Saker jag gör medan jag borde skriva

Jag är rätt bortskämd när det gäller vänner. Så sent som för tio minuter sen sms:ade till exempel Isak och frågade om jag kände för en sen lunch, och räddade mig därmed från säkert en timmes skrivande. Igår frågade han om jag ville följa med till Kista för att byta en dammsugare och ta en kopp kaffe.

”Ingenting säger romantik så mycket som att åka till ett köpcentrum och dricka kaffe”, svarade förstås jag, och det höll han med om.

Medan vi körde genom ett regnmörkt Stockholm pratade vi om det här med jämställda relationer. Tydligen hade han fått frågan på jobbet om hans relation var jämställt.

”Frågade du vilken relation dom menade?” sa jag, men han hade inte tyckt att det var läge för det.

Så här ser Isaks relationer ut:
Han bor tillsammans med en kvinna (låt oss kalla henne V)
Han äger ett fritidshus tillsammans med en annan kvinna (låt oss kalla henne M)
Och han åker på traditionsenlig Norrlandssemester med mig.

Om hans kollegor började jämföra information skulle det låta ungefär så här:
”Isak, ja, han är ju tillsammans med V. De bor till och med ihop nu.”
”Va? Nej, han har ju det där sommarstället med M.”
”Men brukar han inte åka på semester med den där Katarina? Jag har sett bilderna på Facebook.”
”Ursäkta mig, men jag är rätt säker på att Isak är bög.”

Så jag känner att min fråga var motiverad, men jag kan också förstå att han inte ville gå in på allt det där. Mitt förslag om att han skulle ha svarat att hans relationer var helt jämlika eftersom hans tre kvinnor delade exakt lika på allt hushållsarbete föll inte heller i god jord.

Men det är en intressant fråga. Vad är en jämställd relation? Är det bara att dela lika på hushållsarbetet, eller är det andra aspekter på vem som har makt i en relation? Vem som bestämmer mest? Betalar mest?

”Skulle du säga att vi har lika mycket makt i vår relation?” frågar jag.
Han ser vaksamt på mig. ”Jag vet inte … vad skulle du säga?”
Jag tänker efter. ”Jag tycker det.”
Isak: ”Jag med. Men på andra sätt är den ju rätt könsstereotyp.”
”Du menar för att du kör bil och jag mest sitter bredvid och ber om rökpauser?”
”Typ.”
”Och när vi åker på semester så packar du bilen, medan jag står bredvid och röker?”
”Det också.”
”Och om något blir fel på bilen så fixar du med den, medan jag …”
”Står bredvid och röker, ja.”
”Gode gud, vi har inte en könstereotyp relation, det är bara det att jag är Patsy i Absolutely Fabulous.”

Så då är förstås den stora frågan: har Patsy och Eddy en jämställd relation?
”Spelar det någon roll?” frågar Isak (kanske lite buttert), ”eftersom jag inte röker och inte får dricka eftersom jag alltid kör bil?”
”Du är Eddys dotter!” säger jag förtjust, och sen blev Isak ännu buttrare.

Rätt ofta går jag i kyrkan, och när jag gör det, då går jag på Allhelgonamässan. Den är varje söndag klockan 18.00 i Allhelgonakyrkan, en liten undanskymd träkyrka vid Skanstull. Det är alltid fina, varma och öppna gudstjänster, och ännu mer så här på hösten när det är mörkt och regnigt utanför.

Idag var det dessutom åska och hällregn. Ungefär fem minuter in i gudstjänsten, medan en kvinna delade med sig av erfarenheter från sitt liv, gick strömmen. Kvinnan fortsatte ändå, nu utan mikrofon. Då och då var hon tvungen att ta ett steg tillbaka för att titta igenom sina anteckningar i skenet från de levande ljusen. Ungefär så här sa hon:

”Jag hade tänkt mig att livet skulle vara enkelt och bra. Gå liksom rakt fram och fortsätta så. Men det sket sig. Och ändå, åren går. Är det meningen att det ska gå så här fort?
[Strilande regn i bakgrunden.]
Jag är ganska rädd, rätt så ofta.  Och då måste man ju vara modig, rätt så ofta. Jag är också impulsiv, så ibland gör jag saker innan jag ens hinner blir rädd. Då brukar jag bli det i efterhand.
[boom. Lite lätt åska. Mer regn.]
Men det är ju bra, på ett sätt. Då gör man ju mer. Och jag tror att jag blir modigare ju oftare jag gör saker som jag är rädd för. Livet blir ju inte som man tänkt sig. Jag blev inte ens som jag tänkt mig. Men det kommer att ordna sig. Det kommer bli bra. Jag är älskad, och det är du också.
[BOOM.]”

Sen pratade prästen om att varje gång vi sätter upp en gräns för Guds kärlek –  när vi säger att den gäller för oss, men inte dom, eller när vi säger att vi själva förtjänar att älskas, men bara om vi gör si och så – så är den vår egen, och ett misslyckande.

Och ungefär där kom elektriciteten och ljuset tillbaka igen.

att tro att man har glömt lepsylet hemma och upptäcka att man har ett extra i väskan.

Avdelning: beroenden

Jag har alltid fascinerats över hur idéer går i vågor. Det här gäller både böcker och filmer och är kanske inte helt förvånande, med tanke på hur små både bok- och filmkretsar är. Jag antar att människor pratar med varandra, bollar idéer över rödvin, gör samma marknadsanalyser och inspireras av samma framgångsrika böcker och filmer. Men ändå.

Den här artikeln skriver t.ex. intressant om hur filmidéer verkar gå i par, och här finns ännu fler exempel.

Att böcker behandlar samma tema eller historiska tid är ju inte heller förvånande. En bok om vampyrer eller grått sex går bra, och plötsligt kryllar det av dem.

Att Thomas Cromwell plötsligt återuppstått i rampljuset är alltså ingeting som förvånar mig. Däremot undrar jag hur boktiteln Thomas Cromwell: The Untold Story of Henry VIII’s Most Faithful Servant lyckades ta sig igenom hela förläggaresystemet. Det finns säkert mängder med saker att belysa om Cromwell, och det är ju en fascinerande person och period, men efter Hilary Mantel känns det rätt svårt att hävda att hans historia är ”oberättad”.Finns det någon människa där ute som inte hört talats om hans historia, över snart tre böcker och tusentals sidor?

”The Untold Facts” hade i och för sig kunnat fungera som titel, men jag antar att det inte är riktigt lika säljande?

Läs The Guardians recentions här.

”I hoover; I find odd places to polish. Places that I haven’t seen in a long time; sometimes part of my own body. And there’s a lot of crying in fetal positions.”

Läs mer om Emma Thompson och skrivandet här