade tänkt på alla detaljer.

Julklappen – en bokkudde!
Ni vet hur jobbigt det är att äta och läsa samtidigt? Hur man liksom måste försöka lägga en bokkanten under tallriken, och sen hitta något annat att balansera på andra sidan och hur det här alltid kräver att man sitter vid ett bord? Hur man ska äta och läsa samtidigt är ju alltid en utmaning för julen, som ju handlar om båda. Men i år upptäckte jag den helt briljanta bokkudden (se bild 1: idealet), gjort för att kunna hålla boken uppslagen och ha i knäet medan man t.ex. äter och dricker sina bisarra mängder mat och dryck. Julfriden var räddad, tänkte jag, men då missade jag den lilla detaljen med:

Bobby – bokkudden får konkurrens
Man kan säga att en patetisk liten kudde inte hade en chans mot en beslutsam katt. Eller kanske snarare, att jag hade glömt bort att i Bobbys ögon var det jag som var kudden. Om jag hade varit lite mer avancerad hade jag säkert kommit komplett med matskål också, så att hon hade kunnat äta och sova samtidigt, vilket vi alla vet är precis det julen handlar om. Se bild 2: verkligheten

Bokkudde vs. katt: 0 – 1

Ingen författare vet vad ordet ”semester” betyder. Medan ni andra är lediga och latar er, kämpar vi tappert och oförtröttligt för att få ut berättelser i världen. Jag är självklart inget undantag. Så här har min ”ledighet” (ha! vilket oanvändbart ord!) sett ut:

Onsdag den 18:e december
Skickar in manuset version 1.5 till förlaget för läsning i januari. Håller på att ge min förläggare en hjärtattack innan hon får klart för sig att jag inte förväntar mig feedback före jul. Firar med drink med författarkollega, som är mitt inne i redigerande och delar min inställning om att julledighet är för mesar. ”Jag skriver bäst på julafton”, säger hon. ”Jag ska också jobba hårt hela julen”, säger jag, och då muttrar hon något som jag inte riktigt hörde men som kan ha varit ett hånskratt.

Torsdagen den 19:e – tisdagen den 23:e
Låter manuset vila. Det är viktigt att då och då kunna ta ett steg tillbaka från manuset för att sen kunna närma sig det med fräscha, kritiska och obarmhärtiga ögon. Att manuset får vila innebär självklart inte att jag får det. Det är ett hårt arbete: vilandet av manuset pågår för fullt, nästan 12 timmar per dygn, och på nätterna vilar det om möjligt ännu mer.

Onsdagen den 24:e
Manuset vilar fortfarande. Gör genrestudie av Kalle Anka och misströstar över hur värdelös dramaturgin är. Är det här vad det svenska folket vill ha? Förvirrande hopp mellan scenerna, blandade genrer och en talande syrsa. Överväger att börja skriva fantasy eftersom eventuellt mer lönsamt. Sms:ar författarkollega som har öppnat en flaska rosa champagne för verklig inspiration. Hon jobbar till och med hårdare än mig, tänker jag imponerat, men jag ger inte upp.

Torsdagen den 25:e
Återgår till manus-vilandet på heltid. Läser två böcker för inspiration, men känner att jag borde ha läst fler. Det är väldigt viktigt för författare att läsa mycket, det är alla överens om, och jag tar mitt jobb på allvar och tvingar tillbaka mig till sängen för ytterligare en bok. Stressen hanteras med kaffe, julmust och choklad. När man jobbar väldigt hårt måste man få unna sig något

Fredagen den 26:e
Bestämmer mig för att jag har låtit manuset vila hårt nog. Skriver ut utkast och ska läsa igenom för att hålla det färskt i minne inför de kommande tio dagarnas ännu hårdare arbete.

Lördagen den 27:e (kommande)
Ska möta upp författar- och förlagskollegor för after work. Vi författare jobbar så hårt att vi måste mötas upp för drinkar i mellandagarna. Då sker förstås viktigt erfarenhetsutbyte, vi får prata av oss om vår vardag och hjälpa varandra med eventuella professionella utmaningar (t.ex.: ”Varför gööööööööööör jag det här?” eller: ”du råkar inte ha en konflikt som du kan avvara?”).

Söndagen den 28:e – den 9:e januari (kommande)
Författare jobbar hårt hela tiden, men aldrig lika hårt som när de tillbringar tio dagar på Seychellerna. Vid första anblicken kommer de flesta säkert tänka: herregud, där ligger en blekfet kvinna i solen och sover under en bok. Men icke. Där ligger i själva verket en blekfet författare och låter det undermedvetna arbeta. Man närmar sig helt enkelt boken lite från sidan; låter idéer växa fram och leka och ta tid. Hela tiden medan man sliter med paraplydrinkar och simturer och tupplurar.

Jag ska åka med Carina, vilket är bra, för om jag behöver bolla undermedvetna författarproblem kan jag göra det utan att ens titta upp från paraplydrinken. Risken finns att hon mest föreslår att boken kommer piggas upp av en dödsdömd fånge, men varför inte? Det funkar för henne.

Och sen kommer jag tillbaka igen, för att ta tag i version 2.0. Ingen rast, ingen ro. Ständigt detta slit. Det är ett hårt liv att skriva böcker.

Raymond Chandler är en sån där författare som jag hört om så mycket att jag tycker att jag nästan inte behöver läsa honom. Hans Philip Marlowe är sinnesbilden för de hårdkokta privatdetektiverna, ibland nidbilden av tuffa, snygga, lätt alkoholiserade privatdetektiver där välsvarvade blondiner glider in på det slitna kontoret med trubbel i kölvattnet.

Han är också uppfostrad på brittiska internatskolor, med en klassisk bildning,en fantastisk brevskrivare. Han var gift och förälskad i sin fru genom hela sitt liv och en av de sakerna han ångrade i livet var att han aldrig skrev en bok som han tyckte var bra nog att dedikera till henne. De senaste åren har hans böcker också alltmer fått det litterära erkännande de förtjänar – inte längre bara nidbilden av hårdkokta dussindeckare och kiosklitteratur, utan att en spännande skildring av Los Angeles övre och undre liv.

The Long Good-Bye, Farewell, My Lovely och Trouble Is My Business
Det är böckerna av honom som jag ska läsa (okej, jag har redan läst två igår, men det är okej att tjuvstarta med läsningen). Titlarna! Cocktailsen som dricks, whiskyn (blandad kvalité; bra när han lyckas stjäla den från kunder) som sveps, husen, kläderna, dammet, de varma vindarna. Fantastisk litteratur att koppla av till.

The Long Embrace: Raymond Chandler and the woman he loved
Ett dubbelt porträtt av Raymond Chandler och den äldre kvinnan, redan skiljd två gånger när de träffades, som han älskade. Boken beskrivs som ”a revelation of a marriage that was a wellspring of need, illusion and creativity.”Eller som han själv beskriver sin fru i brevet nedan: ”she was the music heard faintly at the edge of sound”

Det här är t.ex. ett av de brev han skrev efter hennes död:

Dear Leonard:

Your letter of December 15th has just reached me, the mails being what they are around Christmas time. I have received much sympathy and kindness and many letters, but yours is somehow unique in that it speaks of the beauty that is lost rather than condoling with the comparatively useless life that continues on. She was everything you say, and more. She was the beat of my heart for thirty years. She was the music heard faintly at the edge of sound. It was my great and now useless regret that I never wrote anything really worth her attention, no book that I could dedicate to her. I planned it. I thought of it, but I never wrote it. Perhaps I couldn’t have written it.

She died hard. Her body fought a hundred lost battles, any one of which would have been enough to finish most of us. Twice I brought her home from the hospital because she hated hospitals, and had her in her own room with nurses around the clock. But she had to go back. And I suppose she never quite forgave me for that. But when at the end I closed her eyes she looked very young. Perhaps by now she realizes that I tried, and that I regarded the sacrifice of several years of a rather insignificant literary career as a small price to pay, if I could make her smile a few times more.

No doubt you realize that this was no sudden thing, that it had been going on for a long time, and that I have said goodbye to my Cissy in the middle of the night in the dark cold hours many, many times. She admired and liked you very much. I’m not sure that she liked Dilys as much as I did, because possibly she suspected that I liked her too much. And it is just possible that I thought she liked you a little too much.

I hope that you are both well and prosperous and that I may have the privilege of seeing you again in the not too distant future, with or without the butler from the Ritz. And I hope I am not being too sentimental if I sign myself,

Yours affectionately,

Raymond Chandler – A Life
Och jag behövde förstås en helt vanlig biografi om honom

… och förstås en brevsamling
Det var så det började. Den ska jag läsa i när jag bara vill bläddra i något några minuter.