Saker jag gör medan jag borde skriva

Jag har insett att jag kommer behöva blogga på svenska också, för den ärliga, icke-tillrättalagda rapporteringen. Så här är den:

Vi måste prata om amerikanskt kaffe.

Kaffe! Det är nästan en förolämpning att kalla det det. Det började tragiskt nog redan på Arlanda, med kaffe så svagt att jag var tvungen att överge koppen och köpa en cappuccino istället. Sen gick det utför.

Man säger att människor kan vänja sig vid vad som helst, och tyvärr är det sant. När jag skriver det här sitter jag i hotell-lobbyn med en kopp av deras gratis-kaffe. Jag valde ”robust”. Det är också lite av ett skämt. Men jag dricker det. Den stora utmaningen nu är att min motorik inte är fin nog, och min reaktionsförmåga inte tillräckligt snabb, för att hälla mjölk i det. Man har ungefär en halv nanosekund på sig innan all form av kaffefärg försvinner. Ett litet extra ryck med handleden, en halv sekund för länge, och sen stirrar man deprimerat på den mjölkfärgade drycken framför en. Som väldigt, väldigt svagt té. Och sen måste man hälla ut lite av blandningen och fylla på med nytt kaffe, och ändå kommer man knappt ens upp i normalt téfärgat.

Det är deprimerande, men jag härdar ut.

Det är ingen som sagt att livet är enkelt.

Jag ska försöka hålla uppe bloggandet från min episka USA-turné, och ni hittar den på den engelska delen av min hemsida. Just nu rapporterar jag från Rhode Island, där det är kallt och regnigt och jag tillbringar den mesta tiden med att dricka kaffe och läsa.

En av de fina sakerna med att vara bortrest är förstås att ens liv blir så mycket annorlunda från när man är hemma.

Här hittar ni de senaste inläggen: http://katarinabivald.se/en/blog/

Jag ska vara i USA i sammanlagt fem veckor, och i tre av dem ska jag åka runt och besöka nästan en delstat och en bokhandel per dag. Det är förstås rasande roligt, men innebär också vissa utmaningar.

Första utmaningen: vara snygg och professionellt välklädd i tre veckor.
Som med alla utmaningar här i livet kan man försöka lösa dem på två sätt: man kan försöka kompensera för ens svagheter (stil, organisationsförmåga) eller förstärka ens styrkor (tråkighet). Jag har förstås satsat på det sistnämnda. Så här ser alltså min packning ut för tillfället:

– 2 svarta kavajer (ej identiska, för omväxling!)
– 5 vita t-shirts (rund urringning och v-ringade!)
– 1 svart t-shirt
– 2 par jeans
– 1 par svarta byxor
– 2 klänningar, blandad formalitetsgrad
– Ännu inga strumpbyxor (man kan inte tänka på allt)
– 1 par fin-skor till klänningarna (matchar 1 av 2 klänningar. Perfekt)

Jag kommer alltså i tre veckor vara klädd i jeans, vit t-shirt och svart kavaj. En stabil strategi.

Andra utmaningen: hålla sig i form.
Andra utmaningar: att hålla sig vid liv och någorlunda form i tre veckor, för att ha energi nog för jobb. Här är det egentligen inte frågan om något egentligt val. Vi satsar väl alla på den etablerade strategin Självbedrägeri? Alltså att packa med träningskläder och stora gympaskor, varpå vi äter onyttigt, dricker kaffe och kedjeröker konstant i tre veckor och tar oss iväg till hotellets gym en gång (första resdagen när jet lagen väcker oss klockan fyra). Och kommer hem som välmående vrak.

Tredje utmaningen: packa
Idag har jag jobbat på min att packa-lista, och nu har jag också provpackat resväskan. Självbedrägeriet tar upp stora delar av den, tätt följt av de icke-matchande finskorna som jag kommer använda exakt en gång på hela resan. Jag var övertygad om att jag skulle behöva sitta på resväskan för att få igen den, men jag har förvånansvärt mycket plats kvar. ”Kanske borde jag alltid bara gå klädd i vita t-shirts?” tänkte jag. ”De tar uppenbarligen inte särskilt mycket plats.”

Men även med de vita t-shirtsen var det oroväckande mycket plats kvar i resväskan. Den är stor, men inte gigantisk. Isak har lärt mig vika saker lite grann, men jag är ingen packningens mästare.

Vad har jag glömt? tänkte jag.

Det här oroade mig i flera timmar. Datorsladden ska ner i väskan också, liksom necessären, men det fanns verkligen oroväckande mycket plats kvar. Ni som känner mig kanske vid det här laget redan har insett exakt vad som var fel: jag har ännu inte valt ut vilka böcker jag ska ha med mig.

Det här kommer inte sluta bra.

Fjärde utmaningen: hålla koll på schemat och dyka upp på rätt tid och plats
Det här hade kunnat vara en utmaning, men som tur var så resonerar förlag ungefär så här: antingen utgår de ifrån att vi författare har en minsta gemensamma organisationsförmåga i nivå med en nioåring (”du kommer ha tid ledigt under bokmässan, så promenera runt och se dig omkring. Men glöm inte att du sen måste vara tillbaka i vår monter vid specifika tider!”) eller också vill de redan nu minimera framtida katastrof-lösnignar för sig själva.

Ett exempel från delen av schemat som handlar om Iowa:
Lathea: ”Du checkar ut från hotellet på morgonen. Sen åker du till en annan stad och sen direkt till flygplatsen. Du checkar alltså ut. Du kommer inte komma tillbaka till hotellet. Glöm inte att ta med dina väskor.”
Jag: ”Ja, jo, det står ju: ‘checka ut från hotellet, ni kommer inte komma tillbaka hit” på schemat?”
Lathea (inte övertygad): ”Ja… Jag påminner Shana om det också. Lika bra att jag skriver in det i schemat: Glöm inte att ta med väskorna.”

Så det enda jag behöver göra är att följa med och lyda order. Med lite tur bestämmer de var vi ska äta också, så att jag inte kommer behöva fatta ett enda beslut på hela resan. Det är mitt mål.

Jag kommer vara omöjlig att resa med efter det här.

Femte utmaningen: bestämma mig för vad jag ska äta
Åh herregud. Jag kom precis på att jag de sista kanske tio dagarna kommer åka runt ensam. Utan schema, medföljande stöd-person och förbokade hotell. Jag kommer behöva fatta beslut.

Jag kommer kanske aldrig komma längre än till Denver, Colorado, där mitt schema tar slut. Jag kommer bara stanna kvar på det sista hotellet medan jag sitter håglöst och stirrar tomt framför mig och väntar på att någon ska styra upp min dag. Och stirrar på den tomma platsen efter sista punkten på schemat, som om det magiskt kommer dyka upp information om när jag ska resa och vart.

Jag kanske får sms några nära vänner i Sverige och fråga dem..? Fast de kanske inte blir jätteglada om jag väcker dem mitt i natten med ett telefonsamtal för att fråga vart jag borde åka? Äsch, vad har man vänner till?

Denna sanning gäller på många områden i livet, men aldrig var den mer sann än att köra vattengympa till medryckande sextiontals-hits.

Känslan av att twista loss i vattnet till Twist and shout eller hoppa runt till Do you wanna dance är förstås oslagbar, men eftersom man måste sjunga med till sextiotals-hits (gammal sanning) blir resultatet ungefär så här:

Jag (hoppar runt knallröd i ansiktet): ”Well, shake it up ba..blubb blubb, host, fräs”
Jag (några minuter senare, fortfarande lika entusiastisk: ”Do you do you do you do you wanna.. blubb, blubb, host, fräs”

Och sedan börjar det om, medan jag försöker att både hoppa, sjunga och få bort vattnet ur halsen och näsan.

Inte värdigt, men väldigt fint.

Resor tar egentligen inte fram det bästa hos mig. Flygresor stressar mig lite i sig, och jag lever ut det med packnings-listor och att göra-listor som är så detaljerade att man hade kunnat tro att det inte fanns några butiker i USA.

”Tänk om jag glömmer tandborsten!” kan jag vakna upp mitt i natten och tänka. Eller: ”Herregud, jag måste köpa en ny deodorant!” Inget av dessa går ju på något sätt att lösa på, säg, flygplatsen.

Men det är inte bara stress och kontrollbehov. Det är något med tanken att vara borta hemifrån som får mig att tro att jag skulle kunna bli en helt ny människa någonstans mellan Arlanda och Chicago O’Hare. Plötsligt ska jag bli en välorganiserad, tuff, äventyrlig, snygg, världsvan och charmig person. Som en tuffare variant av en flygvärdinna ska jag glida igenom säkerhetskontrollen som om jag inte gör annat om dagarna, anlända till hotellet, prydligt hänga upp alla mina kläder på galgar och mirakulöst ha en necessär som inte är en plastpåse. Jag antar att det här ska slå till någonstans halvvägs över Atlanten.

Det gör att min egentliga att göra-lista ser ut ungefär så här:
1, Bli snygg
2, Köp snygga kläder
3, Plötsligt utveckla känsla för personlig stil (men bekvämt och avslappnat och lätt att resa i. Förstås.)
4, Bli tuff och cool
5, Bli ordentlig och organiserad och vuxen person (ev. flygvärdinna)
6, Komma ihåg passet!!!!!!!

Någonstans i bakhuvudet minns jag att jag inte riktigt är snygg och tuff och cool och vuxen och organiserad. Jag har en vag medvetenhet om att min garderob inte är fylld av resvänliga, bekväma, snygga, coola, eleganta och modemässigt intressanta men ändå enkla och stilrena kläder. Den är snarare fylld av fem år gamla skjortor som inte riktigt passar nu och vita t-shirts med kaffefläckar. Jag tänker att jag ska ordna det ”innan jag åker”.

Jag åker på lördag. Gott om tid.