Tidiga utkast eller Det freudianska med de första versionerna

Det finns alltid något skrämmande i att låta människor läsa ens första utkast. De kryllar av banala personbeskrivningar, konstiga handlingshopp och, framförallt freudianska antydningar och undermedvetna tankar.

Idag har jag fått kommentarer av fantastiska Johanna Wistrand på Multimanus.se (och med hennes och Jennys nya samarbete Storydoktors.se.

Mina favoritkommentarer:

Ang. persongalleriet: ”Det finns många porträtt av starka, roliga och udda kvinnor – men porträtten på männen är nästan alltid på gränsen till elaka och cyniska?”.

Redigeringsanteckning till mig själv: inte låta radikalfeminism eller erfarenheter av långrandiga män på föreningsmöten prägla en hel bok.

Ang. en scen som jag skrev rakt av utifrån en egen erfarenhet av när jag var förälskad i en man med flickvän som plötsligt dök upp: ”När du beskriver hur Anette ser på sin kvinnliga romantiska rival låter det mer dyrkande än avundsjuk. Om inte det bisexuella draget är något du fört fram tidigare som jag missat?”

Redigeringsanteckning: se över beskrivning, och kanske omvärdera minnet av den förälskelsen.

Dagens konversation med främmande kvinna på bussen

Sickla köpkvarter, ca 16.40.

”Jag ska bara en station. Du också? Och du har också handlat, ser jag. Men det ser tungt ut det där. Du borde ha en sån här [pekar på egen Dramatenväska]. Bara 150 kronor. Ja, jag ska hem till min son. Han är sjuk. Mat? Ha! Chips och treo. Han är vuxen, men mamma kommer ändå hem till honom med chips när han har sjuk. Har du barn? Nej, ni börjar ju sent i er generation. Jag började som tonåring. Och mina barn började tidigt, de också, så nu har jag fem barnbarn. De är nästan stora de med. ‘Nej, mormor, jag kan inte komma och hälsa på, jag ska träffa min tjej’, säger de till mig. Ska du också åt det här hållet? Vad bra! Var bor du? I Älta, ja, jag brukade bo där. Bodde där i två år och pratade inte med en enda människa. Jag bodde på Kungsholmen förut för att det var nära Kista, via Fridhemsplan, och jag jobbade på Ericsson. Men sen skulle jag downsiza ekonomin, så då sålde jag den lägenheten och flyttade till Älta. Men ingen hälsade ens! 11 änkor bodde där, fick jag reda på sen, och ingen sa något när man träffades i hissen. Det fanns till och med en gammal kollega i samma trapphus, fast hon jobbade på Sälj. Själv jobbade jag på Marknadsavdelningen. Vill du komma in på en kopp kaffe? frågade jag. Nej, hon hade som princip att inte umgås med sina grannar. Ja, jag ska också hitåt. Men när jag sålde lägenheten, då kom de! Och gick igenom mina saker och lådor och garderober tills mäklaren slängde ut dem. Så när jag såg henne nästa gång sa jag: ‘när jag bjöd in dig på kaffe, då kom du inte, men när jag inte var hemma, då kunde du besöka min lägenhet.’ Och då började hon gråta. Kvinnor! Jag begriper dem inte. Jaha, ska du stanna här? Ja, just det, du ska ju ta bussen till Älta. Se så, ge mig en kram nu.”

Strategier för att klara av att leva i post-valdagen-världen

Igår satte jag mig ner kvart i åtta för att följa valvaka-rapporteringen på SVT. Klockan åtta låg jag utslagen på soffan och snarkade. Förmodligen hade jag tack vare jet-lagen en betydligt trevligare söndagskväll än alla mina vänner.

Det innebar tyvärr också att jag sen vaknade upp i morse och yrvaket blinkade mot den nya post-valdags-världen. Redan efter femton minuter på Aftonbladet insåg jag att jag var tvungen att utveckla några strategier för att klara av att leva i den. Det här är de jag har kommit fram till än så länge:

Törnrosa-strategin.
Gå och lägga mig igen. Sova i en si så där tjugo år och be någon av mina medvetna, politiska vänner väcka mig när rasismen är besegrad. Den här strategin fungerar nog bäst när man har jet-lag.

Huvudet-i-sanden-strategin.
En modern klassiker! Undvika nyheterna och helt enkelt låtsas om som att valresultatet aldrig hände genom att sätta händerna för öronen och säga ”la, la, la” högt för sig själv. Varje gång någon säger något i stil med: ”Jäkligt tråkigt med det här med Sverigedemokraterna, va?” ska jag svara: ”Vilket vackert väder vi har! Se vilken härlig höstdag! Fiiiiin höst!” Om någon fortsätter samtalet kan jag glatt börja hoppa i högar med höstlöv. Kan kombineras med:

Söta kattunge-strategin.
Dölja deprimerande politiska nyheter på Facebook genom att maniskt dela bilder på söta djurungar som gör söta saker.

”Hen älskar mig egentligen”-strategin.
Den här strategin liknar Huvudet-i-sanden-strategin och kattunge-strategin, bortsett från att den inte helt vägrar verkligheten. Som en desperat, nydumpad person kommer jag prata med alla mina vänner och säga saker som: ”13 procent av Sveriges befolkning kan inte vara rasister. De inser bara inte bättre just nu. Vi har inte gjort slut, vi tar bara en paus. Hen kommer ändra sig, dumpa rasisterna och komma tillbaka till mig. De kommer det!” och mina vänner kommer flacka med blicken och säga saker som: ”Jomenvisst.”

I will survive-strategin.
Så småningom övergår förstås förnekelsen i aggro-beslutsamhet. Och alkohol. Jag kommer sitta på den lokala puben tillsammans med stamgästen Pär, som har hängt där sen lunch. Han har skotskrutig tröja och starka åsikter om lokala bryggerier och 90-kronors öl, men han tackar ja till en till Mariestad. Vid det här laget har mina vänner tröttnat på att höra mig tjata om hur lyckliga vi var tillsammans före den svenska befolkningen dumpade mig för rasisterna, men för en öl lyssnar Pär intresserat. När han inte pratar om lokalbryggerier förstås.

Jag tänker mig att det också finns en kille med gitarr och playback-system. Han är från England men flyttade hit -87 för kärlekens skull. Kärleken och illusionerna är över sen länge, och han har hängt här sen dess. Han tar förstås önskemål.

Jag: ”Vad sägs om några Bruce Springsteen-låtar?”
Han: ”Thunder road?”
Jag: ”Jag tänkte mig snarare Death To My Hometown?”
Han: ”Öh, nej.”
Jag: ”We Take Care Of Our Own?”
Han: ”Jag kan Mustang Sally?”

Kvällen avslutas med en aggressiv karaoke-cover på I will survivemed benäget bistånd från Pär. Tänk er något i den här stilen, men fullare, mer vinglingt och mindre tonsäkert.

Sen går jag hem och däckar jag på soffan, och så börjar vi om igen, en dag i taget. Så småningom kommer säkert mina mer konstruktiva/envisa politiska vänner hjälpa mig utveckla ännu fler strategier.

Broken Wheel

Det är sista dagen i New York, och turen har kommit till Iowa roadtripens slutmål. Själva anledningen till vår resa. Den omöjliga uppgiften att hitta Broken Wheel, existerandes någonstans där ute i min fantasi bland majsfälten i sydvästra Iowa.

Trogna läsare av den här bloggen vet att jag och Carina redan hade diskuterat det här med att staden i bokstavlig, resmåls-betraktelse inte fanns. Det stoppade inte Carina från att se till att vi kom så nära som det bara var möjligt.

Carina bestämde sig för att Clarence i Cedar county var så nära vi skulle komma Broken Wheel, så vi åkte genom Iowa, passerade Cedar Rapids, på småvägar och bland majsfält. Alldeles före Clarence passerade vi en stad med välmående villor, en golfbana (!) och tre kyrkor. ”Det här måste vara Hope”, sa Carina bestämt och jag var böjd att hålla med henne. Ärligt talat, en golfbana?

Så fortsatte vi. Majsfälten avlöste varandra, silos kom och gick, en tågräls dök upp bredvid oss tillsammans med stora frakttåg som ungefär var tionde minut dånade fram förbi oss.

Sen kom vi till Clarence. Det är i princip bara en huvudgata, omgiven av ett par trädkantade gator med villor. Hälften av affärerna är förbommade och stängda; det finns ett advokatkontor som verkar ha sett bättre dagar och ett café som har öppet fyra timmar, onsdag – söndag.

Dinern är en bar och heter inte Grace’s. Istället har den någon sorts racertema, med en fransig målflagga i svart-vit-rutigt. När vi går in upptäcker vi att det är här exakt alla stadens invånare verkar ha samlats. Vi köper en kaffe och dricker den på bänken utanför.

En lokalinvånare som verkar ha börjat dricka ungefär till lunch kommer ut och håller oss sällskap. ”Jag är något av en lokalhistoriker. Min fru brukade reta mig för det. Men när jag växte upp var det här den typen av stad där mamma kunde ge mig några dollar för att cykla ner till affären och köpa bröd. Då fanns det affärer. Tre bensinmackar. Flera kyrkor. Och vad finns kvar nu? En bensinmack.”
”Vad jobbar folk med?”
”Rätt blandat. De flesta pendlar. Det finns inte så mycket jobb kvar här längre. Det är en sovstad.”
Klockan är kvart i sex, kvällssolen skiner över majs, godståg passerar. Vi dricker svagt kaffe medan jag och stamgästen röker en cigarett.
”Det var annorlunda förut”, säger han. ”Nu är vi knappa tusen invånare och de flesta butikerna har stängt.”Han nickar för sig själv och tar ett vingligt steg åt sidan. ”Jag älskar att prata om hur stan brukade vara.”
Jag och Carina gör oss redo för dagens sista mål: fotografier av mig bland majs. Uppenbarligen kan vi inte ha åkt hela vägen till Iowa och inte fotograferas med majs. Men innan vi åker måste vi spana in hans bil. Vi beundrar den som sig bör och säger saker om vilket kap han gjort, och när vi går säger han entusiastiskt att det var väldigt trevligt att vi tittade förbi.
”Verkligen trevligt att träffa er”, säger han och tar ett vingligt steg till, åt andra hållet den här gången. ”Kom tillbaka någon gång.”

Och vem vet? Varför inte?

Några minuter senare hittar vi vår majs, och vi hittar också ett trasigt hjul. Carina tror att det måste vara ett tecken. Clarence i Cedar County, och dessutom ett trasigt hjul. Jag tänker att det är ett sånt där fint tillfälle i livet när gränsen mellan verklighet och fiktion suddas ut; som att stå på King’s Cross Station och se plattform 9 3/4, eller vara lyckligt förälskad och inbilla sig att solnedgångar på stranden kommer följa.

Eller stå bland majsen i kvällssolen i en påhittad helt verklig stad i sydvästra Iowa och se Grace och Sara och George och Tom och veta att de existerar någonstans där ute och lever lyckliga i alla sina dagar.

Jakten på Broken Wheel

Hockeyfrillan i Iowa

Oj. Jag inser att jag lämnade er med en cliff hanger när jag antydde magnifika hockeyfrillor i Iowa och sen inte skrev något alls om det.

Och vid gud, den var magnifik. Man ser inte ofta långa, kraftiga kvinnor som är snaggade upptill på huvudet och sen låtit håret växa ut i nacken, men på den kombinerade barbecue-vagn-garage-sale utanför en småstad i Iowa hittar man det.

Hon och hennes man drev tidigare en restaurang i en annan delstat, men flyttat dit för att hennes föräldrar blev äldre och sjukare. Hennes far dog ett halvår efter, nu tar de hand om hennes mamma. De serverar de bästa ribsen jag åt i USA, och om de kunde skulle de följa efter ett band som spelar 70-tals covers på deras resor genom Iowa. Mannen får något längtansfullt i blicken när han pratar om det. De brukar samköra på studentåterföreningar och bröllop (”‘ribs? på ett bröllop?’ sa jag när de frågade. ‘De vet att det kommer bli kladdigt, va?'”).

”Det finns ett donut-ställe inne i stan där ägarens fru brukar stå i kassan. Och hon är pinnsmal. ‘Du gör inte direkt reklam för dina bakelser’ sa jag till henne. Jag menar, se bara på mig. Jag älskar min mans mat och jag är en vandrande reklam för den. Hur bra kan bakelserna vara om man kan leva bland dem och vara pinnsmal? Jag bara frågar.”

På sin fritid bygger de trikes. Och föder upp kattungar. Hockeyfrillan visar oss båda kattungarna när den andra av oss är på toaletten. Det här är efter att ha inspekterat alla deras trikes.

”Vad roligt att ni är från Sverige! När vi gifte oss var det två svenska sångare på besök, och de sjöng en helt fantastisk sång. Ja, vi kunde ju inte förstå vad de sjöng, så för allt vad vi vet kan de ha bett oss dra åt helvete.” Hon sneglar längtansfullt mot huset. ”Om jag bara hade vetat vad bröllopsvideon var! Då hade jag kunnat visa er den.”
Jag och Carina: ”Öh, vad… synd.”
”Ni hade kunnat berätta vad de sjöng! Men jag tror inte jag kan hitta den…”
Jag: ”Faktiskt… vi är nog lite på väg.”
Mannen från andra sidan tomten: ”Har du berättat om bröllopsvideon?”
Carina: ”Tack! Vi måste nog… bege oss.”
Hockeyfrillan: ”Jag önskar att jag visste var den var…”

>