Så Isak hämtade upp mig med bil för att ta mig utanför lägenheten och lufta mig lite. Vi sitter på ett café, där han ska jobba och jag stirra tomt framför mig.
När vi slår oss ned med varsin kopp kaffe säger jag: ”Åh, förresten, vet du vad jag har gjort?”
”Vadå?”
”Jag har köpt en parfym som doftar böcker!”
Isak stannar till i kaffefixandet. Han har precis hällt i socker i kaffet och stelnar nu till med skeden halvvägs mot koppen. ”Ursäkta?”säger han.
”En parfym som luktar nytryckta böcker! Titta här” – Jag håller fram mobilen och visar den här bilden.
”Book Passion?”
”Book Passion Perfume!”
Isak ser konstigt på mig. Hans blick är liksom tom och desperat samtidigt; hans kroppspråk mest klentroget. ”Du är en väldigt sjuk människa, vet du det?” säger han.
”Vem vill inte dofta böcker?”
Isak (lågt för sig själv, så jag kan ha missuppfattat det): ”Sjuk. Sjuuuuuk.” Högt till mig: ”Och den har du köpt?”
”Jag håller redan på att förbereda mig inför besvikelsen. Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att de aldrig kan ha lyckats fånga doften av papper och bläck. Jag vet det. Det är för bra för att vara sant.”
Tystnad. Isak lutar ansiktet i ena handen medan han ser ut genom fönstret.
”Men om den gör det kommer det vara fantastiskt.”
”Nu blev jag trött”, säger Isak. Vid det här laget lutar han ansiktet i båda händerna.
”En dag kommer jag ha på mig den och möta en lång och mörk främling. och hen kommer luta sig mot mig och säga: ‘Katarina, du doftar som nytryckta böcker och olästa äventyr’ och sen kommer jag ha upplevt mitt livs romantik. Det blir inte mer romantiskt än så.”
”Det …” Isak kommer av sig. ”Det skulle faktiskt kunna fungera. Galning möter galning. Sen får vi gå i gruppterapi allihopa.”
”Varför är det här med bokparfym så konstigt för dig?”
Han svarar inte. Istället frågar han: ”Är det pocket eller inbunden? Bara så att jag vet vad jag ska säga när den kommer.”
(Isak är en väldigt, väldigt tålmodig vän, trots att han nu masserar sina tinningar och muttrar om huvudvärk).
”Det vet jag faktiskt inte”, säger jag. ”Det stod bara ‘nytryckta böcker’. Det fanns en Paperback Perfume, men de skeppade inte till Sverige. Säg bara att jag doftar som papper och bläck.”
”Tja, det hade kunnat vara värre. Du hade kunnat vilja ha antikvariat-doften och mest luktat damm.”
”De hade faktiskt biblioteksdoft som doftljus,”
Isak lutar ansiktet i händerna igen.
”Huvudvärk?” frågar jag medlidande.
”Katarina, du är en … spektakulär människa.”
Jag ler. ”Vad snällt sagt! Jag gillar det. Spektakulär är ett fint ord …”
”… för blindgalen”, säger Isak.
Jag: ”Japp!”
Jag. Måste. Ha. Den. Jag ser framför mig hur jag på nästan förlagsfest nonchalant glider fram medan huvuden vänds efter mig, det sniffas i luften, och okända människor spontant börjar prata om sina finaste läsminnen med mig.
Fast det förstås. Det är mer sannolikt att jag skulle göra mig i ordning, välja snygga kläder, sminka mig, fixa håret, spreya på mig lite Paper Passion Perfume (”Paper Passion Perfume captures the unique olfactory pleasures of the freshly printed book”) och sen stanna upp, tänka: ”Fest? Varför är jag på väg till en fest?” och gå raka vägen till bokhyllorna i mitt rum medan jag emailar förlaget och säger att jag tyvärr inte kan komma p.g.a. plötsligt läslust.
Självklart har jag nu beställt parfymen, så jag håller er uppdaterade om hur det går. En liten del av mig försöker förbereda mig för besvikelsen. Vad är sannolikheten för att de verkligen lyckats fånga doften av nytryckta böcker och olästa äventyr?
Ord kan inte beskriva hur upphetsad jag är över den här parfymen. Om de bara gör en sminkkollektion som fångar essensen i boknörden och kläder som påminner om pocket så kommer till och med jag kunna bli intresserad av mode
Den ursprungliga rubriken på det här inlägget var Att göra-listan vs. Katarina: … Och sen kom jag av mig. 1 – 0? 0 – 1?
Filosofisk fråga: om man inte har gjort en enda punkt på att göra-listan, kan man verkligen säga att att göra-listan har vunnit? Borde det inte vara jag som har besegrat den? Men kan jag vinna om jag bara legat i soffa med två filtar och bara mina närmaste näsdukar som sällskap?
Andra filosofiska frågor:
Om en att göra-lista faller i skogen men ingen hör den falla..
Om man stänger in en att göra-lista i ett litet stålrum tillsammans med en katt..
Jag har börjat tveka kring kapitel 25. Visst, det var effektfullt och rak på sak med ett minimum av transportsträckor, men rent uppläggsmässigt kan det bli svårt att lösa sen. Jag har försökt nå min förläggare hela dagen, men av någon anledning svarar hon inte. Ytterligare ett exempel på vilket ensamt och hårt arbete författandet är. Men jag tog tag i saken själv och skrev en ny version:
Kapitel 25, version 2
Hon såg uttryckslöst på honom, men brydde sig inte ens om att resa sig från soffan. Vad spelade det för roll? Hon hade gjort sitt val, och hon hade inte ens vett nog att ångra det. Han rörde sig rastlöst fram och tillbaka över vardagsrumsgolvet. Då och då stannade han för att vattna krukväxterna.
”Hur länge har det här pågått?” sa han.
Hon ryckte på axlarna, men gjorde ändå ett försök att försvara sig själv. ”Det var en blixthistoria”, sa hon. ”Varken jag eller förkylningen kunde stå emot det. Jag försökte, det gjorde jag erkligen. Men man kan inte ignorera sina känslor. Det var som ett slag i bakhuvudet! När den var i närheten blev jag plötsligt matt i knävecken, jag kunde knappt andas, blev yr…”
”Bespara mig detaljerna”. Han såg föraktfullt på henne. ”Det kommer aldrig att fungera mellan er, det hoppas jag att du förstår. Förr eller senare kommer den lämna dig för någon annan.”
Hon log matt. ”Jag vet”, sa hon. Det var sant. En helg, ett par veckor, vem visste hur lång tid hon skulle få?
”Jag fattar det inte”, sa han. ”Du älskar den här soffan mer än mig?”
”Inte bara soffan”. Av någon anledning var det viktigt att han förstod. Hon var skyldig honom det åtminstone. ”Också glass, Coca-cola med mycket is och citron, chips, té med honung, alvedon, clarityn, näsdukar, minst två filtar och en god bok.”
Han blängde på henne. Så vände han sig plötsligt om och gick mot ytterdörren, bort från henne. ”Folk kanske klagar på mig”, sa han över axeln. ”Men du har inte så jävla mycket personlighet själv.”
”Vänta!” ropade hon efter honom. Han tvekade vid dörren. ”Kan du hämta lite mer glass åt mig innan du går?”
Skrivar-anteckning: ändra slutet av boken efter nya tankar på upplägg. Hon och förkylnigen åker iväg på motorcykel i solnedgången? För ansträngande? Sluta där och mest knyta ihop trådarna i epilog, visa att de är lyckliga tillsammans några veckor efteråt etc.?
Som den disciplinerade författare jag är har jag förstås skrivit klart kapitel 25. För den nyfikna läsaren bifogar jag här utkastet på kapitlet i sin helhet:
