Saker jag gör medan jag borde skriva

Search for a mental health professional near you eller Så skriver du på

Googlar man ”Writers procrastination tips” så kommer man bland annat till en sida med Ten Top Tips to End Writers Block Procrastination. De har förstås väl anpassad reklam, så det första man ser, långt innan man kommer till listan med de praktiska råden, är en uppmaning att Hitta en terapeut med undertexten: search for a mental health professional near you.

Det säger en hel del om vad det är vi håller på med. Målet idag är att hitta praktiska tips om hur vi skriver på trots att vi har mycket tid på oss att göra det. Kanske kan några av dem användas även om du är lycklig nog att jobba heltid och ha två barn och kämpa med dina skrivardrömmar på mornar, helger och enstaka semesterdagar. Jag kan inte garantera att tipsen även kommer att vara bra för din mentala hälsa.

Hur är jag kvalificerad att ge de här råden? Först och främst: jag har faktiskt skrivit två tredjedelar av min andra bok. För det andra: väldigt få av de här tipsen är mina. Jag har stulit dem alla.

1. Shitty first draft
Igår argumenterade jag för att en av anledningarna till att vi skjuter upp skrivandet är att vi är rädda för att skriva något dåligt. Det håller även Anne Lamott med om, i den varma och charmiga Bird by Bird – Some Instructions on Writing and Life. 

Anne Lamott rekommenderar bland annat att man döper sitt arbetsdokument till Shitty first draft för att påminna sig om att det här kommer vara dåligt. Jag har provat det. Det är förvånansvärt befriande. Helt orelaterat vill jag dock flagga för att det kan vara bra att döpa om dokumentet innan man skickar det till sitt förlag.

1 b. Parantes: varför utkast ska vara dåliga
Jag brukar tänka att hela syftet med första utkast är att de ska vara dåliga.

Vi börjar med en idé (i mitt fall ungefär den här: ”jag misslyckas ständigt med mina motorcykellektioner på ett humoristiskt sätt, det här borde kunna vara grunden för en bok”) och sen filar vi lite på den (”en 30årig egenföretagare med ett jobb som ingen förstår kanske inte är den bästa huvudpersonen. Det hade nog varit roligare om det var ännu svårare för henne. En ensamstående mamma i fyrtioårsåldern har faktiskt förtjänat motorcyklar mer”) och om vi gillar struktur skriver vi en ungefärlig översikt över handlingen (Dotter flyttar hemifrån. Mamma i kris. Googlar att Överleva utan en tonåring och får inga praktiska tips alls. Skapar egna strategier. Saker blir komplicerade).

Men det enda sättet att få reda på vad som inte fungerar är att skriva de faktiska scenerna. Det första utkastet ger en sorts blueprint över handlingen, men det ger också en blueprint över saker som måste utvecklas. I mitt fall t.ex.: ”Kärleksintresset måste få en personlighet” eller ”Hur kan huvudpersonen veta så mycket om föreningslivet?” eller ”Är huvudpersonen bisexuell? Har jag missat det här? Annars kanske ändra beskrivningen av den här kvinnan”.

Om man inte gillar att skriva upplägg före man börjar är det ju ännu viktigare att det första utkastet blir dåligt. Då behöver man ju det också för att se luckor i handlingen.

Notera att jag är nybörjare som författare. Det är mycket möjligt att när du har skrivit fem, sex böcker så kommer du stirra på mig som den idiot jag är och tänka: ”För i helvete Katarina, jag behöver inte skriva tvåhundrafemtio värdelösa sidor för att veta att kärleksintresset behöver en personlighet!”. Men jag är säker på att även de skriver om saker, och att de gör det utifrån hur det första utkastet är.

2. Skriv varje dag
Jag har märkt att det viktiga inte är hur många timmar jag sitter, utan hur regelbundet jag jobbar med boken.

När jag inte skriver på utkastet så glömmer jag nämligen bort att första utkast ska vara dåliga. Lämnar jag min bok i tre dagar över helgen så kommer jag utan undantag tillbaka på måndag och tänker: ”Herregud, det här utkastet är ju dåligt!” När jag har jobbat med den i två, tre dagar landar jag i att delar är bra och delar kommer behöva förstärkas, men att jag måste skriva klart det för att få reda på vilka de delarna är, och sen tar jag en paus i tre dagar och kommer tillbaka och tänker ”Herregud, det här utkastet är ju dåligt”. Jag är lite som Nemi’s guldfisk som fick en dödskalle i vattenskålen och blev livrädd varje gång den simmat ett varv och glömt bort att den fanns där.

Men jag rekommenderar en vilodag. Det är mest för att du inte ska känna att ditt liv bara går runt, runt, runt i en meningslös grå dimma av scener och kapitel som inte skriver sig av sig själv och du glömmer bort hur det är att ha andra kläder än pyjamas på dig. Men det kan vara olika det där.

3. Låtsas att du inte har tid
En av de roligaste skrivarböcker jag läst är Chris Baty’s No Plot? No Problem! A Low-Stress, High-Velocity Guide to Writing a Novel in 30 Days. Det han jobbar med är lite motsatsen till problemet vi diskuterar: han berättar hur du skriver en roman på trettio dagar oavsett hur lite tid du har. Han ger tips om att skriva på arbetstid, låsa in sig på toaletten och sitta där och skriva om man har barn, skapa omvända mutor genom att erbjuda sig att skänka alla sina besparingar till Sverigedemokraterna om man inte lyckas skriva klart romanen i tid m.m.

Varning: ibland dyker det upp små exempel som jag ärligt talat inte ville veta och har försökt förtränga sen dess. T.ex. att Khaled Hosseini skrev sin första roman Flyga drake på morgonen runt femtiden innan han gick iväg till sitt viktiga jobb som läkare. Man vill inte veta sådana saker.

Vill du prova det galna projektet att skriva en bok på trettio dagar börjar det den 1:a november, det finns en hemsida och ett community där du får stöd, och läs boken innan och följ reglerna. Det är enda sättet att ta sig igenom det roliga helvete som är att skriva 50 000 ord på trettio dagar. Projektet heter National Novel Writing Month, eller NaNoWriMo.

Men vi kan använda hans knep även om vi har mycket tid på oss. Jag brukar säga till mig själv att jag bara har förmiddagarna på mig att skriva. Nio till tolv. På eftermiddagarna kan man sedan rensa ut garderoben eller se på flera säsonger av Kommissarie Lewis eftersom man insett att man sett Morden i Midsomer alldeles för många gånger förutom de nya avsnitten med den andra Barnaby som man inte riktigt litar på ska vara lika bra.

Är du i stadiet där du hittar på saker tror jag också att tre timmar är ungefär hur mycket fantasi man klarar av att kanalisera. Så är det i alla fall för mig.

4. Hitta på egna deadlines
Ett av de bästa sätten att inbilla sig att man har mindre tid är förstås att hitta på egna deadlines, men det här är svårare än man tror.

Ett av de bästa sätten är att sätta upp tider när andra (ens förlag eller vänner) ska läsa det. Men jag vill varna för att lämna ifrån dig text för tidigt, speciellt till vänner. I början tror jag att bokidéer behöver skyddas och få växa fram i sin egen lilla bubbla. Egentligen är det här ju den fina delen av processen: då din bok existerar bara för dig. Att lägga på andras åsikter innan du är klar med det första utkastet kan riskera att skapa en kritisk liten läsare som sitter på din axel och hela tiden kommenterar det du skriver. Chris Baty kallar det ”den inre redaktören” och argumenterar för att den bör hållas borta ända tills det faktiskt är dags att redigera. Det vill säga efter att det första utkastet är skrivet.

5. Dela upp arbetet
Skriv ner mål för veckan (”jag ska skriva sekvensen där hon raggar upp kärleksintresset” eller ”kapitel 12 och 13”). Skriver ner dem. Kryssa av dem när du är klar. Jag gjorde ofta misstaget att jag satte upp mål, men aldrig skrev ner dem och alltså aldrig kunde bocka av dem. Och det är ju som vi alla vet det enda roliga med att ha en att göra-lista. Du kan alltid börja att skriva-listan med punkt 1: planera veckans arbete. På det sättet kan du bocka av något så fort du sätter dig ner och börjar skriva.

6. Sök professionell hjälp
När du har skrivit på ett tag och om du har råd rekommenderar jag verkligen att ta in en lektör som läser ditt utkast med mer distanserade och professionella ögon. Det är också en enorm ego-kick att en professionell person har läst just mitt manus.

Eller hitta en bra terapeut. Vad du nu känner att du behöver.

Det var de tips jag kom på. Har du några favorit-tips?

Sök professionell hjälp!
Som den här guldfisken ser jag ut när jag kommer tillbaka till mitt manus efter att ha tagit en paus från det (och jaja, jag hittade bara bilden på tyska)

Den svåra konsten att ha mycket tid på sig att skriva eller Varför skrivande människor är världsbäst på att skjuta upp saker

Till Iza.

Först och främst: ingen författare klagar någonsin över att vi har för mycket tid att skriva. Vi klagar över andra saker istället, som att vi inte har några pengar eller att våra krukväxter dör.

Men det är inte alltid lätt att skriva på heltid, och det är inte ens säkert att man magiskt börjar producera mer när man plötsligt har dubbelt så mycket tid till sitt förfogande.

Det här ska vi gå till botten med idag. Hur kommer det här sig?

Sedan några veckor (månader – men räknas egentligen sommaren? Inte när det var så här varmt) skriver jag på heltid.
”Hur långt har du kommit med nästa bok?” frågar rätt många människor. De som också är författare brukar be om ursäkt för frågan, men jag har verkligen inget emot den. Men att fråga hur det går med skrivandet är betydligt mer tabu än att prata om pengar.
”Ungefär två tredjedelar”, svarar jag.
”Men det är ju jättebra!”
Det är också helt sant, jag har skrivit två tredjedelar. Jag har också svarat samma sak i ett halvår.

Varför är det så? En del av svaret finner vi i uppskjutandets svåra konst.

Varför skrivande människor är världsbäst på att skjuta upp saker
Om du verkligen vill förstå anledningarna till att skrivande människor är världsbäst på det här med uppskjutande, så rekommenderar jag att du läser hela Megan Mcardles briljanta artikel ”Why writers are the worst procrastinators”. Hon har också skrivit en bok i frågan.

Hennes förklaring kan sammanfattas ungefär så här: vi gör det för att vi tror att talang är en inneboende egenskap som man antingen har eller inte har, snarare än resultatet av hårt arbete och upprepade misslyckande.

Vi lär oss det här från en tidig ålder. I skolan är vi bra på att läsa och skriva och får ständigt beröm för texter vi mer eller mindre slängt ur oss. Vi är bra på det. Vi har talang. Så småningom blir vi äldre och börjar träffa andra människor som också var bäst på att skriva i sin klass, och börjar inse att världen är full av talangfulla människor och att vi inte längre är ett underbarn.

Och det är inte bara vi. Vi har ett samhälle som återskapar den här bilden av talang som något färdigt: när vi läser klassiker läser vi det sista, polerade, uppfixade utkastet som kan ha tagit författaren och hans närmaste team på förlaget åratal att skriva. Vi får frågan: ”vad tror du författaren vill säga med den här meningen?” och det rätta svaret är aldrig ”han hade nog ingen aning, förmodligen blev den bara kvar från ett tidigare utkast.”

Vi jämför våra tidiga utkast med deras färdiga mästerverk, och vi börjar bli livrädda för att skriva något dåligt.

Och tror man att talang är en inneboende egenskap som man antingen har eller inte har så är det klart att dåliga texter blir skitläskiga. De är inte ett första utkast som man ska skriva om utan ett bevis på att vi inte har talang och borde skaffa oss ett riktigt jobb med att skriva reklam-copy eller något annat som inte kräver mer än fyra meningars text.

Megan Mcardle igen:

If you’ve spent most of your life cruising ahead on natural ability, doing what came easily and quickly, every word you write becomes a test of just how much ability you have, every article a referendum on how good a writer you are. As long as you have not written that article, that speech, that novel, it could still be good. Before you take to the keys, you are Proust and Oscar Wilde and George Orwell all rolled up into one delicious package. By the time you’re finished, you’re more like one of those 1940’s pulp hacks who strung hundred-page paragraphs together with semicolons because it was too much effort to figure out where the sentence should end.

(Det här gäller inte bara författare. Jmf. ”Imposter”-syndromet där kanske tusentals eller tiotusentals människor, många kvinnor, går omkring och väntar på att någon ska ”komma på dem” på jobbet med att inte alls förtjäna det eller vara bra nog.)

Ett sätt att hantera den här rädslan är att självsabotera för sig själv. Vi vattnar krukväxter istället för att skriva, skjuter upp det till veckan före allt ska vara klart, tar på oss andra jobb trots att vi inte behöver det så att vi har en ursäkt om boken inte blir skriven eller visar sig vara helt värdelös trots perfekta förutsättningar och ett stöttande förlag (rent hypotetiskt, förstås). Misslyckas man då har man i alla fall en ursäkt. ”Det beror inte på att jag inte kan skriva, det var bara det att jag var dum nog att rensa ut garderoben istället.” Man riskerar aldrig att upptäcka att man inte hade talang nog.

Det här innebär förstås att mer tid på sig bara förstärker problemet. Så länge jag bara kan skriva medan mitt barn sover en timme på eftermiddagen varje måndag när min partner kan komma hem tidigare och ta hand om den och jag har betat av hela dagens arbete på en förmiddag, så gör det inte så mycket om utkastet blir lite hackigt eller om man kör fast lite grann. Det är bara ett tecken på att livspusslet krånglar, inte på att jag saknar talang.

Ett annat alternativ är att aldrig ens börja skriva. Skriver man aldrig den där bokidén som man gått och tänkt på i flera år, så behöver man aldrig få reda på att man är en person som överanvänder blickar (kastade blickar, arga blickar, trötta blickar, ser på henne, sneglar på – eller, som min första lektör skrev, ”Katarina, om två människor pratar med varandra antar läsaren att de ibland tittar på varandra. Du behöver inte skriva ut det i varje scen.”).

Det här är särskilt läskigt om man läser mycket och ställer krav på böckerna: jag kommer fortfarande ihåg första gången jag upptäckte två adverb efter ”säger” i mitt utkast:
”Vad menar du?” sa han argt.
”Ingenting”, svarade hon defensivt. 
Han blängde på henne.
Hon kastade en arg blick på honom.
”Skjut mig”, tänkte jag upprört när jag läste det. 

Så hur får författare överhuvudtaget något gjort?

Deadlines.

Most writers manage to get by because, as the deadline creeps closer, their fears of turning in nothing eventually surpasses their fears of turning in something terrible

Som vi alla vet är deadline-surfing en nationell extremsport, och går i korthet ut på att skjuta upp saker så länge att man endast med en heroisk insats, dygnet-runt-jobbande, sabbade matrutiner, kaffe och socker klarar av det. Det är alltid en öppen fråga huruvida man kommer komma undan med det den här gången, och det ger ju angenäm puls och skräckslagen effektivitet. När vi inte ligger i fosterställning och kvider så jobbar vi jäkligt hårt.

Poängen med deadline-surfning är att det förstås går ut på att ha så lite tid som bara är möjligt för att göra något. Att ha väldigt mycket tid att skriva blir plötsligt mer av en nackdel: om jag vet att hela min dag är ledig imorgon också så kan jag ju lika gärna skriva då. Varför börja idag om man kan göra det imorgon och i övermorgon och dagen efter det och dagen efter det? Låt oss skapa lite spänning i livet genom att polera vinglas istället!

Imorgon (eller möjligtvis i övermorgon eller dagen efter det): Vad gör vi åt det här?

Jag skulle ha börjat på det idag, men jag ser nu att mitt kök behöver dammsugas.

Internationell utgivning och spoilers

I en galen och fantastisk ödets nyck har rättigheterna till min bok sålts till nästan tjugo länder, och nu börjar boken också dyka upp på bokhandlar långt ifrån dig. Hittills har Norge, Danmark, Tyskland och Italien gett ut den. Spanien är på gång, så småningom hägrar t.ex. Ryssland, Brasilien och Sydkorea (som jag ser fram emot mest).

Det här leder till flera spännande erfarenheter. Den första är kulturskillnader när det gäller omslag och boktitlar. Flera länder har valt ett liknande omslag och titel som den svenska, några har ändrat både utseende och namn. Några namn i urval: Bokhandeln av lyckliga slut (Spanien), En bokhandel att älska (Tyskland), Läsaren som gav sig ut och letade efter lyckliga slut (Italien).

Den andra är recensioner. Recensioner på andra språk är minst lika roliga som de på svenska. Jag känner för att dela några i en sorts social rysk roulette: ”Titta här! De älskar min bok!” ska jag skriva och dela blogginlägg på italienska och tyska som jag inte har någon aning om vad de säger.

Som tur är finns Google Translate för oss författare som saknar självbevarelsedrift eller disciplin nog att undvika att läsa recensioner (flera författare rekommenderar att man inte gör det, och jag vill inte på något sätt antyda att jag sitter och googlar min bok flera gånger per dag. Ett par gånger i veckan, bara).

Vilket för oss till den tredje intressanta iaktagelsen: de tyska läsarna är de enda som uppmärksammat att min bok innehåller spoilers.

Spoilers! Denna dödssynd när man avslöjar slutet på en bok i förväg för läsare som kanske inte har läst den och därför får hela spänningen förstörd. Jag hade inte ens tänkt på att min bok gjorde det. Annars hade jag gått ut med en varningstext som sig bör.

Böcker som jag avslöjar slutet på:
– Stolthet och fördom
– Jane Eyre och Vilette
– Alla böcker som Dan Brown har skrivit (förutom kanske den sista, han kan ju ha ändrat upplägg på gamla dar)
– Borta med vinden
– Kanske Bridget Jones dagbok (kommer inte ihåg hur mycket jag avslöjade om henne och Mr Darcy).

Det är de jag kan komma på på rak arm. Jag undrar om svenskar oftare har läst/hört talas om de böckerna och därför redan kände till slutet? Eller om vi helt enkelt inte vågar erkänna att vi inte visste hur Jane Eyre slutar?

Har du inte läst min bok vill jag därför säga direkt: varning! Innehåller spoilers!

Att skriva roligt

Ja, jag erkänner villigt att jag har ett ohälsosamt förhållande till skrivarhandböcker (se bildbevis). Mitt senaste tema för läsningen är att skriva roligt.

Humor! Denna ständiga utmaning. How not to write a novel listar humor om en av tre ”special effects and novelty acts – do not try this at home” (de andra två: sex och postmodernism).

Det är också förvånansvärt svårt att hitta bra skrivarhandböcker på temat humor. De flesta verkar leva under illusionen att de själva måste vara roliga, på det där lätt desperata sättet som föreläsare har när de försöker dra igång en trög publik. De praktiska tipsen brukar det vara sämre med.

Men jag har ändå hittat några pärlor därute, så idag tänkte jag sammanställa mina favorittips för att skriva humor:

1. Ge din karaktär färre färdigheter.
Ju färre färdigheter din karaktär har, desto roligare blir det, menar Steve Kaplan i The Hidden Tools of Comedy, en av få skrivarhandböcker om humor som kryllar om praktiska tips. Han använder exemplet på om Bruce Willis går in i ett rum fyllt av tretton bad guys. Han kommer ha kunskaper nog att upptäcka dem, slåss med dem och kaxa sig emot dem. Hans repliker kanske är roliga, men själva scenen blir inte komedi. Föreställ er Tina Fey i samma situation och vi har humor. Ett av de bästa råden jag fick med mig från den boken var att komma ihåg att förmåga att känna igen och förstå en situation också är en färdighet: ett av de enklaste sätten att göra en scen roligare är att göra din karaktär dummare.

2. Ha aktiva karaktärer som gör saker…
Fortfarande enligt Steve Kaplan: En busschaufför. Hon tror att hennes fru är otrogen/hennes son tar droger/vad som helst. Om hon kör sin vanliga runda och sen parkerar bussen och sitter stilla och tänker fint formulerade tankar om det här så har vi drama. Ingenting händer.Om hon istället bestämmer sig för att köra sin vanliga runda femton minuter fortare så att hon kan komma på frun med älskarinnan eller sonen med drogerna så har vi plötsligt potential för humor: busshållplatser som bussen bara svischar förbi, en helt ny improviserad rutt, väskor som flyger omkring, resenärer som desperat klamrar sig fast medan bussen rusar fram och så småningom en stor buss parkerad i ett lugnt villaområde medan busschauffören sliter upp dörren och ropar: ”Honey, I’m home!”

3. … men de sakerna måste vara i enlighet med deras personlighet.
Steve Kaplans favorit-devis är att humor i grunden handlar om sanning. Det får oss att skratta åt saker som vi egentligen inte vill erkänna om oss själva eller vår existens, till exempel att vi alla gör idiotiska saker och så småningom ska dö. Ett av de vanligaste misstanken som jag själv ofta använder mig av är att komma på att en situation låter rolig och sen tvinga karaktärerna att göra det som krävs, oavsett deras personlighet. Det leder mest till att läsaren förvirrat undrar vad den här personen sysslar med.

4. Ha fler platta karaktärer.
När man pratar om karaktärsutveckling skiljer man ofta mellan ”rounded” och ”flat”, ungefärligt översatt till runda och platta karaktärer. Runda karaktärer är det vi hoppas att våra viktigaste personer i boken är: flerdimensionella, motsägelsefulla, mänskliga, och med rimliga motiv till sina känslor och handlingar. Platta karaktärer brukar vi spara åt mindre viktiga bikaraktärer, de som gott kan definieras helt utifrån en egenskap. Den sura kassörskan som bara dyker upp i en scen.

Men komedi fungerar delvis annorlunda, menar Ryan Britt, som ledde endags-intensivkursen i Humor Writing vid Gotham writers som jag gick på när jag ändå var i New York. Ofta har man ett helt persongalleri av endimensionella karaktärer för att göra det enklare att skapa roliga situationer för vår något mer ”rundade” hjälte. För många alltför ”runda” karaktärer drar också ned tempot. Hans tips: flatten your characters.

Fler tips om hur du skriver roligt: 

Här finns ett inlägg med några tips om att skriva roligt.

Här kan du köpa Steve Kaplans bok The Hidden Tools och Comedy: The Serious Business of Being Funny

Här kan du köpa How Not to Write a Novel, förmodligen den roligaste skrivarhandboken som någonsin har skrivits. Så rolig att den kan läsas som en humorbok.

Att läsa en skrivarhandbok är nästan som att skriva
>