Saker jag gör medan jag borde skriva

Idag såg jag ett husmorstips på Facebook om att rensa avlopp genom bakpulver och vinäger, som jag genast entusiastiskt läste upp för Syrran. ”Det ska jag prova idag”, sa jag, vilket inte alls förvånade Syrran, eftersom hon vet att jag redigerar.

Jag har en stark känsla av att ”något” saknas i min bok och att ”saker” kan bli bättre – en klockren, träffande och knivskarp litteraturkritisk analys som visar att jag den här andra boken självklart vet vad jag sysslar med.

”Tror du inte att något saknas och att saker kan bli bättre?” frågade jag lätt ängsligt min förläggare, som hävdade att både saker och något hade blivit bättre sen förra utkastet, och här var hennes övriga kommentarer inför nästa.

Det är ett ensamt yrke, författandet, eller hade varit om man inte hade vänner som delade med sig av husmorstips. Så idag ska jag rensa avlopp. Syrran ska beta järn med citronsyra (”för att få bort oxiden”. Oklart. Mycket oklart). Jag kan inte låta bli att tycka att hennes yrke är lite coolare idag.

För övrigt googlade jag för säkerhets skull husmoderstipset och hamnade mitt i en – som vanligt – hetsig diskussion på Flashback. Ett av inlägget avslutades med: ”har svenskarna blivit så mesiga att de inte ens kan rensa ett avlopp?”

Svaret är ja.

Normalt sett får jag all min motion så som Gud tänkte sig den: genom simning och promenader. Vi vet alla att träning på land är onaturligt och ovärdigt: svettandes och flåsandes och dallrandes, till skillnad från träning i vatten. Varför skulle annars Gud ha uppfunnit klor? (Observera att jag talar om träningsformer som sker i vattnet, inte på väg till vattnet: simhopp är förstås vansinnigt. Varför hoppa från tio meter när det finns en trevlig kant?)

Men på sistone har jag insett att min simstil kanske är värdig, men att jag inte tar ut mig tillräckligt för att få särskilt mycket muskler. Och jag har blivit väldigt förtjust i Ulrika Kärnborgs livsstilsråd för författare: ”för författare gäller bara en sak: en osund själ i en sund kropp”. Osund själ i en ännu mer värre kropp har inte riktigt samma klang.

Så jag har uppgraderat mitt träningskort till att även inkludera gym. Gym! Idag närmade jag mig Cross-Trainern där den stod och tornade upp sig längs med ena väggen, med utsikt över vattenrutschbanan som ett ständigt hån om att det var bättre när man var ung.

Ingenting gott kan komma ur det här, tänkte jag, men jag lyckades ändå skramla mig upp på eländet. Först efter trettio sekunder läste jag den finstilta varningstexten:

Warning! Do not use this machine if you feel faint, shortness of breath or pain.

Två minuter senare uppvisade jag samtliga symptom, både matthet, andfåddhet och smärta, så nu undrar jag: kan jag kräva pengarna tillbaka?

Renoveringsprojekt är både en fascinerande och irriterande del av att jobba hemma. Den här gången är det vår balkong som ska renoveras, så hela dagen igår åkte en höj- och sänkbar plattform mellan våningarna och monterade ner glasen på de fönstertäkta balkongerna. Varje gång plattformen passerade min balkong sänkte sig ett plötsligt dunkel över köket.

Än så länge är det mest fascinerande. Där satt jag och skrev i godan ro igår när tre män plötsligt hoppade ner på min balkong och började svinga kofoter. En av dem sjön. Han var också så entusiastisk med glasmonteringen att ett av glasen krossades i småbitar och fick innefönstret att skaka, men jag reagerade mycket mer på det än han. Han ryckte mest på axlarna, medan jobbkompisen trött muttrade åt honom att ta det lugnt. Sången fortsatte dock med oförändrad intensitet.

Det var mycket mer spännande än, säg, att gå igenom en scen i min bok och försöka förstärka konflikterna och vändpunkterna.

Idag har de satt för plast på fönstret i köket, så nu är allt dimmigt och lätt förvridet och jag måste dessutom gå ner två trappor varje gång jag behöver en rökpaus. Det kommer göra under för min effektivitet, ända tills de börjar med mer högljudda saker och tvingar mig ur hus och hem för att skriva på fik.

Apropå det – har ni några tips på skrivvänliga fik i Stockholmstrakten? Skrivvänliga fik har stora bord där man kan sprida ut papper och gärna eluttag. Är det halvtomt är det ytterligare en fördel, men det är inget krav.

Jag antar att vi alla någon gång har dejtat någon som våra vänner inte riktigt klickar med, eller försökt presentera olika vänner för varandra bara för att sen sitta och lyssna på banala samtal om jobb och väder trots att de båda är roliga och originella personer som aldrig skulle göra det i vanliga fall. Det kan vara alltifrån att man tycker att de borde bli bästa vänner direkt eftersom jag vet att de båda är fantastiska, till att man råkar dejta någon som i efterhand – och direkt i sina vänners ögon – framstår som, ja, något av en idiot.

Nu inser jag att jag håller på att tappa greppet om den här liknelsen, eftersom det i det här fallet handlar om en vän som är en idiot. Ja, Isak, du vet mycket väl att jag talar om dig.

Låt oss nöja oss med att säga att man har många relationer i livet, som kan vara komplicerade i sin egen rätt, men som också kan vara svåra att få ihop med varandra.

I helgen har jag och Isak varit i Östersund på fantastisk mini-bilsemester-weekend. E4:an upp, och sen inlandsvägen ner. Mörka vinterlandskap och total frånvaro av husvagnar. Han har hälsat på släkt och kört bil och jag har antecknat och skrivit och ja, det har i stort varit lika perfekt som det låter.

Förutom följande samtal under en cigarettpaus utanför Clarion hotel i Östersund.

Fram tills nu trodde jag att Isak var en stöttande och förstående vän (ha! Hur man lurar sig själv!). Han hade till och med stämt av i onsdags om den här helgen fortfarande passade för skrivande och bilåkande ”med tanke på problemen hemmavid, menar jag”. Tvärtom, svarade jag, jag tror faktiskt att både jag och skrivaren kommer må bra av lite distans. Hitta tillbaka till nyförälskelsen och romantiken, få en chans att sakna varandra. Gott, sa Isak, och så var det bestämt.

Men nu står vi alltså utanför hotellet och röker och småpratar.
”Hur länge har du haft den?” frågar han (en oromantisk beskrivning av min och skrivarens relations livslängd)
Jag tänker efter. ”Jag köpte den i den förra lägenheten. Jag tippar att det måste vara nästan tre år nu.”
Tre år! Och knappt ett papperstrassel under hela den tiden. Jag kanske borde ge relationsråd för folk som har problem med sin skrivare. Plötsligt verkade det också väldigt, väldigt småsint att klaga över ett enda litet papperstrassel, när vi nu har hängt ihop så länge.
”Tja, då börjar det väl bli dags att köpa en ny”, säger Isak.
”Va?”
”Ja, tre år är ändå rätt mycket för en skrivare. Problemen kommer ju bara bli värre.”
”Ursäkta mig?”
Han höjer frågande på ögonbrynen.
”Det är INTE en skrivare som bara ger upp efter ett par år.”
Här kan han ha börjat ana att han precis sagt något fel.
”Isak, VI har varit vänner i tio år. Mycket mer än tre. Så om jag började krångla det minsta lilla skulle du alltså bara rycka på axlarna och skaffa en förbättrad version?”
”Öh, du är inte riktigt samma sak som en skrivare”, säger han, lite panikslaget nu.
”Nej, det vet jag väl, men jag kan väl vara fin ändå!”
Jag är rätt säker på att jag kunde höra en kvävd svordom muttras fram, men Isak känner mig rätt väl vid det här laget. ”Hur var det, var den trådlös?” säger han, och jag distraheras av min skrivares förtjänster.
Som tyvärr inte är att vara trådlös. ”Den är det, men jag har aldrig lyckats få det att fungera”, erkänner jag, och så stirrar jag granskande på Isak för att se om han vågar börja kritisera den igen.
Men han säger bara: ”Just, så var det” och låter till och med bli att nämna kvällen vi satt med skrivardelar över hela vardagsrumsgolvet och försökte få det att fungera.
Jag antar att det är äkta vänskap, och att jag alltså måste förlåta honom för att hans obetänksamma ord om min skrivare.

Som för övrigt fungerar perfekt igen.