Nackdelen med att ha skickat in sitt första utkast till förlaget
Är att man nu inte har den minsta ursäkt för att inte sätta sig med sina kvitton och komma ikapp med administrationen.
Ack, smärtan!
En sak som jag upptäckte när jag började skriva var hur oerhört sadistisk man måste vara som författare. Hela konceptet med handling kan sammanfattas i: hitta på karaktärer med problem och gör det värre för dem.
Men, och det här är det som intresserar mig idag, det är nästan alltid psykisk smärta. Väldigt få karaktärer i böcker har fysiskt ont. Det här gäller även för deckare där huvudpersonen blir misshandlad – det är liksom inte blåmärkena och de knäckta revbenen som är i fokus. Om jag hade blivit misshandlad hade det definitivt varit det jag kom ihåg.
Min teori (stulen från en roman) är att det är för att författare är mesar. Vi har möjligtvis fått våra hjärtan krossade, men vi har inte brutit armar och ben särskilt ofta. Kanske för att vi sitter hemma med en bok istället för att vara ute och göra farliga saker.
Ett undantag som jag tycker bekräftar min tes: Dick Francis. Han är före detta stjärn-steeplechase-jockey som blev bästsäljande deckarförfattare.
Som jockey har han uppenbarligen kraschat i marken i hög fart, och det gör hans karaktärer också. Han beskriver hur det känns att jobba med brutna revben eller ett brutet skulderblad. Helt osentimentalt beskriver han de olika färgnyanserna som en kropp täckt av blåmärken antar allt eftersom att dagarna går. Ibland är blåmärkena orsakade av hästhovar, ibland av knytnävar eller sparkar, men inget av det hindrar förstås vår hjälte.
Har du inte läst en Dick Francis förut kan jag varmt rekommendera det. Kanske börja med Vildmark – huvudpersonen är en författare som fryser och svälter för att ha råd att skriva sina romaner (halvsvält är uppenbarligen också något han har erfarenhet av som jockey). Den finns inte i tryck på svenska, men leta på antikvariat eller köp den på engelska.
Har ni några exempel på fysisk smärta i litteraturen?
Hybris och självtvivel
En författares hjärna, i utdrag.
Fredag 16.05, sms till kollega: ”Simona! Det här blir så himla bra och fint. Jag är så bra! Jag har också fyra mitten-kapitel kvar att skriva och kommer inte hinna skicka in dem förrän klockan sju, vilket väl tekniskt sett inte riktigt är ”på fredag”. Men jag har skrivit slutraderna och den sista Stora scenen och jag är oövervinnerlig!”
Lördag, 08.55, dagboksanteckning: ”Saker som ‘behöver utvecklas’ i min bok: handlingen, karaktärerna och språket.”
Deadlinen närmar sig, och jag brottas med flera stora och viktiga frågor där jag behöver DIN hjälp
Vad skulle en lokalpub/kombinerad restaurang-bar-karaokekvällställe-torsdagsquiz-pub i en svensk liten småstad heta?
Alla förslag mottages med tacksamhet!
Min manusutvecklings-redaktör driver med mig
Idag (!!!) ska jag alltså skicka in det första utkastet av min nästa bok till förlaget. Det ska läsas av Karin, min fantastiska förläggare, och John, min fantastiska redaktör med fokus på manusutveckling. I dagarna har vi mailat lite fram och tillbaka för att bestämma dag och tid för mötet då de ska uttala sin dom/komma med vansinnigt mycket oförtjänt beröm och allmänna hyllningar (önsketänkande, men Karin och John, om ni läser det här så är ”episk” alltid ett bra ord att använda). Torsdag nästa vecka kan vi alla tre, Karin på förmiddagen eller klockan tre.
John kan också klockan tre, men han har ett träningspass klockan halv fem. Men vi kan ju fortsätta diskussionerna på gymmet, säger han. Jo, jag tackar. Det är möjligt att jag är så utsvulten på oförtjänt beröm att jag nästan gick med på det, men till och med ord som ”episkt” skulle förlora något av sin charm om jag hörde det knallröd i ansiktet och stört-flåsande. Och det är bara av promenaden till gymet.
Jag föreslog förmiddagen istället, men John tyckte fortfarande att det skulle ha blivit mer minnesvärt på gymmet.
Det här var mitt svar:
Mycket minnesvärt.
Notis ur Svensk bokhandel:
Författaren Katarina Bivald avled igår tragiskt under ett gympass. ”Hon klarade motionscykeln bra, men föll på cross trainern”, säger redaktör John Häggblom, som blev vittne till händelsen. Bokförlaget Forum beklagar förlusten djupt, tillägger Karin Linge Nordh, förläggare. I enlighet med instruktionerna i Bivalds testamente kommer hennes nästa bok, Uneasy rider, ges ut postumt. ”Det är vad Katarina skulle ha velat”, säger Karin Linge Nordh, men avböjer att kommentera hur hon tror att författarens plötsliga död kommer att påverka försäljningssiffror. ”Det är hårda tider för alla i branschen”, nöjer hon sig med att säga.
Uneasy rider kommer ut i augusti 2015.
Så nu ska vi ses på förmiddagen istället.
>