Saker jag gör medan jag borde skriva

Jag har alltid fascinerats över hur idéer går i vågor. Det här gäller både böcker och filmer och är kanske inte helt förvånande, med tanke på hur små både bok- och filmkretsar är. Jag antar att människor pratar med varandra, bollar idéer över rödvin, gör samma marknadsanalyser och inspireras av samma framgångsrika böcker och filmer. Men ändå.

Den här artikeln skriver t.ex. intressant om hur filmidéer verkar gå i par, och här finns ännu fler exempel.

Att böcker behandlar samma tema eller historiska tid är ju inte heller förvånande. En bok om vampyrer eller grått sex går bra, och plötsligt kryllar det av dem.

Att Thomas Cromwell plötsligt återuppstått i rampljuset är alltså ingeting som förvånar mig. Däremot undrar jag hur boktiteln Thomas Cromwell: The Untold Story of Henry VIII’s Most Faithful Servant lyckades ta sig igenom hela förläggaresystemet. Det finns säkert mängder med saker att belysa om Cromwell, och det är ju en fascinerande person och period, men efter Hilary Mantel känns det rätt svårt att hävda att hans historia är ”oberättad”.Finns det någon människa där ute som inte hört talats om hans historia, över snart tre böcker och tusentals sidor?

”The Untold Facts” hade i och för sig kunnat fungera som titel, men jag antar att det inte är riktigt lika säljande?

Läs The Guardians recentions här.

”I hoover; I find odd places to polish. Places that I haven’t seen in a long time; sometimes part of my own body. And there’s a lot of crying in fetal positions.”

Läs mer om Emma Thompson och skrivandet här

Nästan-heltid: beslutet att skriva på heltid och oförmågan att säga nej till intressanta jobb.

Saker jag gör nu när jag sitter hemma och skriver på nästan-heltid:

1, Övervattnar krukväxterna
Jag, vankandes fram och tillbaka i min lägenhet medan jag pratar högt med mig själv och säger saker i stil med: ”Tänk, Katarina. Kärleksintresset måste ha en personlighet. Hur svårt kan det vara? Startrek-fan? Förkärlek för söta katt-klipp på Youtube? Mörkt barndomstrauma á la aldrig fick sin favoritleksak?”

Och ska man vanka fram och tillbaka i lägenheten medan man pratar med sig själv så känns det ofta naturligt att ta upp vattenkanna och ta en runda bland krukväxterna.

Resultat: tre halvdöda chiliväxter och en sur basilikaplanta. Fortfarande ingen personlighet förutom snygg.

2, Städar hela tvättstugan på det där sättet som man ska göra varje gång man har tvättid
En av fördelarna med att skriva hemma är att man kan boka in en tvättid mellan 10 – 13. Och kommer man ner och upptäcker att tvättstugan är otroligt smutsig, så kan man glatt tänka: ”Men vilken tur att jag har tid! Jag kan ju stanna kvar här mellan tvättarna och torka golven.”

Resultat: ren tvättstuga, ihopvikt tvätt och sorterade strumpor. Fortfarande ingen personlighet åt kärleksintresset.

3, Ägnar tre timmar åt att google namn på den cyniska och tuffa vänninan
Pia?
Irene
Ulla
Ingrid
Carina
Elisabet
Ingegärd
Margareta (Maggan)
Gun?

Resultat: minus tre timmar och fortfarande ingen personlighet åt kärleksintresset. Men en shortlist för Namnet på den cyniska och tuffa värdinnan (gör en insats och rösta i kommentarsfältet så behöver jag inte ägna tre timmar imorgon åt det).

4, Tittar in i garderoben och tänker: den här borde ju faktiskt rensas ut och sorteras om
Resultat: så galen är jag i alla fall inte ännu. Det finns gränser.

5, Lagar lunch
Visst, jag har matlådor, men är det verkligen anledning nog att inte goolga slowfood-recept? Hittar jag något trevligt hade jag ju kunnat laga det i timmar (medan jag tänker på kärleksintressets personlighet förstås. Självklart).

Resultat: sallad till lunch och fyra nya recept på långsamma grytor. Kör jag fast med skrivandet imorgon kan jag göra om den här bloggen till en matblogg.

6, Sms:ar mina vänner på jobbet
Följande är ett ungefärligt genomsnitt per dag den senaste veckan:
Cissi: fyra (antal svar: 1)
Isak: tretton (antal svar: 4)
Carina: noll (eftersom hon precis har stått ut med mig i USA har jag bestämt mig för att skona henne ett tag framöver)
Simona: två (antal svar: 2)

Självklart är det bara att höra av dig om du också vill bli störd på jobbet av en desperat författare!

Det finns alltid något skrämmande i att låta människor läsa ens första utkast. De kryllar av banala personbeskrivningar, konstiga handlingshopp och, framförallt freudianska antydningar och undermedvetna tankar.

Idag har jag fått kommentarer av fantastiska Johanna Wistrand på Multimanus.se (och med hennes och Jennys nya samarbete Storydoktors.se.

Mina favoritkommentarer:

Ang. persongalleriet: ”Det finns många porträtt av starka, roliga och udda kvinnor – men porträtten på männen är nästan alltid på gränsen till elaka och cyniska?”.

Redigeringsanteckning till mig själv: inte låta radikalfeminism eller erfarenheter av långrandiga män på föreningsmöten prägla en hel bok.

Ang. en scen som jag skrev rakt av utifrån en egen erfarenhet av när jag var förälskad i en man med flickvän som plötsligt dök upp: ”När du beskriver hur Anette ser på sin kvinnliga romantiska rival låter det mer dyrkande än avundsjuk. Om inte det bisexuella draget är något du fört fram tidigare som jag missat?”

Redigeringsanteckning: se över beskrivning, och kanske omvärdera minnet av den förälskelsen.

Sickla köpkvarter, ca 16.40.

”Jag ska bara en station. Du också? Och du har också handlat, ser jag. Men det ser tungt ut det där. Du borde ha en sån här [pekar på egen Dramatenväska]. Bara 150 kronor. Ja, jag ska hem till min son. Han är sjuk. Mat? Ha! Chips och treo. Han är vuxen, men mamma kommer ändå hem till honom med chips när han har sjuk. Har du barn? Nej, ni börjar ju sent i er generation. Jag började som tonåring. Och mina barn började tidigt, de också, så nu har jag fem barnbarn. De är nästan stora de med. ‘Nej, mormor, jag kan inte komma och hälsa på, jag ska träffa min tjej’, säger de till mig. Ska du också åt det här hållet? Vad bra! Var bor du? I Älta, ja, jag brukade bo där. Bodde där i två år och pratade inte med en enda människa. Jag bodde på Kungsholmen förut för att det var nära Kista, via Fridhemsplan, och jag jobbade på Ericsson. Men sen skulle jag downsiza ekonomin, så då sålde jag den lägenheten och flyttade till Älta. Men ingen hälsade ens! 11 änkor bodde där, fick jag reda på sen, och ingen sa något när man träffades i hissen. Det fanns till och med en gammal kollega i samma trapphus, fast hon jobbade på Sälj. Själv jobbade jag på Marknadsavdelningen. Vill du komma in på en kopp kaffe? frågade jag. Nej, hon hade som princip att inte umgås med sina grannar. Ja, jag ska också hitåt. Men när jag sålde lägenheten, då kom de! Och gick igenom mina saker och lådor och garderober tills mäklaren slängde ut dem. Så när jag såg henne nästa gång sa jag: ‘när jag bjöd in dig på kaffe, då kom du inte, men när jag inte var hemma, då kunde du besöka min lägenhet.’ Och då började hon gråta. Kvinnor! Jag begriper dem inte. Jaha, ska du stanna här? Ja, just det, du ska ju ta bussen till Älta. Se så, ge mig en kram nu.”