Tjuvlyssnat: Cannon Funeral Home

Utanför Cannon Funeral Home på East 28th Street tar en man i sober, mörk kostym emot en annan man, också i mörk kostym, med ett fast handslag och ett: ”Welcome back.”

Vilket kändes som en tveksam sak att säga.

Middag

Processen kring att äta middag: tveka kring vad jag är sugen på, komma på något, ändra mig, bestämma mig för typ av mat, vandra nerför två gatar, ångra mig, gå tillbaka igen, hitta en restaurang, hoovra utanför restaurangen, tveka, skjuta upp beslutet genom att ta en tur förbi hotellet emellan, gå tillbaka till samma restaurang igen nästan efter tre minuter i hotellrummet, läsa menyn (igen), dröja sig kvar utanför, gå in.

Sammanlagd tid från första tanke till mat: cirka tre timmar. Helt normalt, med andra ord.

Böckernas New York

Boknörden i mig har fått ett fullständigt sammanbrott: jag kan inte komma på några böcker som utspelar sig i New York. Filmer, definitivt; TV-serier, absolut, men böcker? Där står det helt still.

Den enda jag kommit på hittills är en Jack Reacher-bok. Strängt taget är ju New York också en viktig del av 84, Charing Cross Road, men det känns inte som att den utspelar sig där.

Däremot är det uppenbart att det skrivs i New York. Just nu sitter jag på ett Starbucks på Park Avenue/29th Street. Klockan är halv nio, utanför fönstret är det mörk tisdagskväll, och det finns kanske 20 andra kunder här. Av dem skriver säkert femton; hälften på datorer, hälften för hand, på anteckningsböcker, kollegieblock och lösa blad.

Jag vet förstås inte hur många av dem som faktiskt sitter och skriver på en bok, men jag misstänker att åtminstone en just nu jobbar på den nästa stora amerikanska romanen.

Loooooonely, I am so lonely

Carina har övergivit mig. Åkt vidare. Avlägsnat sig. Lämnat mig ensam i det stora äpplet. Avskedet var sentimentalt och känslosamt.

”Carina!” ropade jag efter henne medan hon gick mot taxin. Jag minns det som att hon gick i motljus, men det är molnigt och regnar (mycket passande!) så det känns osannolikt.
Hon vänder sig om.
”Vem ska nu bestämma vad jag ska äta till lunch?”
Här mumlade hon någonting, men hon var för långt borta för att jag skulle kunna uppfatta det. Det kan ha varit ”men för i helvete”.

Så ungefär så här är jag nu.

Den enda fördelen med att plötsligt vara ensam är att jag kommer kunna jobba mig ikapp med bloggen. Och skriva på min nästa bok. Förstås. Självklart.

"License and registration, please"

Så vi hyrde en bil i Minneapolis och körde längst med vackra motorvägar mot Iowa. En otrolig kulturskillnad blev tidigt uppenbar:

Jag: ”Hur är det möjligt att man kan ha så här perfekta motorvägar och ligga och följa hastighetsbegränsningen? Vem gör det?”
(Insert blåljus och ett lätt vinande ljud här).
Carina höll inte med om mitt förslag att uppleva vår egen Thelma och Louise-biljakt (”väldigt autentiskt!” – ”De åkte över jäkla Grand Canyon”), så vi stannade lydigt vid sidan.
Polismannen var en äkta State trooper, komplett i grå-sandfärgad uniform och hatt!
”License and registration, please”
Här besvarades också min första fråga: det är därför de följer hastighetsbegränsningarna. Eventuellt charmad av vår svenska turistighet, eventuellt avskräckt av tanken på att behöva lista ut vilken information han behövde från det svenska körkortet för att fylla i pappersarbetet, lät han oss komma undan med en varning ”this time”.
Vi ska ändå lämna delstaten, tänkte jag.

Bifogar en bild av hur en Minnesota State Patrol Officer ser ut. Tyvärr är den inte vår vänliga polisman, eftersom Carina bestämt (faktiskt med visst eftertryck) väste fram: ”Nej, Katarina. Du får inte ta en bild. Nej, inte ens i smyg.”