Den svåra konsten att ha mycket tid på sig att skriva eller Varför skrivande människor är världsbäst på att skjuta upp saker

Till Iza.

Först och främst: ingen författare klagar någonsin över att vi har för mycket tid att skriva. Vi klagar över andra saker istället, som att vi inte har några pengar eller att våra krukväxter dör.

Men det är inte alltid lätt att skriva på heltid, och det är inte ens säkert att man magiskt börjar producera mer när man plötsligt har dubbelt så mycket tid till sitt förfogande.

Det här ska vi gå till botten med idag. Hur kommer det här sig?

Sedan några veckor (månader – men räknas egentligen sommaren? Inte när det var så här varmt) skriver jag på heltid.
”Hur långt har du kommit med nästa bok?” frågar rätt många människor. De som också är författare brukar be om ursäkt för frågan, men jag har verkligen inget emot den. Men att fråga hur det går med skrivandet är betydligt mer tabu än att prata om pengar.
”Ungefär två tredjedelar”, svarar jag.
”Men det är ju jättebra!”
Det är också helt sant, jag har skrivit två tredjedelar. Jag har också svarat samma sak i ett halvår.

Varför är det så? En del av svaret finner vi i uppskjutandets svåra konst.

Varför skrivande människor är världsbäst på att skjuta upp saker
Om du verkligen vill förstå anledningarna till att skrivande människor är världsbäst på det här med uppskjutande, så rekommenderar jag att du läser hela Megan Mcardles briljanta artikel ”Why writers are the worst procrastinators”. Hon har också skrivit en bok i frågan.

Hennes förklaring kan sammanfattas ungefär så här: vi gör det för att vi tror att talang är en inneboende egenskap som man antingen har eller inte har, snarare än resultatet av hårt arbete och upprepade misslyckande.

Vi lär oss det här från en tidig ålder. I skolan är vi bra på att läsa och skriva och får ständigt beröm för texter vi mer eller mindre slängt ur oss. Vi är bra på det. Vi har talang. Så småningom blir vi äldre och börjar träffa andra människor som också var bäst på att skriva i sin klass, och börjar inse att världen är full av talangfulla människor och att vi inte längre är ett underbarn.

Och det är inte bara vi. Vi har ett samhälle som återskapar den här bilden av talang som något färdigt: när vi läser klassiker läser vi det sista, polerade, uppfixade utkastet som kan ha tagit författaren och hans närmaste team på förlaget åratal att skriva. Vi får frågan: ”vad tror du författaren vill säga med den här meningen?” och det rätta svaret är aldrig ”han hade nog ingen aning, förmodligen blev den bara kvar från ett tidigare utkast.”

Vi jämför våra tidiga utkast med deras färdiga mästerverk, och vi börjar bli livrädda för att skriva något dåligt.

Och tror man att talang är en inneboende egenskap som man antingen har eller inte har så är det klart att dåliga texter blir skitläskiga. De är inte ett första utkast som man ska skriva om utan ett bevis på att vi inte har talang och borde skaffa oss ett riktigt jobb med att skriva reklam-copy eller något annat som inte kräver mer än fyra meningars text.

Megan Mcardle igen:

If you’ve spent most of your life cruising ahead on natural ability, doing what came easily and quickly, every word you write becomes a test of just how much ability you have, every article a referendum on how good a writer you are. As long as you have not written that article, that speech, that novel, it could still be good. Before you take to the keys, you are Proust and Oscar Wilde and George Orwell all rolled up into one delicious package. By the time you’re finished, you’re more like one of those 1940’s pulp hacks who strung hundred-page paragraphs together with semicolons because it was too much effort to figure out where the sentence should end.

(Det här gäller inte bara författare. Jmf. ”Imposter”-syndromet där kanske tusentals eller tiotusentals människor, många kvinnor, går omkring och väntar på att någon ska ”komma på dem” på jobbet med att inte alls förtjäna det eller vara bra nog.)

Ett sätt att hantera den här rädslan är att självsabotera för sig själv. Vi vattnar krukväxter istället för att skriva, skjuter upp det till veckan före allt ska vara klart, tar på oss andra jobb trots att vi inte behöver det så att vi har en ursäkt om boken inte blir skriven eller visar sig vara helt värdelös trots perfekta förutsättningar och ett stöttande förlag (rent hypotetiskt, förstås). Misslyckas man då har man i alla fall en ursäkt. ”Det beror inte på att jag inte kan skriva, det var bara det att jag var dum nog att rensa ut garderoben istället.” Man riskerar aldrig att upptäcka att man inte hade talang nog.

Det här innebär förstås att mer tid på sig bara förstärker problemet. Så länge jag bara kan skriva medan mitt barn sover en timme på eftermiddagen varje måndag när min partner kan komma hem tidigare och ta hand om den och jag har betat av hela dagens arbete på en förmiddag, så gör det inte så mycket om utkastet blir lite hackigt eller om man kör fast lite grann. Det är bara ett tecken på att livspusslet krånglar, inte på att jag saknar talang.

Ett annat alternativ är att aldrig ens börja skriva. Skriver man aldrig den där bokidén som man gått och tänkt på i flera år, så behöver man aldrig få reda på att man är en person som överanvänder blickar (kastade blickar, arga blickar, trötta blickar, ser på henne, sneglar på – eller, som min första lektör skrev, ”Katarina, om två människor pratar med varandra antar läsaren att de ibland tittar på varandra. Du behöver inte skriva ut det i varje scen.”).

Det här är särskilt läskigt om man läser mycket och ställer krav på böckerna: jag kommer fortfarande ihåg första gången jag upptäckte två adverb efter ”säger” i mitt utkast:
”Vad menar du?” sa han argt.
”Ingenting”, svarade hon defensivt. 
Han blängde på henne.
Hon kastade en arg blick på honom.
”Skjut mig”, tänkte jag upprört när jag läste det. 

Så hur får författare överhuvudtaget något gjort?

Deadlines.

Most writers manage to get by because, as the deadline creeps closer, their fears of turning in nothing eventually surpasses their fears of turning in something terrible

Som vi alla vet är deadline-surfing en nationell extremsport, och går i korthet ut på att skjuta upp saker så länge att man endast med en heroisk insats, dygnet-runt-jobbande, sabbade matrutiner, kaffe och socker klarar av det. Det är alltid en öppen fråga huruvida man kommer komma undan med det den här gången, och det ger ju angenäm puls och skräckslagen effektivitet. När vi inte ligger i fosterställning och kvider så jobbar vi jäkligt hårt.

Poängen med deadline-surfning är att det förstås går ut på att ha så lite tid som bara är möjligt för att göra något. Att ha väldigt mycket tid att skriva blir plötsligt mer av en nackdel: om jag vet att hela min dag är ledig imorgon också så kan jag ju lika gärna skriva då. Varför börja idag om man kan göra det imorgon och i övermorgon och dagen efter det och dagen efter det? Låt oss skapa lite spänning i livet genom att polera vinglas istället!

Imorgon (eller möjligtvis i övermorgon eller dagen efter det): Vad gör vi åt det här?

Jag skulle ha börjat på det idag, men jag ser nu att mitt kök behöver dammsugas.

Internationell utgivning och spoilers

I en galen och fantastisk ödets nyck har rättigheterna till min bok sålts till nästan tjugo länder, och nu börjar boken också dyka upp på bokhandlar långt ifrån dig. Hittills har Norge, Danmark, Tyskland och Italien gett ut den. Spanien är på gång, så småningom hägrar t.ex. Ryssland, Brasilien och Sydkorea (som jag ser fram emot mest).

Det här leder till flera spännande erfarenheter. Den första är kulturskillnader när det gäller omslag och boktitlar. Flera länder har valt ett liknande omslag och titel som den svenska, några har ändrat både utseende och namn. Några namn i urval: Bokhandeln av lyckliga slut (Spanien), En bokhandel att älska (Tyskland), Läsaren som gav sig ut och letade efter lyckliga slut (Italien).

Den andra är recensioner. Recensioner på andra språk är minst lika roliga som de på svenska. Jag känner för att dela några i en sorts social rysk roulette: ”Titta här! De älskar min bok!” ska jag skriva och dela blogginlägg på italienska och tyska som jag inte har någon aning om vad de säger.

Som tur är finns Google Translate för oss författare som saknar självbevarelsedrift eller disciplin nog att undvika att läsa recensioner (flera författare rekommenderar att man inte gör det, och jag vill inte på något sätt antyda att jag sitter och googlar min bok flera gånger per dag. Ett par gånger i veckan, bara).

Vilket för oss till den tredje intressanta iaktagelsen: de tyska läsarna är de enda som uppmärksammat att min bok innehåller spoilers.

Spoilers! Denna dödssynd när man avslöjar slutet på en bok i förväg för läsare som kanske inte har läst den och därför får hela spänningen förstörd. Jag hade inte ens tänkt på att min bok gjorde det. Annars hade jag gått ut med en varningstext som sig bör.

Böcker som jag avslöjar slutet på:
– Stolthet och fördom
– Jane Eyre och Vilette
– Alla böcker som Dan Brown har skrivit (förutom kanske den sista, han kan ju ha ändrat upplägg på gamla dar)
– Borta med vinden
– Kanske Bridget Jones dagbok (kommer inte ihåg hur mycket jag avslöjade om henne och Mr Darcy).

Det är de jag kan komma på på rak arm. Jag undrar om svenskar oftare har läst/hört talas om de böckerna och därför redan kände till slutet? Eller om vi helt enkelt inte vågar erkänna att vi inte visste hur Jane Eyre slutar?

Har du inte läst min bok vill jag därför säga direkt: varning! Innehåller spoilers!

Att skriva roligt

Ja, jag erkänner villigt att jag har ett ohälsosamt förhållande till skrivarhandböcker (se bildbevis). Mitt senaste tema för läsningen är att skriva roligt.

Humor! Denna ständiga utmaning. How not to write a novel listar humor om en av tre ”special effects and novelty acts – do not try this at home” (de andra två: sex och postmodernism).

Det är också förvånansvärt svårt att hitta bra skrivarhandböcker på temat humor. De flesta verkar leva under illusionen att de själva måste vara roliga, på det där lätt desperata sättet som föreläsare har när de försöker dra igång en trög publik. De praktiska tipsen brukar det vara sämre med.

Men jag har ändå hittat några pärlor därute, så idag tänkte jag sammanställa mina favorittips för att skriva humor:

1. Ge din karaktär färre färdigheter.
Ju färre färdigheter din karaktär har, desto roligare blir det, menar Steve Kaplan i The Hidden Tools of Comedy, en av få skrivarhandböcker om humor som kryllar om praktiska tips. Han använder exemplet på om Bruce Willis går in i ett rum fyllt av tretton bad guys. Han kommer ha kunskaper nog att upptäcka dem, slåss med dem och kaxa sig emot dem. Hans repliker kanske är roliga, men själva scenen blir inte komedi. Föreställ er Tina Fey i samma situation och vi har humor. Ett av de bästa råden jag fick med mig från den boken var att komma ihåg att förmåga att känna igen och förstå en situation också är en färdighet: ett av de enklaste sätten att göra en scen roligare är att göra din karaktär dummare.

2. Ha aktiva karaktärer som gör saker…
Fortfarande enligt Steve Kaplan: En busschaufför. Hon tror att hennes fru är otrogen/hennes son tar droger/vad som helst. Om hon kör sin vanliga runda och sen parkerar bussen och sitter stilla och tänker fint formulerade tankar om det här så har vi drama. Ingenting händer.Om hon istället bestämmer sig för att köra sin vanliga runda femton minuter fortare så att hon kan komma på frun med älskarinnan eller sonen med drogerna så har vi plötsligt potential för humor: busshållplatser som bussen bara svischar förbi, en helt ny improviserad rutt, väskor som flyger omkring, resenärer som desperat klamrar sig fast medan bussen rusar fram och så småningom en stor buss parkerad i ett lugnt villaområde medan busschauffören sliter upp dörren och ropar: ”Honey, I’m home!”

3. … men de sakerna måste vara i enlighet med deras personlighet.
Steve Kaplans favorit-devis är att humor i grunden handlar om sanning. Det får oss att skratta åt saker som vi egentligen inte vill erkänna om oss själva eller vår existens, till exempel att vi alla gör idiotiska saker och så småningom ska dö. Ett av de vanligaste misstanken som jag själv ofta använder mig av är att komma på att en situation låter rolig och sen tvinga karaktärerna att göra det som krävs, oavsett deras personlighet. Det leder mest till att läsaren förvirrat undrar vad den här personen sysslar med.

4. Ha fler platta karaktärer.
När man pratar om karaktärsutveckling skiljer man ofta mellan ”rounded” och ”flat”, ungefärligt översatt till runda och platta karaktärer. Runda karaktärer är det vi hoppas att våra viktigaste personer i boken är: flerdimensionella, motsägelsefulla, mänskliga, och med rimliga motiv till sina känslor och handlingar. Platta karaktärer brukar vi spara åt mindre viktiga bikaraktärer, de som gott kan definieras helt utifrån en egenskap. Den sura kassörskan som bara dyker upp i en scen.

Men komedi fungerar delvis annorlunda, menar Ryan Britt, som ledde endags-intensivkursen i Humor Writing vid Gotham writers som jag gick på när jag ändå var i New York. Ofta har man ett helt persongalleri av endimensionella karaktärer för att göra det enklare att skapa roliga situationer för vår något mer ”rundade” hjälte. För många alltför ”runda” karaktärer drar också ned tempot. Hans tips: flatten your characters.

Fler tips om hur du skriver roligt: 

Här finns ett inlägg med några tips om att skriva roligt.

Här kan du köpa Steve Kaplans bok The Hidden Tools och Comedy: The Serious Business of Being Funny

Här kan du köpa How Not to Write a Novel, förmodligen den roligaste skrivarhandboken som någonsin har skrivits. Så rolig att den kan läsas som en humorbok.

Att läsa en skrivarhandbok är nästan som att skriva

Jämställda relationer

Jag är rätt bortskämd när det gäller vänner. Så sent som för tio minuter sen sms:ade till exempel Isak och frågade om jag kände för en sen lunch, och räddade mig därmed från säkert en timmes skrivande. Igår frågade han om jag ville följa med till Kista för att byta en dammsugare och ta en kopp kaffe.

”Ingenting säger romantik så mycket som att åka till ett köpcentrum och dricka kaffe”, svarade förstås jag, och det höll han med om.

Medan vi körde genom ett regnmörkt Stockholm pratade vi om det här med jämställda relationer. Tydligen hade han fått frågan på jobbet om hans relation var jämställt.

”Frågade du vilken relation dom menade?” sa jag, men han hade inte tyckt att det var läge för det.

Så här ser Isaks relationer ut:
Han bor tillsammans med en kvinna (låt oss kalla henne V)
Han äger ett fritidshus tillsammans med en annan kvinna (låt oss kalla henne M)
Och han åker på traditionsenlig Norrlandssemester med mig.

Om hans kollegor började jämföra information skulle det låta ungefär så här:
”Isak, ja, han är ju tillsammans med V. De bor till och med ihop nu.”
”Va? Nej, han har ju det där sommarstället med M.”
”Men brukar han inte åka på semester med den där Katarina? Jag har sett bilderna på Facebook.”
”Ursäkta mig, men jag är rätt säker på att Isak är bög.”

Så jag känner att min fråga var motiverad, men jag kan också förstå att han inte ville gå in på allt det där. Mitt förslag om att han skulle ha svarat att hans relationer var helt jämlika eftersom hans tre kvinnor delade exakt lika på allt hushållsarbete föll inte heller i god jord.

Men det är en intressant fråga. Vad är en jämställd relation? Är det bara att dela lika på hushållsarbetet, eller är det andra aspekter på vem som har makt i en relation? Vem som bestämmer mest? Betalar mest?

”Skulle du säga att vi har lika mycket makt i vår relation?” frågar jag.
Han ser vaksamt på mig. ”Jag vet inte … vad skulle du säga?”
Jag tänker efter. ”Jag tycker det.”
Isak: ”Jag med. Men på andra sätt är den ju rätt könsstereotyp.”
”Du menar för att du kör bil och jag mest sitter bredvid och ber om rökpauser?”
”Typ.”
”Och när vi åker på semester så packar du bilen, medan jag står bredvid och röker?”
”Det också.”
”Och om något blir fel på bilen så fixar du med den, medan jag …”
”Står bredvid och röker, ja.”
”Gode gud, vi har inte en könstereotyp relation, det är bara det att jag är Patsy i Absolutely Fabulous.”

Så då är förstås den stora frågan: har Patsy och Eddy en jämställd relation?
”Spelar det någon roll?” frågar Isak (kanske lite buttert), ”eftersom jag inte röker och inte får dricka eftersom jag alltid kör bil?”
”Du är Eddys dotter!” säger jag förtjust, och sen blev Isak ännu buttrare.

>