Böckernas New York

Boknörden i mig har fått ett fullständigt sammanbrott: jag kan inte komma på några böcker som utspelar sig i New York. Filmer, definitivt; TV-serier, absolut, men böcker? Där står det helt still.

Den enda jag kommit på hittills är en Jack Reacher-bok. Strängt taget är ju New York också en viktig del av 84, Charing Cross Road, men det känns inte som att den utspelar sig där.

Däremot är det uppenbart att det skrivs i New York. Just nu sitter jag på ett Starbucks på Park Avenue/29th Street. Klockan är halv nio, utanför fönstret är det mörk tisdagskväll, och det finns kanske 20 andra kunder här. Av dem skriver säkert femton; hälften på datorer, hälften för hand, på anteckningsböcker, kollegieblock och lösa blad.

Jag vet förstås inte hur många av dem som faktiskt sitter och skriver på en bok, men jag misstänker att åtminstone en just nu jobbar på den nästa stora amerikanska romanen.

Loooooonely, I am so lonely

Carina har övergivit mig. Åkt vidare. Avlägsnat sig. Lämnat mig ensam i det stora äpplet. Avskedet var sentimentalt och känslosamt.

”Carina!” ropade jag efter henne medan hon gick mot taxin. Jag minns det som att hon gick i motljus, men det är molnigt och regnar (mycket passande!) så det känns osannolikt.
Hon vänder sig om.
”Vem ska nu bestämma vad jag ska äta till lunch?”
Här mumlade hon någonting, men hon var för långt borta för att jag skulle kunna uppfatta det. Det kan ha varit ”men för i helvete”.

Så ungefär så här är jag nu.

Den enda fördelen med att plötsligt vara ensam är att jag kommer kunna jobba mig ikapp med bloggen. Och skriva på min nästa bok. Förstås. Självklart.

"License and registration, please"

Så vi hyrde en bil i Minneapolis och körde längst med vackra motorvägar mot Iowa. En otrolig kulturskillnad blev tidigt uppenbar:

Jag: ”Hur är det möjligt att man kan ha så här perfekta motorvägar och ligga och följa hastighetsbegränsningen? Vem gör det?”
(Insert blåljus och ett lätt vinande ljud här).
Carina höll inte med om mitt förslag att uppleva vår egen Thelma och Louise-biljakt (”väldigt autentiskt!” – ”De åkte över jäkla Grand Canyon”), så vi stannade lydigt vid sidan.
Polismannen var en äkta State trooper, komplett i grå-sandfärgad uniform och hatt!
”License and registration, please”
Här besvarades också min första fråga: det är därför de följer hastighetsbegränsningarna. Eventuellt charmad av vår svenska turistighet, eventuellt avskräckt av tanken på att behöva lista ut vilken information han behövde från det svenska körkortet för att fylla i pappersarbetet, lät han oss komma undan med en varning ”this time”.
Vi ska ändå lämna delstaten, tänkte jag.

Bifogar en bild av hur en Minnesota State Patrol Officer ser ut. Tyvärr är den inte vår vänliga polisman, eftersom Carina bestämt (faktiskt med visst eftertryck) väste fram: ”Nej, Katarina. Du får inte ta en bild. Nej, inte ens i smyg.”

Majs och gravstenar

Två saker märks direkt när man kör bil längs med landsvägar i Iowa.

Det första är förstås majsfälten. Iowa är USA’s största producent av majs och står för nästan 20 % av USA’s majs.

Det andra är kyrkogårdarna. Långa sträckor är majsfälten det enda man ser, då och då avbrutna av stora silos. Och kyrkogårdar. De dyker upp skrämmande ofta, mitt bland majsen, långt från närmaste stad eller kyrka. Iowas bönder som levde av och bland majsen och nu vilar mitt i den. Min egen teori är att gravstenarna är det som blev kvar när familjegårdar och små samhällen svaldes av större farmar och större städer; ibland så många som femtio gravar, ibland bara fem, sex stycken.

Sisters’ Mainstreet Café

På lördagsmorgonen plingar mobilen till. Det är Carina. ”Har du varmvatten?”- ”Visst”, svarar jag. ”Jag kommer över. Mitt har stått och runnit i tio minuter och är fortfarande iskallt.” Carina var inte lika entusiastisk över motell-upplevelsen som jag var.

Spencer är en fantastisk liten småstad med en helt äkta Mainstreet, gamla husfasader, en antikbutik, en symaskinsbutik och, förstås, ett café där alla verkar äta frukost.

Vi hälsas av en vänlig men hårt arbetande servitris vid namn Courtney, som efter en liten detour kommer in med kaffet (”Shoot! I forgot that coffee”) och menyer som kryllar av pannkakor, ägg, bacon och muffins. Själva cafét är fyllt av gamla stamgäster, som Courtney hälsar på med ett leende och en retsam kommentar.

Till ett par:
”She should be paid to be married to you.”
Fru: ”Well, I’d sure appreciate that.”

På vardagarna är det tydligen framförallt tre grupper av män som kommer hit, enligt Vicki Myron, författaren till Dewey Readmore Books och anledningen till att vi är här: ”Three groups of men congregate every morning at Sister’s: the old guys, the older guys, and the really old guys. Together, they have run Spencer for the past sixty years.” På helgen när vi är där är det mer blandat; grupper av äldre män (alla har keps), par, till och med några ungdomar i fyrtioårsåldern. Och så två turister från Sverige; den enda fånleende, den andra vänligt överseende.

Vi beställer pannkakor (”I’d take just one each, if I were you. I can’t eat two, and by the look of you, I’d say that goes double for you”), äggröra och bacon medan jag förtjust ser mig omkring.

Väggarna går i en mintgrön nyans som faktiskt fungerar, med blandade gamla skyltar och en liten strimma träpanel på andra sidan. Vid disken där servitriserna står surrar en gammal fläkt, trots att det fortfarande är höstkyla i luften så här tidigt på morgonen.

Jag: ”Det här är nog första gången som mingrönt faktiskt fungerar.”
Carina: ”Ja, jo. Strängt taget fungerar det väl inte riktigt här heller? Om vi ska vara ärliga.”
Jag: frågande, småsorgsna hundögon.
Carina: ”De fungerar idag.”
Jag: ”Eller hur! Och kolla, det är en helt äkta stor, vit-porslins Diner-kopp!”
Carina: ”Ja, se där…”

>
>