Majs och gravstenar

Två saker märks direkt när man kör bil längs med landsvägar i Iowa.

Det första är förstås majsfälten. Iowa är USA’s största producent av majs och står för nästan 20 % av USA’s majs.

Det andra är kyrkogårdarna. Långa sträckor är majsfälten det enda man ser, då och då avbrutna av stora silos. Och kyrkogårdar. De dyker upp skrämmande ofta, mitt bland majsen, långt från närmaste stad eller kyrka. Iowas bönder som levde av och bland majsen och nu vilar mitt i den. Min egen teori är att gravstenarna är det som blev kvar när familjegårdar och små samhällen svaldes av större farmar och större städer; ibland så många som femtio gravar, ibland bara fem, sex stycken.

Sisters’ Mainstreet Café

På lördagsmorgonen plingar mobilen till. Det är Carina. ”Har du varmvatten?”- ”Visst”, svarar jag. ”Jag kommer över. Mitt har stått och runnit i tio minuter och är fortfarande iskallt.” Carina var inte lika entusiastisk över motell-upplevelsen som jag var.

Spencer är en fantastisk liten småstad med en helt äkta Mainstreet, gamla husfasader, en antikbutik, en symaskinsbutik och, förstås, ett café där alla verkar äta frukost.

Vi hälsas av en vänlig men hårt arbetande servitris vid namn Courtney, som efter en liten detour kommer in med kaffet (”Shoot! I forgot that coffee”) och menyer som kryllar av pannkakor, ägg, bacon och muffins. Själva cafét är fyllt av gamla stamgäster, som Courtney hälsar på med ett leende och en retsam kommentar.

Till ett par:
”She should be paid to be married to you.”
Fru: ”Well, I’d sure appreciate that.”

På vardagarna är det tydligen framförallt tre grupper av män som kommer hit, enligt Vicki Myron, författaren till Dewey Readmore Books och anledningen till att vi är här: ”Three groups of men congregate every morning at Sister’s: the old guys, the older guys, and the really old guys. Together, they have run Spencer for the past sixty years.” På helgen när vi är där är det mer blandat; grupper av äldre män (alla har keps), par, till och med några ungdomar i fyrtioårsåldern. Och så två turister från Sverige; den enda fånleende, den andra vänligt överseende.

Vi beställer pannkakor (”I’d take just one each, if I were you. I can’t eat two, and by the look of you, I’d say that goes double for you”), äggröra och bacon medan jag förtjust ser mig omkring.

Väggarna går i en mintgrön nyans som faktiskt fungerar, med blandade gamla skyltar och en liten strimma träpanel på andra sidan. Vid disken där servitriserna står surrar en gammal fläkt, trots att det fortfarande är höstkyla i luften så här tidigt på morgonen.

Jag: ”Det här är nog första gången som mingrönt faktiskt fungerar.”
Carina: ”Ja, jo. Strängt taget fungerar det väl inte riktigt här heller? Om vi ska vara ärliga.”
Jag: frågande, småsorgsna hundögon.
Carina: ”De fungerar idag.”
Jag: ”Eller hur! Och kolla, det är en helt äkta stor, vit-porslins Diner-kopp!”
Carina: ”Ja, se där…”

Jack – inget mellannamn – Reachers' USA

För de som har missat Lee Childs böcker om Jack Reacher, denna amerikanska anti-hjälte: Reacher’s USA handlar förstås om billiga motell.

Jack Reacher är den f.d. militärpolisen som vuxit upp på militärbaser över hela världen, hoppade av som major och sen tillbringar sina dagar med att resa runt i landet han knappt sett och slåss med bad guys. Och som han slåss! Någon gång kommer han stöta på någon som är starkare och bättre och tuffare än honom – ”but it wouldn’t be this guy”.

Andra litterära personer som bor på motell: Charlaine Harris’ (mest känd för True Blood-serien) Harper Connely, kvinnan som kan känna av när det finns ett lik i närheten och dessutom veta vad personen dog av. Nu reser hon runt i USA och bor på billiga motell och upptäcker lik.

Och det har jag också gjort. Ja, inte liken då, men det helt äkta amerikanska motellet. Vi körde från Minneapolis i fredags, passerade New Sweden (vilket i princip bara är en skylt – och sen klagar Carina på min bibliotekskatt. Den hade i alla fall en staty) och vidare till Spencer i norra Iowa.

Väl där var hotell-utbudet begränsat, så vi hamnade på Budget Inn Motel, komplett med parkeringsplats och längor med rum som löpte längs med den. Rummen luktade vagt suspekt (typiskt motell!!!!) och hade blommiga överlakan.
”Funkar det?” frågade Carina.
”Ett motell!” svarade jag.

Hemmafru i New York

Bloggstressen! Man ger sig ut på en liten tvådagars roadtrip i Iowa, och sen är man plötsligt hopplöst efter. Så mycket att skriva om och rapportera. Minnesplaketten för Dewey Readmore Books, vårt nästan-Thelma och Louise moment, stekta gröna tomater i New York…

Så här kommer allt, i en salig blandning. Först ut: hemmafru i New York.

Jag skriver det här på ett Starbucks på 8th Avenue medan Carina är iväg på ännu ett säkerligen viktigt jobbmöte. Och inte bara det – jag skriver det med perfekt, 50-dollars fönat hår. Jag tänker mig att det är omöjligt att vara hemmafru i New York och inte ha det.

Håret är fönat på en Dry Blow Bar, av en vänlig kvinna som alltid drömt om att jobba med hår.

”Hur kom det sig att du började jobba här?” frågade jag.
”Jag brukade jobba på en vanlig hårfrisör. Så jag såg det här, ansökte och fick utbildning och allt här.”
”Vad gillar du mest?”
”Att jag får jobba med hår! På mitt förra ställe var det bara: tvätta det här, torka det här, skölj det här – det enda jag ville var att jobba med hår. Jag brukade ha barbiedockor med långt hår när jag var liten, och sen övade jag på min familj och mina vänner.”
”Gick det bra?”
Axelryckning. ”Most of the time. Everything’s fixable, right?”

Vilket jag tycker är en utmärkt princip för både hår och liv.

Bifogar bildbevis:

>