Jag tror inte att jag någonsin haft roligare medan jag skrivit en bok än Morden i Great Diddling. Det skulle kanske vara Läsarna i Broken Wheel rekommenderar – det var första gången jag verkligen kände den berusande glädjen i att få hitta på, och jag minns särskilt ett tillfälle när jag satt på ett slott i norra Irland och bestämde mig för att Caroline skulle få en yngre älskare (”Det kommer göra livet svårt för henne!”) Men det var en så långt process, kantad av så många refuseringar och självtvivel, att det är svårt att säga att hela processen direkt var rolig.
Men när Berit Gardner äntligen klev in på scenen, och jag fick börja skapa min galna engelska by, hade jag lustfyllt, lekfullt roligt nästan hela tiden (nåja). Jag skrev under pandemin, och jag tror att det var den som påminde mig om exakt hur fantastiska böcker är, och hur fantastiskt skrivandet kan vara.
När jag var ung flydde jag genom böcker hela tiden. Man var liksom fast där man var i verkliga livet, medan böckerna kunde transportera en var man ville. Inte bara till vilken land eller stad, utan vilken tid – ingen historisk avkrok eller fascinerande personlighet var stängd för en. Och medan jag under pandemin satt instängd i min lägenhet i en söderförort till Stockholm påmindes jag om hur man ändå kunde resa i sinnet via böcker. Den påminde mig om att berättelser är livsviktiga. Och den gjorde mitt liv så sjukt tråkigt att den också påminde mig om hur jag alltid har skapat mina egna äventyr inne i mitt eget huvud. Jag kanske var fast där i mitt tråkiga vardagsrum, men Berit kunde ta sig vart hon ville, och när hon klev in på sin engelska stampub, så följde jag med.
För de som är oroliga över hur pandemin påverkade mitt galopperande bokberoende så är svaret förstås: inte alls. Det är helt under kontroll. Jag kan sluta när jag vill.
Jag fick det allra första fröet till Morden i Great Diddling när jag stod på en av de många charmerade gatorna i en liten by på gränsen mellan Wales och England och för första gången i hela mitt liv frågade mig: kan man ha för många böcker?
Byn var Hay-on-Wye, som har ungefär 2000 invånare – och tjugo bokhandlar. De fanns överallt. I den gamla biografen, i den gamla brandsstationen, i varenda ledig butikslokal som någon har hittat, till och med i den gamla slottsruinen. Staden grundades av originalet och galningen Richard Booth, som hävdar att han hanterat över en miljon böcker. Jag besökte honom faktiskt igen och intervjuade honom om hans liv här.
Men det var senare. Det första som hände var att jag gick vilse. Det första jag gör i varje ny stad är nämligen att hitta bokhandeln, och sen navigerar jag efter den. Gå vänster vid bokhandeln. Det är två gator innan bokhandeln. Just, det är på vägen till bokhandeln. Det är åt andra hållet från bokhandeln sett. Och nu? Bokhandlar överallt.
Så när jag stod där, förvirrad och desorienterad, omgiven av bokhandlar, föddes den första tanken om att jag en dag skulle vilja skriva en bok om en by som översvämmades av böcker. Där mer än en byinvånare skulle fråga sig vad de skulle göra av böckerna, och där böckerna förstås så småningom skulle hitta fina nya hem.
Sen hände inte mycket med idén. Den låg där och marinerade i över fem år, ända tills Berit Gardner för första gången klev in på scenen.
I maj 2022 kom den första delen av min mysdeckarserie om författaren Berit Gardner som löser brott när hon borde skriva. Morden i Great Diddling är en hyllning till Agatha Christie, Morden i Midsomer och alla andra charmiga deckare som förenar engelska pubar, konstiga byoriginal, scones och böcker med ond, bråd död. Den svenska författaren Berit Gardner har dragit sig tillbaka till en stuga i Cornwall för att bota sin skrivkramp. I en nedgången by långt från idylliska kustcaféer och turister hoppas hon finna lugn och ro, men när ett mord sker på en tebjudning med de udda byborna blir det precis tvärtom. Kommissarie Ian Ahmed vid Devon & Cornwall-polisen får ansvaret för utredningen. Han är fast besluten att hitta gärningsmannen innan fler mord sker. Byborna vill däremot utnyttja dådet för att locka dit turister, och Berit Gardner är snart indragen i både byintriger och mordutredning.
Brasilien är ett oerhört civiliserat land. Bevis ett: beställer du två stora öl kan du få dem i en ishink. Bevis två: beställer du en stor öl får du dem i en sån där individuell kylare som europeiska restrauranger ibland använder till vin flaskor.
Det är också ett väldigt socialt land. Beställer du en stor öl (60 cl) så frågar de hur många glas du vill ha. De utgår nämligen från att du kommer vilja dela med dig av all denna öl med dina nära och kära. Sällan har jag känt mig mer svensk än när jag glatt sa att jag ville ha en stor öl, och ett glas. Men jag njöt av den individuella öl-kylaren. Jag var på Carioca de Gema, ett klassiskt uteställa i Lapa, och bandet spelade samba, och jag fyllde glatt på mitt lilla söta ölglas medan jag tänkte på hur naivt det var att ge mig en ölkylare (som om ölen skulle få en chans att bli varm!).
Och sen såg jag rakt in i ögonen på en mörkhårig skönhet på andra sidan dansgolvet, men det är, som man säger, en annan historia. Låt oss bara konstatera att hon lärde mig allt jag kan om samba och att vi alltid kommer att ha Rio.
En av mina absoluta favoritdelar med utflykten var Selaron steps, skapade av den chilenska konstnären Jorge Selarón. De sträcker sig från Joaquim Silva street till Pinto Martins street, och förenar de två stadsdelarna Lapa och Santa Teresa, och de är utsökta. Totalt är det 215 trappsteg, över 125 meter, täckta av 2000 kakelplattor som samlats in från fler än 60 länder från hela världen. Och allt började med en konstnär som inte gillade trapporna utanför sitt hus.
Jorge Selarón började renovera trapporna 1990 med kakel i blått, grönt och gult – den brasilianska flaggans färger. Från början var det bara ett sidoprojekt till hans huvudsakliga konstnärliga arbete som målare, men det kommer inte förvåna någon som känner konstnärer att projektet snart utvecklades till en besatthet. Det kommer heller inte förvåna någon att han också var konstant pank. För att finansiera sitt trapprojekt började han sälja tavlor och leta igenom byggarbetsplatser och soptippar, men när trappornas berömmelse växte började besökare från hela världen donera kakelplattor. Selarón själv såg projektet som ständigt pågående: ”This crazy and unique dream will only end on the day of my death.”
Och det var den 10 januari 2013, vid 65 års ålder, som Jorge Selarón hittades död på trapporna som fått hans namn. Vid det laget var de redan världsberömda.
