Ni vet hur vissa människor ser på julen som något som måste vara helt perfekt och blir så stressade över mat som ska lagas, presenter köpas, familj träffas m.m. att de knappt verkar hinna njuta av den? Så är inte mina jular. Min approach till jul är att köpa två dussin böcker och så mycket choklad och julmust jag orkar släpa hem, och sen lämnar jag inte pyjamasen på fyra dagar och går upp fem kilo.
Men hösten! Så många träd att hålla koll på (vad händer med hästkastanjen utanför köksfönstret, björken utanför mitt sovrumsfönster och det lilla körsbärsträdet på vägen till Statoilmacken?), promenader att gå (Lilla promenaden runt Flatensjön, Stora promenaden runt Flatensjön, Turen runt Ältasjön, Vägen till Tyresö), té att dricka, böcker att läsa, äventyr att tänka på. För att inte tala om att hänga i mörka och regndisiga stadsmiljöer, kanske förälska mig i någon så att jag kan gå runt och försöka vara cool och ny och spännande, dricka drinkar på hotellbarer, sitta hemma i soffan och skriva under mörka kvällar, se hela säsonger av TV-serier, bli effektivt och fartfyllt arbetande … det är så mycket att njuta av att jag ibland helt glömmer bort att göra det. Bara häromdagen insåg jag att det var början av oktober och jag ännu inte köpt min ljung. Jag köper ljung varje år. Det är en tradition. Och fönstertvätten, så att jag verkligen kan njuta av färgerna utanför!
Problemet är förstås att jag älskar hösten, så varje år lägger jag på mig något nytt, och innan jag vet ordet av har jag för många traditioner och för mycket som är roligt och alldeles för lite tid för att uppskatta det efter förtjänst. Och missar man något är det ju ett helt år innan det kommer tillbaka igen.
Höstplaner den här veckan:
– Läsa Nora Roberts i sängen
– Se Kommissarie Lewis i soffan
– Skriva, gärna på kvällstid, kanske till Kommissarie Lewis
– Köpa ljung!!!!
– Fika med vänner
Planer jag har prioriterat bort/skjutit upp till nästa vecka:
– Tvätta fönstren
– Bli förälskad
Så. Back on track.
Man kan säga att jag äger när det gäller presentkorgar. Till och med Isak var nöjd, och han är ju notoriskt kräsen när det gäller dem. Vår vänskap är inte bara vid liv, den är stärkt. Idag sms:ade han och frågade om jag ville följa med till återvinningscentralen, och om inte det är en kärleksbetygelse vet jag inte vad som är det.
Simona har ju inte alls samma krav när det gäller presentkorgar. Hon tycker förmodligen mest att det är jobbigt att få presenter, en detalj jag självklart sympatiserade med och sen helt ignorerade. Får man inte ge sina vänner presenter är det ju meningslöst att åka till New York.
Mest rörd blev nog ändå Carina. Eftersom jag är en person som ger omtänksamma presenter baserade på vad folk vill ha snarare än vad jag skulle ha tyckt om fick hon ett bokpaket som sammanfattade vår resa. Tre delstater, fyra böcker, varav en förstås Bibliotekskatten Dewey. Tårögd, rörd, klentrogen – det är inte för starka ord för att beskriva Carinas reaktion, speciellt eftersom hon också fick den klarblå, lite plastiga kassen från Spencer Public Library. Hon kunde nästan inte ta emot den!
Carina (blick på den klarblå, lite plastiga kassen): ”Jag är allvarlig. Jag tror att jag måste insistera på att du behåller den. Ärligt.”
Jag: ”Inte då! Larva dig inte! Klart att du måste ha ett minne därifrån.”
Carina: ”De jag har i mitt huvud räcker så bra så…”
Så måste säga att alltihop blev väldigt lyckat. Middagen och människorna och umgänget var så trevligt att vi inte ens märkte av tiden. ”Herregud, klockan är fem i tolv!” Sa nån. ”Jag kan inte minnas när jag var vaken så här sent”, sa någon annan. Sen fortsatte vi prata i två timmar till.
Ikväll ska jag äta middag hemma hos den formidabla och fantastiska Simona. En trevlig tillställning med en handfull fantastiska och formidabla vänner; allt lugnt och informellt och avslappnat.
Hade man kunnat tro. Men det är också den officiella presentkorgs-överlämnings-festen. Den bestämdes när jag var i New York och Isak och Simona bestämde sig för att få en presentkorg.
”Klarar du dig ända till den 4:e med att få din present?” frågade jag när datumet bestämdes. ”Jaadå” svarade Isak. Han har varit på mig sen dess. ”Det är ju jättelänge dit!” sa han nu i veckan.
Han har också gjort en särskild presentkorgs-middags-playlist. Den består av mycket Barbra Streisand och de bästa balladerna från 80- och 90talet. Han har föreslagit någon sorts presentkorgs-ceremoni, även om han ännu inte återkommit med några exakta detaljer. Han har sett oroligt på mig och hävdat att han kommer få en presentkorg.
Presentkorgar är uppenbarligen känsliga saker. Krig har utkämpats för dem, riken byggts och fallit, vänskaper uppstått och raserat. Eller som Isak formulerade det: ”Om jag inte får en presentkorg är den här vänskapen över.”
Så ni ser hur mycket som hänger på kvällens begivelse? Önska mig lycka till.
Syrran: ”Alltså, jag kan inte känna av hur en parfym doftar. Jag känner bara alkoholen i parfymen. Typ verkstad.”
Jag: ”Verkstad… det skulle kunna fungera. Som ett gammal tryckeri? Tryckpressar? Bläck? Papper?”
Syrran: ”Jaa… Eller lacknafta, kanske?”
Så jag träffade min kollega idag. Hon var femton minuter sen till vårt möte och hade dessutom först gått till fel café eftersom jag hade varit lite oklar. Så hon kom in varm, svettig och med andan i halsen.
Hon: ”ursäkta att jag är sen!”
Jag: ”lukta på min vrist.”
”Ursäkta?”
”Vad luktar det?”
”… ingenting?”
”Sjutton också.” På med mer parfym. Vifta med vristen i närheten av hennes ansikte medan hon tar fram sina papper.
”Nu då?”
”ja… Jag vet inte. Läder kanske? Något mustigt?”
Läder är inte papper och bläck, jag erkänner det. Men betänk att a, jag hade inte ens berättat om bok-doften för henne och b, läder kan typ vara en del av gamla böcker? Plus att urvalet är för litet. Ett fall kan man inte dra några slutsatser av.