I förrgår pratade jag på fantastiska Forum Books i Corbridge om min bok. Publiken bestod av ett gäng entusiastiska pensionärer, varav en hade bakat en svensk kaka (någon sorts citron-sockerkaka, tror jag) och alla var mycket vänliga.
Vi bodde på ett B&B i ett gigantiskt, smalt trevåningshus som förvandlats till B&B när barnen flyttats hemifrån. Jag och Louise gick ner för frukost i det lilla frukostrummet (det fanns förstås ett). Frukostbordet var dukat för fyra personer: de andra två var ett par i 80årsåldern från nordirland. De pratade oerhört brittisk engelska med en undervisande, föreläsande ton: ”They have excellent coffee here, so if you wish for it, you should ask for it” (jag hade förstås redan bett om kaffe; de andra drack lika självklart te).
”Growing up in Edinburgh, one does develop an interest in geology”
Han var nästan döv, och det är högst oklart om hon hörde så mycket mer. Jag fick ett starkt intryck av de två ensamma vid frukostbordet, samtalandes ungefär så här utan att någonsin höra varandra:
”It is what in geology is called a flooding plain.”
”There is a very remarkable description of an ice age in one of the Doris Lessings-novels. The protagonist…”
Det var i alla fall så de pratade med oss. Vi nickade instämmannde.
Det finns definitivt något betryggande med svarta skjortor. Sen mina tidiga flat-klubbs-dagar är det lite som att ta på sig en uniform, typ som väktare eller polis, komplett med det automatiskt sammanbitna, coola ansiktsuttrycket. På den tiden bestod hela min utekvälls-garderob av antingen: 1, svart t-shirt med politiskt budskap. 2, vanliga svart t-shirt i kombination med svart läderarmband. 3, svart t-shirt och svart skjorta, ibland med uppkavlade armar och kombinerat med det svarta läderarmbandet.
Öh, nej, kanske inte svart skjorta. Vill inte råka blänga på kunder som kommer in i butiken (det kom sig av behovet att vända blicken mot dörren när någon ny kom in för att se om man kände den, och sen direkt vända bort blicken om man inte gjorde det, så att varje gång en ny kom in så möttes de av svischande huvud, en snabb, granskande blick, och sen nonchalant och uttråkade och/eller blängande ansiktsuttryck som snabbt vändes bort från dem.)
Vit skjorta it is. Som en servitris, tänker jag, som serverar böcker omkring mig som vore det alkohol.
Ja, det är den stora frågan jag brottas med just nu. Jag borde förstås brottas med frågan om vilka böcker jag ska rekommendera eller försöka memorera titlar i sista minuten-panik, men som alltid fokuserar jag på det viktigaste.
Väst är självskriven. Jag behöver allt moraliskt stöd jag kan få, och det finns något väldigt betryggande i att ha väst. Men ska jag gå all in och också ha vit skjorta, eller satsa på mer blasé vit t-shirt istället?
Idag är första dagen av Independent Bookseller Week 2015 – tio dagar som fokuserar vikten av oberoende bokhandlar. De ordnar författarsamtal, kampanjer, idétips via Twitter osv. och är förstås helt fantastiskt.
Jag börjar min Independent Bookseller Week på Dulwich Books, där jag ska tipsa om böcker under titeln Book Doctor. ”Herregud, vad roligt” tänkte jag glatt när Louise meddelade mig det här.
Nu är det en timme kvar och en första, konstig oro har börjat smyga sig på. Normalt sett undrar jag ju alltid om någon kommer komma, men den här gången känns inte det som ett problem.Då får jag bara dricka té i en fantastisk bokhandel och snacka skit med bokhandlar-kollegor. Nej, den konstiga oron är en rädsla för att inte klara av pressen.
Tänk om jag inte kan komma på några böcker att tipsa om?
Tänk om folk kommer glida in och ta mitt boknörderi på allvar och bestämt hävda att de bara läser crime noir med vampyr-inslag som utspelar sig under första världskriget (inte i skyttegravsmiljö, och enbart belgisk)? Eller be om tips på någon klassiker som jag borde ha läst men aldrig orkat med, eller tidigare års Man Booker-vinnare som jag borde ha memorerat förstås men nu inte kommer kunna komma på. Kanske kommer jag stå där och stammande föreslå den nya Grey-boken.
Jag försöker trösta mig med att jag (tack gode gud!) för några veckor sen fick snilleblixten att erbjuda 100 % Reader Satisfaction Guarantee på alla bok-rekommendationer. Det här kan låta som om det borde späda på paniken, men jag lovade helt enkelt att skicka en ny bok om de inte gillade mitt tips. Förstå genialiteten! Jag kan tipsa om helt vansinniga saker (t.ex. de tre enda böckerna jag faktiskt har läst i bokhandels sortiment) och hävda att de bara ska utnyttja garantin för att prova något nytt.
Men det blir inte bättre av att jag precis läste hur Louise har lovat ”surgery type recommendations” – det finns ingen kirurgisk precision i mina rekommendationer.
Folk kommer komma på att jag egentligen inte är boknörd och att jag inte älskar böcker och så kommer de tro att jag bara sitter hemma och ser på tv-serier hela dagarna men har skrivit en bok om bokhandlar enbart i säljsyfte.
Andas.
Jag har i alla fall på mig väst. Worst case scenario: hur mycket kan egentligen gå fel så länge man har väst på sig?
Lägenheten jag bor i har de där irriterande dörrarna som går i lås så fort man stänger dem, och jag fasar alltid för dagen (och den lär komma) då jag kommer låsa mig ute och vara tvungen att jaga rätt på en extra-nyckel.
Nu har jag utvecklat ett litet knep. Jag lägger nycklarna på exakt samma plats i bokhyllan precis vid dörren, och varje gång jag närmar mig ytterdörren tänker jag alltså: ”James Ellroy!”
Inser att jag från och med nu kommer göra det varje gång jag tänker på ytterdörrar och nycklar, även när jag kommer hem, så att nyckelknippor för evigt kommer vara sammankopplade med Perfidia. Jag ska bara komma på en bok att associera cigaretter, tändare och plånbok med. Och passet…
