Den helt autentiska New York-tunnelbanan

Jag har också upplevt den helt autentiska New York-tunnelbanan. Här har jag bok-referenser: Jack Reacher åker på den i Gone Tomorrow när han upptäcker vad som kan vara en självmordsbombare.

En intressant kulturskillnad: folk läser på tunnelbanan i New York. I en vagn med tjugo resenärer så läser kanske fem. Tre sitter med mobilen. Resten stirrar bara tomt rakt framför sig, vaggandes i takt med tåget (tunnelbanan gungar mer i New York).

Att just jag läser kanske inte är helt konstigt.

Where pride began

Igår besökte jag Stonewall Inn, baren där HBT personer gjorde motstånd mot en polisrazzia i vad som ibland beskrivs som startskottet till den moderna HBT-rörelsen. Med inspiration från medborgarrättsrörelsen, anti-krigs demonstrationer och bohemmiljön i the Village började HBT-personer slå tillbaka mot polisen.

Sen ungefär åtta år tillbaka är det en hbt-pub igen. När jag kommer dit är klockan halv tre och de har precis öppnat. Bakom baren står Ben – ”Big Ben’s Happy hour” förklarar skylten utanför. Han är en tvärhand hög och får förmodligen frågan om vad som är stort hos honom ett dussin gånger per dag. En kille från Toronto frågar strax efter att jag slagit mig ner. ”Min personlighet”, svarar Ben. Tyvärr för killen från Toronto är Ben gift.

Killen från Toronto heter Jon och har gett sig själv ett improviserat besök i New York eftersom han höll på att bli galen. Han jobbar i köket på Ikea. Han har precis överlevt den galna nationella helgdagen före alla skolor börjar i september. På en dag sålde Ikea för 1.5 miljoner dollar, och där stod han och serverade köttbullar, kanelbullar och Fish and Chips. Han har examen i konst, historia och juridik men drömmer nu om att göra karriär inom Ikea. Helst skulle han vilja jobba sig från stad till stad, men han än så länge är han för bekväm.

Ben har serverat drinkar bakom baren i fem år, och när han inte gör det undervisar han på ett college i närheten. Hans inriktning är datavetenskap och sexuality/queer studies. Om han visste att han inte kunde misslyckas skulle han vinna på lotto, och sen skulle han forska. Hittills har han skrivit artikeln ”Straightening Space: Neoliberalism and Gay Public Sex”, men om hans forskningsprojekt blev av skulle han vilja undersöka Stonewall effekten idag: han misstänker att polisen oftare slår till mot gayvänliga barer och oftare i samband med stora dagar (”De är här varje år i samband med Pride”) . Han skulle vilja jämföra det med tillslag mot irländska pubar på St Patriks day eller sportbarer vid sportevenemang. Han har gjort tre ansökningar till polisen för att få ut materialet, men hittills har han nekats varje gång av olika anledningar. Han förbereder sig för att skicka in en fjärde ansökan.

Diskussionen om hans forskningsprojekt avbryts av en ny stamgäst som kommer förbi för en öl innan jobbet. Han är psykolog och jobbar som bartender, men brukar försöka att inte berätta för folk att han är psykolog. Han vet inte om han kommer jobba med det, just nu är han inne i mixologi. Hans egenskapade-favoritdrink är en creme brulee-drink. Han sveper två snabba öl för ”två för en”-erbjudandet som finns under Big Ben’s Happy Hour och försvinner sedan iväg till jobbet.

Själv fortsätter jag kvällen tillsammans med Jon från Toronto.

Greenwhich Village

Greenwhich Village är kanske inte så bohemiskt längre. På Starbucks på Greenwhich Avenue sitter män i välstrukna ljusblå skortor framför mac-datorer. Vid samma bord som mig sitter en kvinna i femtioårsåldern med page, diskret och dyrbart färgat hår, stora guldsmycken och aprikosfärgad blus; på andra sidan en kvinna i 70års åldern med tunt hår i en piffig frisyr, klart rött läppstift, citrongula byxor och brandgul handväska. Hon håller precis på att få Facebook förklarat för sig: ”But why do people have so many pictures of themselves?” Hennes väninna frågar om hon kanske har någon gammal pojkvän hon skulle vilja hitta tillbaka till: ”Well, he’s dead. Unfortunately.” Någon gammal väninnan? ”They’re probably all married to their local garage repair man, living in a town of 3500 people and never having heard of this Facebook-thing. Oh, most people know about it?”

Det närmaste fattiga bohemer man kommer i Greenwhich Village är byggjobbarna som just då äter lunch på en bänk utanför.

Country och majsfält

Ett av mina finast minnen från Iowa är när vi ställde in GPS:en på ”least use of freeways” och åkte längs med landsvägar. Country spelade från bilstereon och majsfält följde oss på vägen. I norra Iowa var majsen någon meter hög och fortfarande grön; ju längre söderut vi kom, desto längre och torrare blev den. Jag satte på A soft place to fall och lutade mig tillbaka. Då och då bröts majsfälten av vägar, alltid exakt raka, som om någon en gång i tiden dragit upp dem med linjal. Jag antar att det är möjligt att göra det om det enda som finns är platt jord.

Ingen annan sång är så förknippad med Iowa och min bok än A soft place to fall av Allison Moorer. Jag älskar den fortfarande, vilket nog är lika bra eftersom jag har den tatuerad på axeln. Mer bokstavligt lagda människor brukar poängtera att axeln strängt taget inte är en mjuk plats att falla på. ”Det är möjligt”, svarar jag, ”men det kändes helt enkelt ovärdigt att tatuera in den på magen.”

A soft place to fall är filmmusik till Mannen som kunde tala med hästar och kanske min favorit dansscen i filmer (efter Dirty Dancing, förstås). Det är också det första startskottet, strimman av en idén, till vad som skulle komma att bli Läsarna i Broken Wheel rekommenderar. Länge hade boken arbetstiteln En mjuk plats att falla på (vanlig kommentar när jag berättar om det: ”Du tatuerade in en preliminär titel på axeln? Borde du inte ha väntat tills du visste vad boken skulle heta?”).

Den första strimman av en idé: varför måste folk använda olyckliga slut för att skapa dramatik? Visst, tjejen i Mannen som kunde tala med hästar kanske inte kunde dumpa mannen och sin dotter precis när dottern amputerat armen efter en ridolycka, men hon hade väl kunnat vara lite kreativ? Ha Robert Redford som älskare och dyka upp på hästfarmen ett par veckor om året? Vänta några år och skilja sig sen? Men icke. Olyckliga slut ska det tydligen vara. Den andra strimman av en idé: visst borde det vara möjligt att skriva en rörande bok om amerikanska småstäder och halv-trasiga människor och låta den sluta lyckligt? När jag väl började tänka på småstäder fastnade jag för att ha en alternativ twist på den gamla klassikern med kvinnan som gifter sig för ett green card. Vore det inte roligt, tänkte jag, om en hel stad friade? Kan städer gifta sig? Hur skulle de ordna det rent praktiskt?

Och på den vägen är det. För fem år sedan satte jag mig ner och skrev på helger och kvällar innan jag åkte iväg till Irland för att skriva min amerikanska roman (och nu skriver jag min svenska roman i USA). Jag skrev sida upp och sida ner av helt oanvändbara scener, men vid gud, det var roligt.

Och nu är jag här. Med majs och A soft place to fall och raka vägar och anti-abort-skyltar som dyker upp deprimerande ofta i detta kristna Iowa bara för att påminna mig om att inte idealisera det för mycket.

Alldeles strax ska vi stanna för lunch och möta en helt magnifik hockeyfrilla.

Konsten att bli musikalstjärna

I måndags tog Carina med mig till en helt fantastisk pianobar på Restaurant Row. Efter nio på kvällarna spelar och sjunger en pianist, kompletterat med uppträdanden från servitriser och servitörer. Vår servitris var fantastisk, och drömde om att slå igenom som musikalstjärna.

”Jag kommer från ett väldigt konservativt hem, så de kunde inte alls förstå det här. Jag var tvungen att bryta med dem. Eller, vi har fortfarande bra kontakt, men jag tar inte längre emot några pengar från dem. Men visst, det är svårt att slå igenom här. Det är många som försöker”
Jag: ”Jag skriver böcker och har en syster som är konstnär, så jag förstår precis. Jag brukar tänka att det är många som försöker, men få som orkar hålla ut hela vägen. Om man bara kämpar på så kommer det förr eller senare lossna.”
Varpå servitrisen drar upp sin tröja för att visa en tatuering hon har under armen: ”Endure.”

Vilket är en bra princip för både författare, konstnärer och musikalstjärnor, och kanske också i allmänhet här i livet.