New York sammanfattat

Så. Sista kvällen i New York och jag tillbringar den på min hotellbar. Det är så spännande det blir. Jag inser att jag borde satsa på någon bra restaurang, cool bar eller sista minuten hela natten-shopping. Istället tänker jag försöka mig på en New York-sammanfattning.

Bästa bar: Stonewall Inn och pianobaren med de sjungande servitriserna.

Bästa shopping: självmotsägelse, men med Carinas benägna hjälp och aldrig tidigare skådad disciplin lyckades jag shoppa loss på Century 21. Jag har också två gånger gått in på Macy’s, men det var ett misstag.

Saker som bara inte är verkliga: små allékantade gator med trapport som leder upp till trappuppgångar (se bild). Uppenbarligen ren kuliss. Husfasader med brandstegar på.

Saker som inte alls är som på film: Central park. Carina marscherade mig raskt till en liten klippig kulle där man kunde ta foton med skyskrapor i bakgrunden. Men vi vet alla att det inte är Central park. Central park är väldiga grönområden där män och kvinnor joggar eller rastar hundar och råkar springa in i varandra, varpå komplikationer uppstår. Skridskorinken vid Rockefeller Center. Den är a, alldeles för liten. B, nedsänkt (???). Wallstreet. Borde det inte vara… mer?

Mest skräckinjagande upplevelser: Macy’s båda gångerna. Övergångsstället vid Macy’s, de där sekunderna när det precis blivit grönt och man ser havet av människor på motsatta sidan långsamt börja röra sig emot en, som vore de en fiendearmé och man själv en vilsen spanare som snart kommer uppslukas och övermannas och lämnas kvar i en liten hög på trottoaren.

Saker som jag inte upplevt: sura New York-bor. Missad upplevelse. Jag kommer behöva åka tillbaka.

Bästa guiden: Carina. Hon hade ett detaljerat och obevekligt schema planerat. När hon hämtade mig på hotellet hade hon inte ätit lunch, men det betade hon av samtidigt som vi fotograferade mig med frihetsgudinnan i bakgrunden. ”Så där”, sa hon. ”Jag tror inte du har förlorat mer än sju minuter på min lunch.”

Vi vet alla att det här är en kuliss
Det här borde vara oändliga grönområden där karaktärer från romantiska komedier joggar och rastar sina hundar
Borde inte den kapitalistiska världskonspirationen kräva mer... plats?
Bästa guiden, efter att ha sinkat oss i sju minuter för att äta lunch

The Holy Grail

Jag passerar receptionen på väg mot hissen. En man i femtioårsåldern, klädd i kostym, hatt och pondus, är mitt i en upprörd monolog.

”You might as well try to find the holy grail!” säger han precis när jag passerar, så jag saktar in stegen för att få reda på om han har hittat den och vad det är. ”That’s easier than finding the men’s room. I admit it, in the end I just used the Ladies'”
”I am so sorry, sir.”
”I took my hat off, as a sign of respect, and I flushed after I was done and everything. It’s just upsetting, you know.”
”I’m so sorry.”
”Don’t be. I’m just venting. There should be a sign. That’s all I’m saying.”

Jag måste erkänna att jag aldrig hade trott att den heliga graal skulle visa sig vara herrtoaletten. En damtoalett utan kö, ja, men inte herrarnas.

Att skriva roligt

Min sista hela dag i New Yorka gå i humorns tecken. Jag är på Gotham Writers för deras endags-Humor writing class.

Carina har förberett mig genom att peka ut både var lokalerna är och den närmaste Dunkin’ Donuts för frukost, kaffe och gratis wi-fi. Jag inser på vägen att jag också använt Dunkin’ Donut som riktmärke: på eigth avenue, mitt emot dem. Det är ungefär lika smart som att tänka att man ska till ”det där hörnet där det finns en Starbucks”.

Den helt autentiska New York-tunnelbanan

Jag har också upplevt den helt autentiska New York-tunnelbanan. Här har jag bok-referenser: Jack Reacher åker på den i Gone Tomorrow när han upptäcker vad som kan vara en självmordsbombare.

En intressant kulturskillnad: folk läser på tunnelbanan i New York. I en vagn med tjugo resenärer så läser kanske fem. Tre sitter med mobilen. Resten stirrar bara tomt rakt framför sig, vaggandes i takt med tåget (tunnelbanan gungar mer i New York).

Att just jag läser kanske inte är helt konstigt.

Where pride began

Igår besökte jag Stonewall Inn, baren där HBT personer gjorde motstånd mot en polisrazzia i vad som ibland beskrivs som startskottet till den moderna HBT-rörelsen. Med inspiration från medborgarrättsrörelsen, anti-krigs demonstrationer och bohemmiljön i the Village började HBT-personer slå tillbaka mot polisen.

Sen ungefär åtta år tillbaka är det en hbt-pub igen. När jag kommer dit är klockan halv tre och de har precis öppnat. Bakom baren står Ben – ”Big Ben’s Happy hour” förklarar skylten utanför. Han är en tvärhand hög och får förmodligen frågan om vad som är stort hos honom ett dussin gånger per dag. En kille från Toronto frågar strax efter att jag slagit mig ner. ”Min personlighet”, svarar Ben. Tyvärr för killen från Toronto är Ben gift.

Killen från Toronto heter Jon och har gett sig själv ett improviserat besök i New York eftersom han höll på att bli galen. Han jobbar i köket på Ikea. Han har precis överlevt den galna nationella helgdagen före alla skolor börjar i september. På en dag sålde Ikea för 1.5 miljoner dollar, och där stod han och serverade köttbullar, kanelbullar och Fish and Chips. Han har examen i konst, historia och juridik men drömmer nu om att göra karriär inom Ikea. Helst skulle han vilja jobba sig från stad till stad, men han än så länge är han för bekväm.

Ben har serverat drinkar bakom baren i fem år, och när han inte gör det undervisar han på ett college i närheten. Hans inriktning är datavetenskap och sexuality/queer studies. Om han visste att han inte kunde misslyckas skulle han vinna på lotto, och sen skulle han forska. Hittills har han skrivit artikeln ”Straightening Space: Neoliberalism and Gay Public Sex”, men om hans forskningsprojekt blev av skulle han vilja undersöka Stonewall effekten idag: han misstänker att polisen oftare slår till mot gayvänliga barer och oftare i samband med stora dagar (”De är här varje år i samband med Pride”) . Han skulle vilja jämföra det med tillslag mot irländska pubar på St Patriks day eller sportbarer vid sportevenemang. Han har gjort tre ansökningar till polisen för att få ut materialet, men hittills har han nekats varje gång av olika anledningar. Han förbereder sig för att skicka in en fjärde ansökan.

Diskussionen om hans forskningsprojekt avbryts av en ny stamgäst som kommer förbi för en öl innan jobbet. Han är psykolog och jobbar som bartender, men brukar försöka att inte berätta för folk att han är psykolog. Han vet inte om han kommer jobba med det, just nu är han inne i mixologi. Hans egenskapade-favoritdrink är en creme brulee-drink. Han sveper två snabba öl för ”två för en”-erbjudandet som finns under Big Ben’s Happy Hour och försvinner sedan iväg till jobbet.

Själv fortsätter jag kvällen tillsammans med Jon från Toronto.

>